Svartnäs (åk ALDRIG dit)

Som jag antydde i förra inlägget var det tid och evigheter sedan jag fick hänga med Simpis. Utöver spinningpasset i torsdags alltså. Idag hade vi äntligen äntligen möjlighet att köra långpass på cykel ihop igen. I min plan stod det att jag skulle cykla i fem och en halv timme. Gärna tillsammans med "någon" och med så lite ineffektiv tid som möjligt. Dvs, inget långfika förrän möjligen när cyklandet var klart. Jag övertygade Simpis om att det var hon som var "någon" i min plan och att jag var "någon" i hennes, även om det skulle innebära uteblivet kaffe. Sen googlade jag fram en helt ny runda som verkade toppen. Så här såg den rundan ut i Google Maps. 
 
Jag tänkte att vi hamnar någonstans mellan Siljan (fem timmar prick för 12 mil) och Halvvättern (5:39 för 15 mil) så tretton mil kändes som ett lagom dagsverke. För variationens skull kändes det trevligt att vi skulle utgå från annan plats än någons hem, så strax efter nio imorse parkerade två små bilar innehållande varsin cykel utanför Coop i Kungsgården. 
 
 
Det började fint. Jag har en helt värdelös anordning för flaskor monterad på styret så cirka 200m efter start (direkt efter bron över E16) så lossnade flaskan med mina punkaprylar och rullade tvärs över vägen och försvann fint ner i ett dike. Vi vände tillbaka men såg den inte. Bestämde att den fick ligga kvar till efter passet eftersom vi hade utrustning så att vi skulle fixa åtminstone en punka om olyckan skulle vara framme. Två kiliometer senare konstaterade Simpis att hennes klocka tyckte att hon var ute på löpning. Stanna igen. Fixa. Och ytterligare två kilometer senare lossnade även min andra frontmonterade flaska och for i backen. Stanna igen. Plocka upp. Ingen av oss körde över den som tur var, men jag fattar ju att jag måste lösa det där. Allt detta innan jag ens hade fem kilometer på klockan. Pust. Kissnödig också, men det vågade jag inte säga. Nu måste vi ju få lite flyt.
 
Vi skulle först avverka 44 kilometer till Svärdsjö. Det var så segt i början. Benen gjorde inte jobbet, huvudet var någon annanstans och hur jag än trampade och tryckte så stod det obarmhärtigt låg hastighet på klockan. Såg det för att jag tittade på klockan en gång i minuten. Dåligt tecken. Simpis hade också jobbigt så jag hoppades att det var för att vi hade lite lätt uppförslut exakt hela tiden. Inget som syntes, men det kändes. Efter första timmen hade vi 25 km på klockan. Imponerande snitt. Men en tröst var i alla fall att vi därifrån fick cykla på helt ny asfalt ända till Svärdsjö.
 
Vi tog min kisspaus och lite energi och trampade sedan igenom Svärdsjö. Det var fint och det rullade äntligen ganska lätt och jag undrade ett tag varför jag aldrig hade cyklat där förut. Undrade inte det särskilt länge. Nu skulle vi avverka 27 kilometer till Svartnäs. De värsta 27 kilometer jag någonsin upplevt. Jag har cyklat Sa Calobra så jag borde klara det mesta men det var verkligen inte roligt. Det var backe efter backe efter backe. Långshyttan och E16 kan slänga sig i väggen. Backarna avlöste varandra och en av dem var så brant att det typ inte gick att trampa. Simpis uttalade det ganska tydligt.
 
"Jag vet inte var jag är, jag har aldrig varit här förut och jag kommer ALDRIG vara här igen. NÅGONSIN."     
 
Efter två timmar och femtio minuter stod vi i alla fall utanför folkets hus i Svartnäs. Sjutttioen kilometer på klockan, fyrahundra meter över Kungsgården och mitt i ingenstans. I den totalaste av misär. Det fanns ingenstans att dricka kaffe. Jag var inte poppis och Simpis hade redan formulerat blocketannonsen. "Billig cykelkompis bytes mot termos med kaffe". Hon gjorde även ett anslag på tavlan med "skoterinfo", men det kom ingen till undsättning. Hon fick vackert cykla vidare med mig. Utan kaffe. 
 
