Bra morgon

Det bästa just nu är att det krävs en sån otroligt liten dos bra känsla för att jag ska känna mig väldigt väldigt nöjd och glad. Det krävs inte många längder av bra tryck och teknik för att jag ska känna mig som en simmare (och en vinnare). Det krävs inte många endorfiner för att jag ska studsa på mina skakiga fladderben ner för trappan till omklädningsrummet när simpasset är slut. Det krävs inte många minuter av social samvaro för att jag ska känna oändlig tacksamhet och lycka över att "få vara med". Det krävs inte särskilt mycket som är bra i en tillvaro som för tillfället hela tiden kantas av att någonting är dåligt.
 
Den här morgonen var en sådan typiskt bra morgon. Jag simmade så jäkla BADASS. Trots att avsaknaden av vit audi på badhusets parkering först fått mig att tänka tanken att jag kunde bubbla hela timmen. Den vita audin hann dock dyka upp innan tanken ens var färdigtänkt och sekunder senare satt det en lapp på bassängkanten på banan bedvid min. Simpisen sa med sin myndigaste stämma att nu hänger du med på det här. Jag hade simmat mitt insim och tittade lite väl suktande mot bubbelpoolen. Jag fick inte bubbla i onsdags heller för Simpis har blivit helt obeveklig.Jag läste passet uppifrån och ner och sedan upp igen.Gjorde några 200-ingar där jag faktiskt kunde växla mellan tre farter. Hoppfullt. Huvudserien var massa 25:or och 50:or med starttid. Hon skulle ha fenor, jag valde paddlar och dolme. Det är inte jag som brukar vara den som vill förhala och förhandla och plocka bort och byta ut MEN. Starttid 35s sa hon. Hon fick till och med hålla koll på klockan själv ty mitt huvud var fullt med ludd. Kunde inte tänka ut när det gått 35 sekunder och kunde inte heller minnas på vilken siffra jag startat. Kunde heller inte minnas hur många längder hon hade sagt att jag skulle göra. Försökte fejka in lite extra vila här och där men det gick hon inte med på heller. Efter 10x25 och 5x50 tyckte hon dessutom att vi skulle korta ner starttiden till 30s på 25:orna och 60s på 50:orna och köra lika många till. Herregud. Men det gick det också.
 
Så jäkla glad efteråt. Glad för att jag fått simma tillsammans med Simpis. Glad för att jag fått ta i. Glad för att det känts bra. Glad för glädjen och tröttheten efteråt. Glad för allt. Det är så befriande. Och mycket trevligare än att lämna poolen och känna mig deppig och misslyckad och så. TACK! 
 
 
Det är fredag hörrni. Jag har en fikadejt som väntar och efter det en soffkväll med Amarone. Imorgonbitti hoppas jag på samma fina känsla i poolen. 

Lite sen sist

Jag är ledsen på mig själv att jag har så dålig uppdateringsfrekvens just nu. Samtidigt är jag inte helt bekväm med den totala transparens som mitt skrivande riskerar att resultera i. Jag är en ganska ärlig person och jag kan helt enkelt inte undanhålla eller ljuga. Jag kan inte skriva om saker så att de stämmer på ett ungefär. Om jag väl tar till orda så blir det långt och detaljerat. Och det blir på pricken sant. Jag vill skriva men jag vill helt enkelt inte skriva ut allt som känns just nu. Jag riskerar att framställa mig själv i sån total genomdeppig dager för ibland känns det så himla mycket och så himla dystert.
 
En träningsblogg utan så värst mycket träning är som en... en... en... ja jag vet fan inte. Jag älskar min blogg, det gör jag verkligen. Jag älskar att kunna gå tillbaka och läsa inlägg från en viss tidsperiod. Se en bild, läsa mina ord och känna precis det jag kände precis just när jag skrev. Jag vet oftast ganska exakt när jag kände en viss känsla för jag kopplar ofta ihop händelser med tidi. Jag har rätt bra ordning på både när saker och ting hände eller när de kommer att hända. Jag minns händelser både i förhållande till varandra och i förhållande till ett år eller en månad. Ibland till och med en vecka eller en dag. Just nu behöver jag påminnas rätt dagligen om dagar med bra känsla
 
Jag är en endorfinjunkee och när jag inte får endorfinerna så deppar jag ihop. Men det här med att jag gråter en skvätt lite här och lite där över att jag inte får träna som jag vill är liksom inget som gemene man förstår. Jag missunnar såklart inte Kalle för att han får gå på peppiga spinningpass flera gånger i veckan. Jag älskar att han har kommit på hur kul det är. Ändå bryter jag ihop varje gång han kommer hem och kvittrar om hur bra det varit. Det går inte att förklara hur det känns att inte veta hur långt bort det är att jag får springa och cykla igen. Att inte veta när jag får jobba med mitt hjärta på riktigt. Det går inte att förklara hur det känns att det de senaste dagarna har börjat strama och dra i vänster knä också. På precis samma sätt som det började i höger knä för sex veckor sedan. Trots att jag nu i en veckas tid knaprat starka antiinflammatoriska piller varje dag. Jag var till en läkare igen i fredags och fick en ny handlingsplan. Fick tydligt på pränt att jag inte ska cykla, att jag ska fortsätta ta ett piller om dagen, att jag ska söka upp en sjukgymnast och att jag ska vara synnerligen försiktig i två veckor till. Om två veckor kan det bli aktuellt med mer kortison om det behövs och även med en remiss till röntgen.
 
