Skidpremiär

"Hej, du måste köpa nya stavar!!"
 
Knappt hann han andas mellan hälsningsfrasen och den försiktiga dissen av min utrustning, så det var nog dagens sanning. Eller ja, jag vet att det var det. De är fruktansvärt fula och rysligt gamla. Men framförallt, efter fyra vändor med stavlöpning fanns det inte mycket till spetsar kvar på dem.
 
Skitsamma, jag skulle få åka längdskidor idag. Och det blev lite hastigt påkommet så just idag hade jag den utrustning jag hade. Skidorna hade stått orörda i trapphuset i ett år och jag tänkte att förra vinterns enda åktur inte borde ha slitit så mycket på den där vallatejpen. Så, jag tog dem och jag packade in dem i bilen utan att fundera särskilt mycket.
 
Klockan 7:30 vid tegelbruket. God morgon världen.
 
Maarit och Anders skulle till Högbo och jag hakade på efter löftet att jag inte skulle kunna komma bort på det där 1500m-varvet. Jag kände direkt att jag varken hade fäste eller glid eftersom jag inte kom någon vart när jag försökte staka och eftersom jag var tvungen att promenera skidor så fort det sluttade det minsta uppför. Det enda som var positivt med eländet var att det gick otroligt långsamt utför också, så jag behövde inte parera för någon fart som jag inte klarade av. Skönt.
 
Efter tre evighetsvarv kände jag mig dock mest frustrerad. Det. Går. Inte. Klev av skidorna och gick in i butiken och frågade tjejen där om det bara var fel på mig eller om jag faktiskt hade lite dåliga skidor. Hon sa att tejpen var torr och att glidvallan var obefintlig och att det bara var att göra om. Jaha okej, bra. Åkte ett varv till, rätt tillfreds med att det inte bara var jag som var kass. Sen var det inte kul mer, och jag tänkte att 6 kilometer ändå är en början. Packade ihop skidorna och klev i täckjackan och tänkte att här står jag bra tills proffsen har åkt färdigt.
 
Efter en stund kom Anders och ställde ifrån sig sina stavar, ganska snart kom han igen och tyckte att nu skulle vi faktiskt åka ett varv tillsammans. Åkejrå. Alltså, jag pustandes och stånkandes med stavar och han bromsandes bakom mig utan stavar. Men plötsligt fick jag staktips och coachning och pådrivning och pepp och det blev fyra kilometer till av bara farten. Eller nä, någon fart hade jag ju fortfarande inte. Men lite mindre frustration. Så nej, man ger kanske inte bara upp. Och tydligen gick det att locka fram ett litet smajl på den här skidåkarn när det var färdigt. En mil till skidloggboken. Tack för idag!  
 
 
Och jag åkte faktiskt och köpte nya stavar på direkten. Och lite valla med. Får se vad en (läs: mekanikern) kan åstadkomma med den. Förhoppningsvis en ny tur på nyårsdagen. 
 
Update två timmar senare:
Tjohopp, tjohej. Klickfingret var visst framme. Snabbt och smidigt så var den saken biff. Jamen då åker vi väl då.
  

Måndagsstavar

Ledig dag och solsken genom fönstret när jag slog upp de där med odefinierad färg imorse. Låg kvar och funderade en stund. Ska jag tagga ned och vänta med att återuppta skidskiten till den 4/1 när kursen börjar eller ska jag ta mig ut med stavarna just precis idag. Det är en hel vecka till 4/1. Jag är arg och stressad varje dag. Jag vet inte vart jag ska börja och jag är sämst i världen på allt som har med det där lilla helvetet att göra. Jag blir inte mindre stressad för att jag går ut och är sämst. Jag blir argare för varje ful älghufs jag försöker göra, för varje snedsteg jag tar på ojämn isig lerväg och för varje stavtag som jag inte trycker igenom. Jag vet att allt är fel. Jag blir mer stressad för varje steg som är för långt eller för kort eller för snett eller för brett eller bara för fult. Men ofrånkomligen. Att ignorera hjälper inte heller om jag nu har bestämt mig för att ändå göra det här. Stegen blir inte snyggare om jag inte tar dem. Triceps blir inte mer härdade utan stavtag än vad de blir om jag så bara lyckas trycka igenom en procent av tagen. Nästa gång kanske det blir två. Om det är värt att vara konstant arg och stressad så är det bara jag som kan reda upp det. Även om jag inte kan just nu så blir jag inte sämre om jag går ut och provar. Så länge jag inte knäcker stavarna och slänger dem i diket så blir ingenting sämre utöver mitt humör. Och är jag ensam drabbar inte det heller någon. Alltså. Jag kan åstadkomma några dåliga försök den här veckan. Jag är ledig varje dag. Kompromissen av detta: är det kallare än -10 så går jag fasen inte ut. Gick upp, nöjd med mig själv. Sneglade på termometern -10,8. Jaha men dåså. Fast vad fasen. Solen skiner ju. Ta en kort sväng. Vad är alternativen? Sitta i soffan och vara arg. Knappast bättre.

Jag fick på mig lite mer kläder än förra gången det var så kallt, tog stavarna och gick. Tänkte att jag kanske trycker igenom tagen bättre om jag går. Ganska pointless eftersom det hände noll med pulsen. Men jag gick. Hård asfalt. Noll fäste. Efter en kilometer hittade jag en backe. Åttio meter ungefär. Sprang upp för den fem gånger, men det var så hårt och ojämnt så jag slirade bara med stavarna. Arg. Sprang vidare. Hittade en annan backe. Kortare och brantare, men mycket bättre underlag. Tog den fem gånger också. Sen varvade jag gång och löpning hemåt. Fick ihop sex kilometer. Usch. Men sol på näsan i nästan en timme. Och kanske inte sämre än innan jag gick ut. Bara argare. 




Jag kände att jag måste göra något som jag kan också. Simma. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Tre timmar eftermiddagsöppet i simhallen och jag har inte luktat klor på en och en halv vecka. Ville simma långt. Ville simma länge. Jag tog mitt långa favoritgnetsimpass och gjorde det ännu längre genom att bygga ut huvudserien med ytterligare 1500m. Jag siktade på att simma i två timmar, och det var precis vad det tog. Fem komma sju kilometer. Nästan samma distans perfekt simning som miserabel stavlöpning. Eländet kompenserat.
 

Grymt bra flyt. Grymt bra känsla. Men jag var riktigt trött i slutet. Inser att jag kommer behöva minst 3,5 timme om jag ska fixa 100x100 eller något liknande som genererar 10 000m. Någon gång ska jag klara det. Vet dock inte hur jag ska göra för att fixa att simma i över en timme till. Antagligen är det bara att gneta på. Där också.

Och ikväll har vi äntligen sett Cowspiracy. Se den! Den ska nog få ett eget inlägg bara jag har lyssnat på Coltings köttförsvars-pod också. Jag är ganska säker på min ståndpunkt i den där frågan. 

Slappsöndag

Slö söndag. Kalle skulle vårda något fordon i några timmar. Jag åkte till m&p och gick till attack på en julklapp tillsammans med mor. Dagens träning blev bara av hjärnan. Och tålamodet. 
 
Klockan 12:30 - Det här blir nog inte så svårt
 
Motivet: Skridskokaos. En miljard likadana gubbar. 


Klockan 18:00 - Hur många näsor och hattar kan det finnas?


Ja det hände inte mycket på sex timmar. Vi fick ihop ramen och lite till. Det dansar fula hattar och näsor framför ögonen på mig när jag blundar. Fortsättning följer. Om de inte sitter uppe hela natten och lägger klart det. Pust. 
 
Visa fler inlägg