Cykeläventyr.

Kalle och jag har osynk på vår semester i år. Jag har v28-31 och han har v30-33. Det betyder att vi får två veckor ihop och två veckor var för sig. Såklart känns det trist att vi inte får alla fyra veckorna tillsammans. Menar, det är ju honom jag vill spendera min lediga tid med. Samtidigt känns det lite skönt att jag får styra lite av min lediga tid precis som jag vill och hitta på små äventyr på egen hand eller tillsammans med andra människor som betyder mycket för mig. Ofrånkomligen är det fem veckor kvar till Ironman och ofrånkomligen är det mycket mängdträning på programmet. Ofrånkomligen är det mycket tid som måste läggas på den där cyklingen. Jag kan inte säga nog många gånger hur GLAD jag är för att vi hittade den lilla Rosen till Kalle så att vi har kunnat cykla så mycket tillsammans. Han närmar sig 100 mil och har haft cykeln i 1,5 månad. Det är galet. Men så härligt. 
 
Jag har haft min första semestervecka nu. Om vi låtsas att den inleddes vid ca 14-tiden i fredags när jag checkade ut från mitt kontor så har jag med drygt ett dygns marginal varit ledig i en veckas tid. Data från Garmin Connect säger att de sju dagar som förlöpte mellan fredag den 6:e till fredag den 13:e bestått av fem stycken cykelturer på sammanlagt 516,8 km. Hur låter det? Det låter helt befängt. Femtio mil på en vecka var vad jag gjorde på Mallis också. Då tyckte jag att det var ren dårskap att cykla så mycket. Nu känns det annorlunda. Vad härligt ändå att kroppen kan anpassa sig. 
 
Jag ska berätta om exakt dessa fem cykelturer för dig precis just nu.
 
Fredag - 2h rullpass - 55,8 km
Jag var tvungen att tjuva lite av den sista arbetsdagen om jag skulle hinna med två timmar cykel och sedan infinna mig på grillkväll hos vänner klockan 17:30. Jag hade vimsat till det lite med instruktionerna och fått för mig att det var två timmar IM-belastning jag skulle göra. Svårt att veta vad det är och också svårt att veta hur hårt jag faktiskt kör när jag inte kan mäta effekt. Tänkte dock att en puls mellan 150 och 160 borde vara rimlig. Jag körde såklart till favvohaket Gulf i Årsunda och vände och det kändes magiskt bra hela vägen dit. Det kändes också magiskt bra ungefär halva vägen tillbaka. Såklart var det jättekorkat att inte plocka med någon energi alls för när det dippade så dippade det ju irreversibelt. Resultatet blev ungefär 45km bra körning där jag höll en bit över 30 i snitt och sedan en mil rull hem. Och rejäla trästocksben som påföljd.
 
Efter en dusch åkte Kalle och jag hem till Maria och Johan och träffade deras nya lilla minimänniska samt grillade tonfisk. Sjukt gott. Vilken tur att vi har vänner som kan skapa magi av den där märkliga fisken när vi uppenbarligen inte klarar det själva. Vi skålade även i rosa bubbel för att fira den nya lilla människans entré i världen och vi avverkade många bra samtal under kvällen. Toppenbra. 
 
Söndag - 4:45 distans - 126,7 km
Ledig dag och långcykling på agendan. Det var sedan tidigare planerat att vi skulle besöka Magnus i Edsbyn precis denna dag och vad vore mer lämpligt än att cykla dit. Jo, jag cyklade räcer och det lämpligaste hade förstås varit om jag kunnat ta tempocykeln. Men för att slippa cykla även hem så måste cykeln kunna åka med en fullastad bil och min tempocykel kan inte hänga. Nåväl. Min Bianchi kan hänga och Kalles Ros kan hänga. Ja, tänka sig att han gick med på att cykla med mig till Hälsingland.
 
Vi stack iväg vid sjusnåret på morgonen. Hade sett att det skulle blåsa nordlig vind ca 2-3 m/s. Vad det innebär när en ska cykla precis rakt norrut är att en har precis rak motvind precis hela vägen. Men 2-3 m/s borde väl inte vara så mycket att bråka om? Eller? Det var sjukt. Alltså, absolut inte den värsta motvind jag cyklat i men att det var konstant och oavbrutet var liksom bara tröstlöst. Som alltid var vi också alldeles för dåliga på att börja äta i tid. Vi stannade till första gången precis utanför Ockelbo efter 57 km. Kalle hade känt sig som en uroxe och dragit hela vägen dit med besked men plötsligt tog det stopp. Som det brukar kunna göra Och det går inte att cykla i två timmar utan att ta energi och sen tro att det ska gå att återhämta sig om man redan känner sig tömd.
 
Vi tog små korta stopp i Holmsveden efter 79km och i Kilafors efter 97km och jag höll skapligt fram dit men det var segt och drygt att streta i vinden. En underbar människa på en liten spelbutik i Kilafors fyllde våra flaskor med isvatten. Magiskt. Vi hade googlat fram Bollnäs bästa räkmacka innan vi åkte hemifrån och hade det som mål under hela resan. Hallucinerade räkmacka de sista 17km mellan Kilafors och Bollnäs men tillslut nådde vi Lilla K's Trädgårdskök som hade fått den utmärkelsen och jag tror bannemig att det var sant. Såå god. Såå snygg. Och vilket jättemysigt ställe. Åk dit!
 
Sen då. Fortsätta eller inte fortsätta var frågan. Vi hade cyklat 113 km och hade ca 40 kvar innan vi skulle vara framme i Edsbyn. Mamma och pappa började närma sig med följebilen och vi hann bara precis ut ut Bollnäs innan de kom ikapp oss. Vi bestämde oss för att köra vidare men kom bara en mil till innan vi ångrade det tilltaget och de fick vända för att plocka upp oss. Nästan 13 mil motvind ändå. Det räckte. Det blev dusch, mer mat, fika och hundhäng hos brorsan innan vi sov som stenar i baksätet på mammas och pappas bil på vägen hem.
 
