A Tri Love Story

Dags för ett nytt kapitel igen. Hobbytriathleten skulle göra premiär i tävlingssammanhang. Vänta. Va? Ja på något vis blev jag övertalad att jag skulle vara med på Fjärran Tri. Coachens klubbisars egna nybörjartävling. Egentligen. Varför inte? Jag kan simma 300m. Jag kan cykla 18km. Jag kan springa 5,7km. Hur fel kan det bli? Jo, jag kan komma bort. Mer om den ångesten senare. Nej, jag kom inte bort. Det gick bra. Faktiskt. Allt gick bra.
 
När jag pratade med Maarit igår och fick ventilera ut all noja sa jag att det såg ut som att jag skulle packa för en veckas utlandssemester. Ungefär. Så vansinnigt mycket saker. Där fanns badkläder och handduk, kläder för många väder, två par olika skor samt duschprylar. Det som stack ut var kanske våtdräkten och cykelhjälmen. Det har jag sällan med mig på semester. Hittills i alla fall. Insåg när jag hade lagt fram allt att jag faktiskt inte ens ägde tillräckligt stor väska. Fick åka till mamma och låna.
 
Så nojig innan start. Teamade upp med Maarit inne i Gävle. Så nervös. Finaste bästa coachen gjorde sitt bästa för att kyla mina nerver. Ja, det här är en efterbild men hon är ju snyggast ändå. Förmågan att håla en frisyr så pass intakt efter vistelse i bassäng och cykling i halv storm. Jag är imponerad.
 
Vi går igenom alla regler och moment.  Hur cykeln ska stå parkerad och hur hjälmen ska hänga, hur skorna ska vara uppradade, hur tidtagningspinnen inte ska tappas bort, hur nummerlappen ska knytas och när den ska vara fram och när den ska vara bak. Till slut andas jag ut och växlingsplatsen är iordningställd. Tänker att det får bära eller brista.
 
 
Det bästa med att vara simmare är ju att man får glänsa lite i början. Även om det är ganska omöjligt att skapa sig särskilt mycket lucka på bara 300m simning kan det ju få kännas lite tufft att vara med i toppen efter första momentet. Därför hade jag svårt att bestämma mig för om jag skulle simma i våtdräkt eller ej. Jag vet ännu inte riktigt om den faktiskt hjälper mig i simningen, och vid en bassängtemperatur på 27 grader är det ju inte som att jag behöver den för värmen. Snarare tvärt om. Bestämde mig ändå för att det här var träning och att jag skulle träna på alla moment. Även våtdräktssim och dito avklädning. Och så ville jag ju faktiskt se lika proffsig ut som alla andra.
 
Bassängstrukturen var sådan att vi skulle fördela oss på fem banor utifrån tempo. Det förutsattes alltså att man skulle veta hur snabbt man simmade i förhållande till alla andra. Typ omöjligt. Jag underskattar gärna mig själv eftersom alla ser så våldsamt proffsiga ut. Jag kände igen ett par av dem från snabbanan på triathlonsimträningen. Bland annat han som enligt någon annan var den överlägset snabbaste och som alla skulle sortera sig utifrån. Han uppskattade att han skulle hålla 1:25 på sina hundringar. Okej, då blir jag kanske tio-femton sekunder efter på 300m. Vi simmade i bredd första 50, men jag kände att han nog var lite väl snabb så jag släppte av och la mig precis bakom. Har svårt att uppskatta hur mycket lucka han fick, men jag var i alla fall tvåa ur poolen. Före alla proffsen, utom en.
 
Skulle gärna sluta min redogörelse här, men samtidigt är det kanske nu det börjar bli roligt. När jag är så överdrivet koncentrerad på att jag inte får peta på cykeln innan jag har fått på mig hjälmen att jag glömmer tröjan och får göra om. Eller att jag är så taggad på att komma iväg att jag glömmer att knäppa skorna. Eller att fick så kort gummiband att jag måste knyta nummerlappen så hårt att jag får ont i magen. Och såklart är jag störigt långsam. Det hinner swischa förbi några proffs i den där växlingen innan jag efter sju minuter och tre sekunder sätter pinnen i tidtagningsutrustningen för första gången. Nu jäklar ska vi cykla. Tre varv runt Andersberg.
 
