Stockholm halvmaraton 2017

Hemma igen efter en helg i Kungliga huvudstaden. De många tillfälligheternas sammanträffande gjorde att mekarn och jag tog husbilen till Stockholm för en liten minisemester. Stockholm halvmarathon stod egentligen inte så högt på min att-göra-lista men kom på tapeten någon gång i mitten av sommaren när jag började prata springmål och medföljande handlingsplaner med Sara. Vi kan säga att det var i början på juli. Hon hade varit uppe och nosat på milen och sa alldeles självmant att innan vintern kommer stormandes så ville hon ha klarat en halvmara. Nästa sak som hände var att Kalle och jag åkte motorcykel hem från Norge och pratade om konserter och spelningar och han sa att om han ville se något live nån gång så ville han se Volbeat. Det passerade inte heller obemärkt förbi för jag gillar också Volbeat. Några dagar senare postade någon i mitt facebookflöde en bild på sina nyfådda konsertbiljetter till en spelning med just Volbeat. På Friends Arena den 9 september. Samma dag som Stockholm halvmarathon. Okej. Så jag har en sambo som vill gå på Volbeat och en springkompis som vill klara en halvmara och båda sakerna kan avverkas på samma ort på samma dag. Så. Jag fick Sara att anmäla sig till loppet och jag fick Mekarn att gå med på en husbilshelg med konsert och supporterinsats. Alla rätt.

Så på fredag kväll rullade vi iväg mot storstan. Tankstopp på Max i Uppsala och sedan sista biten till Solna i mörker. Föraren av vårt inte helt smidiga åbäke var lite nervös över att ratta i stan men vi hittade smidigt en idrottsplats alldeles nedanför arenan där vi för 80kr/dygn kunde parkera lilla husbilen på perfekt gångavstånd till både tåg och arena. Kontrollerade att det inte tog många minuter att gå till tåget om man passerade genom Mall of Scandinavia. Efter gåntrollen tog vi en målgångsdrink i förskott. Skulle ju inte hinna det dagen efter. Jag tror att man springer en helt okej halvmara med en Frozen Passion Daquiri i venerna. Jäklar vad god den var!

 

Efter en knölig natt i husbilen och en stadig havregrynsgröt till frukost packade jag på mig löparkläderna och så gav vi oss i väg. Loppet skulle inte starta förrän 15:30 vilket innebar en hel dag att slå ihjäl. Jag hade inte hunnit hämta nummerlapp dagen innan och kunde inte förutse hur tjocksmockat det eventuellt skulle vara i expon så jag ville vara ute i god tid. Men... Vi hann givetvis stanna till hos Tesla i när vi ändå "var tvungna att passera" på väg till tåget. För att klämma och känna och titta och provsitta vår gemensamma våta dröm. 

 
Lite nöjd kille. Sitter och myser en bil för 1,8 miljoner. Nästan lika mycket som vårt kommande hus för tusan. Vi har bestämt att vår första katt ska heta Tesla och troligen är det det närmaste vi kommer inom överskådlig tid. Men alltsååååå.
 
Till slut fick vi slita oss från elbilen och förflytta oss med eltåg till Stockholms Central. En kort promenad senare var vi framme på Skeppsbron. Jag hämtade min och Saras nummerlappar och det tog ingen tid alls. Och mässan hade inte mycket att erbjuda i termer av tidsfördriv. Ganska fattig. Alltså fanns det fortfarande tre timmar att slå ihjäl. Hur då? Varför hade jag varit ute i så ofantligt god tid? För att jag hatar att känna mig stressad. Men fota sig med fånig skylt kan man ju göra. Och bara försöka ladda.

Det var jätteskönt väder innan start. Vi satt på en bänk och åt korv med bröd till lunch och tittade på folk och fula hundar. Försökte så gott jag kunde att se fram emot min kommande 2-milsjogg. 

Efter ett tag fick jag meddelande från Sara att hon och hennes supportrar var på ingång så vi sammanstrålade på lämpligt ställe och gjorde sista uppladdningen tillsammans. Tyvärr blev det ingen förebild tagen, vilken otrolig orutin. Jag skulle starta 25 minuter innan henne och ville hinna med ett sista taktiskt toastopp, så sina sista 45 minuter fick hon ändå ladda ensam. Jag ställde mig långt bak i min startgrupp. B. Jag hörde folk runt mig småsurra om att de tänkte springa på 1:35 och misstänkte att jag nog faktiskt tillhörde de långsammare i samlingen. Jag hittade farthållare för 1:50 men inte mer. Jag hade nog angett mina 1:47 från Gävle som merit och förmodligen blivit seedad efter det resultatet. Jag är inte där just nu. Orkar inte vara där.

