Vansbro Triathlon 2016

Dåså. Dags att försöka sammanfatta Vansbro Triathlon. Min premiär på medeldistans. Jag börjar väl med en kort historia om att jag kom i mål efter en helt okej (på gränsen till bra) simning, en cykling med klar förbättringspotential och en löpning där jag på riktigt slog mig själv med häpnad. Jag kom i mål på en tid väldigt nära det jag hoppats och trott och jag är fantastiskt nöjd med hur det kändes på slutet.
 
Före loppet
Vid 14-tiden på fredag eftermiddag rullade en vit passat iväg från Hofors, fylld till bristningsgränsen. Fylld av förväntan, fylld av nervositet och fylld av packning. Tre cyklar, tre våtdräkter, tre madrasser, tre uppsättningar sängkläder, tre plastlådor med triathloninnehåll, tre väskor med kläder och tre nervösa triathleter. För vi kallar väl oss det. En av oss har gjort det här massor med gånger förut. Två av oss är lite mer rookies. Sammanbiten färd. Inte så mycket snack. Vi kom till Vansbro och hittade efter några navigeringsförsök till Kulturhuset där vi skulle bo med resten av deltagarna från Gävle Triathlonklubb. Vi var först på plats så vi fick välja rum och valde givetvis det med en bäddsoffa och en egen toalett. Maarit och Anders tog bäddsoffan vilket gjorde att jag fick ta deras tjocka, sköna, självuppblåsande supermadrass. Grymt. Förlåt mammas retro-madrass, du duger som du är men...
 
Efter att ha installerat oss tog vi oss till växlingsområdet för att hämta ut nummerlappar, titta till simbanan, visualisera upploppet och målgången och försöka ta in någon form av intryck vad gäller riktningar och orientering. Just det här borde ge sig själv.

Vi hann även handla lite onödiga saker i tältet. Inte helt onödigt faktiskt. Jag köpte ett nytt tri-linne eftersom det jag har är aningen för litet och därmed hasar upp sig på valken vid minsta rörelse. Ser ut som att de här sötingarna lyckades handla något också.

Tillbaka till Kulturhuset för fantastisk pastamiddag. 
 
Jag hann fota den men inte så mycket mer. På riktigt, kanske har jag aldrig ätit så fort i hela mitt liv. Förvånad. Kanske åt jag så snabbt för att vi hade lite bråttom till ett evighetslångt pre-racemöte i målområdet. Vet inte. Efter det var det i alla fall god natt. Sömnförsöken gick sådär, men förmodligen sov jag mer än jag tror eftersom jag ändå låg i sängen i nästan 10 timmar. Sov i En Svensk Klassiker, bara för att boosta.

Vi vaknade till misärväder på lördag morgon. Regn, regn och regn. Bokstavligen regn. Det var tryckande stämning och sammanbitna triathleter överallt. Gamla i gemet hela bunten. Det märktes att de vet vad en gör såhär timmarna före start. De håller skillnad på "My Business", "Your Business" och "Gods Business" (vädret). Väljer vad det är läge att bry sig om. De pumpar däck, klistrar dekaler, fyller flaskor, smörjer, putsar, strukturerar, fixar och donar. Säger inte många bokstäver till någon. Alla har fokus på sig och sitt material. Det enda de kan påverka. De skiter i om grannen har köpt dyrare karbon eller har bättre ordning i sin plastback. De låter bli att titta ut och konstatera att "ja, det kommer att bli blött". Det går inte att göra något åt men jag hatar att frysa och nojar över hur fruktansvärt kallt det kommer vara.
 
