Midsommar so far

För några veckor sen var jag på en föreläsning om att lycka i sociala medier med Frida Boisen. Inte för att det är min plan att lyckas i sociala medier. Vi var några från jobbet som gick, och i åhörarskaran satt även Hofors kommunchef Mimmi. På den föreläsningen blev hon inspirerad/peppad att börja sända live på facebook varje fredag klockan 15. Typ för att nå ut med info på ett nytt och aktuellt sätt. Klippen hittas under hashtag #mimmisminuter. Kolla det. Så, om midsommar började redan i torsdags (för det gjorde den väl) så började den med att jag hamnade mitt i dessa Mimmis Minuter. Jag slutade lite tidigare från jobbet, åkte hem till mamma och pappa på kaffe och knatade sen intet ont anande ner till stranden för att simma. Inget konstigt med det. Lite konstigare var det att man just då valt att spela in veckans minuter just där. På "min" strand. Nåja. De skulle sända vid 15 och jag var lite tidigare än så så jag tänkte att jag hinner simma iväg innan de börjar. Trasslade på mig gummi, ställde min flaska på bryggan och simmade iväg. Det tar mig ca 12 minuter att simma fram och tillbaka mellan Råbacka och Sannäs och Mimmis film är ca 2 minuter. Men givetvis dyker det upp en galen gummimnniska i slutet av veckans film. Givetvis.

 
Efter sim åkte jag med Kalle till Valbo och shoppade lite för mycket nya midsommarkläder. Senare, efter diverse mat och annat, stack vi ut på nattcykling med våra värstingräcers. Faktiskt inte så dumt. Snarare magiskt att det är så ljust ute. Kanske var det årets ljusaste dag rent av. Efter 23 var klockan i alla fall.
 
 
Midsommarafton började med årets första båttur. Det finns ett vindskydd på en ö i Ottnaren dit vi skulle åka för att grilla och hänga lite på lunchen.
 
Vi plockade upp ett skönt gäng efter vägen
 
Någon passade även på att bada.Ser inte ut som att han finner det särskilt behagligt.
 

Efter båttruen var den en som ville sista minuten-mecka med sin cykel och en som ville binda krans. Tur att det gick att kombinera. Jag plockade rosor och han plockade cykeldelar vid ruckelhuset och sen snickrade vi ihop det vi hade plockat vid garaget. Jag är nöjd. Han med.

 
Och de rosa rosorna gjorde sig ännu lite bättre ihop med min nya vita klänning.
 
 
Med minus för blek så det bländar är jag väldigt nöjd med min midsommaroutfit.
 
Somrig knytismiddag med massa gött.
 
 
Och Ida vet hur man talar direkt till hjärtat. Tror det är tredje gången hon bjuder på denna skapelse. Nutella Semi-fredo. Hur det nu stavas. Viktigare hur det smakar. Det smakar rosa moln, guldglitter och enhörningar. Alltså jag lovar. Det godaste jag ätit alla kategorier någonsin.
 
Det spelades kubb och det spelades musik och det snicksnackades och det var supertrevligt. Sen vet jag inte vad som är kutym på fester och så. Jag har i alla fall aldrig förut varit på en fest som övergår i klippstudio på småtimmarna. Nån gång ska väl vara den första. Henke gick loss med sax och trimmer, först på Niklas och sen på Meckis. Och jag lovar att han kunde sin sak. Meckis har aldrig haft en frisyr förut. Nu har han en. Skitsnygg!
 

Lördag idag och vi har kört bakisburgare på Gästis.

 
Och så lite jordgubbar på balkongen med den här nybarrade snyggsaken med vax i luggen.
 
Då så. Dags att ta tag i kväll nummer två i det här midsommarfirandet. Jobbigt.

Mer sommar

Måndag eftermiddag. Kroppen kändes urlakad och trött efter fem timmar på cykel dagen innan, men det kändes som att förutsättningarna för lite njutsim i gummi ändå var på topp. Jag hade ju inte cyklat särskilt slut på armarna. Konverserade med två simpisar under dagen och lyckades synka ihop dem för en simdejt i kanotstadion direkt efter jobbet. Den ena simpisen plockade jag upp efter vägen, den andra dök upp några minuter senare. Synen som mötte oss när vi kom fram....

