Spinningpremiär!

Premiären är gjord. Men JAAAAA och HURRAAAA vad kul det var att vara spinningfröken. Så himla himla glad och det gick så himla himla bra. Tror jag. Det kändes grymt bra och utan att fråga någon försöker jag hålla kvar vid den känslan. Den oövervinnerliga känslan av att jag har gjort min bästa och mest engagerade instruktörsinsats någonsin. Såhär nöjd med det. Vi klarade det, meridan! 

Nojade hela dagen och var inte särskilt produktiv på jobbet. Fixade spellista, gjorde om, gjorde nytt, var nervös. Åkte supertidigt till asco, fick fart på datorer och pulsprogram. Allt verkade funka. Åt en kvarg, mer nervös. Lite jobbig känsla när klockan blev tio i fem och ingen hade kommit. Tänkte att jag skulle få åka hem utan premiär. Sen ramlade det in sex stycken. Fler än jag någonsin haft tillsammans på mina boxpass, typ. Okej, då kör vi väl då. Inte tänka. Bara göra. 
 
Trasslade på mig mikrofon för första gången. Jag hatar mikrofoner. Hatar att höra en högtalarförvrängd variant av min röst. Vet inte hur jag kom över mikrofonskräcken och vet inte hur jag kom på vad jag skulle säga, men allting gav sig av sig själv. Vet dock inte vad jag sa. Fokuserade mest på att inte tappa huvudet och stirra ner i golvet. 
 
Pulssystemet var med som en avledande manöver. För att deltagarna skulle ha något annat än mig att titta på. Det kändes bra att ha det trots att jag inte kunde referera till det. Jag såg att jag hade 90% ungefär mitt i första låten och kunde i alla fall säga att så ska det normalt sett inte vara. En liten aning nervös kanske. 
 
Det kändes bra och kontrollerat hela tiden. Var lite rädd att jag skulle få panik mitt i passet och vilja fly men det hände inte som tur var. Efter lite uppvärmning levererade jag intervaller av den modell som jag körde med kollegorna den enda gången jag cyklade med dem. 
 
3*(4 min jobb, 2 min vila)
3*(2 min jobb, 1 min vila)
3*(1 min jobb, 30s vila)
3*(30s jobb, 15s vila)
 
Jag hoppas att det stånkande auditoriet tyckte att det var lika jobbigt som jag tyckte, trots att jag inte vågade bomba på fullt. Ville ju kunna prata och peppa. Avslutningen hade jag inte funderat över. Fick slänga in en extra låt för att det saknades rätt så mycket tid. Någon sorts förnedvarvning. Jag hade förvarnat om att jag kanske inte skulle lyckas leverera en hel timme men landade till slut på 55 minuter. Det fick vara bra så. De såg trötta och glada ut när de gick.
 
På temat tvära kast. Turbodusch och teleporterförflyttning till Gästis för födelsedagsmiddag för min fina kusin som fyller 40 idag. Hipp hipp hurra hurra hurraaaa!


Jag fick veta igår att jag skulle infinna mig på nytt ställe i samma sekund som jag skulle kliva av cykeln. Flaggade för sen ankomst och jobbade så snabbt jag kunde med förflyttningen. Jag eftersvettades nästan lika mycket i väntan på mat som jag svettades på cykeln. Intog en plankstek och lite tårta och socialade en stund innan jag gick hem till zip och soffa. Mitt senaste dygn i emojis:
Jag är trött. Det är godnatt nu, typ.

fullt ös

Alltså Cookies in Heaven. Efterrätten på Church Street på onsdagskvällen. Det måste ha varit den som gjorde att jag hade raketbränsle i kroppen igår och förmodligen levererade mitt bästa dubbelpass ever.
 
Först en omgång crossfit där jag på förhand fått små hintar om vad vi skulle göra.
 


Fröken skulle bli sen och ville att jag skulle skriva tavla. Dock blev hon inte så sen (eller jag inte så tidig) så jag hann inte skriva något innan hon var på plats. Tur det, för jag hade säkert börjat som vanligt när jag skriver tavlor. Med 200 insim... Eller så hade jag kanske passat på att trolla bort några burpees. Eller något annat mördande. Nej men jäklar vad vi körde. Har sällan känt mig så mosad efter 45 minuter.
 
Men varför inte cykla lite också? Jag behövde söka lite inspiration till min spinningfrökenpremiär (idag 17.00!!!) genom att mest bara fokusera på att lyssna på en fröken som vet vad hon snackar om. Fast jag jobbade också. Dock var benen ganska döda, så jag hade svårt att komma upp högt i puls. Något jag inte hade svårt med däremot var att få ner den mellan intervallerna. Tidernas pulsras. Jag hann tappa från strax över 90% till under 70 på den minut vi fick vila. Sen snabbt upp igen. Kroppen levererade igår. Jag är så himla nöjd.
 