Mina cykelförberedelser var klara. Jag kunde inte göra mer än fylla två flaskor, en med vatten och en med resorb. Jag rörde istället runt med en sked i lite slemmig och totalt fiberlös havregrynsgröt som de vänliga damerna på kulturhuset hade ruskat fram. Det växte i munnen och ville inte riktigt halka ner. Inte alls. Varför? Kvällen innan hade jag ätit i raketfart, nu var det annat. Jag brukar känna skillnad på olika typer av nervositet. Det är skillnad på "jag vill överleva" och "jag vill prestera". Den här nervositeten kunde jag inte riktigt placera. Delar av mig kände att det här var något jag skulle kunna göra ganska bra. Den där mer pirriga nervositeten med fjärilar i magen av förväntan. Simma kan jag. Springa kan jag. Det är något vingligt fanskap med två smala hjul som ska bemästras i några timmar däremellan. Cykelfan.  Ett  dilemma som störde den mentala förberedelsen var att jag fick mens kvällen innan. För i helvete kroppen, det händer ju aldrig annars. Ett par gånger per år bara. Varför nu? Varför varför varför nu? Jag har cyklat racer med tampong en gång förut. Det gjorde ont den gången. På riktigt ont. Långt upp i magen gjorde det ont. Då cyklade jag inte i över tre timmar. Ångestnervositeten tar över. Tryck över bröstet och en längtan att det ska vara över. Fasen, jäkla skitcykling. Varför är det ett moment i det här? Det är när jag cyklar jag kommer vara dålig. Det är när jag cyklar jag kommer frysa. Det är när jag cyklar jag kommer ha ont. Det är när jag cyklar jag riskerar haveri. Det mesta som kan bli fel kan bli fel när jag cyklar. Andas. Hoppas.
 
Maarit och jag och Camilla cyklade till starten i spöregn. Checkade in cyklarna och gick sedan för att hämta våra lådor och ombytesväskor i bilen som Anders kört lite närmare startområdet. Kände mig lite smått stressad. Klockan blev mer än jag hade tänkt. På vägen tillbaka hoppade jag in på en mack och köpte en banan. Tänkte att jag måste ha någonting mer än ytterst lite klistrig gröt i magen före start. Jag fick i mig bananen, sen var det hög tid att trassla på sig våtdräkt och gå till start. Starten i Damer Seniorer. På startlinjen tillsammans med Åsa Lundström och Annie Thorén. Och så klippan Camilla. Och fantastiska Emma från simlägret i höstas. Så kul att ses igen!
 
Dags att göra detta. Ready to race.
 
1950m Simning - 35,04 (Plats 35/140 - bästa tjej 25,48) - (enl garmin 2105m och snitt 1,40/100m)
Fem minuter före start fick vi kliva i vattnet. Jag hade inte simmat in eller värmt upp på annat sätt så jag var glad att jag fick trampa vatten en stund för att bemästra den värsta köldchocken. Starten gick och en hög av svart neopren och gula guppande badmössor gav sig iväg mot den första rundningsbojen 200m uppströms. Där i mitten låg jag. Försökte låta bli att stressas av alla sparaknde fötter och viftande armar. Det var omöjligt. Jag fick extremt stresspåslag. Paniken och ångesten i halsen. Jävlar vad trångt det är. Jävlar vad snabba alla är. Jag kommer bli tvärsist redan här.
 
Efter att ha rundat bojen såg jag att det var några gula mössor som fortfarande guppade i motsatt riktning. Jag var inte sist och kunde slappna av lite. Dessutom fick jag plötsligt fritt vatten och riktigt bra känsla i simningen. Kanske för att det nu var nedströms. Kanske för att jag tänkte på mig själv istället för på alla andra. Jag märkte att jag simmade om ett par stycken till under de 950 metrarna på vägen ner. Skönt. När jag rundade sista bojen kände jag en lättnad över att slutet var nära. Jag förstår verkligen de som tycker att simningen är det värsta momentet. Jag kan på sätt och vis tycka det också, trots att jag har bott i vatten hela livet. Det är jobbigt att inte ha någon koll. Inte på var man är. Inte på vart man ska. Inte på vad som händer runt omkring. Det är bara svart och ibland också stökigt och trångt. Den sista biten låg jag mest för mig själv, ålade sen upp på rampen likt ett skräckfilmsmonster och började gå mot växlingsområdet.
 