 
Tolven låg spegelblank i jämförelse med metervågorna som varit i Storgösken dagen innan. Det är det ni också ser va? Ni ser inte sex bitiga kanotpojkar med överkroppar som framkallade någon form av oförklarlig tonårsfnissighet hos mig och min kvinnliga simpis. Herre Jisses. Det blev några grader varmare i våra gummidräkter och vi fick med rosiga kinder vända bort blicken när de kom tillbaka från sin paddeltur och snitsigt lirkade av sig sina blöta överkroppstrikåer.
 
Men om vi ska prata om simningen istället. För vi simmade också. Jag är så långsam. Så oförklarligt otroligt långsam. På riktigt har jag problem att snitta under 2:00/100m. Nu vet jag inte hur bra min Garmin egentligen mäter eftersom kartan efteråt inte blir särskilt smooth. Jag vet ju till exempel att jag både började och slutade vid bryggan. Det här är min havssimning i Tolven. Imponerande 2265 meter på 48 minuter. Imponerande 2:08/100m. I och för sig inklusive några små stopp. Men ändå. Jag skäms.
 
 
På måndag kväll fick jag även vara spinningfröken igen. Vi har bara ett spinningpass i veckan på schemat just nu och vi är fem stycken som turas om och nu var det min tur. Kul ju. Jag körde mitt välbeprövade pass med 5x2 min/1min + 10min stege + 10x30/30 spurt. Nu hann vi bara 8st på slutet och jag drog ändå över några minuter. Tänkte inte riktigt på att det har passet är schemalagt 45 min och mitt ordinarie har varit 55. Nåväl. Superkul att sitta på frökencykeln även om det fanns delar av min kropp som inte tyckte att det var en bra idé att sitta på en sadel.
 
Tisdag morgon blev det lite mer sim. Denna gång i badhuset. Vatten i poolen igen alltså. Äntligen. Men alltså herre jävlar i mina träskruvar vad trögt det kan gå. Min simning är som uppslukad av yttre rymden. Jag förflyttar armarna med samma frekvens, tar i lika mycket, gör allt på samma sätt som jag brukar. Men. Jag. Kommer. Ingenstans. Vad har hänt? Ja jag vet att jag inte har simmat på en månad men lite muskelminne borde det väl finnas? Det borde gå att plocka fram igen med relativt enkla medel. Jag kan fatta att första passet är en drunkningsolycka och att andra passet går trögt men det här är fasen bortom allt som är rimligt. På riktigt är jag orolig för simningen i Vansbro. Jag måste hitta farten igen. Måste.
 
Resten av tisdagen hängde jag i försökshallen som försöksledare tillsammans med en kollega. Resten av tisdagen som i totalt 14 timmar. Jag jobbade 8-22. Skapligt ändå. Tyckte därför att jag förtjänade en liten sovmorgon på onsdagen. Eller, så mycket sova blev det inte men jag chillade en stund hos Pia på salongen istället. Desperat dags att göra något åt barret. Jag hade ju tillfälligt tänkt att jag ville bli långhårig igen och därav hoppat över en klippning. Det hade nu gått fyra månader sedan jag klippte mig senast och det hade blivit totalt ohållbart. Frid i själen igen. Tack.

Lite jobb på onsdagen också och sen en dejt med Hoo-bönan som var springsugen. Vi tog en kvällsjogg runt Eltebo. Vilken progress hon gör. Förra veckan stånkade vi ihop 9km och höll på att bryta ihop lite lätt efter 5, rejält efter 7 och totalt efter 8. Denna vecka var hon inställd på 7km när vi gav oss iväg. Jag tänkte att det är förhandlingsbart men jag sa inget. Det är tre kilometer innan man måste bestämma om rundan ska bli 7 eller 10 och jag anade att hon hade bra studs i benen idag. Hon ville ändå välja 7 men jag lirkade lite och det blev till slut den långa rundan. Det gick hur bra som helst. Ja vips studsade hon ju en mil som inget. Andra gången hon springer en mil. Första var typ tre år sedan. Det är så coolt. Well done kompis!