 
Men trots allt ser hon ganska nöjd ut. Någon hade tydligen skickat några hjärtan som piggat upp lite. Ofta har vi argfaktor och ibland har vi hundfaktor men lite kärlek och lite snickers kommer man också långt med.  
 
 
Med nyladdade ben skulle vi vidare mot Jädraås och Järbo. Någonstans en högersväng att hålla koll på, annars bara rakt fram. Jag bara hoppades att logiken skulle stämma. Om en ska tillbaka till samma punkt som en startat på så måste alla uppförsbackemeter generera lika många nedförsbackemeter. Och vi har gjort halva sträckan. Det måste ju vända nu. Hjärtan i benen eller inte. Och äntligen gick det faktiskt nerför. Så skönt att få cykla med lite flyt. Att få stöka undan några femkilometersetapper under tio minuter. Underskatta för tusan aldrig vikten av att det finns ett g i formeln. Det tydligaste mottot en ska ha. Tydligen gick det så lätt att Simpis kunde in action-fota. Fräsigt.  
 
 
Efter nittioåtta kilometer nådde vi Kjellas Mack i Jädraås. Kaffe eller inte kaffe var frågan, men det var egentligen aldrig någon fråga. Hon fick inte ta nån långfika, men underskatta heller aldrig vikten av en gul dricka och en kopp kaffe för då blir den här Solstrålen såhär glad. Eller så skrattar hon åt att jag minuterna innan hade tappat bort den plånbok som jag höll i handen så att hon fick betala mitt kaffe. Vi talar tyst om det va? Ja, det gör vi. Söt är hon ju i vilket fall. Och lite lättare att hantera. Puss. 
 
 
"Var är vi? Vart ska vi? Hur långt har vi cyklat? Hur långt har vi kvar sa du? Hur lång tid tar det?" Tre mil kvar ganska exakt och frågan vi ställde oss förutom ovanstående var huruvida uppförsbackarna skulle göra comeback eller inte. Det gjorde de inte, så vi forcerade de där sista tre milen som två missiler. En liten fadäs till bara. Varför inte krydda med lite mer galenskap när jag ändå är igång. Jag tyckte det vore smart att fylla min nu tomma frontflaska med Cola. Allt eftersom det inte är en helt tokig sportdryck enligt Coachen. Min flaska ligger ner, och nästan fylld med Cola blev det tydligen lite övertryck. Logiskt. Helt plötsligt kände jag en liten spraydusch på mitt knä och sekunden senare hade jag ett redigt cola-läckage. Stanna, ruska ur kolsyra, skruva åt. Sockrigt kladd överallt. Och nu kan jag berätta vad som händer när en vill bromsa "lite lätt" på en fälg som är täckt med Cola. Ja, det bromsar tydligen så innihelvete. Jag var inte alls beredd, hade kunnat stå på näbben två gånger och fattade absolut ingenting. Vadå, den blev väl blöt bara? Fick en pedagogisk förklaring till detta av Meckis när jag kom hem. Typ "hur känns det att gå på ett golv som är täckt med cola?". A-ha.   
 
Målbilden var tydlig. Bulle och banan på Coop där vi börjat. Simpis har bilder från denna fikastund som inte passar här men som säkerligen går att finna på annan adress inom kort. Jag tycker annars att vi nöjer oss med en glad fikabild. Jäkligt glad. Fyra timmar och femtio minuter rulltid. 5:26 totalt. Exakt enligt beställning Så himla nöjd!   
 
 
Men alltså ta en titt på höjdkurvan. Helt galet vad mycket meter. Som värsta Mallis-passet.       
 
Och sen kan någon annan lite småblå person få tala om för mig varför, alltså VARFÖR, garmin gör en graf med tidsvärden på x-axeln men inte har lika lång tid mellan prickarna? Vad är det på den skalan egentligen? Det måste ha något med distans att göra eftersom halva distansen (strax innan Svartnäs) är på halva skalan men jag får ändå inte ihop det. Mellan 2:12 och 2:59  förflyttade vi ju oss liksom nästan inte alls så det kan inte vara lika långa avstånd mellan prickarna heller. Nej, jag fattar inte. Och det är så frustrerande. Ja.
 