T1 - 4,31 (Plats 79/140 - bästa tjej 1,31)
Ja, jag gick några steg. Det var förhoppningsvis det enda tecknet på att jag inte riktigt smälte in i gruppen Damer Seniorer när jag lämnade vattnet nio minuter efter Annie Thorén. Vis av min enda tidigare triathlonerfarenhet ville jag låta hjärnan förstå att vi hade gått från horisontell till vertikal position innan jag började springa och jag klarade på så vis den värsta yrseln. Glömde dock bort att jag borde börja skala av våtdräkten på en gång och det tog en bra bit innan jag kom på det. Se proffsig ut nu för snart går det över. Men det behöver förhoppningsvis ingen se. Jag hade kommit ur ärmarna och fått av mössa och brillor när jag kom till växlinngsplatsen så det gick väl enligt plan. Dock kände jag mig väldigt skakig och hade svårt att få av våtdräktsbenen. Kände att jag skulle välta om jag lyfte ett ben och var dessutom rädd att slita av chipet eller att dra till någon kramp i någon kall och ovan muskel.
 
Det kändes som att det tog en evighet, men till slut låg där en svart neoprenlurv i gräset och jag kunde börja fokusera på nästa sak. Klädseln. Det hade slutat regna men hur kallt var det egentligen? Jag kom på mig själv med att jag faktiskt inte alls frös så jag beslöt att strunta i alla konstiga extraplagg som jag hade packat med. Inga armvärmare, inga skoskydd, ingen extra tröja. Bara vindjackan åkte på.
 
Och så var det det där med gräs ja. Saker jag inte tänkte på var för det första att jag hade en handuk med mig för att torka av fötterna. Den låg i lådan. Jag hade även en vattenflaska som jag skulle använda för att skölja av fötterna med. Den drack jag en skvätt ur och satte sen på mig strumpor med halva gräsmattan kvar under fötterna innan jag kom på vad det egentliga syftet med flaskan var. Men ääääääh, det spelar ingen roll i cykelskorna. Tog cykeln och sprang iväg. Glömde såklart även bort att jag hade lagt tre gels i lådan som jag skulle stoppa i linnet innan jag började cykla, men det fick gå ändå.
 
90 km Cykel 3:18,20 (Plats 120/140 - bästa tjej 2:16,06) - snitt 27,3 km/h
Äntligen satt jag på cykeln. Eller äntligen och äntligen. Nu ska vi bara överleva det här, tänkte jag. Jag klickade på klockan som vibrerade under jackärmen och rullade iväg från växlingsområdet. Över den hemska och smala och snedräfflade bron där jag trodde att både cykel och handleder och jag skulle skaka sönder. Genast efter bron blev jag omkörd av en tjej som jag lyckades ha inom synhåll genom det lilla bostadsområdet som skulle passeras innan vi kom ut på vägen som utgjorde själva cykelbanan. Skönt för en som lamslås av vilseskräck. Åker hon ditåt så åker jag ditåt.  "Nu är det bara att gasa" skrek någon funktionär när jag kom ut på vägen. Tjugotvå kilometer i en riktning och sen tjugotvå kilometer tillbaka. Två gånger. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det kan inte bli fel.
 
Det enda som hade blivit fel var att jag hade klickat på "stopp" istället för på "lap" på klockan, vilket betydde att den inte längre tog någon tid. Jag är inte så bekant med multisportfunktionen så jag visste inte vad den eventuellt skulle ge mig för rapporter. Den satt ju under jackan dessutom, så jag såg den inte. Skitsamma. Jag kör på känsla. Jag skulle försöka hitta ett flow som jag klarade av. Inte fiscykla. Inte stresscykla. Bara cykla. Bra men kontrollerat. Det var ganska ensamt på vägen bort till vändpunkten på första varvet innan jag började möta dem som vänt. Jag blev omkörd då och då, men vi var ju inte så många som hade startat i första gruppen och de allra flesta hade ju simmat snabbare eller växlat snabbare och var redan före. Snabba Camilla var tidigt ikapp och förbi.
 
