Gävle Adventslopp 2015

Före loppet
 
Jag fick med mig min lilla mamma på en mysig eftermiddag i Gävle denna första advent. Klockan 16 smälde Gävle Kommun av ett hejdundrande fyrverkeri för att inviga julbocken. 

Det var kanske inte primärt därför vi var där. Tio minuter senare gick starten för det troligen mysigaste vinterstadsloppet här i krokarna. Adventsloppet. Fem eller tio kilometer på en marschallupplyst och lättlöpt bana genom stad och terräng. Förra året sprang vi tillsammans. Jag på tio och mamsen på fem. I år ville hon bara supporta. Fick hon väl.
 

Vissa bitar av banan är det totalmörkt, så alla rekommenderas att bära den pannlampa som ingår i anmälningsavgiften.

Jag sprang ju även förra året, så en lampa hade jag redan. Därför valde jag istället ett pannband i år.
 
Strax över noll grader i luften men inget regn längre. Stod och huttrade i min vinterjacka före start och funderade hur sjutton jag skulle vara klädd. Det värsta som finns är ju att vara för varm. Jag tänkte tillbaka på halvmaran i maj. Då var det fem grader och springfröken chockade alla med att köra i linne. Jag hade bara en tunn långärmad då och frös inte det minsta. Nu då. Det fick bli dubbla tröjor. Lika som när jag sprang hemma senast. Det funkade ju då. Det måste funka nu.
 
 
Loppet
 
 Såhär ser banan ut, för den som det säger något.
 
Jag tyckte att jag startade kontrollerat, med tryck men inte för snabbt. Helt utan uppvärmning och i nollgradigt väder ville jag inte tokrusa från start. Jag inbillar mig att jag vet på ett ungefär hur det ska kännas för att det ska vara en ansträngningsnivå som funkar. Det gick rätt långsamt i början, trångt och mycket människor, så jag förvånades inte när första kilometern pep till på 5:08. Jag tyckte att jag hade trippat på rätt obehindrat så jag tänkte att det var en bra öppning och sekunder jag enkelt skulle kunna ta ikapp.
 
Redan på andra kilometern blev det tyngre. Displayen på klockan var släckt och jag orkade inte springa och tända den hela tiden. Försökte istället lita på känslan och trodde att jag hade ökat farten när jag fick mer plats. Jag hoppades att jag skulle ligga några sekunder under 5:00 vid nästa passage. Skärmen tändes och visade 5:07. Jag tror att jag bestämde mig redan där. Det går inte snabbare idag och jag är okej med det.
 
Efter tre kilometer kom en vätskekontroll. Den ena funktionären gormade "VARM SAFT" vilket inte kändes som någon höjdare. Sprang till nästa gubbe och högg en mugg vatten men höll på att kräkas när jag fick det i munnen och det förmodligen hade samma temperatur som saften. Alltså varmt. Varför varmt vatten på en vätskestation? Vem vill ha det? Trots det resultatlösa vattenstoppet gick tredje kilometern på 5:06 och jag tänkte att jag kanske började få upp farten ändå.
 
Fjärde kilometern gick mestadels i totalmörker och jag kände att jag blev yr av den fladdrande pannlampan. Snubblade till på någon sten eller rot eller något annat utstickande vid ett tillfälle och kände mig lite osäker på underlaget. Ändå gick den i samma tempo den också. Strax över 5:00. Jag kände att det inte var så mycket att göra åt saken. Det var där jag var den här dagen.
 
Sista kilometern på banan är den roligaste. Lätt asfaltslöpning in mot stan igen och sista biten går varv 1 och 2 parallellt. Alltså, på väg in mot varvning möter man dem som redan varvat och på väg ut igen möter man dem som man sprungit ifrån. Det blev min enda kilometer under 5:00 när klockan lyste upp på 4:57 i samma stund som jag sprang runt kyrkan. Där i ett gathörn stod mamma och hejade och jag slängde åt henne mina vantar som redan från start varit alldeles för varma. Skönt att slippa dem.
 
Det blev bara en kilometer i "acceptabelt" tempo. Första kilometrarna på varv 2 gick på 5:20 och då var jag lite ledsen för att jag var så dålig. Varför går det inte snabbare? Jag vet inte. Jag orkade inte heller bry mig. Ingen idé att ha ångest för någon spurt. Jag ville inte vara sådär vråltrött till ingen nytta. Jag tittade inte på klockan på slutet. Bara tog mig i mål.
 
Femtioen minuter och tjugosju sekunder. Piiiip.
 
