Mitt liv just nu

Oktober är slut och det har redan gått en tredjedel av nästa månad. Ännu en månad av en höst som blev något helt annat än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Plötsligt tog det slut på cykla och springa och istället uppdagades en ny livssituation. En situation som mest handlar om att hanka sig fram genom vardagen med så lite smärta som det går. Jag åt något olämpligt på den helt onödiga utlandssemestern mitt i smällheta sommarhettan och jag straffas för detta tilltag fortfarande. Om det nu ens har med det att göra. Det är fortfarande bara spekulationer och en googlediagnos som jag har satt på mig själv. Fast de sakkunniga jag träffat har hållit med efter idel höjda ögonbryn. Jag har aldrig haft såhär mycket kontakt med vården någonsin i mitt liv och jag hoppas aldrig behöva ha det igen. Det är liksom en helt ny ödmjukhet inför livet och inför andras situationer, för jag fattar nu hur slitigt det är att ens orka vara sjuk.

I slutet på september träffade jag en läkare och fick nya kortisonsprutor. Jag bytte smärtstillande piller på hans inrådan men bytte tillbaka igen efter två veckor då det plötsligt blev tätare mellan mina skov av dåliga dagar. Jag tycktes heller inte få någon vidare effekt av den andra omgången med kortisonsprutor. Två veckor senare skrev jag en egenremiss till reumatologavdelningen på Gävle Sjukhus. En bekant övertygade mig om att jag måste bli utredd av någon som kan det här på riktigt. Jag har fått en tid om två veckor. Jag räknar ner varje dag.

Mina senaste veckor har generellt varit fruktansvärda. Först tog mina livräddande piller slut så att jag var tvungen att byta sort igen. Inte helt självklart att ens få tag på någon som kunde förnya receptet. Det lyckades till slut med appen Doktor.se. Supersmidigt och gratis. Men. Läkaren skriver ut en sort, men man får tydligen alltid det billigaste alternativet på apoteket och den här gången var det någon annan sort som var billigast. Det skulle vara samma verksamma substans, men jag blev så dålig av dem. Efter bara ett par dagar hade jag den hittills sjukaste smärtan. Därutöver tappade jag aptiten totalt, kunde inte sova, fick panikattacker och kände mig totalt överkörd i hela kroppen. Därtill konstant hjärndöd. Jag gick till apoteket och förklarade läget och lyckades få tillbaka rätt sort.

Ytterligare två veckor har gått och det har blivit bättre, framförallt hur kroppen fungerar totalt sett, men det är en helt sjuk nivå av smärta som är mitt normalläge nu. Det är inga problem att sitta på en stol, men det är svårt att både resa sig och sätta sig. Vissa dagar kan jag inte gå ordentligt ens på plan mark. Inga dagar kan jag gå ordentligt ner för en trappa. Det är ordentligt festligt att bo på tredje våningen utan hiss alltså. Och på jobbet har jag bokstavligen hängt sönder ledstången när jag försökt hasa mig ner till kontoret från kaffemaskinen.

I tisdags var jag till vårdcentralen och tog en massa blodprover. Fyra rör och en lång lista på saker som ska undersökas. En del av mig har kommit överens med tanken att jag ska utredas för reumatiska sjukdomar. En del av mig har till och med redan satt diagnosen på mig själv. Jag hör läkaren säga det. Sara, du har en kronisk sjukdom som gör att din kropp alltid kommer vara såhär. Jag har redan tagit ställning till det faktum att det aldrig kommer att bli bra och att det inte blir något av med vare sig springa eller cykla mer. Allt för att förhoppningsvis bara kunna bli positivt överraskad.

Behöver jag säga att träningsmotivationen är lite sådär just nu. Simningen funkar fortfarande, men ibland kan jag inte röra benen alls i något som antyder en benspark. Ibland funkar det så dåligt med frånskjuten i vändningarna att jag tappar massor med tid i min redan långsamma marschfart. Ibland är det bara tråkigt. Tråkigt tråkigt trots passen från Anna. Jag har svårt att se meningen och det gör att jag kanske åker hem och äter kakor istället. Lite för många dagar i veckan. Men trots allt så vill jag ju hoppas. För såhär är det. Ibland så ser jag bilder som den här och ser en genuint lycklig människa. 

