Stockholm halvmaraton 2017

Hemma igen efter en helg i Kungliga huvudstaden. De många tillfälligheternas sammanträffande gjorde att mekarn och jag tog husbilen till Stockholm för en liten minisemester. Stockholm halvmarathon stod egentligen inte så högt på min att-göra-lista men kom på tapeten någon gång i mitten av sommaren när jag började prata springmål och medföljande handlingsplaner med Sara. Vi kan säga att det var i början på juli. Hon hade varit uppe och nosat på milen och sa alldeles självmant att innan vintern kommer stormandes så ville hon ha klarat en halvmara. Nästa sak som hände var att Kalle och jag åkte motorcykel hem från Norge och pratade om konserter och spelningar och han sa att om han ville se något live nån gång så ville han se Volbeat. Det passerade inte heller obemärkt förbi för jag gillar också Volbeat. Några dagar senare postade någon i mitt facebookflöde en bild på sina nyfådda konsertbiljetter till en spelning med just Volbeat. På Friends Arena den 9 september. Samma dag som Stockholm halvmarathon. Okej. Så jag har en sambo som vill gå på Volbeat och en springkompis som vill klara en halvmara och båda sakerna kan avverkas på samma ort på samma dag. Så. Jag fick Sara att anmäla sig till loppet och jag fick Mekarn att gå med på en husbilshelg med konsert och supporterinsats. Alla rätt.

Så på fredag kväll rullade vi iväg mot storstan. Tankstopp på Max i Uppsala och sedan sista biten till Solna i mörker. Föraren av vårt inte helt smidiga åbäke var lite nervös över att ratta i stan men vi hittade smidigt en idrottsplats alldeles nedanför arenan där vi för 80kr/dygn kunde parkera lilla husbilen på perfekt gångavstånd till både tåg och arena. Kontrollerade att det inte tog många minuter att gå till tåget om man passerade genom Mall of Scandinavia. Efter gåntrollen tog vi en målgångsdrink i förskott. Skulle ju inte hinna det dagen efter. Jag tror att man springer en helt okej halvmara med en Frozen Passion Daquiri i venerna. Jäklar vad god den var!

 

Efter en knölig natt i husbilen och en stadig havregrynsgröt till frukost packade jag på mig löparkläderna och så gav vi oss i väg. Loppet skulle inte starta förrän 15:30 vilket innebar en hel dag att slå ihjäl. Jag hade inte hunnit hämta nummerlapp dagen innan och kunde inte förutse hur tjocksmockat det eventuellt skulle vara i expon så jag ville vara ute i god tid. Men... Vi hann givetvis stanna till hos Tesla i när vi ändå "var tvungna att passera" på väg till tåget. För att klämma och känna och titta och provsitta vår gemensamma våta dröm. 

 
Lite nöjd kille. Sitter och myser en bil för 1,8 miljoner. Nästan lika mycket som vårt kommande hus för tusan. Vi har bestämt att vår första katt ska heta Tesla och troligen är det det närmaste vi kommer inom överskådlig tid. Men alltsååååå.
 
Till slut fick vi slita oss från elbilen och förflytta oss med eltåg till Stockholms Central. En kort promenad senare var vi framme på Skeppsbron. Jag hämtade min och Saras nummerlappar och det tog ingen tid alls. Och mässan hade inte mycket att erbjuda i termer av tidsfördriv. Ganska fattig. Alltså fanns det fortfarande tre timmar att slå ihjäl. Hur då? Varför hade jag varit ute i så ofantligt god tid? För att jag hatar att känna mig stressad. Men fota sig med fånig skylt kan man ju göra. Och bara försöka ladda.

Det var jätteskönt väder innan start. Vi satt på en bänk och åt korv med bröd till lunch och tittade på folk och fula hundar. Försökte så gott jag kunde att se fram emot min kommande 2-milsjogg. 