Jag lämpade av Sara efter ett varv i det ena milspåret och gav mig sen ut på ett varv ensam i det andra. Vilken lyx att jag har två olika rundor på ganska precis en mil. Vilken lyx att jag har en kropp och ett huvud som utan vidare protester går med på att lufsa två mil en onsdagkväll. Mitt första långpass efter maran. Jag tog det lugnt, huvudet var med till 100% och benen rullade på bra. Kanske var det ett misstag att jag inte tog med vatten för det blev rejält segt på slutet, men överlag en bra känsla. Inte så snabbt osv, men det var väl heller inte tanken.
 
 
Tror att det var bra att få till ett långpass innan nästa helgs bravader för kanske har "ränderna gått ur lite". Faktum är ju att jag knappt sprungit alls sedan det där loppet för tre veckor sedan. Det kändes lite småskumt i kroppen direkt efteråt. Skakigt i benen och trött i fötterna på ett sätt som jag inte brukar bli av 20km. Jag drack någon liter men vaknade ändå med bakiskänslor och ont i kroppen idag. Får se vart det tar vägen.
 
Jag tänker att det ska bli lite gummisim i eftermiddag i alla fall. Tänker kompa ut några av de där extratimmarna från i tisdags. Sen lite shopping med Kalle när han kommer hem. Vi tänkte försöka bli midsommarfina. Får se hur det går.
 
Peace!
 
 

Sommar!

Jag har haft en helt fantastisk helg. Igen. Vilodag i fredags med mysig fredagsfika hemma hos mamma och pappa följt av grillbuffé på Granliden. Med efterrätt. Kanske ville jag fira att jag inte skulle ägna natten åt att cykla runt någon sjö i södra Sverige. Full respekt till dem som valde att ge sig ut på den strapatsen. Tänk att det redan har gått ett år. Jisses.   

 
Lördagen var första lediga dagen på länge som inte hade någon som helst agenda. Så, istället för att cykla hela natten tog vi lång sovmorgon och snickrade ihop en brunch på balkongen.
 
Satt där läänge och bara njöt, sen gav vi oss på projektet gräsmattan vid ruckelhuset. Den hade inte blivit klippt alls i år så gissa om det var en äng som behövde bearbetas. Lie-mannen gick med röjsåg och jag stånkade efter med vanlig klippare. Det gick tungt åt den stackarn som la av stup i kvarten. Till slut fick jag in snitsen på att rycka igång fanskapet men hade träningsvärk i axlarna dagen efter.
 
Fyra timmar senare var det klippt och jag behövde svalka mig så jag stack iväg på sim. Den enda fördelen med att simma alldeles ensam är att ingen bryr sig om jag ägnar lika lång tid åt att bara sitta på stranden och leva som jag faktiskt simmar. Eller att jag lägger en massa tid på att åstadkomma snitsiga bilder. Men hörrni, jag simmade dubbelt så långt som på onsdagen. Hela 1,8 km. Fortfarande känns det instängt och gnissligt, men det kändes betydligt mycket bättre. Nu hade jag ju dock inte cyklat en massa mil precis innan.  

Lördagskvällen hängde vi hos mamma och pappa och spelade Uno med Magnus som var på besök. Och vi började även söndagen där med lite frukosthäng för att hinna umgås någon timme till innan han skulle rulla hemåt igen.
 
Efter frukostdejten hade jag en inbokad cykeldejt igen. Kanske det sista långa passet innan Vansbro Triathlon. Vi hade uppdaterat väderapparna friskt, men bara studerat temperaturkurvan. Inte vinden. Jag hade totalt missat att det skulle vara storm ute. Nåja, provar väl ändå. Vi skulle cykla till Torsång hade vi bestämt. Kalle hade hjälpt mig att stoppa in Svarta Pantern i Bulgarbussen så dagens cykeltur kunde inledas och avslutas i Råbacka. Så där stod jag plötsligt efter vägen och väntade på att dejten skulle komma farandes ner för backen. Lite skeptisk min pga ytterst mycket vind. 

