Kort om Kortvasan

Igår körde Maarit och jag kortvasan. Som två missiler i skogen mellan Oxberg och Mora. Ja jävlar vad det gick. Den superkorta historien är att jag är sjukt över förväntan nöjd. 
 
Likt en Xide Cactus Lime är jag No History, No Tradition när det kommer till skidåkning. Första gången jag stod på skidor på riktigt var 30 december. Därefter följde tre veckor av total misär innan jag bestämde mig för att jag tänkte reda ut det här. Nu skidade jag tre mil på två timmar och tjugoåtta minuter. Helt jävla amazing.
 
Nåväl. Efter jobbet på torsdagen packade vi oss iväg till Mora och en ypperlig sovplats i Wilmas lägenhet. Stärkt av en burgare på O'Learys (testade en annan än förra helgen...) använde jag min fenomenala VO2-max och pustade upp trycket i mammas snygga sjuttiotalsmadrass som imponerande nog fortfarande håller tätt. 
 
 
En lite knölig natt med ändå förhållandevis okej sömn. Låg och funderade ett tag på vad som får mig att göra detta. Varför lägga tid på omständig skidåkning. Varför? Vet inte om jag hade kommit på något svar när jag tog den här bilden på parkeringen innan vi gick till starten. Troligen inte. Men det kändes lite kul ändå. Nervöst.
 
Två andra sötisar var lite mer avslappnade innan start. I alla fall på just den här bilden.
 
Jag bestämde mig för att försöka hålla ryggen på Maarit så länge jag kunde. Första milen var det inget som helst problem. Jag åkte lugnt, beskedligt, ohetsigt, avslappnat, bra. Alla positiva ord jag kan om skidåkning åkte jag. Och vi började tidigt komma ikapp människor från startgrupperna innan. Allt som kan få mig att känna mig som en lite bättre amatörskidåkare än någon annan amatörskidåkare känns som en liten vinst.
 
Vi kom till Hökberg och fick i oss lite ljummen sportdryck. Haren frågade hur tempot var. Jag svarade bra, men att jag nog inte skulle ha problem att öka lite. Alltså lite. Liiiite. Vi gnetade vidare. Skyltarna med återstående kilometerantal kom en efter en. Vid 15 km tyckte jag att det var lite sorgligt att det bara var hälften kvar. Det kändes så bra. 
 
Två mil avverkade och kontrollen i Eldris serverade också varm sportdryck. Varm på riktigt. Superäckligt. Kväljande äckligt. Jag fick tvinga ner lite varmt vatten istället men det var också svårt. Bara en mil kvar men jag kände att jag nog snart skulle gå lite värskeminus. Äh, stånka på. 
 
Med sex kilometer kvar hade vi varit ute i två timmar. Jag sa till haren att vi kunde ta lång kafferast och ändå klara tre timmar. Då ökade hon. Jisses vad hon ökade. Jag bestämde att jag skulle med, till vilket pris mina skidor nu klarade av. Jag ska tänka annorlunda nästa helg. Då får jag inte sprängas. Nu spelade det ingen roll. Det var så lite kvar. Det blev hetsigt och det började kännas i axlarna och knäna att jag tappade tekniken. Jag var med i rygg nästan hela vägen ändå. Jag fick en liten släng av upploppsångest och jag fick släppa 20 sekunder på slutet men det känns rätt försumbart.
 
Sååå nöjda efter målgång. Vi gjorde det fenomenalt. 
 

Imål frågade jag vätskegubben om det verkligen verkligen verkligen inte fanns någon kall dryck. Varm saft är superäckligt och det släcker ingen törst. Det sa jag inte. Jag tror faktiskt att jag lät rätt trevlig. Men han svarade bara "Ät snö!". Jahapp. Jag har en vecka på mig att lära mig dricka varm saft. 
 
Trettiosju sekunder fattas här. Råkade av reflex stoppa klockan vid en kontroll. 2:28:39 blev min sluttid. Fantastiskt nöjd.