Utvärdering
En minut sämre än samma lopp förra året. Bara några ynkliga sekunder bättre än min mil på Stockholm Triathlon. En minut och tjugosju sekunder sämre än den gräns jag satt som minimikrav för godkänt. För att det ens skulle vara "värt" att springa loppet. Tre minuter sämre än personbästa på en mil. Ansenligt mycket sämre än jag tror och vet att jag kan. Då borde jag väl vara självskadebeteende-besviken, känna mig sämst i världen, sälja skorna och aldrig mer springa. För att jag funkar så. För att viljan att bli bättre är det enda som driver mig framåt. 
 
Men okej. Jag sansar mig. Så himla illa är det faktiskt inte. När jag sprang Adventsloppet förra året hade jag knappt sprungit ett steg på hela hösten. För att jag inte pysslade med sånt. Löpning var en sommarsyssla och jag hade aldrig sprungit på vintern. Då hade jag inga förväntningar alls. Jag sprang helt utan klocka, helt utan press och satte loppet på 50:13.
 
Vad har hänt sen dess? Jämförelsevis en jäkla massa löpning. Snabbt och långsamt, blandat resultat. Jag vet hur snabbt jag kan springa på en mil. Jag hade vansinnigt bra springsjälvförtroende hela sommaren. Studsade mil efter mil och trodde att jag på beställning och baklänges och i sömnen kunde göra en mil under femtio. Och det kunde jag, nästan. Jag gjorde det i alla fall ett par gånger gånger. Två gånger sprang jag en mil på fyrtioåtta och en halv. Trodde att jag var på gång på riktigt.
 
Sen kom Stockholm Triathlon. Jag vet att jag tappade huvudet efter det loppet och att jag inte riktigt har trott på någonting sen dess. För att det loppet var höjden av jobbigt och att jag aldrig riktigt bearbetade det. Där är problemet. Jag vet hur snabbt jag kan springa en mil och det är det enda jag tänker på. Problemet är att huvudet också vet det. Huvudet vet precis hur jobbigt det är att maxa på en mil och just nu tror jag inte på mig själv tillräckligt mycket för att vilja vara där. Det måste finnas självförtroende till att våga låta det vara så jobbigt så länge. Det finns inte. Just det hatar jag, för jag kommer aldrig att bli bättre så länge jag är såhär bekväm. När jag redan före start formulerar ursäkterna. Att det är okej att söndagsjogga, att det inte behöver gå så fort. Då vet jag att jag inte tror på det. Det är det här som gör att jag rakt igenom känner jag mig i sämre form än jag gjort på år. Tung och onyttig.
 
Men okej. Måste det bli personbästa i varje lopp för att det här destruktiva lilla eländet ska kunna vara nöjd med sig själv? Alltså nej. Egentligen inte. Det kanske är lite off season nu. Jag kanske springer alldeles åt skogen för lite för att kunna förvänta mig något alls. Jag kan försöka se vad jag gjorde med det här loppet istället för att se allt jag inte gjorde. För kanske behöver en inte gå på för allt vad tygen håller för att duga? Kanske kan en välja att vara i stunden och ha det rätt så bra. Njuta av att vara i den där ormen av pannlampor som lyser sig fram i mörkret. Jag ska inte säga att jag myste mig runt. Det var jobbigt. Tyvärr både jobbigare och långsammare än den där söndagsjoggen när jag bestämde mig för att jag ändå skulle vara med. Men det var aldrig outhärdligt utan jag hade rätt trevligt hela tiden. För att jag inte plågade ihjäl mig. Jag kan välja att se det som ett distanspass med lite kvalitet. Lite lagom.
 
Den enda som egentligen är intressant är vart mitt huvud tog vägen. Det har gått tre månader. Hur ska jag göra för att komma ur det här och våga och vilja prestera igen? För i min värld är det värdelöst med lopp och tävlingar utan strävan efter resultat. Det är resultaten som driver mig. Jag anmäler mig inte till tävlingar med ambitionen att "bara ta mig runt". Inte när det är så välkänd mark som en mil löpning. Jag ville inte betala 300 och åka till Gävle för att jogga. Då kan jag lika gärna lufsa runt hemma.    

Logistik

Jamen jag kanske skulle ta och byta ut mitt mellannamn? Logistik och Louise låter ju ändå nästan lika? Eller? Ibland känner jag mig som en liten elektron. Överallt samtidigt. Från det ena till det andra. Hit och dit hela tiden. Det är ett jäkla planerande för att redan på morgonen lyckas packa för att under resten av dagen vara på fjorton olika ställen med rätt prylar. Det går.
 