Jag har svårt att minnas loppet. Kanske för att jag inte hade mig själv och mitt lopp som huvudfokus nån gång egentligen. Jag funderade över logistiken efter loppet. Hur jag så snabbt som möjligt skulle kunna förflytta mig till Solna när jag sprungit klart. Och jag funderade över hur det skulle gå för Sara som känt sig krasslig hela veckan. Jag bara hoppades hoppades hoppades att hon skulle få klara sitt mål. 

Starten gick i alla fall och farthållarna för 1:50 försvann innan jag ens hann stava till farthållare. Såg flaggorna guppa iväg längre och längre bort med en oroväckande hög hastighet. Orkade inte bry mig om det. Försökte bara hitta den känsla jag vill ha. Det var några lite trånga passager i början, men det släppte snabbt och jag fick fri yta. Efter en kilometer kom en lång tunnel som redan var så varm och syrefri att det kväljde. Stackars stackars alla som skulle starta senare. Jag minns inte så mycket mer än att jag tyckte att banan var fruktansvärt tråkig. Så mycket tomma och tysta bakgator. Inget liv och ståhej. Bara ett tyst och taktfast trampande av tusentals skor mot hård asfalt. Duns, duns, duns. Det hände liksom ingenting. Efter fem kilometer på dryga 26 minuter antog jag att det här skulle bli ännu ett lopp i trakterna av 1:52. Jag tycks vara programmerad så. Milen på 53 gav samma känsla. Det här är en fart som inte dödar mig, men kanske borde jag egentligen kunna kräma ur lite till. Vi sprang igenom en park och jag såg en skylt där det stod "heja Sara - du bryter fan inte" och tänkte ååkejrå, men det här är satans tråkigt alltså.

Andra halvan var mycket bättre. Lite finare passager vid vatten, lite centralare delar med mycket folk. Helt plötsligt ett känt ansikte i publiken som hejade på mig. Mördarbacken vid slussen var samma som på senaste Stockholm Marathon. Nu kom den efter 13km istället för 30. Aningen skönare måste jag säga. Och där mötte vi dem som hade sprungit 19 och var på väg tillbaka mot mål och det var speaker och mycket publik och bra drag. Med en tredjedel kvar har jag alltid min sämsta känsla på halvmarathon. Sju kilometer är ganska långt när du redan har sprungit 14 på hög belastning och det går inte riktigt att se att det ska vara över inom överskådlig tid. Men det är ju ändå det till slut.

Jag följde planen om att dricka i varje station. Från början kände jag att jag var på minus i vätska pga en ganska lång dag utomhus, men efter ett tag så skvalpade det snarare i magen. Ändå var jag så dammtorr i munnen att det var helt omöjligt att blöta upp den dextrosol som funktionären delade ut. Jag fick tugga sönder den och svälja hela samtidigt, men tack jesus för socker till en trött 17km-hjärna. Strax efter dextrosolen (tror jag) skulle vi göra en snäv vänstersväng in i en park. Det stod en skylt vid sidan av spåret (typ förbjudet att rasta hundar, eller nåt) och den satt väl ungefär huvudhöjd på folk av mer normallängd än jag. En snubbe genade lite mer än andra och sprang rakt in i den med tinningen. Han ramlade ihop några meter framför mig men tack och lov var han snabbt uppe igen. En har skapligt tunnelseende efter 17 km, oavsett om en nyss har fått dextrosol eller inte. 

Sista tre kilometrarna var nog de roligaste. Det gav mycket energi att komma tillbaka till Slussen där det var bra stämning och skönt att få möta dem som var på väg upp för backen. Stämningen höll i sig hela vägen mot mål och jag lyckades öka farten lite på slutet. Hade konstaterat tidigt att jag inte hade hittat idealspåret så jag sprang i vanlig ordning alldeles för långt. Jag kom imål på en officiell tid av 1:52:25 men ser på klockan att det kanske gått lite snabbare än så eftersom den mätt upp strax över 21,5 km. Det här är förstås inte heller hela sanningen eftersom klockan förmodligen har raderat de första 400m som gick väldigt långsamt, men det här är hur som helst en tid som jag är jättenöjd med.

 

Ingen tid att fundera över efterbilder och medaljselfies. Jag skulle lyckas ta mig till Solna, duschas och återställa någon form av vätske- och näringsbalans på drygt 1,5 timme innan det vankades konsert på Friends Arena. Jag spurtade igenom det evighetslånga målområdet till busskuren där jag hade bestämt träff med Kalle. Han stod där han skulle och vi gick trettio meter till Kungsträdgårdens tunnelbana och i samma sekund som vi klev in genom spärrarna öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Tajming. Det kan tyckas ovärt att åka en station, men det var det alltså inte. Och vi skulle ju ändå hitta ett pendeltåg. Allt gick smidigt och bra och en dryg halvtimme efter målgång var vi tillbaka i husbilen.

