Semestercykel

I tisdags lyckades jag få ihop en semestercykeldejt med favorittriathleten som äntligen hittat hem från toppen av Sverige. Vi bestämde att åtta mil skulle vara en lagom tur för att legitimera lång fika. Viktigast på en semestercykeldejt är att det finns utrymme för lång fika. Frågor på det? Nä.


Vi började turen hos mig eftersom jag bor lite närmare och lite färre backar ifrån det tänkta fikahaket. När vi har cyklat en mil kommer typ den brantaste backen och den skarpaste kurvan på hela rundan. Där, precis där, kom kompisen på att hon hade glömt att ringa ett jätte jätte jätteviktigt samtal. Precis där. Söt hon. 

Men precis där ligger också en av få sjöutsiktsplatser på rundan. Ja ja, jag bloggfotar väl lite under tiden. Och funderar hur jag ska ta mig iväg på högsta växeln. Hmm. 

Vi kom iväg och vi cyklade min favoritsträcka, den mellan Gammelstilla och Årsunda. Här selfiepaus efter att vi fått göra en stilfull omkörning av en gubbräcer med packväskor. Inte en traktor, men nöjda ändå.

När vi stod här och posade körde gubben ikapp oss igen. Trodde vi. Big time skärpning på oss i så fall. Men det visade sig vara en annan dock. En mer "riktig" cyklist. Nåja. Och till slut, efter lite opeppig stadskörning genom Sandviken kom vi fram till kvarnen i Högbo. Välförtjänt häng för Pantern och Getingen. 

Fikaaaa

Och slutligen dryga tre mil hem igen till en obligatorisk efterselfie. Precis innan molnet i bakgrunden släppte dagens största skur. Tajming.

Träning när det är som bäst. Bästa sällskapet, bra samtal och grym fika. Tydligen hade vi helt plötsligt cyklat i tre timmar och lagt ganska precis 80km i ryggsäcken. Aldrig jobbigt. Aldrig tråkigt. Snart igen? 

Semesterstopp

Jaaaaa hörrni, det är semester. En vecka har förflutit som ett litet skott och bestått av två magiska fredagar och en himla massa äventyr däremellan. Har knappt hunnit sitta stilla. Inte petat på min dator. Inte prioriterat att sätta mig ned och samla ihop intrycken till någonting liknande text att förmedla. Men nu då. Nu sitter jag tillfälligt på min röv med hällregn utanför fönstret och Mecklund har pyst iväg för att piffa det sista i husbilen inför nästa semesteretapp. Gör ett försök då.

Jag började min semester i Tolvens kanotstadion alldeles ensam. Första gången jag simmade där helt själv faktiskt. Gillade det inte riktigt men jag hade simfeeling och alla simpisar jag kunde komma på var ute på andra äventyr. Även om vi sprider ut oss när vi simmar tillsammans så är det tryggt att veta att någon är i närheten. Bojen var med mig i alla fall, och jag nötte 45 minuter innan jag kom på att jag tyckte att det var läskigt på riktigt och fick lite andnöd och inte ville mer. Men ändå. Semestersim.    

 
Efter simmet åkte jag raka spåret till Bäztiz i Falun. Bäztiz som ÄNTLIGEN fått ta sin efterlängtade examen och flytta hem igen. Nu är hon färdigbakad teckenspråks- och dövblindtolk. Förstå vad coolt.Vi firade med snygga drinkar och magisk mat på Pinchos.  
 
Och sen fick jag sova i ett hav av alla virkade djur som hon har gjort. Hon är grym den där bruden.
 