Efter ett tag fick jag meddelande från Sara att hon och hennes supportrar var på ingång så vi sammanstrålade på lämpligt ställe och gjorde sista uppladdningen tillsammans. Tyvärr blev det ingen förebild tagen, vilken otrolig orutin. Jag skulle starta 25 minuter innan henne och ville hinna med ett sista taktiskt toastopp, så sina sista 45 minuter fick hon ändå ladda ensam. Jag ställde mig långt bak i min startgrupp. B. Jag hörde folk runt mig småsurra om att de tänkte springa på 1:35 och misstänkte att jag nog faktiskt tillhörde de långsammare i samlingen. Jag hittade farthållare för 1:50 men inte mer. Jag hade nog angett mina 1:47 från Gävle som merit och förmodligen blivit seedad efter det resultatet. Jag är inte där just nu. Orkar inte vara där.

Jag har svårt att minnas loppet. Kanske för att jag inte hade mig själv och mitt lopp som huvudfokus nån gång egentligen. Jag funderade över logistiken efter loppet. Hur jag så snabbt som möjligt skulle kunna förflytta mig till Solna när jag sprungit klart. Och jag funderade över hur det skulle gå för Sara som känt sig krasslig hela veckan. Jag bara hoppades hoppades hoppades att hon skulle få klara sitt mål. 

Starten gick i alla fall och farthållarna för 1:50 försvann innan jag ens hann stava till farthållare. Såg flaggorna guppa iväg längre och längre bort med en oroväckande hög hastighet. Orkade inte bry mig om det. Försökte bara hitta den känsla jag vill ha. Det var några lite trånga passager i början, men det släppte snabbt och jag fick fri yta. Efter en kilometer kom en lång tunnel som redan var så varm och syrefri att det kväljde. Stackars stackars alla som skulle starta senare. Jag minns inte så mycket mer än att jag tyckte att banan var fruktansvärt tråkig. Så mycket tomma och tysta bakgator. Inget liv och ståhej. Bara ett tyst och taktfast trampande av tusentals skor mot hård asfalt. Duns, duns, duns. Det hände liksom ingenting. Efter fem kilometer på dryga 26 minuter antog jag att det här skulle bli ännu ett lopp i trakterna av 1:52. Jag tycks vara programmerad så. Milen på 53 gav samma känsla. Det här är en fart som inte dödar mig, men kanske borde jag egentligen kunna kräma ur lite till. Vi sprang igenom en park och jag såg en skylt där det stod "heja Sara - du bryter fan inte" och tänkte ååkejrå, men det här är satans tråkigt alltså.

Andra halvan var mycket bättre. Lite finare passager vid vatten, lite centralare delar med mycket folk. Helt plötsligt ett känt ansikte i publiken som hejade på mig. Mördarbacken vid slussen var samma som på senaste Stockholm Marathon. Nu kom den efter 13km istället för 30. Aningen skönare måste jag säga. Och där mötte vi dem som hade sprungit 19 och var på väg tillbaka mot mål och det var speaker och mycket publik och bra drag. Med en tredjedel kvar har jag alltid min sämsta känsla på halvmarathon. Sju kilometer är ganska långt när du redan har sprungit 14 på hög belastning och det går inte riktigt att se att det ska vara över inom överskådlig tid. Men det är ju ändå det till slut.

Jag följde planen om att dricka i varje station. Från början kände jag att jag var på minus i vätska pga en ganska lång dag utomhus, men efter ett tag så skvalpade det snarare i magen. Ändå var jag så dammtorr i munnen att det var helt omöjligt att blöta upp den dextrosol som funktionären delade ut. Jag fick tugga sönder den och svälja hela samtidigt, men tack jesus för socker till en trött 17km-hjärna. Strax efter dextrosolen (tror jag) skulle vi göra en snäv vänstersväng in i en park. Det stod en skylt vid sidan av spåret (typ förbjudet att rasta hundar, eller nåt) och den satt väl ungefär huvudhöjd på folk av mer normallängd än jag. En snubbe genade lite mer än andra och sprang rakt in i den med tinningen. Han ramlade ihop några meter framför mig men tack och lov var han snabbt uppe igen. En har skapligt tunnelseende efter 17 km, oavsett om en nyss har fått dextrosol eller inte. 