Jag åkte hem och duschade och sen fintade jag med Meckis för att leta reda på den där punkaflaskan och på så vis ha ett incitament till utemat. Det blev Årsunda strandbad och en fin black&white. 
 
Avslutningsvis en storstädning av cykeln hemma hos svärisarna. Det var den väl ändå värd. Den har burit spår av en helt vinters trainersnusk med både svett och rost och ätbarheter. Stackarn. Droppen blev ju ändå cola i bromsarna så det gick inte att undvika längre. Men nu glänser pärlan. Tillfälligt i alla fall. 
 
 
Sist en nulägesbild från minuten innan jag påbörjade detta balkongskrivna inlägg. Solchill.  
 
 
Nu dags att sova. Pusshej.

Kort om långt

"Jag vet ju inte hur du ser ut, men jag utgår ifrån att du har mindre lats än lårmuskler?"
- Helt rätt coachen, helt rätt!
 
Juni månad, vart tar du vägen? Personligen känns det mest som att jag surrat runt i någon sorts vacuum. Det händer ingenting samtidigt som det händer jättemycket och jag hinner ingenting för att jag gör så mycket saker. Framförallt hinner jag inte blogga, vilket förstås är mycket tråkigt. Mycket långa saker har det blivit. Förra veckan jobbade jag exempelvis 8-18 varje dag, men det är ju inte så kul att berätta om. Lite annat långt då.
 
Jag har simmat långt
Vansbro 10km är nu enbart en vecka bort och jag har fått många långa pass av coachen. Många långa pass som jag inte riktigt genomfört som det var tänkt. Jag är av den bestämda uppfattningen att det där kommer att lösa sig. Jag kommer att fixa det inom maxtid utan större problem än att jag möjligen kommer att ha lite ont i armarna på slutet. Jag pallar inte att ligga och nöta i flera timmar ute i sjön var och varannan dag, även om det högst troligt skulle vara lämpligt. Hur som helst så har jag lyckats genomföra ett litet simsafari med mig själv. 
 
 
Jag simmade från badplatsen vid mamma och pappa och äääääända bort till bastubryggan vid golfrestaurangen, cirkus 2,5 kilometer enkel resa. Jag hade halva spargrisen med mig i simbojen så efter den första strapatsen hävde jag min gummiuppenbarelse ur vattnet och tågade resolut in på restaurangen för att köpa mig en liten sportdryck. Nåja. Tog vad de hade. Fick ladda ett tag mentalt för att våga uppenbara mig som den mest udda klädda personen på golfbanan. Några blickar och kommentarer senare. Väl värt.
 
 
Sen lite skönt solhäng på bryggan innan jag simmade hem igen. Nästan fem kilometer till loggboken och ett himla skönt simäventyr. Nöjd.
 
 
Jag cyklade långt
Ett cykeläventyr på Svea Rikes nationaldag har liksom blivit tradition vid det här laget. Denna gång gick turen till Torsång och summerade 15 mil (skulle ha blivit 13 om det inte vore för ett himla vägarbete som tvingade oss att ta Långshyttebackarna hem också.  En förändring från tidigare år var att favoritfinnen och jag hade med oss ett varsitt manligt sällskap och en Gävlebrud. Ingen av de ovan beskrivna fastnade på bild, kanske för att jag ägnade stora delar av fikapausen åt att försöka tina upp totalt bortfrusna fötter. Vi hade ju varit bortskämda med 25+ i många många veckor och plötsligt var det knappt 15. Vad hände? Innan jag högg in på kakan hade jag åtminstone sinnesro att ta en bild på den. Men vet ni, den var inte alls så god som den såg ut. Trots flagga och allt.  
 