Två gånger den helgen försökte jag springa också. Först en mil ensam på lördagen och sen samma runda tillsammans med Sara på söndagen. Helt hopplöst båda gångerna. Sviterna av en blodgivning sitter i helt sjukt länge på mig. Det är som ett skämt men inte så mycket att göra åt annat än att vänta. Det blir ju bättre. Lördagen ägnade jag i övrigt åt att hålla mig uppdaterad hur det gick för mannen som lekte triathlon i Lappland stora delar av dygnet. Och till slut blev han en Ironman. Hurraa! Antar att det kanske kommer en rapport i ett annat forum inom någon framtid. Sjukt häftiga bilder har jag fått se i alla fall. Resterande tid packades och planerades det för motorcykelsemester. Meckis tyckte dock att jag var tvungen att kitta mig med stövlar, regnkläder, handskar och en ny kruka innan jag var välkommen att följa med. Hmmkej då.Tack och hej semesterlönen, men efter godkänd besiktning var jag tillåten att sätta rumpan bakom Meckis på motorcykeln. Hurra vad bra! Efter lunchmackor hos mamma och pappa bar det så iväg till Norge på söndagen.
 
Här är hela rutten som vi avverkade på fyra dagar.
 
Etapp 1 gick hemifrån, via ickeexisterande små fjuttställen i dalaskogarna och in i Norge typ vid Stöten. Anhalten hette Fagernes och valdes för att Kalle på förhand visste att det gick att bo där. Vi bokade det hemma innan vi stack. Hade jag fått välja hade jag kanske inte valt att bo lite närmare eftersom vi kom iväg rätt sent. Nio timmar efter avfärd fick jag den mest efterlängtade (och kanske godaste...) hamburgaren ever. Då var klockan närmare 23 och jag var inte det trevligaste sällskapet.

Vi hade ju åkt i princip rakt västerut utan att byta tidszon så det var ljust mycket längre än hemma. Här är klockan närmare midnatt och det är fortfarande alldeles ljust. Och väldigt fint i fjorden.

Och frukostutsikten på morgonen var inte så dålig den heller.

Dag 2 gjorde vi en ganska kort tripp. Från Fagernes till Eidsdal. Totalt bara ca 5 timmar på cykeln. Desto mer att se efter vägen dock. Vi stannade ofta och bara njöt av den här smått magiska miljön med snötäckta fjäll och vatten och sol.

Och så besökte vi förstås Geiranger. Helt sjukt. Alltså man kommer från ca 1000 höjdmeter uppe i bergen och så ska man snirkla sig ner till havsnivå på krokiga serpentinvägar på ingen tid alls. Svårt att fota från motorcykeln tyvärr så det finns dåligt med bilder från själva färden. Här är vi i alla fall nere. Käck pose i underställ och MC-brallor.

Om det är ett av Nordens mest kända kryssningsstopp så förstår jag varför. Galet fint.

Bo fick vi göra i nästa by. Eidsdal. Där fanns ett litet middagshak precis vid vattnet. Ögonvärk.

Morgon nummer 2 tog jag en kort morgonjogg längs fjorden där i Eidsdal. Skönt att kicka igång kroppen. Efter frukost bestämde vi att vi skulle åka tillbaka till Geiranger för att besöka en utsiktsplats som vi missat dagen innan. Det gjorde absolut inget att få se stället igen. Utsiktsplatsen låg liksom på andra sidan och ytterligare 500 höjdmeter upp. Totalt 1500 alltså. Det här är ju också smått sjukt. Här står jag med molnludd i örat. På ett gallergolv 1,5 km upp i luften.

Man kunde även gå ut på klippan. Jag har övertygat mamma om att det inte var med livet som insats för det var faktiskt inte alls så brant som det ser ut. Men. Ni ser den lilla vita pricken mitt i bilden. Precis där det gröna slutar och molnen börjar. Det är en liten båt. En liten båt som heter Costa Fantasia och är 333 meter lång. Perspektiv.

Och självutlösaren får jobba när en vill ha parbilder. Lämpligt.

Yes. Vi har faktiskt delat en Coke i Geiranger. Bara en sån sak.