Jag fick rycka in som vikarie på boxpasset igår eftersom ordinarie fröken skulle ut på vift och den tänkta ersättaren kände sig vissen. Det betydde att matlåda skulle med, att inneträningskläder skulle med och att jag skulle ha en plan för en effektiv halvtimme. Det är så svårt när det mest bara är en i taget som kan utföra något på sådana där pass.Två starka Moa kom och slogs med mig. Eller med varandra snarare. Jag skrev en tavla, höll koll på klockan och producerade noll svett under den där halvtimmen. Här är det sidoslag som gäller. Armarna i nittio grader och små miniminirörelser utåt mot kuddarna. Om det är jobbigt? Ja!
 
Halvtimme ja. Jag fick korta ner passet för att hinna till nästa ställe. Fysträning med triathleterna i Gävle. Mest för att rycka in som hemtransportör av diverse utrustning när fröken skulle åka direkt till solen (om jag är avis, ptttff). Jag skrev till Maarit att jag har kämpat länge med att uppfinna den där teleportern men att jag ännu inte är helt nöjd med resultatet. För att slippa kämpa med den finishen på tisdag kväll kändes det bra att ha lite mer tid för förflyttningen till Gävle.  
 
Jag var tvungen att fråga mig själv om jag skulle lyckas hitta till den där skolan. Eh. Jag kan ju inte med att säga att jag inte gör det när jag har åkt med dit tre gånger. Men shit vad jag blir lobotomerad när jag inte kör själv och inte behöver tänka. Särskilt när jag åker i baksätet och det är mörkt. Efter första gången hade jag inte den blekaste aning om vart vi hade varit. Efter andra gången hade jag i alla fall en uppfattning om vart stadsdelen låg. Efter tredje visste jag att vi hade svängt till höger två gånger. Sen då? Från det till att på något vis trassla sig in på en skolgård. Ingen aning. Men det måste ju lösa sig. Det löste sig, men vi fick bära en liten bit eftersom jag inte hittade den allra bästa parkeringen. Nästa gång vet jag.
 
Passet då. Grymt svidig variant av Fight Gone Bad. Ni vet, fem olika övningar i en minut vardera. Fem gånger. Räkna repetitioner och skriv.  
 
* Chins (Och eftersom jag inte fick något fuskband blev det fusk med sats från golvet istället. Konsekvent fusk är kanske inte lika mycket fusk anser jag)
* BurpeeBoxjump
* BearComplex (Eller beerpong som jag helt orimligt hela tiden fick för mig att den hette (Clean + axelpress + backsquat + axelpress (och parentes i parentes är supercoolt)))
* Magrörlighet (ligg på rygg och håll i ett kvastskaft med båda händerna. Trä skaftet över dina ben för att sedan räta ut dem. Repetera.)
* Rodd i ringar.
 

 
Det känns idag. Det stramar konstigt i bakarmarna och i ryggfiléerna och i nacken och jag känner mig allmänt sliten. Sådär så att det lockade att bara åka direkt hem efter jobbet och burra upp mig i soffhörnet med bok och te denna dag. Det är högst troligt att det var precis det som hände. Denna dag som började med rosa moln utanför mitt kontorsfönster.
 
Ett tydligt tecken på att det nog blir en ganska bra dag. En solig dag. En lunchpromenad med några välbehövliga strålar på näbben. Försöker tanka in alla jag kan.
 
 
Och så kom cykelkläderna som taggade kollegorna insisterade på tidigt i höstas. Jag hade nästan hunnit glömma. Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag mindes att vi var överens om svart botten och röda och vita detaljer. Det här var väldigt rött. Och blått. Men det blir nog bra. Lite coolt är det ju. Ett helt set med cykelkläder från ScanArc och Kappa-projektet. Jag har inte provat allt tillsammans ännu, en sån bild kommer senare.

Och min lilla mamma gav mig precis en anledning att städa mitt badrumsskåp. Hon är jö för gölli hon. Löjligt spännande! 



En träningstisdag

Klockan ringde tidigt, och trots halvrassligt med sömn kände jag mig riktigt pepp på simning. Jag vet ju att det enda som krävs egentligen är att jag engagerar mig lite med en plan. Vet jag att jag har skrivit ett bra pass så ökar chanserna att jag har roligt medan jag utför det. Nu står det på ett papper vad vi ska göra. Handskrivet eftersom någon förbrukat all data för denna månad så att jag varken kommer åt google drive eller skrivare hemma. Så kan det gå.
 