 
En annan gång jag cyklade långt var i lördags då jag fått beställning på fyra timmar av coachen. Meckis bjöd in oss på fika hos vänner i Järbo, 28km hemifrån. Det är ca en timmes cyklande. Frågan är vad vi ska göra med resterande tre? Det blev omvägen via  Gammelstilla - Årsunda - Bovik - Forsbacka - Sandviken - Medskogssjön till Järbo och jäklar i min lilla låda vad vi cyklade. Det var medvind stora delar av sträckan och jag hade grymma ben ty vilodag dagen innan och det totala snittet landade på över 30 på de elva milen. Fenomenalt. Mycket tack vare den där dragvilliga haren jag anskaffat förstås.
 
 
En annan gång cyklade jag inte så långt. Inte en endaste meters förflyttning faktiskt. Jag hade äntligen äntligen äntligen fått ett intervallpass av coachen (4x8 minuter zon 5a) och jag ville verkligen verkligen verkligen göra mitt bästa för att göra det så som det var tänkt. Med mina nuvarande inställningar i TrainingPeaks så betyder tydligen zon 5a en effekt på 230-255 W och en puls på 170-174 bpm.
 
I puls ska det alltså levereras precis under någon form av tröskel medan effekten är precis över FTP. TP valde att lägga måleffekten på 234W när jag exporterade passet. Då jag inte kan mäta effekt ute och generellt tycker att det är ganska svårt att hålla en jämn puls ute så valde jag att smacka ihop cykelmaskinen igen. Resultatet då? Jamen så jäkla exemplarisk.  
 
 
Av någon anledning har kurvan förskjutit sig lite från mallen men ni ser ju principen. Hur som helst. På den första intervallen siktade jag på 234W men pulsen stannade då en bra bit under det som var tänkt. Jag kände också att det inte var särskilt ansträngande. Efter halva intervall 2 tänkte jag att jag skulle styra efter pulsen istället och för att ligga i spannet 170-174 bpm krävdes ett effektsnitt på ca 255W. Alltså precis i överkant av zonen. Coachen säger att de egentligen inte har med varandra att göra och att pulsen kan vara lite hej och hå medan effekten är det enda som talar om vad en faktiskt uträttar. Jag VET dessutom att effektmätaren sitter inne i trainern och kan vara precis hur verklighetsfrånvänd som helst, särskilt nu när jag inte kör med trainerdäck längre. Trots det tycker han att jag ska få göra om mitt FTP-test inom kort. Såhär glad för det. Svettlugg.
 
 
Jag har åkt långt
Något som väl inte undgått någon vid det här laget är att jag letar med ljus och lykta för att hitta en ny våtdräkt innan Vansbro 10k. Min Aspire som jag nöter på nu är stel och trång och har dessutom ett stort hål under ena armen vilket orsakar skav efter bara någon halvtimme. 
 
Så. hitta ny dräkt var det ja. Jag mäter 158 cm över havet och påverkar underlaget med en tyngdkraft närmare 600 Newton. Jag har hela tiden haft på känn att jag nog vill uppgradera mig till en modell värre än den Zone3 jag har. En Vanquish verkade ligga bra till. Zone3 har en storlekstabell om säger 147-163 cm och imponerande 46-53 kg för att en ska rymmas i en XS. 160-168 cm och 54-61 kg för en Small. Jaha. Det är inte helt lätt att ha den alldeles för udda form som min kropp tydligen har. Jag är för kort för en S och för tjock för en XS. Jag behövde vägledning och hittade en sida som verkade superbra, hade stort utbud och jag fick bra vägledning både när jag mailade och när jag ringde för att fråga om saker. Jag beställde två dräkter och plötsligt stod jag hemma framför spegeln i en Zone3 Vanquish och i en Colting T02. Båda i storlek S.
 
 
Jag anade att båda var för stora. Benen och armarna var för långa, men det kan man ju klippa till om man vågar. Men det gick dessutom alldeles för lätt att stänga och det gick inte riktigt att få upp dem i grenen så det bildades en massa luft. Jag ville prova dräkterna i XS istället men misstänkte att postgången skulle vara långsam. Dessutom skulle ju de dräkterna kunna vara alldeles för små istället och det skulle kunna bli ett himla skickande fram och tillbaka. Tänkte att ett besök till huvudstaden kunde vara värt det i och med att jag skulle kunna få prova och klämma och känna på lite allt möjligt.
 