Vi (läs mekarn) har inte gjort slag i det där med att fixa en varmvattenberedare till husbilen och jag var sådär pepp på att duscha i 10-15-gradigt vatten ur en slang som åstadkommer typ tre droppar i minuten. Inte. Men nöden är väl uppfinningarnas moder (eller vad mamma klämkäckt brukar säga) så vi löste det genom att koka ett par liter vatten på spisen och späda ut kallvattnet i en 10l vattenkanna. Kalle fick sen bokstavligen vattna mig medan jag schamponerade och tvålade in mig i den lilla skrubben aka husbilsbadrum. Funkade prima. Och jag hann till och med stödäta några mackor och frukter innan vi gav oss iväg 

Ren men trött och urlakad hastade vi vidare till Friends. Jag borde förstås ha fattat att vi inte alls hade så bråttom som jag trodde när jag såg att konserten skulle börja 19:30. Det var förband i två timmar. Två timmar av skrän med klappkass ljudkvalitet. Men sen, sen väntade ytterligare två timmar av... jag vet inte ens hur jag ska uttrycka det rättvist... Två timmar av magi. På riktigt. Jag har aldrigt riktigt identifierat mig som en sådan som blir berörd av musik. Definitivt inte av en sådan som blir berörd av rockmusik. Men det var magiskt. Det var så himla himla himla bra. Sångarens röst liksom borrade sig in i mig och typ smälte mig inifrån. Det var fint.


Men kompisen då? Jag är så ledsen över att jag inte trodde att jag hade tid att vänta in hennes målgång. Om jag hade vetat att konserten i själva verket började två timmar senare än utsatt tid så hade jag ju hunnit det med marginal. Det hade varit fint att få heja henne i mål på plats för det var ju primärt därför jag var där. Det var inte riktigt så att jag hade mitt eget lopp som huvudfokus. Jag orkade inte fundera så mycket över hur det gick för mig själv medan jag sprang för det enda jag kunde tänka på var vad som hände med start 25 minuter längre bak. Jag uppdaterade trackingtjänsten som en galning när jag satt på pendeltåget och till slut så såg jag att hon hade kommit i mål. Strax dök också den här bilden upp från hennes supporter.

Jag är så himla glad och stolt över den här tjejen som kämpade för att klara vårrusets 5 km i maj. En tjej som sen helt plötsligt sprang en mil och bestämde sig för att hon ville göra en halvmara. Trots att hon hävdar att hon inte tycker om att springa. Hon har gjort en fantastisk resa. Jag vet hur mycket det betyder att luta sig mot andras rutin och erfarenheter när en ska göra svåra och läskiga saker för första gången, men jag vet också att det inte är någon annan än du själv som måste ta ansvar för din träning, investera i din tid och avverka vartenda enskilt löpsteg i din uppladdning. Jag hade aldrig kommit på att jag skulle springa Marathon eller göra en Klassiker eller ens testa triathlon om jag inte hade haft min rutinerade kompis med på tåget. När Maarit började hjälpa mig att styra upp träningen hade jag också en halvmara som mål men innan jag visste ordet av så var jag anmäld till både Marathon och Ironman....

Jag vågade uppleva resor mot nya målgångar och medaljer för att jag hade någon som bekräftade mig och trodde på mig och som jag kunde ställa alla dumma frågor till. Om jag kan vara den kompisen för Sara är det lika stort och betydelsefullt för mig som att själv få den hjälpen. Stort för att jag vet hur det känns när en klarar och fullföljer sina långa och svåra och läskiga saker. När en får korsa mållinjen och det gör ont exakt överallt och den där medaljen som en har visualiserat genom hela uppladdningen äntligen hänger där runt halsen. Det är så mycket känslor i det och jag kände de känslorna genom hela loppet. Det känns inte som att jag själv har gjort någon särdeles häpnadsväckande insats, men denna halvmaramedalj kommer ändå att få en speciell plats i samlingen. Det är fasen inte bara att gå ifrån att tvivla på 5km till att genomföra en halvmara på fyra månader. Jag är så himla stolt och glad för att vi klarade det tillsammans.

 
Söndagen ägnades mest åt hemfärd. Vi ville inte stressa på morgonen så klockan var lite mer än det var tänkt innan vi kom iväg. Dessutom går det näppeligen att åka mer än 90 km/h med Husis så det tog sina timmar att komma hem. Vi gjorde några timmars insats vid husrivningen när vi kom hem, sen åkte jag till Sara på en lång och mysig ältar-fika större delen av kvällen. Det fanns saker att prata om. Så glad att jag har hittat den här energispridande stjärnan!  
 
Nu är det måndag och ny vecka i antågande. Nya mål på gång. Om två veckor springer jag Lidingöloppets 30km om saker blir som det är tänkt. Jag vill inte gå in i det med orimlig press, men jag vet att det har hänt många många mil i mig sedan hösten 2015 när jag gjorde det senast. Jag hoppas att jag ska kunna genomföra loppet med ett lite mer rutinerat huvud än jag hade då.