Tisdagssimning

Jag ska hissa den där blöta sporten till skyarna ännu en gång. Varför? För att det är så himla himla himla roligt just nu. Och det känns så bra. Vartenda simtag känns bra. Jag hade verkligen laddat för passet idag. Faktiskt längtat till det sen jag klev ur bassängen i lördags. Jag älskar att jag längtar till nästa simning så fort jag är klar med ett pass. Det har aldrig någonsin hänt förut. Nu händer det varje gång. Nu hade jag till och med sett fram emot ett lite längre pass efter att de senaste gångerna nöjt mig med 45-50min och stannat nånstans kring 1800-2200m. Minst en timme och runt 3km var planen.
 
Det jag nästan gillar mest är att känslan av att jag verkligen verkligen vill till bassängen väger upp den ofantliga risken som tas att åka till simhallen på allmän tid. Det kan se ut precis hur som helst i bassängen. Folk i alla tänkbara tempon med noll trafikvett både över och under vattnet. Rotation eller rakbana? Högertrafik eller vänstertrafik? Särskilt svårt när det bara finns två banor avsatta för motionssimning. Pust. Men jag hade tur och det var helt tomt på motionsbanorna när jag kom. Det var bara att markera revir längs linan och ligga kvar där. Orubblig. Det gäller att visa för eventuella medresenärer att jag tar minst plats och är minst i vägen om jag slipper hålla på och rotera. Behövde dock aldrig stångas för att få behålla min halvmeter längs linan. Kanske tack vare ny och skrytig badmössa. Så skönt.    
 
Jag tänkte att jag skulle ta den vanliga pyramiden och bygga ut den med 400 och 800. Helt plötsligt dubbelt så lång. Vid närmare eftertanke känns en pyramid lite mer pyramidig med de längsta sträckorna i ändarna och en smalare topp. Jag vände alltså på min pyramid och den blev 800-400-200-100-50-100-200-400-800 istället. 3050m lång. Bara frisim med paddlar. Dessförinnan hade jag betat av 200m insim. Planen från början var att vara nöjd där vid 3,2km men efter andra fyrahundringen dök det upp roligt sällskap i bassängen och känslan var asbra så jag ville fortsätta. Skarvade på passet med de obligatoriska 8*25 start 30 och avslutade sen med slösimning 150+200 frisim och 200 bröstsim för att nå den magiska fyrakilometersgränsen. Där hade det gått en timme och tjugofem minuter sen jag hoppade i. Den känslan, att lagom skakig kliva ur bassängen efter fyra kilometer. Jag älskar den. När är nästa pass?
 
Och den nya mössan. Jag kan inte bestämma mig för om jag skäms lite för den eller om den bara är fantastiskt rolig den också.



 

Måndagstankar

Jag hade verkligen verkligen sett fram emot att köra slut på mig själv med både pump och pulsspinning ikväll. Det är så sällan jag kan köra den dubbeln på måndagar och nu när jag känner mig jultjock och överäten till max hade det suttit som smäcken att cykla ur sig lite överskottsenergi.

Såklart var det därför ingen spinning idag. Blev såå himla himla besviken när jag insåg det. Meeen, det innebar istället att jag fick träna på tre saker. Egentligen fyra, men den fjärde handlar enbart om att välja hur jag ska hantera en märklig och obekväm situation. Jag väljer att låta bli att hantera den ett tag till och istället fokusera på tre saker som jag förmodligen behöver lika mycket som ett spinningpass, kanske mer.

Först fick jag träna på att vara helt närvarande på pumppasset. Jag skulle inte göra något efter. Ingen hets till simhall och ingen spinning. Bara där och då. Stången, vikterna, musiken och jag. Bara ett pass. Helt möjligt att vara pigg i huvudet hela tiden. Fokusera och prestera. 

Jag fick dessutom träna på tanken att det är nu jag ska bli trött. Inte på nästa pass, utan nu. Att jag inte har så lång tid på mig innebär att jag kan utmana lite och lägga på lite mer vikt. Jag är dålig på det. Förmodligen för att jag inte riktigt klarar av när det bränner och svider i musklerna. Veklingen i mig gillar inte mjölksyra. Därför har jag tyvärr inte riktigt förmågan att bli slutkörd av ett pumppass. Jag känner vilka muskler som har jobbat, men pulsen känns helt oanvänd och det åstadkommer en känsla av att jag inte har tränat alls när jag åker hem. Det kryper i hela kroppen och jag känner att jag verkligen borde göra något mer. Och jultjockiskänslan är kvar. Nästan större än före passet. 

Den tredje saken jag fick träna på, och fortfarande tränar på, är därför att stå emot impulsen att hoppa i springkläder och sticka ut på en runda. Jag funderade när jag åkte hem vart det är gatubelysning så att jag skulle slippa springa i mörker. Hade bestämt mig för att springa upp till wallkorset och vända och avsluta med ett varv runt byn. Men... Jag insåg att det är precis så jag inte ska göra. Jag ska attackera det på precis motsatt vis. Jag känner mig misslyckad just nu men vet att jag inte ska ge efter för den där jagmåstetränafleratimmarpaniken. Den får mig att må sämre ändå. Istället ska jag äta, duscha och kolla på en OS-krönika och vara nöjd med min pump. Imorgon blir det skridskor och simning och däremellan en lunch med en fin vän. Nya chanser att få bukt med tränaförliteångesten och tjockiskänslsn om de envisas med att sitta kvar. De tankarna ska bort. 

Premiäråket

Idag fick jag med mamma på vinterns första långfärdsskridskoåkning. Det blev aldrig någon åkning förra vintern ty brist på just vinter, så det var mycket efterlängtat. Så, trots fjorton bistra minusgrader begav vi oss till Edsken för att testa om isen höll. Det gjorde den. Helt fantastiskt väder, kallt men strålande sol. Jag frös om fötterna från början, men det gick till sig. Jag åker i mina slalompjäxor och de håller konstigt nog värmen ganska bra trots att det är brutaltrångt i dem. Klumpigt men stadigt.



Två alternativ finns på edsken. Antingen åker man runt runt på en trekilometersbana i viken vid badplatsen eller så åker man till världens ände där sjön tar slut. Typ en mil eller så enkel väg. Där byter man sjö och där finns enligt ryktet den bästa isen. Vi ville dock inte ge oss ut på några långa strapatser denna den första gången, så det blev bara tre varv på den korta banan. Alltså nio kilometer. De två första varven tog vi det lugnt, men på tredje försökte jag trycka på lite. Jäklar att det kan vara jobbigt om man vill. Skinkorna och låren fick smaka på, det kan det behöva. Bitvis var det superbra is men mestadels ganska knöligt. Har som sagt sett bilder från isen på fullen. Ser fram emot att ta mig dit nästa gång, eller någon annan gång. På tisdag kanske. Om väder finns. Imorgon ska jag försöka plugga duktigt och sen belöna mig med dubbelpass på aero. Ser fram emot det också.



Visa fler inlägg