 

Faan vad jag saknar att få cykla. Och bara därför har jag gått loss med en anmälningsbonanza som om allt vore som vanligt. Siljan Runt, Vätternrundan, IM Jönköping och Lidingöloppet står på listan över nästa års utmaningar. Jag tänker inte stressa över något av loppen men jag tänker tillåta mig att vara ledsen om det skiter sig. För jävlar vad jag vill att det ska gå alltså. Särskilt när sambons extremsnabba klickfinger gav oss den bästa starttid man kan få på Vätternrundan.

 

 

Han har gått på spinning två gånger i veckan hela hösten. Till och med suttit ett par gånger på trainern. I två månader hade vi cyklingen som gemensamt intresse. De kanske roligaste två månaderna i vår tioåriga relationshistoria. Inte riktigt, men som jag hade längtat efter att vi på riktigt skulle kunna göra saker tillsammans som båda gillar. Nu cyklar han som en galning och jag kan inte vara med. Svårt att förstå hur mycket det svider och hur mycket jag går sönder på insidan varje gång han kvittrar om roliga spinningpass. Inte svårt att förstå hur stolt och glad jag ändå är för att han gör det.  

 

 

 Min nyblivna 30-åring. Se sån ålderskris han har. 

 

Ännu en helg

Om helgen började i fredags så började den med att jag styrde kosan till gymmet efter jobbet. Tredje gången den veckan. Drog i stakmaskinen i en halvtimme med ännu ett avsnitt av rättegångspodden i örat innan jag pillade på några små vikter en liten stund. Jag gillar verkligen min nya gym-rutin. Jag har tagit mig i kragen och åkt dit minst två gånger i veckan i sju veckors tid och jag inbillar mig att det kanske ger lite resultat. Lite.

Hem, snabbduscha och svira om för att möta upp Ida och Tatte och Niklas och gå på revyn hemma i Torsåker.

Omdöme? Pia ska ha all cred i världen som orkar rodda det där arrangemanget år ut och år in och det är fantastiskt roligt att det händer roliga saker i byn. Men. Alldeles konstruktivt vill jag kanske säga att det inte höll samma standard som det brukar. Lägre igenkänningsfaktor än vanligt pga inte så många tydliga imitationer. Sen är jag kanske lite PK och tråkig, men jag tycker inte att man ska driva om ”Me Too” och få det till att tjejer ljuger och hittar på om sexuella övergrepp. INGEN anmäler ett påhittat övergrepp så det blir inget kul skämt. Punkt. Och jag vill verkligen stötta den här ”jag-ser-ut-såhär-och jag-duger-som-jag-är”-tesen men tycker kanske inte att det är helt nödvändigt att tre fullständigt normsmala tjejer nyper sig i den totalt obefintliga valken medan de sjunger att de är ”nykter och tjock”. Bara varför?

Efter revyn blev det kortspel och vin hemma hos Ida och Tatte. Sen snubblade vi hemåt i natten, mekarn och jag. Kul kväll trots blandad kvalitet.

 

Lördagen inleddes med fyra timmar i skrothögen. En alldeles fantastiskt skön dag och sådana spelar det liksom ingen stor roll hur de spenderas bara de spenderas utomhus. Mamma och pappa kom och kastade skrot med oss. Och grillade korv. Skrotkastarpicknicken är den bästa picknicken.

 

Vid 16 skulle jag simma med Marre Maräng men hon hade fastnat i vinkelvolten på Valbo köpcentrum och hann inte hem. Simma själv eller låta bli var då frågan. Jag hade simmat tre gånger tidigare i veckan men två av dessa hade jag knappt blivit blöt. Till slut bestämde jag mig för att ett kort pass också är ett pass om man faktiskt bestämmer sig för att bita i lite. Jag blev sen men jag tog mig iväg, och jag simmade delar av Annas pass en gång till. Huvudserien med 16x100m.