Eftersom jag mest var helt själv hade jag inte ens möjlighet att stressas av någon annan så la jag tid på att verkligen se till att få i mig saker. Jag hade avskalade snickersar och öppnade nötcreme i den frontmonterade sadelväskan och en smal liten vattenflaska som jag ganska enkelt kunde få loss från det ena flaskstället. Det gick. Jag halade fram den första nötcremen med ett litet "ahaaaa!" och kände mig en liten aning världsbäst tills jag bara minuter senare blev omkörd av den första blå nummerlappen. Första herrsenioren. Här kommer du och har tagit in en halvtimme på ungefär en timmes aktivitet. Jahahaja, men kör hårt då. Sen kom de, en efter en. Väste förbi med ett swoosch, swoosch, swoosch från de täckta profilhjulen. Det tog lång tid innan jag behövde bekymra mig om någon 12m-regel och hur många sekunder jag hade på mig att hamna bakom den som körde om. Så lång tid att jag nästan hann glömma bort att den regeln existerade. Vägen tillbaka var roligare. Då mötte jag ju människor hela tiden. Herrar och masters och motionärer som startat 30, 40 eller 55 minuter efter och som var påväg att tugga sig ikapp mig. Jag såg Maarit och spanade efter andra klubbisar men de var svåra att känna igen i cykelmundering.
 
Jag kom till slut till varvningen vid 45 kilometer. Där slängde jag stolt min smala och nu faktiskt nästan tomma vattenflaska och bytte den mot en ny. Fylld med sportdryck. Tyvärr skitäcklig sportdryck. Den smakade flytande russin och var tjock som blåbärssoppa. Grymt äcklig. Men det var ju som det var med den saken. Vätska åtminstone. Tog även emot en gel av en funktionär innan jag gav mig ut på varv två. Nu var det betydligt mer människor i banan. Fortfarande var nästan allihopa snabbare än jag  men jag kom åtminstone ikapp totalt fem personer som jag fick köra om under mina nio mil. Fem stycken. Någon jag borde ha kört om men istället körde rakt över var den lilla fågelunge som satt mitt i vägen och som sen studsade sig lite osmidigt i sidled mot diket och hamnade under mitt framhjul till tonerna av ett krasch och ett "å nej..." Samvetet tynger mig ännu. Sista två milen var riktigt jobbiga. Inte bara för det lilla fågelliv jag precis hade släckt. Jag fick punkaångest (tänk om något skulle hända med cykeln nu när jag har cyklat så här långt....) och började lyssna efter konstiga ljud från cykeln och det stramade både här och där, men framför allt var det plötsligt otroligt blåsigt. Mest rakt emot på slutet. Så skönt att få runda vändpunkten för sista gången, skaka sig över den hemska bron och sen äntligen kliva av cykeln. Nu är jag hemma.
 
Tre timmar och arton minuter tog cykelresan. När jag förhandskalkylerade så tänkte jag att jag kanske inte skulle kunna behöva mer än tre och en halv timme för cykling och två växlingar. Jag hoppades på bättre men jag är inte bättre på att cykla. Accepterar den bristen och är ändå nöjd med att jag bemästrade tre timmar och arton minuter utan att kliva av cykeln. Det har jag aldrig gjort förut. Långt därifrån.  
 
T2 - 3,40 (Plats 108/140 - bästa tjej 1,02)
Dåså. Cykling avklarat. Jag försökte springa in i växlingsområdet för att få en liten uppfattning om känslan i benen. Det stramade i svanken men annars kändes det okej. Jag såg till att starta om klockan för att få koll på löpningen, torkade av fötterna och bytte till strumpor utan gräsinnehåll. Sen bar det av.
 