Tisdag - cykelutflykt del 1 - 58,2 km     
Jag är inne på min första ensamma semestervecka och jag ska fylla min tid. Helst med en jäkla massa cykeltimmar.Vilken tur att det fanns en annan ensamsemestrande ironmancyklist i min absoluta närhet. Maarit och jag pratade tidigt om att styra en liten cykeltripp ihop under v28 eftersom vi båda skulle ha semester utan respektive manligt sällskap under den veckan. Jag ville göra en lagom okomplicerad lutflykt där jag kunde få cykla på lite nya vägar och valet föll till slut på Uppsala av ganska många anledningar.
 
1. Jag vet att det går att transportera sig och cykeln med tåg till Uppsala från Torsåker
1. Jag har bott i Uppsala i fyra år och jag blir lite lagom nostalgisk varje gång jag får komma tillbaka dit
1. Jag vet att Uppland är platt och att det vimlar av små bilfria landsvägar
1. Jag hittade bra och fina hotell som inte ruinerade mig av två övernattningar 
1. Jag vet att det går att cykla hem från Uppsala på bra vägar (ty gjort det en gång förut) och att sträckan inte är oöverstiglig
1. Jag har en mamma och pappa som gärna gör sig en liten utflykt för att hämta hem min packning pga inte så långt.
1. Det är en himla fin stad med en himla fin kyrka och kompisen gillar kyrkor.
 
Så. På ovanstående grunder övertygade jag kompisen om att Uppsala var the place to do the cykelutflykt och hon var översvallande positiv. Hurra. Jag bokade hotell och jag planerade lite rutter. Fick tips på rundor i facebookforum och en kollega tipsade om att kolla upp Skandisloppets bana. Hade lite uppslag med mig på tisdag förmiddag när vi hoppade på tåget hemma i Bondeland. Två förvirrade små cyklar som aldrig åkt tåg förut. Men det var smidigt. Både tåg i Bergslagen och Upptåget har en liten anordning för att frakta två cyklar per tågset och som tur var fick vi plats på båda tågen.
 
Petade i en liten salladslunch på tåget men var mest bara ångestnervös. Framme i Uppsala checkade vi in på vårt hotell och stack genast ut på en första kort cykeltur. Om nu 2,5 timme är att betrakta som kort. Tipset från en tjej i cykelforumet på facebook hade varit att cykla ut genom Gamla Uppsala och det var ett mycket bra tips. Vi var ju dock totalt vilse så det blev ett gediget navigerande för att försöka hitta lämpliga vägar. Trots att vi ju per definition inte kunde komma fel och heller inte hade någon bestämd destination. Vi hittade fina kyrkor och vi hittade magiska små vägar. Hon utbrast högt och ljudligt att det här är fan LIVET och sekunden efteråt skrattade vi högt  åt att det plötsligt stod tre lamor bredvid vägen. Underbart. 
 
Det enda som blev mindre bra var återturen in i Uppsala. Vi kom in genom Flogsta, på en väg där jag ju cyklat sjuhundrafemtielvatusen gånger. Dock aldrig på tempocykel och med fötterna fast på pedalerna. Att cykla från Ica Folkes till hotellet vid centralstationen var ju som ett långt självmordsförsök eftersom vi var tvungna att passera genom exakt hela centrum. Smala gränder med kullersten och branta backar. Fy fasen. Hatade mig själv just då och lovade att jag skulle försöka tänka ett par snäpp längre nästa dag. Vi överlevde.
 
Efter en dusch skulle jag visa det bästa jag kunde komma på av min forna plugghemstad. Det blev restaurang Tzatziki med sin fantastiska uteservering nere vid ån. Innan det skulle Maarit introducera mig för sin favvodrink. Aperol Spritz. Något jag aldrig hade hört talas om innan vi var på Mallis ihop, men något som jag varit nyfiken på sedan dess.
 
Den intogs på en annan uteservering vid ån. Och den susade upp i den tomma cykelhjärnan med sån kraft att jag ifrågasatte om mina ben verkligen satt fast på min kropp när vi sedan gick vidare till Tzatziki. Tydligen gjorde de det. Inget som hindrade lite mer vin dock. Vadfasen, det var väl semester va? Och en fantastisk kalvfilé till det. Magi.
 
 
Efter maten gick vi till uteserveringen i gamla stationshuset. Där blev det en drink till och många djupa samtal. Av någon anledning pratar hon mest om ligg nuförtiden. Vet inte riktigt hur det kommer sig. Men lite annat också. Vi hann exempelvis med ganska negativa affirmationer om morgondagens långcykling. Kan man ens affirmera negativt, eller heter det något annat då? Maarit var iaf övertygad om att vi typ skulle dö. Att vi skulle cykla oss så trötta att vi inte skulle orka annat än att trycka en dubbelvikt pizza i ryggläge dagen efter. Att vi möjligen möjligen skulle orka ta oss ner till baren i hotellets bottenplan men att vi måste bunkra upp med massor av chips och gul dricka för säkerhets skull. Obs att vi pratade om planerade 17 mil. Sjutton platta semestermil i Uppland som redan hade fått benämningen dödsrundan...
 
Onsdag - Cykelutflykt del 2 - 153 km
Vaknade med ångest och åt frukost med ångest. Dödsrundan analkande. Vad hade vi gett oss in på? Eller, varför tänkte vi att det skulle bli så fruktansvärt jobbigt? Det här var alltså vad vi hade planerat att vi skulle ta oss an. Skandisloppets långa bana på 167 kilometer. Skulle det verkligen behöva vara så fruktansvärt?
 