4x100 @1:40
4x100 @1:45
4x100 @1:50
4x100 @1:55

Behöver jag säga att det hann bli ganska jobbiga 45 minuter?

Efter simmet rullade jag mot Dalarna för mat&prat&sleepover med Hanna. Jag ville fira hennes födelsedag med min blotta närvaro, samt med ett litet paket och en Palanca.

Det krävdes mer än skruv och hammare för att ta sig in i Palancan, men när vi väl lyckats så pratades massor med timmar i väg. Terapi utan dess like. Saknade bästa vän. Fasen vad jag behövde prata med någon som verkligen verkligen lyssnar. Ja, Hanna är ju tolk. Hon jobbar med att ta till sig av vad folk säger. Inte bara humma med och tänka på annat. Det märks, jag lovar. Hon hade dessutom köpt mina favoritchips och till och med mitt favoritkaffe, min favoritjuice och mitt favoritbröd till frukosten dagen efter. För att hon noterar sånt.  Innan vi somnade, och innan jag rullade hemåt igen på söndagen så såg vi filmen om Utöya på Netflix. Riktigt bra, men hemsk.

Söndagshänget fortsatte sedan i gymmet med Maarit. Äntligen. Som jag sa, jag är fantastiskt nöjd med min gymrutin, men som jag saknat att ha min gymkompis. Min simkompis, springkompis, cykelkompis, pratkompis. Hon som är den hittills ända källan till bilder på när jag lyfter en stång.  

 
Ni fattar att jag är van att hänga med den där mästerfotografen nästan varje dag. Nu ses vi kanske max en gång i veckan och det är fortfarande oftare än jag träffar många andra vänner, men ändå. Omställning. Vi lyfte och vi roddade och vi drog och vi pressade en stund, men framförallt kunde vi prata ikapp åtminstone lite.
 
En snabb tripp till Sandviken för att hämta hem en bil, sen fortsatte jag söndagshänget med en lång pratpromenad med nästa saknade vän. Coolaste bruden i Hoo kom fram på byn och vi knatade och pratade i nästan 8km. Ännu mer terapi. Ännu mer kräkas på äckliga normer och skeva ideal och allmänt pittiga människor. Framförallt en och en halv timme frisk luft. Skönt.
 
Det sista som hände var en kaffe hos mamma, men där var min sociala bägare för helgen redan skapligt överfylld. Efter en sån här supergenomtrevlig flänga-runt-från-det-ena-till-det-andra-helg så känns det lite som att jag skulle behöva ägna kommande måndagskväll åt att enbart stirra in i väggen och tömma hjärnan, men jösses vad det var värt det.

 

And the fun thing is…

Först en teaser…

Ja hur går det egentligen med simningen? Tro’t eller ej. Det är lite kämpigt att hålla motivationen på topp och det är inte klang och jubel varje gång jag rattar till poolen. Varför? För att det mesta generellt känns ganska kasst ju. Prestationsprinsessan har liksom kronan rejält på sned at the moment. Saker går inte bra. Inte alls bra i jämförelse med vad som en gång i tiden varit bra. Och det är alltid så jag funkar. Kan aldrig jämföra nu med nu. Måste alltid jämföra nu med då och slå undan benen på mig själv. Förklara. Försvara. Förkasta. Förtvivla. Jag orkar inte.

Och djupt där inne finns det en bekräftelse-junkee som bara vill bli sedd. Bara vill duga. Bara vill höra att det går bra och tro på det. Jag säger nästan aldrig till mig själv att det går bra. Säger aldrig att jag duger. Jag vet inte om jag vill drivas av att bli bättre eller om jag vill drivas av att bara vara bra nog. Hur som helst så tillfredsställer jag inte mina bekräftelsebehov på egen hand alla gånger. Jag är snarare ganska jävlig mot mig själv.

