Ännu en helg

Om helgen började i fredags så började den med att jag styrde kosan till gymmet efter jobbet. Tredje gången den veckan. Drog i stakmaskinen i en halvtimme med ännu ett avsnitt av rättegångspodden i örat innan jag pillade på några små vikter en liten stund. Jag gillar verkligen min nya gym-rutin. Jag har tagit mig i kragen och åkt dit minst två gånger i veckan i sju veckors tid och jag inbillar mig att det kanske ger lite resultat. Lite.

Hem, snabbduscha och svira om för att möta upp Ida och Tatte och Niklas och gå på revyn hemma i Torsåker.

Omdöme? Pia ska ha all cred i världen som orkar rodda det där arrangemanget år ut och år in och det är fantastiskt roligt att det händer roliga saker i byn. Men. Alldeles konstruktivt vill jag kanske säga att det inte höll samma standard som det brukar. Lägre igenkänningsfaktor än vanligt pga inte så många tydliga imitationer. Sen är jag kanske lite PK och tråkig, men jag tycker inte att man ska driva om ”Me Too” och få det till att tjejer ljuger och hittar på om sexuella övergrepp. INGEN anmäler ett påhittat övergrepp så det blir inget kul skämt. Punkt. Och jag vill verkligen stötta den här ”jag-ser-ut-såhär-och jag-duger-som-jag-är”-tesen men tycker kanske inte att det är helt nödvändigt att tre fullständigt normsmala tjejer nyper sig i den totalt obefintliga valken medan de sjunger att de är ”nykter och tjock”. Bara varför?

Efter revyn blev det kortspel och vin hemma hos Ida och Tatte. Sen snubblade vi hemåt i natten, mekarn och jag. Kul kväll trots blandad kvalitet.

 

Lördagen inleddes med fyra timmar i skrothögen. En alldeles fantastiskt skön dag och sådana spelar det liksom ingen stor roll hur de spenderas bara de spenderas utomhus. Mamma och pappa kom och kastade skrot med oss. Och grillade korv. Skrotkastarpicknicken är den bästa picknicken.

 

Vid 16 skulle jag simma med Marre Maräng men hon hade fastnat i vinkelvolten på Valbo köpcentrum och hann inte hem. Simma själv eller låta bli var då frågan. Jag hade simmat tre gånger tidigare i veckan men två av dessa hade jag knappt blivit blöt. Till slut bestämde jag mig för att ett kort pass också är ett pass om man faktiskt bestämmer sig för att bita i lite. Jag blev sen men jag tog mig iväg, och jag simmade delar av Annas pass en gång till. Huvudserien med 16x100m.

4x100 @1:40
4x100 @1:45
4x100 @1:50
4x100 @1:55

Behöver jag säga att det hann bli ganska jobbiga 45 minuter?

Efter simmet rullade jag mot Dalarna för mat&prat&sleepover med Hanna. Jag ville fira hennes födelsedag med min blotta närvaro, samt med ett litet paket och en Palanca.

Det krävdes mer än skruv och hammare för att ta sig in i Palancan, men när vi väl lyckats så pratades massor med timmar i väg. Terapi utan dess like. Saknade bästa vän. Fasen vad jag behövde prata med någon som verkligen verkligen lyssnar. Ja, Hanna är ju tolk. Hon jobbar med att ta till sig av vad folk säger. Inte bara humma med och tänka på annat. Det märks, jag lovar. Hon hade dessutom köpt mina favoritchips och till och med mitt favoritkaffe, min favoritjuice och mitt favoritbröd till frukosten dagen efter. För att hon noterar sånt.  Innan vi somnade, och innan jag rullade hemåt igen på söndagen så såg vi filmen om Utöya på Netflix. Riktigt bra, men hemsk.

Söndagshänget fortsatte sedan i gymmet med Maarit. Äntligen. Som jag sa, jag är fantastiskt nöjd med min gymrutin, men som jag saknat att ha min gymkompis. Min simkompis, springkompis, cykelkompis, pratkompis. Hon som är den hittills ända källan till bilder på när jag lyfter en stång.  

 
Ni fattar att jag är van att hänga med den där mästerfotografen nästan varje dag. Nu ses vi kanske max en gång i veckan och det är fortfarande oftare än jag träffar många andra vänner, men ändå. Omställning. Vi lyfte och vi roddade och vi drog och vi pressade en stund, men framförallt kunde vi prata ikapp åtminstone lite.
 