Jag ringde till butiken igen dagen efter. Berättade att jag hade köpt S men ville prova XS istället. Säljaren bekräftade att de hade massor med dräkter och att det bara skulle vara att komma in och prova. Så. Jag mutade Kalle att vi skulle kompa ut eftermiddagen och och så stressade vi iväg mot storstan. Åkte bil till Uppsala och bytte till tåg sista biten. Tunnelbana och promenad. Tre timmar efter start var vi på plats. Säljaren som mötte upp sa att det inte fanns några dräkter alls i XS. Alltså ingenting. Jag fick prova en Orca Alpha i Small men den gillade jag inte. Och så fick jag prova den Vanquish jag hade med mig och få bekräftat att den var för stor. Kunde inte göra så mycket annat än att lämna tillbaka dräkterna och gå. Gå till Vapiano och sörja över en pasta. Sen åka tre timmar hem igen. Vad gjorde du med din fredag? 
 
Jag har gått långt
Det har flyttat in en ny liten människa i byn senaste veckorna också. En liten Alice med alldeles underbart söta små framtida springfötter. I söndags sågs vi över en kaffe och i tisdags sågs vi över en promenad i stormen. Alice sov mest under båda dessa aktiviteter, men jag fick byta många ord med hennes mamma. I alla fall under promenaden.
 
 
 
Jag har ätit långt 
Äh, allt kan väl inte stämma ihop med temat. Tonfisken nedan till exempel. Den passar aldrig in. Ica-kassen spårar ur på tonfisk så trots att jag försöker pracka på alla vänner och bekanta jag har en massa tonfisk hela tiden så vimlar det av denna märkliga fisk i min frys. How come? Nu skulle det vankas grillkväll med vänner och vad kunde väl passa bättre än att utreda huruvida fanskapet gick att grilla? Kan väl säga ungefär "don't try this at home". Nej men det blev inte så himla dåligt faktiskt. Svårigheten är ju att den bara ska landa på gallret innan den är klar, och med ganska ojämn temp i grillen så blev halva gummi och halva rå. Men men. Mer plats i frysen.  
 
 
Ida är ju efterrättsdrottningen av Postiljonsvägen, så det näst bästa med att bjuda bort sig till vänner på middag är förstås chansen att det vankas efterrätt. Vad är det bästa då, tänker du? Jamen det måste väl vara själva vännerna, annars är jag ju oförskämd? Detta kallar vi rabarberpaj. Hell Yeah. 
 
 
 
Jag har sprungit långt
Nej det har jag verkligen inte, men jag har i alla fall sprungit igen. Tre veckor med total löpvila blev det. Men också tre veckor med inget annat än springskorna på fötterna. Jag fick totalt sandalförbud av coachen och jag fick order om att inte gå i något annat än springskorna. Har lyssnat på det och det var med idel noja och nervositet som jag ställde mig på löpbandet för det första lilla springförsöket förra veckan. Skulle det kännas? Sakta sakta sakta joggade jag i 10 minuter. Det kändes INGENTING. Så lycklig. Några dagar senare vågade jag prova 20 och igår sprang jag ute för första gången. I hela 25 minuter. Jag spände mig så mycket och jag nojade så mycket att jag förmodligen tänkte fram lite smärttendenser, men så fort jag slappnade av och tänkte på annat så kände jag ingenting. Sån jäkla seger. Just nu är direktiven att jag får springa max 25 minuter men att jag ska öka upp antalet pass successivt, för att sedan även öka på längden. Jag tror att han kan sin sak och jag tänker göra exakt som han säger. En till 25:a i helgen kan det få bli. Eventuellt. Jag är på gång.
 