Första milen gick ju ut på att ta sig ut ur Uppsala via Eriksberg och Vårdsätra och allt vad det heter så det var bara en massa cykelbanecykling. Det tog sin lilla tid innan det kom vägar där det ens gick att gå ner i tempoställning och trampa på. Sen finns det inte så mycket mer som förklarar varför vi cyklade så fruktansvärt långsamt denna dag. Fina platta vägar och ingen bråkande vind. Ingenting som störde förutom att det faktiskt var nästan 30 grader varmt. Det är klart att det påverkar kroppens förmåga att faktiskt vilja göra ett jobb. När jag betraktar min pulskurva efter denna cykeldag så ser det inte direkt ut som att jag har förtagit mig.
 
Hur som helst. Vi följde den där banan med siktet instält på Sigtuna. Hade dock missat att vi inte skulle ta närmaste vägen dit och heller inte åka in i själva centrum. Det blev en liten avkrok och en liten felkörning innan va var ute på banan igen. Ungefär i Erikssund. Därifrån skulle vi följa väg 263 mot Enköping, men kom inte många kilometer innan det var beläggningsarbete. Som att åka på en tvättbräda. Trodde att jag skulle få hjärnskakning. Som tur var gick det att åka av den stora vägen och istället hamnade vi i Örsundsbro. Ack du gudsförgätna håla, men så välkommen du var. Här fanns det en pizzeria och vi stannade för lunch. Vi hade cyklat sju mil på dryga tre timmar och det gjorde ont exakt överallt. Fattar ni misären? Och ja, jag uppmanade tydligt och klart att hon skulle sluta tugga i fotoögonblicket. Mycket tydligt. 
 
Minimimålet för dagen var femton mil och alltså hade vi ganska exakt hälften kvar. Herregud, hur skulle det ens kunna gå? Knappt någon femkilometersetapp hade gått under 12 minuter trots att vägarna var bra och landskaet platt. Vad var det för himla fel? Vi siktade på att hitta tillbaka in på spåret och tog sikte på Järlåsa. Fortfarande med samma katastrofala tempo, men nu med lite bättre känsla överlag. Vi behöde inte navigera så mycket och det blev inte lika ryckigt. Gjorde tre mil relativt enkelt och började sedan bli sugna på glass. Vi sa att vi skulle stanna på första bästa glasställe efter Järlåsa, men det var lättare sagt än gjort. Vi var liksom ingenstans längre.
 
Tio mil blev elva mil som blev tolv mil. Cykelstrejken var närmare och närmare. Vi körde dessutom fel två gånger och fick vända. En gång pga grusväg och en gång pga att vi var på väg åt alldeles fel håll. Bort från Uppsala. Bort från allt. Inte lämpligt. Till slut kom vi in på samma väg som vi cyklat dagen innan. Den som skulle ta oss till Gamla Uppsala via Bälinge. Älskade Bälinge. Vi skulle passera en golfbana på vägen som väl borde ha en glasskiosk? Det hade den säkert men det såg ut att vara en kilometer grusväg för att komma fram till själva byggnaden. Inte lämpligt. Rullade vidare. Rullade på ångorna av en rödspätta med remouladsås som simmat ut ur systemet för längesedan. Stannade till i en korsning och halade upp min sista flytande snickers för att ens göra det möligt att ta mig fram till den där butiken i Bälinge. Kompisen muttrade och fräste att det hade vi minsann inte tid med. Vi åker NUU. Det som följer nedan är en etthundra procent autentisk skildring av den dramascen som minuterna senare utspelade sig på butiken i Bälinge.Den här scenen har vi skrattat så mycket åt, och det var nog aldrig någon som var direkt sur på någon. Tror jag.
 
Hon fick åka före. Jag åt upp min snickers. Höll avstånd. Jag kan henne rätt utantill vid det här laget också. Vet hur fort det svänger tillbaka sen. Hörde bara en massa mutter och fräs och såg hur det osade och pyrde när hon parkerade cykeln mot husväggen. Hörde klapprandet från cykelklossarna när hon spatserade in genom kassan istället för den sedvanliga vägen. Jag gick efter. Fortfarande några meter bakom. Hon fräste lite till när drickakylen faktiskt inte var vid kassan som man hade kunnat tro. Den var absolut längst in i butiken. Slet åt sig två gula drickor och klapprade vidare mot glassfrysen. Där stod tre små oskyldiga barn och velade och valde. Hon ställde sig bakom dem och fiskade efter finska kniven i ryggfickan. Fara och färde. Jag såg hur det brann så jag gick runt dem och öppnade frysen från andra hållet. Fiskade fram en magnum. Hon kom efter, slet upp en calippo med citatet "jag behöver en KALL glass". Okej. Jag satte mig på gräset utanför. Hon satte sig med ryggen emot, hällde i sig halva sina båda gula drickor och sin calippo innan hon till slut vände sig om. "Du är inte så social med mig idag". Nää vad konstigt va. Jag ville typ överleva så jag tyckte det var rätt lämpligt att låta sockret kicka in först. Sen kanske vi kan börja vara lite sociala igen.
 
Nej, ingen dog i Bälinge. Inte jag och inte något av de stackars barnen vid glasskylen. Turligt nog hade vi bara 13 kilometer kvar. Tretton kilometer till en av de skönaste duscharna ever. Typ. Vi behövde sex timmar och arton minuter för att få ihop femton mil cykel idag. Det är helt absurt. Ingen av oss fattar varför det var så trögt, men vi glömmer det och går vidare.
 
