Hur har det gått då?

Race-Week. Om FEM dagar står jag på startlinjen utanför Stockholms Stadion med 4,2 mil asfalt framför fötterna. Igen. Kanske säsongens största mål. Min A-tävling som jag helst vill ska gå så bra jag bara kan. Fyra timmar är förstås drömmen, men mest vill jag ha en trevlig upplevelse. Det är en uppoffring att förbereda sig inför en mara och jag har varit väldigt dedikerad sedan jag anmälde mig i slutet av januari. Därför vill jag lyckas. Inte bara genomföra. I år är jag inte lika hysteriskt rädd. Jag har respekt för distansen och det sprider någon form av pirrig förväntan, men jag är betydligt mer taggad än rädd. Mest rädd denna gång är jag att jag ska överskatta mig och gå på för hårt och möta väggen med näsan först. Det vore... trist.
 
Jag kanske bränner av ett Vårrus imorgon kväll om vädret skärper sig, bara för att få testa benen, sen vilar jag. Jag vet att det som är gjort är gjort och att inget jag gör kommer att förändra något nu. Det är en befrielse. Det finns inget mer jag kan göra än äta och sova. Vilken dröm! Som alltid ska jag ändå vända och vrida och fundera. Har jag gjort det jag ska? Har jag gjort tillräckligt? Vad har jag gjort egentligen? Herregud, vart är siffrorna? Tack Jesus för Funbeat!
 
Jag har ju faktiskt sprungit femtio mil hittills i år. Med litet avrundningsfel inräknat (chansen är stor att jag även hinner få till de sista 3km innan helgen). Fyrtiotre av dem har avverkats utomhus och dessa har Funbeat sammanställt åt mig här nedan.
 
Åtta pass över 20km. Två av dessa över 25. Därtill ytterligare 10 pass över milen, och så lite småpotatis som utfyllnad. Jag tror egentligen inte att det finns så himla mycket att klaga på i det här. Möjligtvis att antalet intervallpass är ungefär tre till antalet. Eller fyra, max fem. Alldeles för få åtminstone. Det är i princip bara långpass jag har sprungit. Det har blivit dåligt med lätt distans och dåligt med intervaller. Tre lopp dock; två halvmaror och en mil. Milen visade inte på någon dunderfart i benen men minns att jag faktiskt har persat på halvmaran i år. Det var ett helt amazing race. Jag lever på det än.

Förra året klarade jag maran galant med nedanstående förberedelser från 1 januari till 31 maj.
Våren 2016 sprang jag trettiofem mil totalt. Trettio procent mindre än i år. Inte heller här har jag räknat med någon innelöpning, men jag tror å andra sidan inte att det fanns någon sådan. Så mycket intervaller fanns det nog inte då heller. Faktum är att det knappt fanns någon löpning alls innan halva mars pga Vasalopp. Men det fanns betydligt mer cykling under april och maj så saker blir ju aningen missvisande. Löpningen känns dock mest relevant som förberedelse för en mara. Jag tog mig över 20km fem gånger förra våren, med två riktigt långa långpass då också. Utöver det endast 4 pass över 10 km. Inte sådär skitmycket att hänga i någon julgran, men som sagt gick det ju ganska bra ändå.
 
Min största framgångsfaktor tror jag faktiskt är att vädret skärper till sig och håller sig skärpt. Titta vilken drömprognos det är just nu. 
 

Tänk om det blir 11 grader och mulet men uppehåll och inte så mycket vind. Precis som i Gävle alltså. Ypperligt. Kanske lite i kallaste laget, men fortfarande behöver jag inte ödsla energi på att ställa in termostaten på vare sig värmning eller kylning. Det kommer vara kallt innan start, sen kommer det vara perfekt. Att vara luftkyld utan att bli kall ger förutsättningar att springa som en liten iller längs huvudstadens gator. Det vore verkligen drömmen. Förra året var det 18 grader och mestadels sol. Det var på gränsen. Inte fööör varmt, men på gränsen. Några grader kallare hade onekligen varit några grader bättre. Hoppas. Får jag beställa typ 14-15 och några moln?Tack, då kör vi!
 
 

Maxad helg

Herrejisses vilken helg. Sol och högsommarvarmt, vad mer kan man önska? Det har inte blivit många sekunder inomhus, och vad mycket det då gick att hinna med på en helg. Det känns som att jag har varit ledig i en vecka (nåja, men den där lilla parentesen att jag faktiskt jobbade i fredags är nog bortglömd).