 
 
 
Det har gått lång tid
Ja, det sista på temat kort om långt (som ändå blev ganska långt om långt) får handla om det faktum att nästan hela juni har gått utan att jag har fått hänga med min Simpis. Spinnis. Springis. Gymmis. Whatever activity -is. Kompis, helt enkelt. Nästan hela juni har gått. Vi cyklade på nationaldagen, men det är typ det. Sen fick jag ju rycka ut och hämta hem na när hon körde punka i Prästhyttan men det är en parentes. Idag som idag var vi i alla fall högst tillfälligt på samma ort samtidigt och enda sättet att få hängas en liten stund var att jag hängde med på hennes morgonspinning. Infinn dig 6:30 på cykeln, var ordern. I valet och kvalet om det var lämpligt eller inte så valde jag till slut att hänga med. Glad för det. Jag vaknade med sprängande huvudvärk och vet inte riktigt hur jag tog mig till Hofors. Satt där och försökte veva igång kroppen och funderade som så många gånger över varför jag gör detta. Sen spelade hon en låt och jag tänkte liksom att ja, precis så är det.       
 
We are here for a reason now
This is our life
This is what counts
This is for us
I will go anywhere for you
 
Det är lika enkelt som det alltid har varit. Det finns ett vi i det och det är så himla viktigt för mig. Det är klart att jag alltid gör saker för min egen skull men jag står fast vid att jag förmodligen inte skulle göra ens hälften av allt det jag har gjort om jag vore ensam i det. Även om det nu går en månad då jag nöter alla passen själv så är jag ändå inte ensam och jag är så jäkla glad för att jag har den här människan i mitt liv. I mitt liv som just nu och i väntan på annat mest handlar om min träning. Därför kan jag med glädje cykla svettiga intervaller långt innan tuppen ens funderat på att gala. Och benen svarade på alla 10,8,6,4,3,2,1, 0.5-minutersintervaller och känslan efteråt var liksom mest ännu mer Yes!
 
Det om det. Trevlig midsommar vänner.

Halvvättern 2018

Meckis har varit cykelägare i tre veckor, och under dessa tre veckor har han hunnit cykla inte mindre än 60 mil. Det bästa och finaste i den kråksången är förstås det helt nya sättet att umgås på i och med att vi nu kan cykla tillsammans. Övriga cyklister i läsarskaran vet hur sjukt mycket tid den där cyklingen tar. Ett löppass på två timmar är långt men ett cykelpass på två timmar har knappt börjat. Cykelpass på tre och fyra och fem timmar med pauser för lunch och fika och allt vad det är tar ju en halv dag i anspråk. Mer än så. Att inte kunna dela ett så tidskrävande intresse med den som en egentligen vill spendera allra mest tid tillsammans med har liksom nästan fått mig att tappa det. Nästan. Trots att det började bra redan när han gick med på att åka moppe med mig när jag cyklade så känns det ännu roligare nu. Just nu älskar jag att cykla.
 
Vad jag kanske inte har sagt så himla tydligt är att det föll sig på så vis att jag spontananmälde oss till Halvvättern. Förra helgen, jag vet.  Livet har varit så hektiskt att bloggen inte riktigt hunnits med. Hur som helst. När vi överlevde Siljan Runt med  sådan bravur så letade jag startplater till nästa lopp för att liksom kombinera en rad av bra saker. Cykla, umgås, utflykt och husbil. Söndagslopp 30 mil hemifrån innebär att en måste ta sig hem samma dag efter målgång. Därför vore start så tidigt som möjligt att föredra och lämpligt nog hade de första platserna jag fick napp på start redan 7:06. Som om det vore menat. Helt plötsligt fanns våra namn i en startlista till nästa gemensamma sportevenemang.   
 
 
Uppladdning för 15 mil i Motala (eller ja, 15 mil med start i Motala förstås) blev en helt misärartad vecka. Eller ett slut på veckan åtminstone. Jag var låg på energi och hade 20 slag högre puls än jag brukar när vi cyklade långt på nationaldagen. Jag var trött och otrevlig på torsdagen. Jag var ledsen och nere på fredagen och jag var instabil och grät för precis allt på lördagen. Kanske en hormon eller två som kom farande från någonstans, ingen aning. Akut PMS trots avstängd mens, vem vet. Vi kom i alla fall iväg till slut. Cyklarna i sovloftet och så var det bara att tuta och köra. Lite lätt rödgråten här med. Stabil tjej.     .  
 