Jag sov som en kratta hela natten. Hade svårt att komma ned i varv, kände mig fortfarande helt mosad och drömde snurriga repeatdrömmar om spinningpass med allehanda spännande inslag. Oklart om det var mitt eget kommande eller det jag just varit på som snurrade runt. Kanske en kombination av båda. Så imorse var det döden i poolen. Eller i omklädningsrummet efteråt. Dessa ringar är inte att leka med alltså.
 
Simningen var den tyngsta någonsin, men kändes ändå tekniskt helt okej. Taktiken från simpisen var tydlig. Trötta ut mig med två mördarpass igår och sedan briljera med supersimning idag. Det var skevt i schemat och hon simmade som en raket medan jag låg på botten och sprattlade. Serien för dagen bestod för min del av sju tvåhundringar.  
 
200 (3:50) - 2*100 (2:00) - 4*50 (1:00) - 8*25 (0:30) - 4*50 (1:00) - 2*100 (2:00) - 200 (3:50)
 
Jag hade på riktigt svårt att förstå hur jag skulle kunna orka simma 200m i ett sammanhängande svep för att jag var så himla trött. Men det gick. Långsamt, men det gick.
 
Och på lunchen idag har jag kört boxpass. Det är mycket nu, tydligen. Höstlovsextra på aerostep lockade tre tappra deltagare. Min mamma kom och fick sällskap av en relativt jämnstor kompis och jag fick rycka in och slåss med en typ 30kg-tjej. Såå liten, men det var oväntat bra tryck i na. Vi levererade ett cirkelpass med tio stationer som vi körde två varv. Ett varv med handskar och ett varv med mitsar för varje person. Därtill lite uppvärmnings-jox och en slutspurt och passet landade på 45 minuter precis. Bra där! En atomsprängning i omklädningsrummet och så en trevlig lunch med min fight fellow efter det.
 
 
Nu ska jag fixa det sista med musiken till spinningen. När spinningen är över, sisådär strax före 18 idag, har jag levererat fem träningspass på ett dygn. Fem grymma pass (det där sista hittade jag på själv..) Det är väl en lagom standard? 
 
Återhämtningsdag imorgon tror jag bestämt. Kanske reda ut denna uppkomna existensiella kris. När blev jag såhär katastrofdålig? Herregud. Bara förlorade matcher. Skärpa sig.
 

Onsdag deluxe

Jag har beviljat mig själv två halva dagars höstlov. Hade kunnat få tre hela om jag så velat, men det fanns inte riktigt någon poäng med det. Så. Idag jobbade jag fram till lunch, sen hoppade jag i en fräsig bralla som jag glömt att jag äger och åkte på lunchpump.

Efter passet. Hem på turbolunch för att sedan möta upp Hanna för vidare transport mot Gävle. Vi hade äntligen lyckats hitta en lucka för en dejt med den där Uppsala-pluggarn som jag heller inte har sett sen i augusti. På temat coola kompisar. Jag har förmodligen världens coolaste kompisar. Malin gör praktik på fängelsemuseet i Gävle just nu. Bara det är ju coolt. Varken jag eller Hanna hade varit där förut så vi passade på att berika våra liv med lite kriminalhistoria och samtidigt se hur hon har det. Och Malin är kanske bäst i världen på att berätta med inlevelse. Vi fick en privat guidning av en utställning som de inte ens har öppnat ännu. En utställning som hon har varit med och gjort. Om dödsstraff och verkställande av sådana. Vidriga verklighet. Vi var helt tagna när vi gick därifrån.

Och Hanna har ju nyss fyllt år så vi firade det med middag på bästa jordnötshaket. Födelsedagsbarnet tycker dock att bakom menyn är en bra plats att befinna sig på när det vankas blog-moments.


Jag överraskade mig själv och gjorde något som jag aldrig gjort förut. Under de tio år som jag årligen i alla fall ett par gånger har besökt Church Street så har jag alltid ätit samma sak. Alltså alltid. För att jag har svårt att tro att något skulle kunna vara lika fulländat som "breast of chicken" . Men idag hände det. Jag provade något nytt. 


Om det var lika bra som paradrätten? Långt därifrån. Om jag kommer gå tillbaka till att äta breast of chicken i tio år till? Ja troligen.
 
Visa fler inlägg