Sista tre kilometrarna var nog de roligaste. Det gav mycket energi att komma tillbaka till Slussen där det var bra stämning och skönt att få möta dem som var på väg upp för backen. Stämningen höll i sig hela vägen mot mål och jag lyckades öka farten lite på slutet. Hade konstaterat tidigt att jag inte hade hittat idealspåret så jag sprang i vanlig ordning alldeles för långt. Jag kom imål på en officiell tid av 1:52:25 men ser på klockan att det kanske gått lite snabbare än så eftersom den mätt upp strax över 21,5 km. Det här är förstås inte heller hela sanningen eftersom klockan förmodligen har raderat de första 400m som gick väldigt långsamt, men det här är hur som helst en tid som jag är jättenöjd med.

 

Ingen tid att fundera över efterbilder och medaljselfies. Jag skulle lyckas ta mig till Solna, duschas och återställa någon form av vätske- och näringsbalans på drygt 1,5 timme innan det vankades konsert på Friends Arena. Jag spurtade igenom det evighetslånga målområdet till busskuren där jag hade bestämt träff med Kalle. Han stod där han skulle och vi gick trettio meter till Kungsträdgårdens tunnelbana och i samma sekund som vi klev in genom spärrarna öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Tajming. Det kan tyckas ovärt att åka en station, men det var det alltså inte. Och vi skulle ju ändå hitta ett pendeltåg. Allt gick smidigt och bra och en dryg halvtimme efter målgång var vi tillbaka i husbilen.

Vi (läs mekarn) har inte gjort slag i det där med att fixa en varmvattenberedare till husbilen och jag var sådär pepp på att duscha i 10-15-gradigt vatten ur en slang som åstadkommer typ tre droppar i minuten. Inte. Men nöden är väl uppfinningarnas moder (eller vad mamma klämkäckt brukar säga) så vi löste det genom att koka ett par liter vatten på spisen och späda ut kallvattnet i en 10l vattenkanna. Kalle fick sen bokstavligen vattna mig medan jag schamponerade och tvålade in mig i den lilla skrubben aka husbilsbadrum. Funkade prima. Och jag hann till och med stödäta några mackor och frukter innan vi gav oss iväg 

Ren men trött och urlakad hastade vi vidare till Friends. Jag borde förstås ha fattat att vi inte alls hade så bråttom som jag trodde när jag såg att konserten skulle börja 19:30. Det var förband i två timmar. Två timmar av skrän med klappkass ljudkvalitet. Men sen, sen väntade ytterligare två timmar av... jag vet inte ens hur jag ska uttrycka det rättvist... Två timmar av magi. På riktigt. Jag har aldrigt riktigt identifierat mig som en sådan som blir berörd av musik. Definitivt inte av en sådan som blir berörd av rockmusik. Men det var magiskt. Det var så himla himla himla bra. Sångarens röst liksom borrade sig in i mig och typ smälte mig inifrån. Det var fint.


Men kompisen då? Jag är så ledsen över att jag inte trodde att jag hade tid att vänta in hennes målgång. Om jag hade vetat att konserten i själva verket började två timmar senare än utsatt tid så hade jag ju hunnit det med marginal. Det hade varit fint att få heja henne i mål på plats för det var ju primärt därför jag var där. Det var inte riktigt så att jag hade mitt eget lopp som huvudfokus. Jag orkade inte fundera så mycket över hur det gick för mig själv medan jag sprang för det enda jag kunde tänka på var vad som hände med start 25 minuter längre bak. Jag uppdaterade trackingtjänsten som en galning när jag satt på pendeltåget och till slut så såg jag att hon hade kommit i mål. Strax dök också den här bilden upp från hennes supporter.

Jag är så himla glad och stolt över den här tjejen som kämpade för att klara vårrusets 5 km i maj. En tjej som sen helt plötsligt sprang en mil och bestämde sig för att hon ville göra en halvmara. Trots att hon hävdar att hon inte tycker om att springa. Hon har gjort en fantastisk resa. Jag vet hur mycket det betyder att luta sig mot andras rutin och erfarenheter när en ska göra svåra och läskiga saker för första gången, men jag vet också att det inte är någon annan än du själv som måste ta ansvar för din träning, investera i din tid och avverka vartenda enskilt löpsteg i din uppladdning. Jag hade aldrig kommit på att jag skulle springa Marathon eller göra en Klassiker eller ens testa triathlon om jag inte hade haft min rutinerade kompis med på tåget. När Maarit började hjälpa mig att styra upp träningen hade jag också en halvmara som mål men innan jag visste ordet av så var jag anmäld till både Marathon och Ironman....