En snabb tripp till Sandviken för att hämta hem en bil, sen fortsatte jag söndagshänget med en lång pratpromenad med nästa saknade vän. Coolaste bruden i Hoo kom fram på byn och vi knatade och pratade i nästan 8km. Ännu mer terapi. Ännu mer kräkas på äckliga normer och skeva ideal och allmänt pittiga människor. Framförallt en och en halv timme frisk luft. Skönt.
 
Det sista som hände var en kaffe hos mamma, men där var min sociala bägare för helgen redan skapligt överfylld. Efter en sån här supergenomtrevlig flänga-runt-från-det-ena-till-det-andra-helg så känns det lite som att jag skulle behöva ägna kommande måndagskväll åt att enbart stirra in i väggen och tömma hjärnan, men jösses vad det var värt det.

 

And the fun thing is…

Först en teaser…

Ja hur går det egentligen med simningen? Tro’t eller ej. Det är lite kämpigt att hålla motivationen på topp och det är inte klang och jubel varje gång jag rattar till poolen. Varför? För att det mesta generellt känns ganska kasst ju. Prestationsprinsessan har liksom kronan rejält på sned at the moment. Saker går inte bra. Inte alls bra i jämförelse med vad som en gång i tiden varit bra. Och det är alltid så jag funkar. Kan aldrig jämföra nu med nu. Måste alltid jämföra nu med då och slå undan benen på mig själv. Förklara. Försvara. Förkasta. Förtvivla. Jag orkar inte.

Och djupt där inne finns det en bekräftelse-junkee som bara vill bli sedd. Bara vill duga. Bara vill höra att det går bra och tro på det. Jag säger nästan aldrig till mig själv att det går bra. Säger aldrig att jag duger. Jag vet inte om jag vill drivas av att bli bättre eller om jag vill drivas av att bara vara bra nog. Hur som helst så tillfredsställer jag inte mina bekräftelsebehov på egen hand alla gånger. Jag är snarare ganska jävlig mot mig själv.

Ibland går det superlätt att hitta motivation, knåpa ihop ett lagom tufft pass, genomföra det, vara nöjd, känna mig stark. Veckan innan jag åkte till Bollnäs hade jag simmat riktigt bra både tisdag och onsdag. Nu vill jag lägga till ett ”nåja, så bra var det ju inte…” bara för att trycka dit att en normal jag faktiskt inte alls skulle vara nöjd med det där. För det fattar ni väl? Ja såklart att ni gör. Den där tisdagens pass bestod av korta intervaller i så hög fart som möjligt. Ett varv utan utrustning och ett varv med paddlar och dolme.

8*25 @45
4*50 @1:15
2*100 @2:00
200

Jag blev förvånad när jag tittade upp på klockan och såg att jag gjorde femtiorna på ungefär 43 sekunder. Kände att ja jävlar, det går ju. Hundringarna på 1:32 var ändå rätt wow. Tvåhundringen på ungefär 3:10 var bästa på länge. Det här var fan inte så jäkla klappdåligt. Bra Sara. Bra.

Dagen efter upprepade jag bedriften på långa intervaller. En huvudserie på 3000 meter bara sådär.

4*400 1-4 @7:45 (6:55 – 6:45 – 6:40 – 6:40)
3*300 1-3 @6:15 (5:25 – 5:10 – 5:00)
2*200 1-2 @ 4:30 (3:30 – 3:10)
100 (1:35)

Jag kunde hitta olika farter och jag kunde faktiskt ta i. Det jag ändå inte kan låta bli att vara lite besviken över är att ”truckrempot” är någon sekund lägre per längd än vad jag skulle vilja. Kanske bara en, men det ger ändå rätt stor skillnad på framförallt 400m. Sanningen är att jag inte riktigt orkar ta i i 400m heller. Men jag affirmerade det här, och när jag sen simmade 200:ingar i Bollnäs på fredagskvällen så kände jag mig helt ostoppbar.    

Det går bra ibland och det är skitkul ibland. Som den där fredagsmorgonen när jag fick sällskap av dessa M&M’s. Morning Mermaids.