Brummade iväg mot simhallen med en kompisserie på strax över en halvtimme i väskan. Totalt en timmes pass. Jag vet hur jag får ihop det. Simpass-självförtroende till max. Simpisen klev in i omklädningsrummet med ögonen i kors och ett "varfööööööör?" skrivet i pannan. Ännu tydligare än det som malde i mitt huvud förra fredagen. Insimmet var tungt, det är det alltid. Alltid bara att hoppas att det ska lätta. Simpisen muttrade något om att hon har "hoppat över allt" vilket känns märkligt eftersom hon faktiskt har simmat beredvid mig i femton minuter. Nåja. Vi börjar med huvudserien och jag körde den utan paddlar för omväxlings skull.
 
100 (2:00) - 200 (3:45) - 300 (5:30) - 200 - 100 - 200 - 300 - 200 - 100
 
Tanken var att jag skulle ta i lite mer på var fjärde längd. Alltså avsluta varje hundring hårt. Allt kändes super. Jag fick på något vis peppen som raketen på banan bredvid inte hade. Vändningarna funkade. Fart in, fart ut. Kanske inte alltid så supersnygga streamlines som jag vill, men det funkade. Bra känsla i simningen trots att jag var utan paddlar. Simpisen hänger i som vanligt men muttrar vidare. Kallsupsvarning. Något om att någon har glömt att någon annan är fyrtioplus. Vet inte vem eller vilka hon menar. Vi har simmat med de här starttiderna femtielva gånger. Vi vet att vi klarar det. Så även idag. Med marginal. En riktigt bra simmorgon. Eller några nya kilometer in på envis-kontot. Bra jobbat!
 


På jobbet plingade det i telefonen om att någon sökte ersättare på kvällens spinningpass. Jag hade någonstans tänkt att jag kanske inte skulle utföra mer fysisk aktivitet denna tisdag. Eller möjligen bara åka och svinga lite kettlebell på kvällen. Nu tänkte jag om. Jag tänkte att om det var jag som hade behövt ställa in mitt spinningpass så hade jag velat att någon som inte hade mer ursäkt än vad jag hade faktiskt ställde upp. Och så är det ju faktiskt sanslöst kul att vara spinningfröken. Jag tar det.
 
Inser någonstans där mitt i att jag ´har lovat Kalle att jag ska laga mat och att jag plötsligt har en timme mindre på mig att utföra detta. Sladdar på två hjul in på Ica hemma i byn och köper köttfärs, en lök och ett paket krossade tomater. Million dollar question: Vad blev det för mat? Ja, precis det. Och jag hann i tid till passet. Kom såklart dit omotiverat tidigt istället.
 
Passet blev en repris på måndagens lunchpass, fast nedbantat till att rymmas på femtio minuter. Jag plockade bort en låt i uppvärmningen och kapade kanterna på pyramiden lite. I övrigt samma.
 
6 minuter uppvärmning
3x2 minuter med 30s vila
10 minuter på 80-90%
4-3-2-3-4 minuter med 1min vila
Kort nedvarvning och stretch
 
Alltså herregud. Av femtio minuter är trettiotvå jobbigt jobb. Riktigt jobbigt jobb. Det här kanske också kvalar in i kategorin håll-käften-pass. Jag inbillar mig det. Det var tyngre ben och lite sämre pulssvar än på måndagen men det kändes ändå genomförbart. Fram till den allra sista fyran. Jag fick lite panik och visste inte vart jag skulle göra av mig själv i den intervallen. Ville bara fly. Det är svårt från frökencykeln. Jag var så himla trött och hade svettats fontäner. Det tog slut. Räknade ner den och bara hoppades att jag skulle klara det utan att kräkas. Det gick.
 
När två av mina fyra deltagare sen snabbt svirade om för kettlebellssving kunde jag inte med att låta bli det. Orkar de så måste jag ju också orka. Fast jag vet att jag inte ska tänka så. Fast jag ska ha fokus och närvaro i varje träningsminut jag gör. Jag tänker att jag är slut men att jag kommer igång igen bara jag får vatten och syre. Att allt kommer att kännas så mycket mindre instängt och trångt men att det är lättare att fly från ett KB-pass om jag måste. Resultatet: 45 minuter halvtaskigt arbete med luftlätt rosa kula. Bättre lycka nästa gång.
 
 
Där hade vi den dagens tre träningstimmar. Om jag är nöjd? Som fan!     
Visa fler inlägg