Jag är taggad  i början. Övermodig. Tror ju ändå att jag kan cykla något sånär. Ena skon vill inte fastna i clipsen och jag blir omcyklad av någon direkt. Tänker att det är därför. Det är det inte. Så tröstlöst. De bara viner förbi. En efter en. I sina aerodynamiska proffshjälmar och på cyklar som faktiskt ser ut som något utomjordiskt. Och det ser ut att ske helt utan ansträngning. Jag står stilla på min MTB och jag trampar verkligen allt vad jag orkar. Jag vet inte om det är en styrka eller en svaghet att jag inte kan låta bli att maxa. Mestadels. Jag ger upp lite inombords varje gång jag blir omcyklad. Och varje gång jag får motvind. Benen brinner till ingen nytta alls. Skrattar lite lätt när samma rymdmonster cyklar om mig för tredje gången. På tre varv. Hur är det ens möjligt att cykla så snabbt?
 
Men okej. Jag tar mig runt tre varv. Tänker att jag måste ligga rätt sist nu. Och jag har det värsta skräckmomentet kvar. Hitta tillbaka till växlingen. Det jag har nojat mest över sen jag anmälde mig till den här tillställningen är att komma vilse. För det är verkligen inte orimligt att det skulle kunna ske. Jag har tunnelseende när jag springer, och uppenbarligen även när jag cyklar. Tar inte in någonting av omgivningen. Inga riktmärken, ingen avståndsbedömning. Har ingen aning om ifall jag är rätt. Och när jag lämnar varvbanan och ska ta mig tillbaka in och växla har jag ingen i synfältet. Minns att det var en bit att cykla, men inte hur långt. Lättnaden när jag ser flaggvakterna och hittar in genom den där grinden. Så koncentrerad på att få loss fötterna att jag missar att stoppa tiden. Får backa någon meter. Whatever, jag överlevde det värsta. Arton kilometer cykling på 40 minuter och elva sekunder. Inte så jäkla tokigt på MTB ändå kanske? Men det stör. Tänk om jag hade en riktig cykel. Det har jag nästa gång.
 
Springa kan jag i alla fall, tänker jag. Och att komma i triathlonskorna går supersnabbt. En minut och tjugo sekunder i växlingen. De är dock inte supersköna att springa i. Ganska stora i framdelen och jag har knutit dem väldigt hårt. Mina fötter svajar omkring samtidigt som själva knytningen trycker. Domnar lite lätt. Kämpa på. Jag bestämmer mig för att jag inte ska prata med mina ben överhuvudtaget. De kommer att förflytta sig framåt så länge de inte har någon talan. Bara jag håller koll på andningen. Grymt trött i benen, men ändå känns löpningen bra. Tuggar på de där tre varven. Och jag trodde verkligen inte att jag sprang så fort som jag gjorde. Hade hela tiden kontrollerad andning. Bara trötta trötta cykelben. Fem komma sju kilometer på tjugoåtta minuter och tjugosex sekunder. Det blir ett snitt på ganska precis fem minuter per kilometer. Kanske precis under till och med. Det känns häftigt. Och jag kom i mål. Det är häftigast av allt.
 
 
Lite bananslem på lappen, men det ingår. Och ifrån någonstans har det kommit ett OK. Något sådant hade jag inte i startlistan. Någon bestämde plötsligt att jag representerar en orienteringsklubb? Eller bara att Hofors är OK? Både statusen och Hofors är OK. Köper det. Och tiderna säger inte så mycket, men de gör mig tvåa av en ännu okänt antal startande damer. Nej, vi var inte jättemånga men vem bryr sig. Vi blev tvåa och trea. Vi är bäst!
 
 
Du är bäst!. Tack för att du tror på mig och får mig att våga nya konstiga saker hela tiden. När har jag någonsin trott att jag ska prova triathlon på riktigt. Aldrig. Nu kanske jag vill göra det igen. Med en riktig cykel.
 
Och idag tyckte jag faktiskt att det var läge att fira med mjukglass. Trots att det åskade och spöregnade just då. Fick äta den under tak. Min glasstajming är på topp. Men jag har tävlat och presterat. Jag kan. Faktiskt.