Sen hade vi faktiskt en asbra kväll. Minus för att jag hade brutal huvudvärk och ganska svårt att peta i mig varesig mat eller något annat. Men det blev pizza och vin på en italiensk restaurang och ännu djupare samtal än dagen innan. Vi pratade om min framtid med hus och eventuella barn, om politiska åsikter och valet i höst, om feminism och kvinnoideal och om både det ena och det andra. Älskar att det finns en vän som faktiskt fixar att vända ut och in på mig och lirka ut alla de där sakerna som jag så gärna vill prata om men aldrig pratar om. Det är så jäkla skönt att lyfta på locket lite. Avsutade med en cider på samma uteservering som dagen innan tills vi höll på att somna i den där soffan.                  
 
Torsdag - Cykelutflykt del 3 - 123 km    
Jag hade ägnat kvällen innan åt att djupstudera google maps för att hitta de bästa småvägarna hem. Tydligen finns det en funktion som gör att man kan sätta ut en kartnål och på så vis se om vägen är belagd med asfalt eller grus. Sjukt fiffigt. Vi kände ju till Bälinge vid det här laget, men visste inget om vare sig Skuttunge eller Örke eller Gysta eller någon annan ickebefintlighåla i Upplands ingenmansland. Ville gärna slippa 272:an utan att för den sakens skull behöva köra varesig offroad eller sjukt mycket längre. Nu vågade vi lita på att det var asfalt överallt.
 
Jag vaknade med betydligt mindre dos ångest denna den andra morgon. Hade dock sovit precis lika krattigt som natten innan pga bastuvarmt rum, jättemjuk säng och en liten rädsla att boxa till min kompis om jag propellersnurrar för mycket och för okontrollerat. Trots detta en piggare känsla i kroppen. Idag skulle vi ju bara cykla hem. Vi skulle cykla hem och vi skulle dessutom få få förstäskning. Jag skulle få vara maskot i Team M&M's igen. Äntligen. Och som maskot i Team M&M's tror jag på riktigt att jag måste skaffa en sån här. 
 
Never let them see you melt. Varningens ord från M nr1 till M nr2 var annars att om han vågar sig på att komma till Uppsala så får han vara beredd på att han måste dra hem två griniga kärringar. Och jäklar om han då drar för hårt. Jag hade nog aldrig vågat komma på de premisserna. Men han är tuff, M nr 2. Och haren fick inte en lugn stund ty det skulle inte bara dragas. Det skulle även fotas och filmas in action. "Här, här, fota här, här är det öppna fält. Fota häääääär!!!". Resultat nedan. Men alltså jag tycker att han gjorde det rätt bra ändå.
 
Det mesta gick faktiskt bra idag. Åminstone otroligt mycket bättre. Jag hade extremt jobbiga skav i byxorna, men kroppen kändes som en helt annan än dagen innan. Kanske pga 2-3 grader svalare, vem vet. Vi påminde även varandra om att vi måste sätta igång att äta i tid för det är liksom hela grejen. Minst en snickers i timmen, annars skiter det sig. Nu dippade jag lite någonstans vid 40km med ont i nacken och jobbig svank. Kändes som att vi cyklat i en evighet på en spikrak väg med vass i dikena och vi kom ingenstans någonsin. Världens längsta två mil sedan vi varit i den förra byn. Annars gick allt som på räls och vi avverkade till och med ett par 5km-etapper under 10min. Bara en sån sak. Till slut, efter inslag av ett par kilometer livsfarlig 100väg-cykling kom vi äntligen fram till Gysinge för lunch på herrgården. Så mysigt ställe. Vi hade cyklat lika länge innan lunch som dagen innan, men vi hade en mil mer på klockan. Hur är det möjligt? Guuuula drickor förstås. Hur klarar en sig utan gula drickor när en cyklar?
 
Sista biten gick på hemlängtan och därmed i överljudsfart. Bekanta vägar där jag kan varje kurva och varje hål i vägbanan. Sån fantastisk känsla att det faktiskt gick att trycka lite på cykeln. Första gången på tre dagars cyklande. Efter 122,9 km stoppade jag klockan hemma på parkeringen i Bondeland. Efter fyra timmar och trettiotvå minuter. En timme mindre till tolv mil idag. Hur är det möjligt? Kompisen säger att allt som behövs är lite kärlek och lite snickers, och jag får väl anta att kärleken kanske smittade. Hur som helst är jag superglad att vi avslutade detta lilla äventyr på topp. Även om vi egentligen är på topp alltid. Helt fucking ostoppbara.  
 
Behöver jag sammanfatta detta? Jag har haft livets cykelvecka med fem fina turer. Mycket roliga turer. Tack vare guldigt sällskap förstås. Tack Kalle för att du stånkade i motvinden hela vägen till Hälsingland. Tack Maarit för att du är du och för att du ville äventyra utomsocknes med mig i tre hela dagar av din semester. Tack Markus för att du styrde upp vår sista etapp så att det sista vi minns är riktigt grymma powerben. Hurra för er!

Vad händer?

Ja, tiden går. Om jag ska minnas något av dessa veckor i framtiden så är det väl bäst att plita ner några rader. Till exempel så var det ju midsommar någon gång, way back. Jag tog på mig en klänning från 2010. Meckis var 100% nykittad. Vi packade oss iväg till vänner på fest.  
 
 
Dukade upp en smaskig buffé, spelade kubb, spelade kort, drack bubbel, spelade musik, snackade skit och hade det allmänt gött.

Och allt som händer för andra gången händer av gammal vana. När det blir midsommaraftonskväll förvandlas Henke till frisör.  
 
... och någon annan får en helt ny look.

Tidigare på dagen hade jag slitit på trainern. Jag hade efterfrågat ett nytt FTP-test eftersom jag hade haft så mes-enkelt att hålla Watten på mina 4x8min-intervaller tidigare. Det var lite annorlunda den här gången.