Jag vågade uppleva resor mot nya målgångar och medaljer för att jag hade någon som bekräftade mig och trodde på mig och som jag kunde ställa alla dumma frågor till. Om jag kan vara den kompisen för Sara är det lika stort och betydelsefullt för mig som att själv få den hjälpen. Stort för att jag vet hur det känns när en klarar och fullföljer sina långa och svåra och läskiga saker. När en får korsa mållinjen och det gör ont exakt överallt och den där medaljen som en har visualiserat genom hela uppladdningen äntligen hänger där runt halsen. Det är så mycket känslor i det och jag kände de känslorna genom hela loppet. Det känns inte som att jag själv har gjort någon särdeles häpnadsväckande insats, men denna halvmaramedalj kommer ändå att få en speciell plats i samlingen. Det är fasen inte bara att gå ifrån att tvivla på 5km till att genomföra en halvmara på fyra månader. Jag är så himla stolt och glad för att vi klarade det tillsammans.

 
Söndagen ägnades mest åt hemfärd. Vi ville inte stressa på morgonen så klockan var lite mer än det var tänkt innan vi kom iväg. Dessutom går det näppeligen att åka mer än 90 km/h med Husis så det tog sina timmar att komma hem. Vi gjorde några timmars insats vid husrivningen när vi kom hem, sen åkte jag till Sara på en lång och mysig ältar-fika större delen av kvällen. Det fanns saker att prata om. Så glad att jag har hittat den här energispridande stjärnan!  
 
Nu är det måndag och ny vecka i antågande. Nya mål på gång. Om två veckor springer jag Lidingöloppets 30km om saker blir som det är tänkt. Jag vill inte gå in i det med orimlig press, men jag vet att det har hänt många många mil i mig sedan hösten 2015 när jag gjorde det senast. Jag hoppas att jag ska kunna genomföra loppet med ett lite mer rutinerat huvud än jag hade då.  

Mer sommar

Måndag eftermiddag. Kroppen kändes urlakad och trött efter fem timmar på cykel dagen innan, men det kändes som att förutsättningarna för lite njutsim i gummi ändå var på topp. Jag hade ju inte cyklat särskilt slut på armarna. Konverserade med två simpisar under dagen och lyckades synka ihop dem för en simdejt i kanotstadion direkt efter jobbet. Den ena simpisen plockade jag upp efter vägen, den andra dök upp några minuter senare. Synen som mötte oss när vi kom fram....

 
Tolven låg spegelblank i jämförelse med metervågorna som varit i Storgösken dagen innan. Det är det ni också ser va? Ni ser inte sex bitiga kanotpojkar med överkroppar som framkallade någon form av oförklarlig tonårsfnissighet hos mig och min kvinnliga simpis. Herre Jisses. Det blev några grader varmare i våra gummidräkter och vi fick med rosiga kinder vända bort blicken när de kom tillbaka från sin paddeltur och snitsigt lirkade av sig sina blöta överkroppstrikåer.
 
Men om vi ska prata om simningen istället. För vi simmade också. Jag är så långsam. Så oförklarligt otroligt långsam. På riktigt har jag problem att snitta under 2:00/100m. Nu vet jag inte hur bra min Garmin egentligen mäter eftersom kartan efteråt inte blir särskilt smooth. Jag vet ju till exempel att jag både började och slutade vid bryggan. Det här är min havssimning i Tolven. Imponerande 2265 meter på 48 minuter. Imponerande 2:08/100m. I och för sig inklusive några små stopp. Men ändå. Jag skäms.
 
 
På måndag kväll fick jag även vara spinningfröken igen. Vi har bara ett spinningpass i veckan på schemat just nu och vi är fem stycken som turas om och nu var det min tur. Kul ju. Jag körde mitt välbeprövade pass med 5x2 min/1min + 10min stege + 10x30/30 spurt. Nu hann vi bara 8st på slutet och jag drog ändå över några minuter. Tänkte inte riktigt på att det har passet är schemalagt 45 min och mitt ordinarie har varit 55. Nåväl. Superkul att sitta på frökencykeln även om det fanns delar av min kropp som inte tyckte att det var en bra idé att sitta på en sadel.
 