Resten av dag 3 och 4 blev mest åka. Vi styckade av den 90 mil långa hemresan i två etapper. Målet var att hitta in i Sverige igen innan sista natten. Vi hamnade i Funäsdalen på ett supermysigt hotell precis vid någon form av vatten. Avslappnade miljö och god mat och ett glas vin och jag somnade ovaggat och sov som en sten. Vaknade dessvärre till ösregn så vi drog ut på hemresan så länge det gick. Även fast vi köpte svinbra regnställ så är det ju rätt deppigt att åka i ösregn. Vid 18-tiden på kvällen var vi i alla fall hemma i bondeland igen och jag stack direkt ut på kvällsjogg. Och Äntligen ska ni veta att det fanns krut i benen igen. Jissed vad skönt. Jag sprang min vanliga 16km runda och sista fem gick i någon form av glädjerustempo. Så skönt! 

På torsdagen fyllde min mamma år. Hon brukar alltid och av tradition få en gös i födelsedagspresent av oss. Nu hade vi liksom inte hunnit (eller valt) prioritera så värst mycket fiskande den här sommaren. Inget alls faktiskt. Men vi tänkte att det ändå fanns en mikrochans ifall vi stack ut på sjön en stund på förmiddagen. Vi skulle ju liksom inte äta tårta förrän vid tre. Dock var det storm ute så vi kom knappt ens ut i sjön eftersom det var så mycket vågor. Vi fick nöja oss med att åka i ån där det är lite lugnare och därav reslutatet ingen gös. Hade det varit lika kul att få en gädda i present så hade vi kunnat lösa det för vi fick en varsin... Tur att vi hade fixat annan present.

En annan mer lättbibehållen tradition är mammas marängtårta med smultron. Åh så fantastiskt gott det är!!

Fredag så. Meck ville piffa husbil och jag ville ta vara på hyfsat cykelväder. Jag chansade och spontanbokade cykelkaffe hemma hos Maria för att oundvikligen masa mig iväg och cykla. Hon svarade "kom klockan 13 så får du lunch också". Alltså guldstjärna i himmelen till henne. Jag planerade en runda som skulle leverera mig till Maria efter ca 60 km och så var det bara att trampa. Det gick fantastiskt bra trots att det var motvind mest hela tiden. och när jag hade cyklat 40 km och nått Sandviken hade jag snittat nästan 30 km/h. Sista biten var det massa samhällen, krokiga vägar och brutal motvind så snittet gick ned men sammantaget himla bra. Här var jag tvungen att stanna, i det värsta blåshålet av dem alla. Pust. 

Och tänk va. Först cykla som en gudinna (nåja), sen få magisk kalops och så toppa det med nybakta blåbärsbullar och prat om livet. Energinivån steg ju till max och mer. Så himla trevlig dag.

När jag avverkat de sista 18 kilometrarna och kom hem från cyklingen ville Ida ut och jogga. Det blev alltså i princip ett brickpass av det hela. Mitt längsta för i år. Det är väl lämpligt att lägga det efter tävlingen. Fast vem bryr sig. Träning är väl träning oavsett när det sker. Nu blev det i alla fall två timmar och fyrtiosex minuter cykel följt av femtiofem minuter jogg. Och under jogginturen hann vi bestämma att vi skulle grilla i lekparken när vi var klara. Vi handlade, vi grillade, vi chillade, vi spelade musik och vi gungade. En sån himla bra kväll.  
 
Vi bestämde även att vi skulle spendera lördagen på Playan i Malmjärn. Emma ville med också. Först var det sol...
 
..sen blev det lite regn och vi spelade kort under en filt. Mysigt.
 
Lördagseftermiddagen spenderade vi i Hofors på cruising. Tröttnade dock ganska tidigt och åkte hem redan vid 22. Jag däckade direkt efter en heldag i steksol och vaknade orimligt pigg orimligt tidigt denna söndag. Strax efter 07 intog jag solig frukost på balkongen i ensamhet eftersom Meck ville sova vidare. Förstår honom förvisso.
 