Det var håll i hatten som gällde och vi parerade den ena kastvinden efter den andra på vägen till Stjärnsund. Den vägen som normalt är den långsammaste delen av en cykeltur pga krokig väg och väldigt mycket uppför. Nu gick det inte heller speciellt snabbt, men vi myscyklade mest och pratade om att känslan av att ha myscyklat var precis vad vi ville känna efter avslutat dagsverke. Knappa tre mil på drygt en timme är inga konstigheter. Vi hade myst fram i drygt 26 km/h och tyckte att det var mest behagligt.
 
Sen började saker ta lite tid. Lite extra lång tid. Dels den förbannade vinden. Dels att vi behövde stanna femtielva gånger för att studera karta ty dåligt pålästa. Dels att jag plötsligt när jag skulle växla från lilla till stora klingan hade en trippelknut och rosett av kedjan runt pedalen. Vette tusan hur det gick till, men det var aningen svårt att cykla såhär. Maarit försvann iväg och fick bli stoppad någon kilometer senare av ett pensionärspar i bil som noterat mitt plötsliga frånfälle. Gulligt av dem. Och av henne att komma tillbaka.
 
 
Så. Fram med mekarkunskaperna och en kvart senare var vi på rull igen. Jag hade olja överallt men vi trasslade lite och snart satt kedjan där den skulle. Lite gnisslig och lite slapp men den satt åtminstone kvar när vi rullade vidare. Vi hann inte långt innan nästa humörhöjare. En alldeles livs levande orm som kom slingrandes över vägen. Maarit lyckades kanske klyva den på mitten (eller åtminstone åsamka den lite ryggsmärta) då hon cyklade rakt över den. Alltså den synen. Och panikskriket. Jag skrattade så jag nästan välte. I sisådär en mil.

Men vi måste prata lite mer om vinden. Herregud, vinden. Det som hade varit mest från sidan under första tre milen var nu alldeles rakt emot. Meeeen vad långsamt det gick. Jag trodde verkligen att vi aldrig skulle komma fram och jag var beredd att ställa cykeln i diket och gråta en skvätt när vi stannade för en snickerstankning med en mil kvar. Sista tre milen tog nästan två timmar inklusive meck och förtvivlan. När vi äntligen kom fram till Torsång hade liksom njutandet och myscyklingen förtagits lite. Och tre mil kö var det i det lilla fiket också men vi fick i alla fall mackor till slut. Och jag åt den snabbare än jag någonsin ätit någonting annat. Såå gott!
 
Ja, jag åt till och med snabbare än den här söta snabbätar'n, som ju först var tvungen att bearbeta sin ormchock.

Med macka i benen var det åtminstone lite gladare miner på vägen hem. Det är liksom lite roligare att cykla när det rullar åtminstone liite gratis.
 
Vi tyckte inte att vi fick så mycket medvind som vi förtjänade men kunde ändå cykla samma distans hem ca en halvtimme snabbare. Vi tog en annan väg men den visade sig vara exakt lika lång för mig som startat i Råbacka. Alltså en halvtimme snabbare på 65 km de är ganska stor skillnad det. Trots evighetsbackarna efter Långshyttan. Just sayin'. Sista två milen hem gick så snabbt att jag nog aldrig har cyklat så snabbt någonsin. De gick förvisso på hemlängtan.
 
Efter cyklingen hade jag bokat en simdejt. Jag vet inte vad det hade slagit till för oreda i cellen när jag tyckte att det skulle vara en bra idé. För det första, det var storm. För det andra, jag var svintrött. Jag ville mest sitta och flasha mina nya brallor på en bänk. Jomen visst ser ni, jag har blivit med PowerWoman till sist. Efter cirka två års suktande slog jag till på en triathlonbyxa. Fint ska det va. Ja, de är sjukt snygga.
Hur det än blev så  trasslade jag på mig våtdräkten och doppade mig i cirka en sekund mest för att besikta att byxorna inte blev genomskinliga. Det blev de inte. Sen åt jag resten av kvällen. Slut på meddelande. Slut på helgen. Slut på mig.
Visa fler inlägg