Tisdag morgon blev det lite mer sim. Denna gång i badhuset. Vatten i poolen igen alltså. Äntligen. Men alltså herre jävlar i mina träskruvar vad trögt det kan gå. Min simning är som uppslukad av yttre rymden. Jag förflyttar armarna med samma frekvens, tar i lika mycket, gör allt på samma sätt som jag brukar. Men. Jag. Kommer. Ingenstans. Vad har hänt? Ja jag vet att jag inte har simmat på en månad men lite muskelminne borde det väl finnas? Det borde gå att plocka fram igen med relativt enkla medel. Jag kan fatta att första passet är en drunkningsolycka och att andra passet går trögt men det här är fasen bortom allt som är rimligt. På riktigt är jag orolig för simningen i Vansbro. Jag måste hitta farten igen. Måste.
 
Resten av tisdagen hängde jag i försökshallen som försöksledare tillsammans med en kollega. Resten av tisdagen som i totalt 14 timmar. Jag jobbade 8-22. Skapligt ändå. Tyckte därför att jag förtjänade en liten sovmorgon på onsdagen. Eller, så mycket sova blev det inte men jag chillade en stund hos Pia på salongen istället. Desperat dags att göra något åt barret. Jag hade ju tillfälligt tänkt att jag ville bli långhårig igen och därav hoppat över en klippning. Det hade nu gått fyra månader sedan jag klippte mig senast och det hade blivit totalt ohållbart. Frid i själen igen. Tack.

Lite jobb på onsdagen också och sen en dejt med Hoo-bönan som var springsugen. Vi tog en kvällsjogg runt Eltebo. Vilken progress hon gör. Förra veckan stånkade vi ihop 9km och höll på att bryta ihop lite lätt efter 5, rejält efter 7 och totalt efter 8. Denna vecka var hon inställd på 7km när vi gav oss iväg. Jag tänkte att det är förhandlingsbart men jag sa inget. Det är tre kilometer innan man måste bestämma om rundan ska bli 7 eller 10 och jag anade att hon hade bra studs i benen idag. Hon ville ändå välja 7 men jag lirkade lite och det blev till slut den långa rundan. Det gick hur bra som helst. Ja vips studsade hon ju en mil som inget. Andra gången hon springer en mil. Första var typ tre år sedan. Det är så coolt. Well done kompis!

Jag lämpade av Sara efter ett varv i det ena milspåret och gav mig sen ut på ett varv ensam i det andra. Vilken lyx att jag har två olika rundor på ganska precis en mil. Vilken lyx att jag har en kropp och ett huvud som utan vidare protester går med på att lufsa två mil en onsdagkväll. Mitt första långpass efter maran. Jag tog det lugnt, huvudet var med till 100% och benen rullade på bra. Kanske var det ett misstag att jag inte tog med vatten för det blev rejält segt på slutet, men överlag en bra känsla. Inte så snabbt osv, men det var väl heller inte tanken.
 
 
Tror att det var bra att få till ett långpass innan nästa helgs bravader för kanske har "ränderna gått ur lite". Faktum är ju att jag knappt sprungit alls sedan det där loppet för tre veckor sedan. Det kändes lite småskumt i kroppen direkt efteråt. Skakigt i benen och trött i fötterna på ett sätt som jag inte brukar bli av 20km. Jag drack någon liter men vaknade ändå med bakiskänslor och ont i kroppen idag. Får se vart det tar vägen.
 
Jag tänker att det ska bli lite gummisim i eftermiddag i alla fall. Tänker kompa ut några av de där extratimmarna från i tisdags. Sen lite shopping med Kalle när han kommer hem. Vi tänkte försöka bli midsommarfina. Får se hur det går.
 
Peace!
 
 

En triathlon-onsdag

Jaha ni. Några dagar att avrapportera igen. Måndag och tisdag styrketränade jag och flexade mina discomuskler. I synnerhet på måndagen då Sara fick mig tillräckligt motiverad att pallra mig iväg och testa det nya bodypump-programmet. Det kändes spontant som att det var ett lite annorlunda program. Inte alls så mycket stång, mest mycket nya övningar med fria vikter. Och kanske till och med ganska bra musik. Om jag inte hade haft elva mil cykel färskt i benen hade jag nog kunnat ladda på rätt rejält på benlåtarna, men nu fick jag spara krutet till discomusklerna. Bröst och biceps, i synnerhet biceps. Herre-gud. Prova det.

