Tävlingsdags

Mycket tid går just nu åt till att noja och nervösa inför lördag. Min premiär på medeldistans. Halv Ironman. Jag pendlar mellan att vara sjukt taggad tycka att det ska bli superroligt till den djupaste av ångest. Det är långt. med 1900m simning och 90km cykel och 21,1 km löpning. Det är något en har sysselsättning med i sisådär sex timmar när en befinner sig i mina skor. Hur gör man det? Hur blir det roligt hela vägen? 
 
Mest nojar jag över det strömavbrott och semesterstängt och systemfel som tydligen rådde i cellen den där dagen när jag anmälde mig till tävlingsklassen för damer seniorer. Alltså, ville jag tävla så hade jag inget val eftersom jag är för ung för en age group. Men, i den där startlistan finns namn som Emma Graaf och Annie Thorén och Åsa Lundström. Att jag känner till dem får väl tala för sig själv. Säkert är det fler stjärnskott som jag inte känner till. Och så står det Sara Maier där på en rad. Hon har gjort två triathlon i sitt liv. Idioti. Vattenstarten känns jobbig. Det kommer bli kaos. Men, jag simmar rätt skapligt så jag kanske inte är sist ur vattnet. Sen börjar problemen eftersom jag cyklar som en kratta. Jesus. Hjälp.
 
 
Cyklingen är tveklöst min sämsta disciplin. På alla sätt som finns. Idag gjorde jag sista brickpasset när jag jagade Maarit och Anders till långshyttevägen och tillbaka till Hofors. Jag försökte tänka triathlontävling och uppskatta de 12 meter som jag måste ligga bakom för att inte bli diskad på lördag. Alltså cykla ensam utan omedelbar draghjälp. Nu får jag ju hjälp ändå eftersom det räcker långt med att jag bara har någon att fästa blicken på för att jag ska skärpa till mig lite. I måndags cyklade jag fyra mil ensam till stor del i motvind. Resultatet blev en snittpuls på 148 och en hastighet på knappa 27 km/h. Jag fiscyklar när jag är ensam och kan inte motivera mig alls. Idag var snittpulsen 170 och farten nära 30.
 
 
Skulle jag cykla såhär på lördag skulle jag troligen krokna för 170 är högt, det vet jag. Jag måste komma på hur jag ska cykla för att klara av att göra en halvmara utan genomklappning direkt efteråt samtidigt som jag måste försöka utnyttja att jag är så mycket bättre cyklist när jag får jaga någon trots att de jag har chansen att jaga kommer brutalsnabbcykla. För faktiskt. Det jag är allra mest rädd för är att må dåligt på löpningen för att jag är för trött. Det är en så okul känsla. Dilemman.
 
Idag mådde jag dock prima på löpningen. Vi kvittrade och tävlingsnojade så mycket att jag inte ens märkte att kompisen tog sikte på Hammardammen som hon egentligen hatar. Jag blev förvånad när vi redan hade sprungit ett halvt varv, men det var ju bara att kvittra vidare och vips så hade vi 35 minuter bricklöp till loggboken. Och en ny buske att fota oss mot. Finemang.
 
Tidigare idag fick jag minsann en lunchdejt med den här snyggingen. Se på tusan. En alldeles vanlig onsdag kom han till Hofors och fick testa fenomenal efterrättssushi på Bergis.
 
Anledningen var egentligen att vi skulle till banken och diskutera lån. Jag har grav viktigapappersallergi så även fast jag skulle stå på lånet och det egentligen bara var att kliva in där och säga "hej jag vill låna si och så" så fick mekanikern följa med som stöd. Jag är verkligen nojig. Hatar papper med villkor och krav och datum och siffror. Försäkringar och garantier och kvitton och bevis ger mig prickar över hela kroppen. Hatar. Men resultatet av bankbesöket blir förhoppningsvis väldigt roligt. Semesterplaner: Åka dit näsan pekar i den här. 
 
 
Första turen blir till Vansbro nästa helg. Simmarhelgen. Det blir fantastiskt!

Lite av livet. Och döden.

Här har det stått stilla ett par dagar. Kanske för att det har hänt en jäklarns massa saker utanför bloggens värld. Så mycket att jag knappt hunnit med.
 
