Åsimmet i Voxnan

I onsdags hade det äntligen blivit dags att göra repris på förra årets mysigaste semesterutmaning. Åsimmet i Voxnan. Precis som det låter. En ska flyta medströms i en bäck i Hälsingland i 6,5 km. Från Edsbyn till Ovanåker. Skillnaden från förra året är främst att jag inte simmat ett pass över 3km sen april och att jag inte har någon som helst inneboende hastighet just nu. En annan viktig skillnad i år var att jag hade utmanats av mamma som också skulle simma. Alltså jag kunde omöjligt banga. Min brorsa, Magnus, bor ju bara någon kilometer ifrån starten där vid Kägelholmens cafe och vi planerar ändå alltid in ett besök hos honom varje sommar. Det är ju som gjort för att delta på detta jippo ihop. Nu var det aldrig så att jag var orolig för att inte fixa det. Snarare släppte en hel del press av att jag faktiskt har noll simform. Jag får helt enkelt flyta med strömmen och bara göra. Gott så.
Från början hade vi tänkt ta husbilen till Hälsingland redan på tisdag kväll för att minisemestra lite. Nu blev inte logistiken riktigt löst och Husis var inte färdigpiffad så vi åkte Volvo med mor och far istället. Lite mellis innan det var dags att trassla på sig våtdräkten.

Laddade innan start. Tuffa mamman skulle bensparka hela loppet och hade tagit med platta och fenor. Jag tog min boj-friend in case of panik. 

Gruppfoto

Sen simma. Och simma och simma och simma. En timme och femtiotre minuter tog det den här gången. Tolv minuter mer än förra året. Jag vet att jag simmar sämre, men jag kände faktiskt inte mycket hjälp av någon medström. Tyckte att allt vatten stod stilla. Det kan ha bidragit, även om det fanns de som hävdade att det strömmade mer än förra året. Simningen kändes lugn och kontrollerad i alla fall. Efter Ironman tycker jag generellt att det är mer obehagligt att trängas med folk i vattnet, men här var det aldrig särskilt trångt. Efter bara några minuter låg jag helt själv och förblev ganska själv. Efter en timme lite drygt stannade två herrar upp strax framför mig och efter det låg jag i en liten grupp. Första timmen hade jag bra ork, andra timmen fick jag kämpa desto mer. Riktigt jobbigt mellan 4 och 5,5km men på slutet kändes det bra igen. Dock otroligt skönt att komma i mål.

Jag hade visulaiserat och hallucinerat den här hamburgaren hela loppet. Så himla hungrig. Godaste jag ätit!!

Och efteråt fick jag kaffe, himmelsk äppelpaj och härligt hundhäng. Bra dag!

↑