 
Framme i Motala sju år senare lyckades vi hämta ut våra nummerlappar efter många om och men. Och givetvis fota den cyklande busken. 
 
 
Sen parkera husbilen på lämpligt ställe. Och avsluta lördagen med en kvällspromenad i ett helt otroligt varmt Motala.
 
 
Lite nedvarvning i husbilen och ett försök till sömn. Det gick sådär. Jag sover alltid lite krattigt i husbilen. Vet inte om det är för att jag är rädd att jag ska trilla ner från loftet eller om det bara är för att sängen är hård och knölig. Nåväl. Tidig morgon på söndagen. Så klart inte att jämföra med när det skulle cyklas ett varv runt hela sjön och klockan ringde innan det ens var läggdags, men dock. Halv sex var det uppstigning. Grötfrukost, påklädning, fixa det sista med cyklarna och sen rulla iväg till start. En fantastiskt solig och varm morgon. Inte heller nu behövde en fundera över ifall armvärmare eller regnjacka skulle packas. Skönt.   
 
 
Två laddade innan start. En egen bild
 
Och en proffsbild. Yes. För första och kanske enda gången har jag betalat för att få ladda hem bilder ifrån ett lopp. Kanske onödigt, kanske inte. Hur som helst tyckte jag att det var tillräckligt många som var fina för att det skulle kännas tillräckligt värt det.
 
Starten för grupp 4 gick 07:06 och vi rullade iväg. Första fem kilometrarna gick långsamt långsamt. Trångt i början och läskigt att cykla inklämd mellan massor av människor och staket. . 
 
 
När det väl släppte och vi fick börja trampa fritt var det någon av oss som var rätt rejält taggad. Denne någon ville jaga ikapp ALLT som körde om oss. Med tanke på att vi startat i grupp fyra av cirka hur många som helst så blev vi ju ganska mycket omkörda. Jag kände rätt tydligt att hetsen och stressen inte skulle leda någon annan stans än att vi får äta upp det sen. Lika säkert som att vi får äta bullar. Hellre ätt jämnt och stabilt tempo än att jaga ursinnigt i några mil och sen behöva vila en halvtimme i depån och bli omkörd av alla som man hetsat om. Eller hur? Vi blev lite osams där. Fast det är mest jag som fräser. Meckis tycker mest att det är skitkul med buffén av släta bullar. Och saltgurka. Han får aldrig saltgurka hemma, stackarn
 
 
Sen kom ju den där beryktade Ombergsbacken. Den som i facebookforumet "cyklande tjejer" ofta diskuteras i termer av det värsta man kan utsättas för. Typ. Men komigen. Det var en alldeles vanlig och totalt ospännande backe. Ja, klart att en fick växla ner lite. Faktiskt enda stället på hela banan som krävde nedväxling på framklingan, men särskilt mycket värre än så var det ju inte. Jag blev nästan lite besviken. Väl på toppen behövde en inte bli besviken i alla fall. Himmel vilken utsikt när skogen öppnade upp sig och Vättern bredde ut sig. Fint. 
 
 
I övrigt var det värsta med Omberg att vägen var så himla smal. När det väl bar iväg utför blev jag helt fartblind och rädd. Eftersom vägen var så smal och kurvig kändes 28 km/h plötsligt som 48 och det gick inte riktigt att njuta av det. Jag hade det faktiskt inte skitkul när vi kom ut ur skogen efter Omberg heller. När det vimlade av smala sega uppförsbackevägar med sån där friktionsjobbig asfalt som bara suger fast däcken. Det gick så sakta och min rygg gjorde så ont. Och dessutom var det bara en massa folk som parasiterade på oss och det fanns ingen att åka bakom  
 
 
Jag är inte helt säker på i vilken ordning saker hände här. Jag vet att vi välkomnade bullstopp nummer 2 efter ca 6mil på cyklarna. Jag hade ont i ryggen och ville sträcka på mig. Min nacke hade gjort ont redan efter två mil och nu hade det spridit sig ner i ländryggen så att benen domnade bort lite när jag satt. Jag vet dock att det mesta såg ganska likadant ut mellan ca 3-8 mil. Vi fick dra jättemycket själva, kilometrarna sniglade sig fram, jag hade ont överallt och jag tänkte att det kommer bli en lång lång lång dag. Försökte bara tänka på hur fint det faktiskt var att jag fick vara där och cykla i världens drömmigaste väder. Sämre sysslor kunde en ju ha. 
 