Jag är ju envis och så, så jag körde verkligen allt vad det gick för att försöka nå mitt effektmål. Effekten var ändå långt långt långt under målet och efter testet frågade TrainerRoad om jag ville sänka min FTP med 15W. Nej, Pucko, jag trodde ju att jag skulle få höja den med motsvarande. Besviken. Ja jag VET att min effektmätare sitter inne i trainern och att det kan vara hur hej och hå som helst. Jag vet också att jag inte längre kör med trainerdäck de gånger jag cyklar inne vilket kanske också påverkar. Jag vet också att jag kanske hade något skit i kroppen. Typ sviter av att jag körde spinningintervaller med M&M dagen innan. Men ändå. 184 BPM i 20 minuter på en cykel. Det uppskattningsvis runt 93% av min maxpuls. Jag var rätt tjurig ändå.
 
På midsommardagen rensade jag skafferiet på frön och nötter och torkad frukt. Ica-kassen spårar ju även ur på sådant mellan varven så det fanns en del utbud för att göra egna energibars.
 
Jag googlade lite och testade några olika varianter. Fick ihop en favorit med nötter och honung. Jag mixade ihop valnötter, cashewnötter, hasselnötter och sesamfrön (typ 2dl av varje) med en försvarlig mängd flytande honung och lite kokosolja. Smackade sedan ner smeten i en bakplåtspappersbeklädd brödform och gräddade i ca 200C i 20min. När kakan har kallnat helt (jag la den i frysen) går det att skära bitar och fortsätta ha i frysen. Gött.
 
 
I mitt midsommarträningsschema stod det 8000m simdistans på lördagen. Midsommardagen. 8000m. Herregud. Kallsup vid blotta tanken. Lite småbakis också, så det kändes osäkert om det skulle bli någon simning alls. Tog mig ändå samman till slut och så fick jag ihop ett simsafari till Långnäs igen. I de hittills värsta vågorna. Ingen katastrof, men guppigt. Rejält guppigt. Mamma mötte upp mig med cola när jag kom fram. Sen bara samla ihop sig och simma tillbaka. 4700m till kontot och passet blev i alla fall gult i TP. Bra där.
 
Resten av midsommardagen spenderades med grill och kubb och häng med samma gäng som dagen innan. Fin helg.

Veckan efter midsommar fick jag äntligen hänga med den här damen igen. På måndagen avverkade vi ett litet swimrun efter jobbet. Run först och swim sen. 4km. Med fotostopp. Såklart. Hon hade full koll på blog-moments with a view.

Dock tyckte kompisen att det här med att trassla på sig en tight gummidräkt är lite svårt när en är svettig efter löpning. Tydligen skulle hon aldrig aldrig, (alltså aldrig) mer utföra momenten i den ordningen. Ser ju rätt glad ut ändå, trots att livet tydligen är skapligt besvärligt just här. 
 
Jag hade annars min hittills bästa simning just här. Kanske för att det var hittills enda gången jag simmade utan simboj. Jag vet inte hur mycket den bromsar, men helt plötsligt gick det sisådär 10s snabbare per 100m. Utan att jag för den sakens skull gjorde någon jätteansträngning. Jag körde lite insim och sen 3x1000m i kanotbanan som vi ju vet är 500m. Sträckan på klockan stämde på pricken. Och jag var pilsnabb jämfört med hemma.

Efter detta följde några dagar av träning utan kompis. Jag hade lite mer sim, lite mer löp och lite nya trainerintervaller på programmet innan det blev fredag och distanscykling. Om jag skulle lyckas få ihop någon distanscykling den där helgen så skulle det behöva bli på fredagen och om jag skulle få sällskap skulle det behöva bli på förmiddagen. Jag kompade några timmar, Maarit kom hem till mig vid halv åtta och så brände vi av 95km stormcykling via Vinnersjö, Främlingshem och Årsunda. Jobbigt men härligt. Först hade vi medvind och livet lekte. Sen kom motvinden från helvetet i samma veva som vi kom fram till den kanske värsta vägen i länet med massa lastbilar som kör så nära att vindsuget liksom nästan drar omkull en. Usch. Sen några slitiga sista mil hem från Årsunda där jag trodde att vi skulle ha medvind men icke. Fick stilstudiebilder i alla fall. Kompisen kan tydligen fota i motvind. Imponerande. Anledningen till att jag brukar avstå att använda dessa byxor är för att jag tror att de är genomskinliga. Så varsågod. Rumpa.    
 
 
Helgen spenderades ju i Vansbro och måndag och tisdag blev det i princip vila. Lite kort kvällsjogg på måndagen bara. Inget avancerat. Sjukligt sliten. Igår var det onsdag och jag hade återigen 4x8 minuter zon 5a på programmet. Den här gången ville jag prova att göra dem ute. På det viset har jag ingen koll på effekten men jag gjorde mitt bästa för att i alla fall hålla koll på pulsen som ska vara 170-175 bpm när det stämmer. Kalle åkte bakom mig och höll koll på tiden. 10min uppvärmning och sen fyra snygga pulstoppar. Faktiskt alldeles precis enligt instruktion.  
 

Jösses vad kul att försöka cykla lite fortare än annars. På tre av fyra intervaller höll jag 34,5 km/h i snitt. På den fjärde var det uppförsbacke och av förklarliga skäl lite lägre fart. Hade så glada och pigga ben. Fem dagar utan cykling var nog inte skadligt för återhämtningen. Roligast var ändå att min nya cykeltröja med kakmonstret äntligen hade hittat hem från utlandet. Snubblade över en annons och kände att jag måste ha den. Som kul grej bara.
 

Om du inte har ett motto inför stundande semester så är det helt okej att anamma mitt. Var inte så himla pretto. Cykla och fika. Lev för fan. Behöver det vara så krångligt?
 