21,1 km Löpning - 2:00,56  (Plats 69/140 - bästa tjej 1:32,48) - snitt 5:43 min/km
Stappel, stappel, stappel i djupt grus på trästocksben. Fartblind efter cykling och stel efter cykling. Trött efter cykling och ganska less efter cykling. En halvmara efter över tre timmar cykling. Vad är det för idiotiskt påhitt. Stappel, stappel, stappel. Jag. Kommer. Ingenstans. Klockan vibrerade en kilometer på 5:28. Det kändes som 7:28 så jag slappnade av lite. Tack benen. Ska vi stappla i den här farten så kommer det faktiskt gå ganska bra. Nästa kilometer gick ungefär lika och kändes ungefär lika. När det sen dök upp tre lediga bajamajor väldigt tillgängligt bredvid spåret tog jag ett taktikstopp. Dels för att jag var kissnödig efter fyra timmars aktivitet, men också för att den där tampongen som jag tack och lov inte känt så mycket av under cyklingen nu satt helt på tvären. En minut senare, fit for fight. Det mesta kändes mycket bättre efter stoppet. Benen snurrade på bra och spänningen i svanken började släppa. Och det var kul att komma till första vändpunkten vid Kulturhuset där vi hade bott och se flaggorna från Gävle Tri.
 
 
Banan var uppbyggd i tre loopar så man möttes flera gånger. Nu hann jag se och känna igen klubbisarna också. Kul. Mötte även snabba snabba super-Joel ett par gånger på mitt första varv. Han var typ klar då förstås men hejade igenkännande. Starstruck. Det var mentalt tungt första tredjedelen. Det kändes som att jag bara var på väg bort och bort och bort och som att det aldrig skulle ta slut. När jag fick det första röda gummibandet runt handleden efter sisådär 7-8 km så vände det. Det skulle ta slut. Huvudet var med mig igen. Jag började titta närmare på armarna på folk jag mötte. Hur många band hade de? Särskilt när jag mötte röda nummerlappar. De hade ju startat samtidigt som jag en gång i tiden. Jag trodde ju att jag var sist i den gruppen nu så det var mentalt skönt att möta ett par stycken som jag förstod att jag låg före. På andra varvet mötte jag även Maarit och Anders några gånger och blev pepp och försökte peppa.
 
Otroligt skön känsla att till slut få det gröna gummibandet och veta att det bara var tre kilometer kvar. Och att sen för fjärde gången springa över den stora öppna blåsiga asfaltsplanen där världens peppigaste funktionär  hela hela hela tiden peppade och hejade med full energi. Och sen kom skylten med "Mål 100m" och den blå mattan och målportalen och medaljen. Jag gjorde det. Jag är en halv ironman.  
     
 
I MÅL - 6:02:34 (Plats 85/140 - bästa tjej 4:21,45)
Plats 85 av 140 damer i mål. Föga imponerande 27 av 31 i klassen damer seniorer, men inte sist och i motionsklassen hade jag kommit på elfte plats. Historien om dessa sex timmar och två minuter kvalar knappast in i avdelningen extraordinärt och häpnadsväckande för särskilt många. För mig gör den nog ändå det. Jag hade förvisso en förhandskalkyl på att det skulle kunna gå att klara sex timmar och missade den gränsen med två ynkliga små minuter men det spelar ingen roll. Jag är jättenöjd. Om jag vill så kan jag titta i resultatlistan och se vilka jag sprang ifrån och vilka jag simmade ifrån. Många av dessa fick uppemot en halvtimme bättre sluttid än jag enbart för att de är så otroligt mycket bättre på att cykla. Det finns tid att hämta både här och där men det här är ändå sex timmar och två minuter som har belyst både styrkor och svagheter hos mig själv. Styrkor som jag är stolt över och svagheter som jag också är stolt över. Jag kan så jävla mycket mer än jag har kunnat förut samtidigt som jag kan bli så otroligt mycket bättre på det jag är dålig på.
 
