Skidfest

Jag checkade ut fredagkvällen ganska tidigt. Redan när vännerna packade sig iväg mot Gästis vid 23 gick jag hem. Jag mådde inte alls bra och var övertygad om att jag skulle bli sjuk igen. Var trött som ett as och frös så jag skakade så jag la mig med tröja på plus att jag lindade in mig som en kåldolme i en filt under mitt täcke. Somnade så, och vaknade när Kalle ramlade hem vid tretiden. Då var det desto varmare och när klockan ringde 8:30 kändes det mesta ganska som vanligt.
 
Skiddejt på agendan. Det stod tre timmar skidåkning i planen även denna lördag. Lite svårare att genomföra eftersom Putin inte bara tog tillbaka några av minusgraderna. Han snodde allihopa. Inklusive snön. Men Högbo tar betalt för att erhålla konstspår så vid 10 mötte jag upp Maarit i tegelbruket för vidare transport.
 
"Är det du eller jag som kör?"
"Vi tar min bil, men du kör!"
 
Jaha, ja det var ju också ett alternativ. Sara kör automat för första gången sen postis-tiden. Cementera vänsterpjäxan i golvet och vi kom ända till Högbo utan kopplingsorsakad tvärnit eller andra incidenter. Fränt. 
 
Högbo ja. De hade någonting som liknade konstspår när vi kom dit vid 10:30. När vi gav upp vid 12:30 var det en salig blandning av vattenslask och knölig isbana och och strösockerliknsnde snömodd. Inte så mycket till spår. De blev stadigt sämre för varje varv. Men trots detta slog jag personbästa på de fyra första varven då jag var ungefär tio minuter bättre än förra gången. Sen blev det två varv till av bara farten. 
 
En herre frågade när jag stannade för vattenpaus: "jaha, går det snabbt idag?" Förmodligen för att påpeka att han tyckte spåren var katastrof. "Jahaadu, det har aldrig gått så snabbt" förkunnade jag och han tänkte förmodligen att jag var lika ironisk som han. Men alltså, jag har aldrig åkt snabbare. Det säger ju förvisso inte att jag åkte snabbt. Men jag dog heller inte av två timmar idag. Och jag körde ikapp människor och jag körde om människor. Dock är jag så vansinnigt dålig på att byta spår så den jag precis har kört om kommer ju ikapp och får slå på en tvärnit innan jag är igång igen. Nästa kurs att gå. 
 
Två timmar och sju minuter senare och en dryg halvmara till loggboken. Vi firade tapperheten och matade pannbenet med kaffe och bulle. Fy fasen så jävla bra vi är, snyggskidarn och jag.

På vägen hem konstaterade jag att resorb smakar väsentligt mycket bättre efter två timmar skidåkning än klockan tre en fyllenatt. Ett högst rimligt konstaterande. Rutinen skrattade. Och jag har försökt dricka litervis med vatten så kanske är både salt- och vätskebalansen i bättre harmoni denna vecka. Långcykling imorgon. Förhoppningsvis inte som ett slakt. 

fredag

Crossfit-fröken tog en bild på sitt starka spännisgäng efter passet igår.
 
Bilden förgyllde sannerligen mitt eftermiddagskaffe och jag skrattade gott åt fyra saker.
 
1. Anna-Lena knockar sig själv
2. Boel biter mig i knogen
3. Tero sprutar vatten under armen på Martin
4. Nisse visar att han tycker att passet bara var pyttelite jobbigt
 
Annars ser vi ju förjävla fit ut. Baaam!
 
Imorse tyckte min simpis att det vore finurligt att förgylla simpasset med lite utrustning i form av fenor och paddlar. Tur att Sofia hade lagt ut ett pass som vi kunde sno
 
Vi körde serien två varv. Vill påpeka att det är lite kamikaze-varning över ryggsim med fenor när en inte har någon uppfattning om vilken tempoökning ett par gummifötter bidrar med. Särskilt i mittenbanorna när inga flaggor sitter uppe. Plötsligt är väggen där. Eller någon medsimmare. Tur att ponduskillen på vår bana bestämt skottade bröstsimmare åt både höger och vänster så att vi fick fritt space. Till och med ryggsimsgubben som alltid gärna gosar ner sig mellan oss i banan fick vackert maka sig åt sidan idag. Gott så. Och samtliga inblandade överlevde.
 