So life goes on, och ni som tittar in här iblan får hålla tillgågo med rätt så vardagliga händelser tills vidare. Förra helgen åkte Kalle och jag på en romantisk dejt ju. Till fantastiska HavsVidden Resort i Geta på norra Åland. Har inte ens kommit med för med att skriva om det. Jag är så glad att vi fick chansen att hitta det där stället tack vare motorcykeltrippen i maj. Vi bestämde direkt att vi ville åka tillbaka efter säsongen och nu lyckades vi hitta en helg som passade. Och vilken helg vi hittade på. Tjugotre grader i luften, solvarma klippor trots mitten på september, helt uthärdliga 17 grader i havet, timmar i mysig bastu, en bra ripasso och choklad i solstolen, magisk oxfilé till middag, avslappnande miljö och lugn och ro i sinnet. Ett dygn som kändes som tre. Underbart. 
 
 
 
 
 
 
 
Träningsveckan v 36 bestod av två gympass och tre simpass. Att stå i gymmet och lalla med lätta vikter och bara försöka fokusera på överkroppen är varken särskilt kul eller särskilt givande, men jag ser uppdraget som uppfyllt att jag bara tar mig dit. Jag har knatat och gått lite i trappmaskinen också bara för att få göra någonting som ska generera lite puls. Jag vet inte hur klokt det är egentligen eftersom det gnisslar och känns och eftersom det är trappor som är mitt största problem till vardags. 
 
Jag försöker verkligen göra mitt yttersta för att skapa kvalitet i poolen. Jag försöker göra mitt yttersta för att affirmera mig själv istället för att ständigt klanka ner på mina prestationer och känna mig kroniskt kass. Det är nämligen inte särskilt produktivt det heller, och en riskfaktor för att jag snart kommer att välja bort den enda sporten som faktiskt funkar just nu. I onsdags simmade jag 10x200 i någon typ av stegrande fart. Jag försökte börja lugnt och avsluta så snabbt jag kunde i varje intervall. Att ta i i mer än 100m var helt omöjligt och pulspåslaget gjorde mig illamående. Jag satte alla intervaller på ungefär 3:25-3:30. En vanlig Sara hade skrattat högt åt det där men jag försökte intala mig att jag trots allt kan. Jag. Kan. Simma. I fredags morse hade jag ett mentalt bakslag. Jag åkte dit men jag simmade inte. Hoppade i, tappade räkningen på direkten, hade ingen lust och ingen plan och resultatet blev därefter. Ingenting. Ett försök att revanschera det på lördag morgon. Äntligen kändes det roligt att åka till poolen. Äntligen kände jag mig som en simmare och äntligen orkade jag utföra på ett ungefär det jag hade tänkt. Jag simmade 4x(200 - 2x100 - 4x50) och den här gången gick 200:ingarna på 3:15-3:18 istället. Wow. Så nöjd. Tillåter mig att tycka att jag duger. Oavsett vad jag kunnat förut. Om några veckor kanske det blir 3:05 igen. Sen 2:55 och då slår jag ju personligt rekord. Tänk va. 
 
 
I övrigt är mitt liv mest en matresa just nu. Alla torsdagar i september får man gå 2 för 1 på Gästis för att de vill fira att... att.. äh jag minns inte. Vi har varit dit båda gångerna. Finmat och lite husets röda mitt i veckan går väl inte att klaga på. Och en dejt med min Meck.    
 
I fredags åt vi säkert också något smarrigt och på lördagen blev det kräftor och bubbel hos mamma och pappa. Magnus kom också och vi peppade för Lidingöloppet. Så ledsen att jag inte kan springa med honom men jag ser verkligen verkligen fram emot att åka och heja. 
 
Jag försöker även göra ett visst mått av avslappnande och stillsamma aktiviteter såsom svampplockning. Mamma och jag var ute i en timme i torsdags eftermiddag, och även om jag fick offra mig en del....
 
...så blev ju resultatet helt lysande bra.  
 
En annan avslappnande och mysig vardaglig aktivitet är att hänga med den här lilla killen. Oscar. Typ en månad på dagen. Hans mamma är den första av mina "sedan-länge-vänner" som gått och förökat sig. Konstig känsla. Men så underbar.  
 
Det om det. Förhoppningsvis ska skrivkrampen släppa snart. Peace. 