Hur som helst. Mestadelen av helgen har vi varit på skruttbilsrally i skogen bakom Storvik. I kategorin sport som finns är det här en sport som finns. Folkrace. Meckisen gillar sånt. Han höll på med det själv de första åren vi var tillsammans, sen slog det nog honom att det var sjukt mycket skruva för sjukt lite åka. Jamen om du vet hur en folkracebil ser ut så vet du. Och om du vet vilken behandling den får av såväl föraren som medtävlande så vet du också. Det slog honom nog att han hade trettioelva andra fordon som han också ville åka i och behövde skruva med lite mindre för att få åka lite mer. Ja nåt sånt. Hur som helst har det inte blivit så mycket tävlande de senaste åren men han har bilen kvar ifall andan skulle falla på. Men han blir som ett barn på julafton när han får höra lite brumbrum och känna lite avgasdoft och se någon krocka med någon annan och någon köra av banan och försvinna i ett moln av sand och något hjul som hänger på trekvart och någon motorhuv som fladdrar. Ja han går igång på sånt. Jag finner det hela underhållande på ett annat plan. Oklart vilket. Fint väder var det ju i alla fall som sagt. Jag hade smörjt in mig, men inte alla delar av mig. Fläckig i skrivande stund. Mycket fläckig.

 
Igår lessnade jag rätt tidigt på skruttrallyt. Eller snarare, jag prioriterade lunch- och glasshäng med två fina ladies. Plocksallad från Coop medtogs till Näsbysjön där den intogs i solen. Sen glass till efterrätt och en fot doppad i någon form av temperaturkoll. Kanske badbart. Snart åtminstone.   
 
Efter lunchen dejtade jag Scottis en snabbis. Tre mil värmeslagscykling blev det. Jag valde mellan att leta upp en skuggplats med en bok eller att cykla men tänkte att luften åtminstone rör på sig om jag cyklar. Det var knappt att den gjorde det ändå. Kanske min varmaste cykeltur men ändå min minst onda cykeltur. När jag rätade upp mig efter två av de tre milen kändes det ingenting någonstans. Framsteg.
 
Hemma igen väntade jag in Meckisen som slängde ihop en snabb grillmiddag och sen samlade vi ihop de flesta av vänner vi har och drog till Sandviken på cruising. Varmt och skönt och massa fina bilar. Och mindre fina också förstås, men den hör till. Ska jag säga igen att det var en fantastisk dag? Det var en fantasstisk dag!
 
Strax efter 01:00 var vi hemma så det var en liten aning motigt när klockan ringde 07:30, men ska det va så ska det va. Mer skruttbilsrally. Jag tittade entusiastiskt på vartendaste heat idag. Och alla finaler. Idag var jag till och med mer engagerad i skruttbilarna än vad Meckis var eftersom han mest stod och surrbubbelbabblade med den kollega som stod bredvid oss. Jag däremot hade full koll på vilket heat det var och vilka som skulle köra vilka finaler och allt vad det nu var att hålla reda på. Lätt sandblästrade i nyllena efter två dagar i ett dammoln. Men söta. Och trötta.
 
 
Sen var det ju mors dag också. Det finns några bilder som visar vad min mamma har haft att göra med. Den här till exempel, när hon entusiastiskt hjälper mig att mosa in ett grässtrå i näsan på en get. Eller hindrar kanske. Låter det vara osagt. Hur den än gick med det här så har hon ju lyckats skapa en relativt vettig människa av mig. Trots förutsättningarna. Värt att fira. Vi firande med en kaffe.
 
Velade lite fram och tillbaka om jag skulle träna något idag eller inte. Jag är lite vilse i tanken hur jag ska lägga upp denna den sista veckan inför Maran. Hur det än blev så tänkte jag att det inte skulle skada om jag tog en liten kvällsjogg när det blev lite svalare ute. Det blev en mil utan klocka (eftersom den hade glömts påslagen på cykeln och laddat ur...) där jag bara lät benen göra som de ville. De kändes ganska glada och lätta. Jag mätte med funbeat och det visade sig efteråt att jag hade hållit det tempo som jag hoppas att jag ska fixa på maran. Svårt att tänka sig att jag ska springa motsvarande samma runda tre gånger till, samtidigt vet jag att det kommer att gå. Det är häftigt. Och nu är de underbara rapsfälten underbart gula. Blir lycklig i själen.
 
Nu kliver jag in i Race-week. Blandade känslor. Ytterst blandade. Inbillningssjuk och nervös, det hör väl liksom till. Peace.

Cykelpropaganda

Cykling, är det en sport som finns? Ja man kan ju undra. Och jag tror tusan att svaret på frågan är ja. Den här veckans fyra dagar har jag suttit på en cykel vid fyra olika tillfällen. Inte så tokigt ändå. Jag tycker kanske om att cykla nu. Jag tror nästan det. Förutom att jag är konstant rädd för rikspuckon som låter sina egna åsikter om cyklisters varande i trafiken legitimera idiotiska handlingar. Jag är alltid rädd att jag ska bli påkörd, prejad, skrämd eller nedsprutad med spolarvätska. Förutom det tycker jag om att cykla. Och vilka pass det har blivit.