Onsdag kväll. After Work-häng med jobb-brudarna i solen på Bergsmannens uteservering till tonerna av någon form av bollspel på tv. När jag kom hem tog jag en sen och proppmätt kvällsjogg. Syfte: inviga ännu ett par nya skor. Jag kom aldrig överens med New Balance. Ett dåligt första intryck är svårt att förändra så jag bytte dem mot ett par asics. Premiären blev  fem stapplande kilometer asfalt upp till Malmjärn för att jag tänkte att jag kanske skulle bada men det blev bara ett kort bryggstopp. Fantastisk kväll.

Nu är det alltså Asics som gäller. Snygga men tyvärr ännu inte så sköna. Fötterna brann efter bara en kilometer. Strumporna sprang jag Marathon i för några veckor sedan, men i dessa skor känns de knöligare än ett månlandskap. Finns det kompatibilitetsproblem mellan skor och strumpor? Ingen aning. Ett par kilometer på mjuk skogsväg kändes okej, men hård asfalt var hemskt. Just nu är jag lite mer än lite bekymrad över den här skofrågan. Det lutar åt att halvmaran i Vansbro får avverkas barfota. Eller åtminstone i skor utan sula. Tur att jag inte har slängt de gamla än.
 
På vägen hem dök jag in i inte bara en knottsvärm. Var helt prickig när jag kom hem. Fräääääscht. Slängde i alla fall in elva långsamma kilometer i loggboken och älskade känslan av att det enda som var lite jobbigt var onda fötter. Livet efter cyklingen hade kanske återvänt.
 
Torsdagen började i poolen med simpisen och fortsatte med ett par timmar på jobbet. Jag åkte dock hem vid lunch och laddade för begravning för farmor. Den fina lilla krut-tanten fick spendera nästan 91 år på jordens yta men nu har hon öppnat sin pannkaksrestaurang på en molntuss någonstans. Tungt och jobbigt såklart men ändå ljust och fint.
 
Efter gudstjänsten och efterföljande kaffe åkte vi till Gästis för middag. Trevlig pratstund med saknad bror.
 
Fredag. Midsommarafton. Jag tog lite för lång sovmorgon så mina ambitiösa brickpassplaner fick bantas ned rejält. Hann inte med mer än en timme totalt som fördelades på sisådär 47 minuter cykel och 13 minuter löpning. Jag ansåg att det fick duga. Benen behövde ungefär halva den lilla cykelsträckan för att acceptera den aktiviteten överhuvudtaget så hastigheten var inte särskilt imponerande. Löpningen kändes däremot bra. Nu hann jag ju bara 2,5 kilometer men skorna kändes betydligt skönare under den tiden än gången innan. Efter snabb dusch knatade jag och mekanikern till Ida och Tatte för midsommarlunch.

Vi spelade kubb och plockade blommor för att försöka binda kransar men misslyckades. Efter någon timme knallade vi vidare till det traditionella midsommargrillandet på Hammarbacken. Herrarna hittade inte tillräckligt mycket väska men det duger väl med skottkärra.
 
Senare kände jag mig gammal på gästis i några timmar innan det blev en nattkebab ute i lekparken på vägen hem.

Lördag. Midsommardag. Vaknade till sol och supervärme och bestämde att vi skulle spendera en liten del av dagen i malmjärn. Äntligen hade jag tagit mig för med att skaffa nya slangar till supercykeln och mekanikern gick med på att fixa min dubbelpunka. Älskade sommarcykeln. Den är sned i alla riktningar som finns och sittpositionen är vertikal. Jag förstår den som inte vill tro på att jag en gång för sisådär fem år sedan cyklade hem från Uppsala på den här. Tolv mil. Det tog nio timmar. Kontraster.

Vi fick sällskap av Ida och Tatte och Niklas och hela dagen var fantastisk. Cyklingen var fantastisk. Malmjärn var fantastisk. Vännerna var fantastiska. Efter några timmar i solen var själen glad och nacken lite bränd.
 
Vi pedade hem igen, piffade lite och hängde sen ännu en kväll på Hammarbacken för grillning och lite vin. Fina bäzta bäztiz.