När jag gick och la mig igår så funderade jag över om jag skulle lyckas motivera mig själv till morgonsimning utomhus. Jag har sett så mycket bilder på härliga simturer men det där med att det finns ett g i formeln som drar mig fast i sängen är lite oroväckande. Hur det än blev så kom jag iväg, och vad jag är glad för det. Vilken underbar morgonstund. Det blev 2km spegelsimning följt av morgontvätt och sen pigg och glad på väg till jobbet. Lite senare än jag borde.  
 
 
På jobbet hänger jag mest med den nya kollegan. Den nya kollegan som är en liten aning distraherande ibland. Sötdöden Sigge.
Det var väl det. Jag ska försöka bli bättre på det här med blogg. Försöka.

Vansbro 10K 2018

Se så. Jag ska blogga ikapp om det vanliga livet också, men först en liten lopphistoria innan minnet suddas ut.  Första gången jag besökte Vansbro, 2015, simmade jag "bara" 3km. Andra gången körde jag en trippel med såväl triathlon och den "vanliga" simningen men kryddade även med ett tjejsim när jag ändå var där. Förra året "bara" triathlon. Efter alla dessa uppblötningar i bäcken trodde jag faktiskt att jag var färdig med Vansbro. Jag gillar inte 3km-loppet pga en får bara slåss hela vägen. Triathlonloppet kändes inte heller lockande trots att det är ett fantastiskt bra arrangemang. Däremot dök det ju upp något nytt. Den allra första officiella upplagan av Vansbro 10K skulle avverkas den 1:a juli 2018. Klarar jag att simma en mil? Jamen varför skulle jag inte kunna göra det? Jag hängde på låset när anmälan öppnade och vips så var jag med.
 
På lördag eftermiddag hade det äntligen blivit dags att packa med mig den pigga pizzakillen nedan och fara till Vansbro för fjärde året i rad. Magiskt väder och kolhydratsladdning på pizzeria som sig bör.  
 
 
Underbart häng i kvällssolen med en bok, dänga till Meckis i Uno med 8 raka segrar (!) och en gnisslig natt i husbilsslafen utan särskilt mycket sömn. Det var uppladdningen kvällen före. På söndag morgon ringde klockan vid 7:30 för uppstigning och grötfrukost. Sen trasslade jag på mig baddräkt och våtdräkten till hälften, packade ombytesväska, fyllde simbojen med allehanda matnyttigt och begav mig till uppsamlingsplatsen. Vi fick åka buss till starten och jag pratade uppladdning och förberedelser med grannarna. Tror liksom att det är hela grejen för mig. Förberedelserna.
 
Även fast jag egentligen inte trivs i tävlingssammanhang och definitivt inte drivs av att göra resultat eller "bli bra" så är ett av de bränslen som driver mig i mitt motionsutövande att få samla på nya målgångar och medaljer. Om jag hade oändliga ekonomiska resurser så skulle jag spendera dem på att se världen genom olika lopp. Även tvinga min supporter att se världen genom mina olika lopp. Det behöver inte vara personliga rekord eller att överträffa mig själv i något som redan är gjort för att det ska vara värt det. Snarare gör jag hellre helt nya saker. Jag triggas av utmaningen i att loppet är så långt att det faktiskt kräver att jag förbereder mig lite för att det ens ska bli trevligt. 
 
Det krävs att jag förbereder mig för att det ska bli trevligt att simma en mil. Och som boende på en ort där badhuset stänger sista april varje år så är jag otroligt glad för att den här sommaren startade så tidigt. I och med att premisserna för mitt utnyttjande av den där poolen drastiskt ändrade sig så har det varit ganska bökigt att hitta tillfällen för sim i bassäng under maj och juni. Lycka då att andra halvan av maj var en sån simmardröm. Jag simmade 400m i havet på Mallis och sedan kunde OW-säsongen hemma inledas redan 11 maj med ett lika imponerande långt pass i 13-gradigt vatten. Efter det har jag hunnit veva ihop ytterligare 16 vettiga simpass hemma i Drömsjön. Därutöver totalt en handfull pass i olika bassänger i grannkommunerna.     
 
Maj och juni i simsiffror. För den som inte har kalkylatorn tillgänglig summerar dessa två månader totalt 60,5 km simning. Aldrig de där monsterpassen på 6,7,8 km som coachen lagt, men i jämförelse med samma tidsperiod 2017 är detta ändå en dubblering. Skapligt. Nu ska vi vara medvetna om att denna tidsperiod i år knappt inrymt någon löpning och att det ju faktiskt är svårt att syssla med allting i stora mängder samtidigt. Förra året sprang jag massor i maj och juni. Alltså massor. Men ändå. 16 OW-pass i statistiken och jag trodde rätt hårt på detta.
 
Åt en banan när jag hasade mig fram genom skogen från bussen till starten. Ställde mig under en gran och såg bortkommen ut. Meckis hade cyklat lite vilse i skogen men hittade också dit till slut och han kunde börja dokumenterandet. Såhär pepp, klädd i gummi inför start. Äntligen äntligen hade jag ju fått hem min nya fina Vanquish. Inflygen från UK. En storlek mindre. Dragkedjan åt rätt håll. Hårdvaluta. Rätt så taggad.
 
 
Förra året var det här loppet inofficiellt och endast en liten utvald skara på typ 40 (tror jag) som fick simma. I år var vi 250. Alla sorter, men de flesta ganska vanliga. Som folk i gummi är mest. Först startade en liten elitgrupp som fått röda eller blå mössor beroende på om de identifierade sig som damer eller herrar. Alla vi andra (som förvisso kanske också identifierar oss som antingen damer eller herrar, eller vad vet jag...) hade placerats i en motionsgrupp fick gula mössor. Vi fick starta lite senare. Fem minuter efter kanske. Det var krav på simboj. Ser rätt gulligt ut, trots den spända stämningen i ledet.
 