Efter 12km löpning spenderade jag några timmar i Valbo med mamma och pappa. Sen har det inte blivit mer denna dag. Och det är ganska exakt allt som har hänt. Nu väntar mat och film i soffan. Hurra för ledighet.
 
 

Chill

Jag har mindre än en halv arbetsdag kvar till semester. Semester!!! Jag har precis varit till Edsken och lunchat med kollegor och ska nu ladda om för ett sista litet ryck på kontoret. Hade tre grejer på att göra-listan som jag verkligen ville bocka av innan hemgång och en är kvar. Så, lite fokus innan jag åker och slänger mig i Tolven för lite sim och sen rullar till Dalarna och hänger med bästa Hanna ikväll. Vi ska fira hennes examen med Pinchos. Ser så fram emot det.

Hur som helst. En vecka har gått sedan tävlingen i Vansbro och kanske finns det något nytt att berätta. Söndag, måndag och tisdag vilade jag helt och efter det har det blivit två lugna lågpulspass. Kroppen börjar kanske återgå till det närmaste normalfunktion det går att komma, men min återhämtning är onekligen trög. Jag fick höra när vi hade hälsokontroll på jobbet att jag har alarmerande lågt kolesterol och att det försvårar för kroppen att läka trötta och trasiga muskelceller. Inte vet jag. Jag blev beordrad att pilla i mig omega-3 då och då men glömmer ofta. Och kanske bidrog jag till att bättra på den trögheten i måndags när jag besökte blodbussen efter jobbet.

 
Det var väldigt vältajmat den här gången. Bussen dök upp två dagar efter min prioriterade tävling och det finns ingen anledning i världen att inte lägga sig här en kvart och kanske rädda livet på någon. Så enkelt.
 
På tisdagen vilade jag också. Dagen efter blodgivning är det ändå knappt lönt att försöka göra något eftersom pulsen dånar i öronen så fort en går upp för en trappa. Helt sjukt. På onsdagen fick jag i alla fall försöka träna. Jag åt glass med Maarit direkt efter jobbet och filurade ut vilken aktivitet jag skulle sätta igång med. Hon tror ju knappt att det är sant när jag säger att jag vill cykla. Jag vill cykla. Jag fattar inte heller. Jag lurade i alla fall ut Scottis på en lugn rulltur när jag kom hem. Till Gammelstilla och Årsunda men istället för att vända där som jag brukar så körde jag Gavelstigen hem. Kanske inte det bästa valet för det är en trasig jäkla krokväg. Men kul med omväxling.  
 
 
Jag vet inte om det är det bästa eller det sämsta med ensamträning just nu att jag lägger en jäkla massa tid på att leka med kameran. Älskar självutlösaren. Och jag har ju i alla fall inte så bråttom. Kan hänga här på en höbal och tycka att livet är rätt nice.
 
På torsdagen blev det bondejogg med Ida efter jobbet. Första försöket att springa efter blodgivning är alltid lite av en chock. Det är lätt att inbilla sig innan att allting är som vanligt och så sätter en igång och springa och det är som att en aldrig någonsin har haft någon kondition. Men men. Vad gör det om hundra år när det är så himla fint efter bondevägarna och det dessutom finns en kompis att snickelisnacka med. Det behöver ju inte jagas tempo alla gånger. Typ inga gånger egentligen.
 
Och så fick vi lite ormsafari också. Den låg och solade sig mitt i vägen och det var bara ren tur att vi hann se den. Den låg helt blickstilla men när jag frågade om den var död så räckte den ut tungan och slingrade iväg. Typiskt bra svar. Inte död. Andra ormrelaterade träningsupplevelsen på kort tid. Väntar bara på att jag ska möta en när jag simmar.... 
 
En mil senare så här glada. Och med vetskapen att nästa runda bara kan kännas bättre.

Det var det. Nu lite jobb. Nedräkning....
Visa fler inlägg