Och såklart blev det lite traditionsenlig glad nattcykling på det. Midsommardagen har ju i tio års tid (hua!) betytt en mil vinglig cykeltur till folkparken i Hammarby. Vi kunde enas om att vi nog hade vuxit ifrån den där traditionen, men att dessa ljusa sommarnätter faktiskt borde tas tillvara. Till exempel med en cykeltur. Sååå, vi cyklade dit men lät bli att gå in. Titta så fint! 
 
Precis när vi kom fram gick hela växelanordningen på Kalles cykel sönder vilket innebar att den fick övernatta i ett dike och jag fick åka pakethållare hem. Så kan det också gå. Söndagen innehöll sedan inte så mycket mer än en lika traditionsenlig bakispizza.
 
 
Fast jo. Söndagen innehöll även  mitt kanske bästa löppass någonsin. Så bra att jag knappt vågar tro på det. Efter två dagar med alkohol och nattliga äventyr var det ytterst nära att jag stannade i soffan men jag tog mig till slut ut i regnet. Ambitionslöst valde jag en runda som jag skulle kunna korta av på massor med ställen. Garmin var tvärdöd så jag mätte med funbeat-appen. Utan röstcoach sprang jag bara på känsla och känslan var fantastisk. Jag hade kunnat springa hur långt som helst. Det var så lätt. Fötterna domnade såklart i skorna men både benen och hjärnan var fulltankade med energi. Det var dock inte telefonen som började bete sig märkligt efter en timme i regnet och inspelningen dog. När jag kom in tittade jag direkt på klockan som visade 20:05. Jag startade om telefonen och den återskapade turligt nog mitt pass och berättade att inspelningen hade startat 18:43. Jag VET att rundan är strax under 16 kilometer. Jag VET att det max tog en timme och tjugotvå minuter inklusive tre trappor transport. Jag har nog aldrig sprungit så långt så snabbt och så lätt. Aldrig.

Slö

Kanske är det inte så jättekonstigt att kroppen fortfarande inte riktigt vill. Någonting alls. Huvudet är som ett ludd och jag kan inte fokusera på något. Jag ser att folk pratar men jag tar inte in vad de säger. Att multiplicera två tal på min miniräknare tar en kvart att utföra. Jag är någon helt annanstans. Vet inte vart. Bara stirrar tomt rakt fram och ingenting händer. Det har alltså inte blivit mycket gjort varken på jobbet eller utanför, men på måndagen åkte Maarit och jag till tolven för en kort simtur efter jobbet. Det blåste halv storm så det var aningen svårare än senast.
 
Jag fick lite panikkänsla när jag började simma. Det var kallt och jag kände mig helt osimkunnig. Jag kom ingenstans och jag spände mig och det gjorde ont i den jättetrötta nacken och jag kände mig ledsen och dålig. Efter 300m var jag på väg tillbaka till bryggan för att lägga ifrån mig min klocka eftersom jag har så svårt att acceptera de bevis som den ger. Bevis på att jag är så mycket sämre än jag vill vara. Men Jesus, vad förväntar jag mig? Och vad spelar det för roll? Skärpte till mig och bestämde att det faktiskt fick vara som det är och lyckades slappna av lite. Det ska vara skönt att simma. Inte stress. Jag drev mest runt som en extra boj bland alla andra bojar men tafflade tillslut ihop 1,8 km. I min fantasi tänker jag mig att jag ska avverka den där distansen minst sisådär tio minuter snabbare nästa helg. Definitivt ingen omöjlighet.
 
 
Igår skulle jag vara både spinningfröken och EFIT-fröken. I samma stund som jag hade konstaterat att det inte kom några cyklister ramlade mamma in och ville trampa. Fick hon väl. För vem som helst annars hade jag nog kört ett pass. Kanske. Nu stod jag bredvid cykeln och tog tid åt henne. På EFIT-passet kom det en deltagare till. Plus mamma som stannade kvar. Jag värmde upp med dem och hade tänkt att jag skulle hänga med på den WOD jag hade satt ihop men det gick inte. Körde ett halvt varv sen sa jag till kroppen att jag ska försöka acceptera att den fortfarande inte vill.   
 
Hemma igen tänkte jag belöning istället för stress och press. Jag har fasen gjort en jäkla Klassiker. Jag har simmat och sprungit och skidat och cyklat. En liten klassiker-present kommer på posten om någon dag. För jag är ganska bra. Ja, det är jag.   


 
Visa fler inlägg