Jag simmade bättre än det kändes. Jag gjorde två lite väl omständiga växlingar, men kom ändå iväg bättre än någon gång förut. Jag cyklade bara snabbare än tjugo andra tjejer men jag cyklade inom min tidsbudget, tack vare eller på grund av att jag kunde äta och dricka på cykeln vilket jag aldrig har kunnat förut. Kanske hade jag kunnat pressa lite mer om jag hade haft koll på klockan. Kanske inte. Kanske höll jag ett lite väl fegt tempo på löpningen eftersom pulsen aldrig gick över 170 och det knappt är att betrakta som morgonjoggspuls. Kanske hade jag kunnat springa ganska mycket snabbare, men kanske hade det varit på bekostnad av en lätt och trevlig och bra känsla. För nu var det lätt och trevligt och bra. I alla fall från det första gummibandet till mål. Jag har sprungit en halvmara på precis två timmar med en känsla av lätt och trevligt och bra efter att ha chocksimmat i trettiofem minuter och sen cyklat nio mil. Den avslutningen, det är vad jag är mest stolt över.
 
Efter loppet
Jag hade ju startat 40 minuter före Maarit och Anders så jag förstod att jag skulle få vänta på dem ett tag. Jag samlade ihop mig själv, grattade grymma Camilla och simläger-Emma till fantastiska prestationer och tog mig sen till växlingsområdet för att hämta ombyte. Lyckan när jag insåg att det var varmt vatten i duscharna var också rätt oslagbar. Inte för att jag frusit, utan för att det var så fantastiskt skönt att få duscha. I duschen stod jag dessutom och chitchat-pratade med självaste Emma Igelström som såklart gjort ett utöver-det-vanliga-lopp och blivit SJUA totalt bland tjejerna med den snabbaste simtiden av alla fullföljande. Alltså alla alla. Hon frågade hur det hade gått och jag svarade lagom uttömmande samtidigt som jag tänkte på den kanske tolvåriga tjejen som för så många år sedan åkte och tittade på World Cup-simningarna i Stockholm. Den tolvåriga tjejen som sen fördröjde hela bussresan hem för att hon så genuint gärna ville ha en autograf av världsstjärnan och idolen Emma. Jag fick den autografen och jag hade den ännu kvar. Minnen. Nu har vi deltagit i samma tävling. Om det känns lite coolt, ja klart det gör.
 
Efter dusch och ombyte hängde jag i målområdet och hejade in mina fina medresenärer efter deras insatser. Grymma starka ni!
 
Mat och segersnack med klubbisarna i tältet efter loppet. Alla hade gjort det så himla himla bra. Tydligen så var det här ett klubbmästerskap och tydligen så kom jag tvåa bland tjejerna i klubben och fick diplom för den insatsen. Kul!
 
 
 
Efter några dåliga försök att äta åkte vi hem, och det var så otroligt skönt att komma hem och sova i sin egen säng. Jag hade hunnit bli brutalhungrig på vägen hem så jag var tvungen att avsluta kvällen med en kebabtallrik från Gästis. Det var jag värd. Försökte sen se en film med Kalle när jag kom hem men somnade som en stock och vaknade aningen stel i kroppen men glad i själen dagen efter.
 
Tack Vansbrosimningen för en enormt välarrangerad tävling. Tack Gävle Triathlon för förstklassigt ordnat boende med superbra mat och frukost. Tack till de klubbisar som hejade i växlingsområdet. Tack Camilla för att du startade med mig i den läskiga seniortävlingsklassen och tack Maarit och Anders för resesällskap och pepp och för att ni tror på mig när jag inte gör det själv. Hurra för allt.