 
Jag stod egentligen alldeles för långt bak i den där kön, men jag tänkte att det inte gör något iffall jag måste simma om folk. Hellre det än att bli mosad bakifrån. Lex Kalmar. Till slut hade hela den långa ormen slingrat sig ner i vattnet och jag fick äntligen börja simma.
 
 
Starta klockan.
 
Och så iväg. Min boj är mindre än alla andras, och den åker bakom som en himla bromskloss. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det är bojen som har gjort mig så långsam den här simsäsongen. Mitt enda pass utan boj for jag ju fram som en missil genom Tolvens kanotbana. Tolvens kanotbana som har en längd som är känd och som stämde på pricken med vad min klocka sa. Nåväl. Det är också träning. Bra träning.
 
Första etappen var 2,5 km och den flöt på bra. Mycket medström och ganska mycket gratis. Som alltid är det lite panik i kroppen i början av ett simlopp i öppet vatten. Blandningen av nervositet, adrenalin, folk som slåss, hajskräck och kallt vatten i dräkten brukar kunna framkalla lite jobbig andning. Den här gången också. Alla fick ju exakt samma spår i början eftersom det var så strömt men det var enda gången som det var lite trångt. Det var heller inte särskilt kallt särskilt länge. Snarare alldeles väldigt behagligt. Och vilket vatten Vanån serverade. Klart och fint. Säkert drickbart om en skulle vilja. Undrar förresten hur mycket sjövatten jag dricker under ett simpass eftersom jag är kissnödig konstant. Parentes. Vi kan prata om det där med att kissa i våtdräkt en annan gång. Istället får du förhoppningsvis se en film på starten här nedan. Om inte, sök efter Caarlpdal på Youtube.
 
 
Jag kände ganska tydligt att jag simmade ikapp folk hela tiden och det blev en del sicksackande för att hitta fritt vatten. Jag såg aldrig till några banmarkeringar, men det var perfekt med alla simbojar. Det syntes hur tydligt som helst var människor var och vart de var på väg. Min simboj är dock ett elände på fler plan. Den håller inte spänningen i runt magen utan den halkar neråt hela tiden. Kändes som att vartannat simtag gick åt till att försöka hasa upp bojen i midjan.
 
Efter 44 minuter och 28 sekunder nådde jag den första depån. Enligt garmin hade jag då haft ett simsnitt på 1:45/100m på den etappen. Trots jättemycket medström. Jag simmade förstås inte max men jag vill påpeka att jag gjorde mitt första 3000m-vansbrosim på exakt den tiden. Då simmade jag alltså 500m längre. Är jag långsam eller är det bojen som gör mig långsam? Jag vet faktiskt inte, men en övertygelse är en övertygelse.         
 
 
Försökte spänna bojen själv men gav upp och fokuserade på sportdrycken istället. Och gjorde misstaget att ta en gel. Hur tänkte jag där?
 
 
Hasade upp bojen lite till och gjorde mig redo för att ta mig an delsträcka två.  
 
 
Först då såg jag att Kalle hade hittat till depån. Han gjorde verkligen en fin supporterinsats när han for fram offroad på sin dampirra för att följa mig. Ser jag glad ut att se honom?
 
 
Delsträcka nummer två var ganska exakt 2km med mestadels underbar simning. Minus att den där himla bojen satt på trekvart exakt hela tiden. Den tog 36 minuter och 25 sekunder vilket innebär ett snitt på 1:49/100m. Om det kommer in en film här nedan så kan du se hur jag svär mig ur vattnet på väg in i Depå 2 och marscherar fram till Kalle för att kräva att han spänner åt fanskapet. Men äh, så aggressivt var det faktiskt inte. Jag var mest jätteglad att jag kommit på att kunde få hjälp med skiten. Förutsatt att han inte cyklat vilse. Det hade han inte.    
 
 
Han slutade filma på direkten och när det var åtspänt höll jag fokus på sportdryck (som på detta ställe var varm, vad är grejen?) och banan. Ingen mer gel. Hade mått illa hela vägen. Jag vet inget om att kräkas i vatten och jag vill helst inte veta.
 
 
Ut på sträcka tre. Den som inte tycker att det här ser nice ut borde borde överväga att kontrollera sin syn. Den som tycker att det ser nice ut men aldrig provat har också något att överväga.
 
 
Simsträcka tre var min bästa. I alla fall min bästa känsla av stark och oövervinnerlig. Bojen satt äntligen där den skulle och jag kunde äntligen fokusera på att bara simma. Jag hade gett mig iväg i sällskap med ganska många, men det tog inte lång tid innan jag distanserade dem. Draftade ett tag på en kille som kommit upp bakifrån men tyckte strax att även han simmade lite långsamt. Ett tag låg jag i väldigt fritt vatten men såg hela tiden gruppen framför mig och att jag faktiskt kom närmare och närmare dem också. Kände mig ganska bad-ass och funderade över hur jag låg till för att kunna klara hela tillställningen under 3 timmar. Jag måste passera 6666m på två timmar och jag måste hålla farten trots att jag ska upp ur vattnet två gånger till. Insåg att det inte skulle gå, men att det kanske inte skulle fattas så jättemycket. Propagandasimning, verkligen. Tredje depån dök upp precis vid startbron till 3km-loppet. Ytterligare 2150m avverkade på ganska precis 39 minuter. Simsnitt 1:49/100m.   
 
 
Jag småpratade lite med en funktionär som sa att de allra flesta som passerat hade en angenäm resa. Att många tyckte att det var bra drag i strömmen och att det var varmt i vattnet. Höll med om värmen, men var tusan var den där strömmen? Fattade ingenting.
 