På måndagskvällen tycke Ica-kassen att jag skulle laga ärtrisotto, så det gjorde jag. Vilket jäkla påhitt. Ska det vara något att fylla musklerna med vaa? Näe, det behöver du inte prova. Den smakade... ingenting. Och grön mat? Nja.

På tisdagen hade jag en kort liten gymdejt med Maarit direkt efter jobbet. Vi joggade hemifrån henne till gymmet (runt 1,5 km), marklyftade lite och axelpressade lite men funderade mest över vart musklerna vi byggde i våras hade tagit vägen. Och hur det kommer sig att en månad utan gymträning är ungefär samma sak som att aldrig någonsin ha satt sin fot i gymmet. Nåja. Avslutade med en riktigt skön jogg tillbaka och totalt en timme till träningsdagboken.

Lite längre dejt på onsdagen. Jag hade ägnat en del av tisdagskvällen åt att frakta hela triathlonutrustningen till Hofors. Cykel och cykelkläder, våtdräkt och simgrejer, springskor. Ja allt alltså. Vi tjuvade någon liten timme av arbetsdagen och började med knappa 7mil cykel. Riktigt bråkig känsla i kroppen första halvan av passet. Benen var bra men huvudet och kanske framförallt magen ville inte alls cykla och jag kände mig skum i hela kroppen. Efter en timme släppte det och det funkade riktigt bra i någon mil innan ryggslutet/höften/vaddetnuär började bråka. Det känns som att ju mer jag cyklar desto kortare sekvenser fixar jag innan hela vänsterbenet domnar bort. Nu gick det riktigt bra i fyra mil, men sista tre fick jag stanna och kliva av cykeln tre gånger för att stå ut. Inte så kul. Jag tror att jag kan cykla mina nio mil i Vansbro mycket snabbare än jag gjorde förra året, men det känns trist att tappa en massa tid på att jag måste stanna titt som tätt för att ryggen ska överleva. Nåja, tre dagars cykelvila med massa massa stretch nu så hoppas jag att det funkar bättre när jag kör nästa pass på söndag.

Parkera cyklarna och stick direkt ut på en halvtimme löp. Det var i alla fall förhandsplanen. När en har möjlighet att välja och framförallt ett jäkla förhandlingsutrymme känns det inte alltid så himla käckt. Vi fick muta oss själva ganska rejält för det var inte så att motivationen var på topp längre. Vi sa att om vi springer tre kilometer så får vi äta glass. Gissa om vi sprang tre kilometer. När jag klev in genom dörren i glasskiosken stoppade jag klockan på exakt 3,00 km. Årets första linnelösa löpning är därmed avbockad. Även om den blev en halvtimme i form av 18 minuter spring och 12 minuter glass.

 
Det återstod fortfarande en aktivitet denna maxade onsdageftermiddag. Årets första besök till kanotstadion i Tolven.
 
Ett glatt gäng klädde sig i gummi och peppade för årets OW-premiär. Kanske lite nervösa. Jag var på riktigt orolig att det skulle vara svinkallt.
 
Det var inte kallt. Faktiskt inte kallt alls. Men hörrni. Simning, är det en sport som finns? Jag vet inte. Jag har inte simmat på en månad pga inget vatten i poolen och ingen fungerande isborr. Nämen på riktigt. Det går inte att låta bli att simma och sen tro att det ska vara guld och gröna skogar, det blir inte kul då. Nu hade jag inga som helst förväntningar och inte några som helst krav på prestation heller. Tänkte att om jag tar mig i och ligger i blöt i fem minuter så är det i alla fall fem minuter bättre än ingenting. Jag simmade en kilometer uppdelad i ungefär tusen etapper. En meter i taget alltså. Nästan. Axlarna gnisslar instängda i våtdräkten, glasögonen immar igen, huvudet snurrar. Efteråt är det ändå mest en lyckokänsla. Nästa gång blir det ännu bättre.  
 
 Min fina triathlet, vad glad jag är för alla äventyr vi drar ut varandra på!
 
Visa fler inlägg