När jag kom till kontoret blev det tårtkalas. Eller, dumt att kalla det kalas när en kollega slutar. Men tårta i alla fall. Avskedsfika. Smarrigt. Men sorgligt.

I eftermiddag tar jag revansch för tisdagens missade spinningpass. Hoppas såklart på en hel hög peppade deltagare som suktat en hel vecka efter mina 90/30-intervaller. De kommer idag. Jag lovar. Knappt en timme kvar bara. Peeeeeeppp. Sen lite vinmys hos Ida och Tatte och så Gästis ikväll. Låter som att det kan bli toppen.
 
Med lite vin i systemet ska jag ytterligare överväga om jag inte är förbaskat intresserad av det här.
 
Hur långt kan det vara till huvudstaden? Nog går det väl att åka över en onsdagkväll om en verkligen skulle vilja? Tål att tänkas på. Ja, det gör det.

klister och så

De två första gångerna jag åkte till Falun för att skida med Tynell var det femton minusgrader. Igårkväll var det fem plus. Alltså tjugo jäkla graders skillnad och jag hade till en början samma mängd kläder på mig. Pust vad jag har svårt att greppa att det finns olika grader av vinter. Höll på att storkna och fick plocka av mig plagg efter plagg tills jag åkte i nästan bara underställ. Men alltså, ett mellanläge skulle kunna vara att föredra. Ja, varför inte fem minus. Det räcker.
 
Hur som helst. Plusgraderna gjorde att mekanikern fick läsa vallarekommendationen och sedan ta sig an uppdraget att leka med klister under mina skidor. Alltså, vilket hantverksproffs det där är. Förutom att jag, som inte är en promille av händighet, hade klister i hela bilen och över hela mig innan jag lyckats få skidor inpackade och utburna och sedan inpackade igen så var det värsta grejen. Alltså på riktigt. Jag såg framför mig hur jag skulle ha en decimeter snö fastlimmad under skidorna, men icke. Jag råkade köra över bandet till en annan deltagares stav. Den fastnade i limmet men jag märkte inte ens att jag släpade den med mig i massor med meter. Det gick så himla lätt. Som jag svor över åkandet förra veckan. Särskilt över att åka på ett ben när det högg och jag hasade i sidled och det högg ännu mer och jag hade ingen balans och jag kom ingenvart. Jag kände mig som kungen av enbensåkning den här veckan i jämförelse. Swoosh, swoosh, swoosh och jag tog mig fram i närmelsevis lika lätt och obehindrat som många andra. Vallakungens förtjänst till viss del, men också att jag faktiskt kanske lär mig någonting trots allt. Jag har bättre balans nu, jag är mer avslappnad, jag blir inte lika vråltrött. Toppen!
 
Tidigare på dagen hade jag gjort årets andra besök i gymmet för att söka upp en i fyra minuter konstant lutande backe tillsammans med Maarit. Norra Porten-backen är konstant lutande men inte fyra minuter lång, så det fick bli ett löpband istället. Fyra fyror skulle vi göra sa hon, hårdingen på bandet bredvid. Lutning 6-8%. Jaha men okej. 15 minuter uppvärmning först, utan lutning. Det började med att jag sköt iväg en hårsnodd som gick av och for som en projektil tvärs igenom halva gymmet. Plötsligt stod jag där med frisläppt lejonman och funderade hur det skulle gå. Fick avbryta och vända uppochner på väskan och hittade som tur var en ny snodd så att jag kunde fortsätta. Eller, var det tur? Det var bara att stålsätta sig. Första fyran var tung. Trodde jag skulle trilla av bandet baklänges. Sen gick det lättare och lättare och jag kaxade till det och ökade lutningen på bandet efter två intervaller. Från 6% till 7. Fortfarande uthärdligt. Sista höjde jag till 7,5 och ville öka till 8% sista minuten, men jag pallade bara 40 sekunder. Sen skakade benen resten av dagen. Men sicket bra pass!

Idag har jag "bara" utövat 45 minuter crossfit. Nej, så bara var det faktiskt inte.


Visa fler inlägg