Omstart

"Nähä men då får väl jag säga till dig att du inte ska röra på dig alls då"
 
Sara, varför tror du alltid att du är så jävla unik? Att saker som händer och sker och förväntas och förklaras ändå liksom inte ska gälla för dig. Knädoktor Tomas sa ju ganska tydligt att kortisonet kommer att lura dig. Att det bedövar och dämpar inflammationen men egentligen bara skapar en falskt förhoppning om att allt är över. Trodde du liksom inte på det?
 
Jag var smärtfri hela helgen och tränade söndag och måndag och tisdag och onsdag. Med mina vanliga mått mätt var det patetiskt och ingenting. Men jag kan inte mäta med mina vanliga mått nu. Kan kanske inte mäta alls. För jag har skitont i mitt knä igen. På riktigt. Humöret är berg- och dalbana. Det svänger fort. Endorfinkicken från i söndags har bytts mot en ny deppdipp.
 
Cykelpasset i söndags var ju en dröm. Gympasset i måndags var förmodligen bara korkat eftersom jag kände så tydligt att det var så många rörelser som inte kändes bra. Gjorde dem ändå pga envis. Spinningpasset på tisdagen var förmodligen ännu dummare eftersom jag hade exakt noll respekt då heller. Gick bananas med motståndsratten trots tydligt gnissel och hade exakt noll försiktighetsmått invägda. Jag skulle ju inte belasta mitt knä. Skulle inte cykla med en massa motstånd. Men fuck vad svårt det är att acceptera det här. Leden ÄR inflammerad. Brosket ÄR försvagat. Kortisonet HAR lurat mig genom att både bedöva och dämpa inflammationen. Inte tagit bort någon grundorsak. Kanske inte ens tagit bort symptomen utan bara dolt dem lite.
 
Under onsdag och torsdag smög sig smärtan tillbaka igen. När jag helt ogenomtänkt gjorde ett graciöst dyk ner í bassängen på onsdag eftermiddag så högg det till i knävecket. Senare kom även smärta runt själva knäskålen. Typ där det tidigare var vattenfyllt. Gör ont att trycka, vrida, lyfta, dra.  Det är nya rörelser som begränsar mig nu och det är en ny typ av smärta, men det är förmodligen inte rocket science.
 
Men Knädoktor Tomas hade ju sagt att jag skulle träna det jag kunde och att det var bra att både böja och sträcka och cirkulera. Det var ju i alla fall vad mina små öron ville höra. Jag har tränat det jag har trott att jag har kunnat hela veckan och nu gör det satans ont igen. Ondare. Lika delar förvånad och ledsen och arg ringde jag försäkringsbolaget igen imorse. Det är fan inte kul att ha ont hela tiden. Och jag vill verkligen ha hjälp med att lösa träningen. Behöver endorfinerna för annars går jag under. Ge mig en sjukgymnast eller något. Någon som kan ge mig hjälp med vad som funkar och inte funkar och liksom förutse vad som riskerar att förvärra saker. Jag fattar inte sånt och jag är totaaalt respektlös. Hjälp. 
 
Tjejen på försäkringsbolaget tyckte att jag skulle börja med att resonera med knädoktor Tomas igen. Han hade lite telefontider så han ringde upp mig nu under förmiddagen. Glöm inte att jag var ironman-aspirant för en månad sedan. Det här med träning är inte liksom konstigt för mig. Inte konstigt för någon som håller på med sånt här. Fast det roligaste är ju ändå att när en ska försöka återberätta sina förehavanden så låter det  så urbota genomkorkat att jag typ vill skratta år mig själv.
 
"Jo jag cyklade då och jag simmade då och så gymmade jag och så cyklade jag igen och så simmade jag och så cyklade jag lite till och nu gör det ju ont igeeeeeeeeen...."
 
Knädoktor Tomas harklade sig lite i andra änden och suckade lite och svarade lite försiktigt
 
"Ehm, hmm, öh... Har vi kanske missförstått varandra lite. Jag sa ju INGEN BELASTNING!".
"Ja jo men jag tänkte att...."
 
Och så kom citatet i början. Fattar du inte att du ska hålla fan på dig så får du fan inte röra på dig alls. Typ. Antar att det var det han menade i alla fall. Underförstått bakom den fantastiska trevligheten. Han skrev ut starkare piller som jag ska knapra en gång om dagen och så gav han mig strängeligen belastningsförbud fram till nästa fredag då hans kollega ska klämma lite på mitt knä igen.
 
Jaha. Ingen träning alls nästa vecka då. Förhandlingarna har redan börjat. Backar och börjar om. Ny sats. Tillbaka till annat tidsfördriv. Tillbaka till depp och eländighet. Troligen kanske lite. Men jag försöker tänka annorlunda den här svängen. Försöker tänka på att det väl faktiskt finns annat som är viktigt och meningsfullt också. Börjar till exempel med en helg på Åland och tänker då inte tänka en enda träningsrelaterad tanke. Och det ser ut som att Geta tänker ge oss ett skapligt magiskt lördagsdygn på HavsVidden. Längtar! 
 
 
 
 
Visa fler inlägg