 
När vi kommit drygt halvvägs kom den första riktigt bra gruppen som vi kunde parasitåka på. Äntligen få dra lite nytta av andra. Här kom en kvartett av ensamåkare som hittat varandra och nu ägnade sig åt jämn och skön klungåkning som typ räddade livet på åtminstone mig. De körde om oss, men inte med så otroligt mycket  hastighetsskillnad att det inte gick att haka på. Det blev två och en halv mil med drömcykling. Jösses vad skönt. De växeldrog och vi åkte bakom.  
 
 
En inzoomning på oss vid samma tidpunkt säger att smilbanden har åkt upp lite. Hopp om livet. Till och med en tumme upp från Meckis. Nu är vi på gång. 
 
Vid  kontrollen efter 10 mil stannade både vi och vår värddjursgrupp för en lite längre paus. Kissa, dricka kaffe, äta bullar, sträcka på sig, försöka reloada lite energi. Sen tappade vi bort gruppen och det fanns inte annat än att hoppas på att hitta en ny. Det tog inte särskilt lång tid. Ganske direkt efter kontrollen blev vi omkörda av en tjej och en kille som också de hade tillräckligt lite högre fart för att vi skulle orka hänga på. Den här bilden säger ganska mycket om situationen just då. Ungefär att den där bruden fick göra hela jobbet medan hennes kille (manlige sällskap ivf) åkte bakom. Han släppte styret, han rullade axlar och han gymnastiserade på sin cykel medan hon fick dra. Och där bakom åkte vi. Fastklistrade som två små amöbor och njöt av livet på den kanske snabbaste delen av hela loppet. Jäklar vad det gick. Bra tjej. Jävligt bra tjej. Hoppas att hon inte var fullt så plågad som hon ser ut.    
 
 
Jag hade ganska precis 4h på klockan när vi startade den sista strapatsen efter tio mil. Våra sista 5 mil gick på en timme och 33 minuter. Mycket tack vare tjejen här ovanför som drog oss i turbotempo i åtminstone 2,5 av dem. När denna duo svängde in i sista stoppet med dryga två mil kvar så hade Meckis och jag redan bestämt att vi skulle försöka cykla klart utan avbrott. Det blev några jobbiga ensamcyklingskilometer innan det sista perfektgruppen körde om oss. De hade startat 07:34. Alltså cyklat i en halvtimme mindre än oss. Kanske hade de låtit bli att äta så mycket bullar och hållit ett jämnt och högt tempo hela vägen. Hur som helst gick dessa individer för en sluttid precis runt 5 timmar och alltså 30 km/h i totalsnitt men inte heller dem var det särskilt svårt att hänga på. Så himla skön känsla att rulla tillbaka in i Motala. Så himla skön känsla att vara klar.
 
 
Sluttid fem timmar och trettiotre minuter. Rulltid 5:10 och dryga 29 km/h som rullsnitt. Sjukt nöjd med det. Sjukt nöjd med allt. I alla fall andta halvan av loppet. Jag hade hållit så himla bra i energi och kände mig pigg och glad. Liten antydan till illamående på sista milen eftersom vi bitvis cyklade så snabbt att det inte gick att fokusera på att försöka äta eller dricka så mycket. Enormt välförtjänta små medaljer. Det gjorde vi bra.
 
 
Efter loppet blev det en dusch i Motala Ström. Ingen aning om vattenkvaliteten där. Vi bara klev i och det var det bästa beslutet den dagen. Sen rullade vi till Askersund för lunch på en mysig Thaiflotte innan vi skumpade hem på alldles för långsamma vägar. 
 
 
Slut på äventyr. Tack och godnatt.
Visa fler inlägg