 
På väg ner i vattnet igen passerade jag dock en tjej som frös så hon skakade. Jag var oändligt glad för att det inte var jag. Jag hatar att frysa och det är alltid just det som får mig att tveka mest på att anmäla mig till utomhuslopp. Det är alltid det som är den största ångesten. Nu hade vi drömväder, på riktigt. Neoprenstrumporna som jag tagit mest i syfte att slippa frysa om fötterna hade förvandlat mina tår till svampiga kokta russin. Mysigt. Men ändå skönt att ha de där tossorna när en ska kravla iland på en massa okända platser och innehar en liten fobi för algiga stenar och tång. Jag hade drygt 6700m på klockan och det återstod alltså en Vansbrosimning och lite till...  
 
 
Lite till, tänker du nu? Ja de hade gjort en liten avkrok med gula bojar som vi fick simma och vända runt innan vi fick komma in på den riktiga banan. Den som avgränsas av en vit sammanhängande lina. Det borde vara den mest lättnavigerade delen av hela banan men det var här jag var allra mest förvirrad. Jag hade knappt sett några banmarkeringar alls tidigare, men mindes något om att gula bojar skulle vara till höger och röda till vänster. Hur som helst så dök det plötsligt upp en röd boj och en möjlighet att välja sida av den vita sammanhängande linan. Det kändes mest logiskt att jag skulle simma på vänster sida eftersom det var därifrån vi kommit, men samtidigt så stämde det ju inte med instruktionerna om var röda bojar skulle befinna sig. Var tvungen att stanna och vänta in en granne som jag kunde fråga. Vi valde vänster sida och vi simmade vidare. 
 
Sista stoppet var vid startplatsen för Vansbro Halvsim. Efter alla stopp och krångel hade dessa 1650m tagit 31:30 och resulterat i ett snitt på 1:55. Film på landstigning i den sista depån.
 
Det är fortfarande medström och grannarna säger att de åker så himla lätt. Det provocerar mig lite eftersom jag tycker att det känns som att jag simmar med ankare. Samtidigt bryr jag mig inte. Det enda som störde mig nu var en brand i nacken pga skavsår. Inte av våtdräkten som jag brukar, men av den ytterst osköna latexmössan. Det är dock så lite kvar nu. Det ska vara 1500m kvar och jag dricker min hundrade mugg med sportdryck. Vi kan fortfarande prata om det där med att kissa i våtdräkten en annan gång om ni vill.
 
 
Ett Vansbro Halvsim kvar alltså. Ni som varit där och plaskat förut vet ju vad som händer. Med ca 950m kvar till mål möts Vanån och Västerdalälven. Banan gör en snitsig liten högersväng och plötsligt forsar vattnet åt andra hållet. Oh the joy. Kontentan av att det tydligen varit mycket medström hela vägen är förstås att det också är mycket motström. Och jag är nu ett tydligt bevis på att det är aningen jobbigare att möta motströmmen efter 9km än efter 2km. Eller efter 0km som det ju var på Vansbro Tjejsim. Om ni ser en film nedan så ser ni mina sista meter mot målet. Ni ser att the struggle is real. Dels för att det dykt upp ett par plaskande fötter i min färdväg. Plaskande fötter som också vill slicka sig fast vid bryggkanten för att undvika strömmen. Utöver det vet jag inte om jag någonsin simmat långsammare faktiskt.   
 
 
Jag tror att speakerns sista ord i filmen ovan är "jag fixade det, det här också". Och det är väl sant. För sen jävlar anamma var det färdigt. Knappa 31min på de sista 1639 metrarna. Totalt 3 timmar, 9 minuter och 31 sekunder efter start hade jag en ny fräsig målgång i mitt CV. En ny fräsig medalj att hänga till samlingen. Och en övertygelse om att jag precis upplevt Swimmers High på riktigt. Det går att simma en mil. Det är faktiskt alldeles görbart. Klart att armarna var trötta på slutet. Och nacken brann. Annars var det faktiskt noll och inga problem alls i detta lopp. Så glad! 
 
 
En av de coolare medaljerna jag har. Tydligen blev jag 22:a av 81 fullföljande damer.
 
 
Egentligen är jag lite anti det faktum att man ibland måste köpa sin finisher-tröja istället för att den kan ingå i den ganska väl tilltagna startavgiften. I detta fall kändes det ändå lite värt det. Värt att ha varit med på den officiella premiären av detta nya och alldeles fantastiskt väl arrangerade lopp. På sätt och vis hoppas jag att de behåller loppet lika litet så att de inte behöver minska något på kvaliteten. Grymt med bussanslutning till starten. Grymt utbud av energi i alla fyra depåerna samt i mål. Engagerade och trevliga funktionärer. Fritt flaxutrymme i hela simbanan. Wow.  
 
 
Och wow också till min cyklande supporter som lyckades sluta upp överallt längs banan med sin knaggliga velociped. När jag sa åt honom att han borde ta med sig en cykel så menade jag egentligen att han kunde träningscykla med sin räcer på triathlonbanan medan jag simmade. Det skulle ju finnas några timmar över. Han menade att han skulle ha skruttcykeln för att kunna följa loppet från sidan. Bragdmedalj för att han pallade att engagera sig. Och för att han försett mig med så mycket bild- och filmmaterial. Kärlek! 
 
 
Jag försökte peta i deltagarmaten en stund men det gick dåligt. Vi packade ihop på direkten och rullade hemåt istället. När magen samlat sig blev det en Gästisburgare och ett glas rött i kvällssolen. Givetvis i nya snyggtröjan och ofixad frisyr. Som sig bör.
 

Detta om detta. Kan jag tänka mig att simma Vansbro 10K igen? Absolut!
Visa fler inlägg