På måndagen kände jag mig fortfarande trött och sliten efter helgens bravader. Jag tittade ut på de nyckfullt vajande trädtopparna genom kontorsfönstret och bestämde mig till slut för att det fick bli inneträning på agendan. Först bodypump och sen RPM. Veckans första cykelinsats. Inte min bästa. Benen var långsamma och huvudet någon annanstans.

På tisdagen var det lite andra bullar. På morgonen hängde jag Bianchin bak på bilen när jag åkte till jobbet. En chockad Scottis stod i garaget och gormade "men ja'rå???" när jag helt ogenant bara gick in där och hämtade cykelstället och pumpen. Den såg så ledsen ut. "Inte idag" svarade jag kort och torkade bort en tår från höger tempopinne. "Imorgon kanske". Den såg genast gladare ut igen. Bianchin strålade däremot i solskenet. Vi har bara umgåtts en gång i vår. Nu hade vi dessutom en playdate bokad efter jobbet. Min första kompiscykling i år. Dejten ville cykla backintervaller. Herregud. Frivilligt? Jo, så sa hon. Det var som sagt min andra tur på räcer bara så det kändes lite ovant. Spände mig och fick ont i nacken och i svanken efter en halvtimme, ruskade loss och det gick över. Gott så. Sen kom Backen som vi avverkade fyra gånger med sol i ögonen och värme i själen. Avslutade under en blommande hägg. En av sommarens bästa dofter. 

 
När jag kom hem hade Meckis lagat mat. Han är fantastisk. Efteråt gick vi till Ica och köpte glass som vi sen åt ute i gräset. Underbart.
 
På onsdagen var det ÄNTLIGEN shortsväder. Äntligen möjligt att låta de där vita spirorna titta på solen en liten stund. Solkaffe är den bästa sortens kaffe. Ett skönt avbrott i kontrollprogramskrivandet som jag ägnade min onsdag helhjärtat åt. Ett annat skönt avbrott var lunchjogg med sällskap.
 
Efter jobbet tog jag som utlovat med Scottis på en runda. Återigen blev det en vändrunda till Årsunda, 28km enkel resa. Det var helt underbart cykelväder och jag njöt av varje meter till den där Strandbaden. Faktiskt inte det minsta ont någonstans under ditvägen. Jag hängde på stranden en stund innan jag cyklade hem igen. Det var precis så fantastiskt som det ser ut även om den mesta tiden förstås gick åt till att få till den här bilden... 
 
Lite gnissligare cykling på vägen hem. Det blev ganska sent och jag dippade i energi och började känna av ryggen någonstans vid 40km av 56. Det blev att ta en till paus och sträcka ut litegrann och mata hjärnan med lite socker. Efter det gick sista milen toppenbra. Hemma igen blev det matlåda i kvällssolen på balkongen. Meckis var ute på andra tvåhjuliga äventyr.
 
Idag är det ju söndagstorsdag och ledigt. Maarit frågade om jag var intresserad av långcykling. Lite skeptisk eftersom det längsta jag hittills cyklat i år var gårdagens 56 km. Det går väl så länge det går. Jag tog ännu en gång fram Bianchin som snart får hybris av all plötslig uppmrksamhet. Jag ställde mig i vägkanten klockan 8:50 redo att hoppa på i farten när cykelkompisen passerade Torsåker. Innan hon kom passade jag på att föreviga ett cykelfejs som inte är helt nedsölat i snor och salt och svett och dregel. Skönt i morgonsolen. 
 
Vi cyklade till Gammelstilla och Årsunda, precis som jag cyklat igår. Vi drog i fem minuter var och tiden bara flög iväg. Plötsligt var vi i Trebo där vi tog ett kort fikastopp. Kort eftersom det var lite oklart om de ens hade öppet. Klockan var ju bara strax efter 10 och dagen var ju röd. Dörren var öppen och vi fick kaffe i alla fall, men någon korv kunde de inte åstadkomma. Synd. Hetsåt en liten chokladboll istället och försökte dämpa det mesta av hunger med pepsi. Gick sådär. Vi trampade vidare genom Sandviken och Jäderfors i tidernas motvind och efter svängen i Järbo började det gå lättare igen. Här stopp igen efter nästan 6 mil på min klocka. Nu är fejsen lite saltare och dregligare men rätt söta och glada ändå.
 
 
Vid Tegelbruket fortsatte jag raka spåret hem hem till bondeland medan Maarit fick attackera backarna längs E16 och fullborda sina 10 mil på egen hand. Jag fotade rapsfält istället. Inte riktigt sådär förtrollande gult än, men snart så.
 
8 mil fick jag ihop på dagens två timmar och femtio minuter. Fantastiskt nöjd med det. Nöjdast med att jag kan cykla halvhyfsat och hänga med utan att dö ihjäl. Trots att jag har cyklat förhållandevis lite så känner jag stor skillnad från förra året. Cykelmusklerna ska bara väckas och vänjas in, sen kommer de att vara bättre än någonsin.
Visa fler inlägg