Ibland går det superlätt att hitta motivation, knåpa ihop ett lagom tufft pass, genomföra det, vara nöjd, känna mig stark. Veckan innan jag åkte till Bollnäs hade jag simmat riktigt bra både tisdag och onsdag. Nu vill jag lägga till ett ”nåja, så bra var det ju inte…” bara för att trycka dit att en normal jag faktiskt inte alls skulle vara nöjd med det där. För det fattar ni väl? Ja såklart att ni gör. Den där tisdagens pass bestod av korta intervaller i så hög fart som möjligt. Ett varv utan utrustning och ett varv med paddlar och dolme.

8*25 @45
4*50 @1:15
2*100 @2:00
200

Jag blev förvånad när jag tittade upp på klockan och såg att jag gjorde femtiorna på ungefär 43 sekunder. Kände att ja jävlar, det går ju. Hundringarna på 1:32 var ändå rätt wow. Tvåhundringen på ungefär 3:10 var bästa på länge. Det här var fan inte så jäkla klappdåligt. Bra Sara. Bra.

Dagen efter upprepade jag bedriften på långa intervaller. En huvudserie på 3000 meter bara sådär.

4*400 1-4 @7:45 (6:55 – 6:45 – 6:40 – 6:40)
3*300 1-3 @6:15 (5:25 – 5:10 – 5:00)
2*200 1-2 @ 4:30 (3:30 – 3:10)
100 (1:35)

Jag kunde hitta olika farter och jag kunde faktiskt ta i. Det jag ändå inte kan låta bli att vara lite besviken över är att ”truckrempot” är någon sekund lägre per längd än vad jag skulle vilja. Kanske bara en, men det ger ändå rätt stor skillnad på framförallt 400m. Sanningen är att jag inte riktigt orkar ta i i 400m heller. Men jag affirmerade det här, och när jag sen simmade 200:ingar i Bollnäs på fredagskvällen så kände jag mig helt ostoppbar.    

Det går bra ibland och det är skitkul ibland. Som den där fredagsmorgonen när jag fick sällskap av dessa M&M’s. Morning Mermaids.

Då behöver jag verkligen ingen extra pepp. Då forcerar vi några femtior med starttid och jag skiter i exakt allt annat än att det bara är superkul att simma. Superkul att hänga. Men de gångerna det inte går alls är ändå så många fler. Just eftersom det oftast är en avsaknad av ett ”vi” i min simformel. Att inte dela det med någon är så tråkigt. Det är så lätt hänt att bara laja runt. Mys-simma utan tanke och utan plan. Utan att det ens är särskilt kul. Det är klart att det inte är någon som bryr sig sådär vansinnigt mycket om vad jag gör för tider på 200m. Troligen ingen som bryr sig alls. Knappt jag själv egentligen. Men jag vill inte tröttna. Inte nu när simning är typ det enda jag kan göra.

Det var i onsdags eftermiddag när jag för vilken gång i ordningen tappat räkningen på min fyrahundring som jag i huvudet knåpade ihop brevet till Anna på Simcoachen. Finns det någon av er som vill peppa upp en deppig och ofungerande triathlet på distans? Finns det någon som kanske kan serva mig med ett eller annat nytt simpass i veckan men mest bara skicka en fråga ibland om jag gör något vettigt i den där poolen? Efter lite mailande fram och tillbaka så hade hon ramarna klar. Jag kommer under 10 veckor att få distanscoaching och ett helt ton ny simpepp av Anna. Det ska bli så kul att se vad det kan ge.

Imorse gjorde jag CSS-test. Den ångesten det innebär att simma max i 400m och sedan i 200m är inte nådig. Jag vet att jag är långt ifrån den standard jag skulle vilja ha. Jag har noll kondition och det är väldigt långt med 400m för tillfället. Om jag är nöjd med att prestera 6:28? Äh, det är väl tur att det finns saker att jobba på. Det måste ju finnas ett utgångsläge och detta är väl alltid något.

 
Nu måste jag åka och fixa ett batteri till pip-prylen, för imorgon ska det levereras på riktigt. Mitt första pass med distanscoach. Coolt.
Visa fler inlägg