Då behöver jag verkligen ingen extra pepp. Då forcerar vi några femtior med starttid och jag skiter i exakt allt annat än att det bara är superkul att simma. Superkul att hänga. Men de gångerna det inte går alls är ändå så många fler. Just eftersom det oftast är en avsaknad av ett ”vi” i min simformel. Att inte dela det med någon är så tråkigt. Det är så lätt hänt att bara laja runt. Mys-simma utan tanke och utan plan. Utan att det ens är särskilt kul. Det är klart att det inte är någon som bryr sig sådär vansinnigt mycket om vad jag gör för tider på 200m. Troligen ingen som bryr sig alls. Knappt jag själv egentligen. Men jag vill inte tröttna. Inte nu när simning är typ det enda jag kan göra.

Det var i onsdags eftermiddag när jag för vilken gång i ordningen tappat räkningen på min fyrahundring som jag i huvudet knåpade ihop brevet till Anna på Simcoachen. Finns det någon av er som vill peppa upp en deppig och ofungerande triathlet på distans? Finns det någon som kanske kan serva mig med ett eller annat nytt simpass i veckan men mest bara skicka en fråga ibland om jag gör något vettigt i den där poolen? Efter lite mailande fram och tillbaka så hade hon ramarna klar. Jag kommer under 10 veckor att få distanscoaching och ett helt ton ny simpepp av Anna. Det ska bli så kul att se vad det kan ge.

Imorse gjorde jag CSS-test. Den ångesten det innebär att simma max i 400m och sedan i 200m är inte nådig. Jag vet att jag är långt ifrån den standard jag skulle vilja ha. Jag har noll kondition och det är väldigt långt med 400m för tillfället. Om jag är nöjd med att prestera 6:28? Äh, det är väl tur att det finns saker att jobba på. Det måste ju finnas ett utgångsläge och detta är väl alltid något.

 
Nu måste jag åka och fixa ett batteri till pip-prylen, för imorgon ska det levereras på riktigt. Mitt första pass med distanscoach. Coolt.

Min helg

Hej hallå i sommarhösten. Vilken underbar helg det var. Ni vet det där märkliga som sker i huvudet på folk VARJE gång det blir någon typ av extremt väder? Oavsett om jättekallt eller jättevarmt så vimlar det plötsligt av bilder på folks termometrar. Inte fina höstfärger, inte barn som kastar löv, inte gulliga hundar mot spegelblanka sjöar. Termometrar. Jag. Fattar. Inte. Grejen. Jahaa, du vill upplysa om att det är tjugo grader varmt den fjortonde oktober hos dig också? Vad konstigt, jag trodde att jag var exakt ensam om det idag. Såvida du inte har bosatt dig på en öde ö i Stilla Havet så inbillar jag mig att majoriteten av dina fejsboksvänner upplever typ samma väder som du. Typ samma. Men lite kul fenomen. Termometerfenomenet.

Men på tal om öde ö i Stilla Havet. Ironman World Championships. Kailua-Kona, Hawaii. I lördags. Shit vilken häftig tävling. Och shit vad kul att jag blev inbjuden till lite samkväm med fina triathlonkompisar på kvällen. Meckis var ju ute med jobbet och fiskade så jag rattade mig ensam men med säker hand hem till Camilla och Ilpo i Valbo på lördagskvällen. Pizzabeställning och livestreaming av tävlingen med det här sköna gänget. Om jag har pondus nog för att arrangera människor i grupp? Not really...

Eftersom jag var ett sjunde och alldeles fritt snurrande hjul på den här partillställningen där alla andra fick hålla tass med någon så är jag ju superglad att det fanns en liten lurv som ville hålla tass med mig också. Bosse. Typ det sötaste jag sett faktiskt. Så charmad. Undslapp ett antal naaaaaw och åååååh som inte de andra gjorde om sina partners, så kanske lite vinstlott ändå. Plutt.

 
När jag rattade hemåt vid klockan 23 var det fortfarande 15 grader ute. Jag fotade inte den termometern heller, så ni får tro på det ändå. När jag kom hem satt jag i sängen med datorn och fortsatte följa tävlingen så länge jag orkade, sen sov jag på tvären i en stor och tom säng. Inte helt oskönt att få bete sig exakt hur man vill ibland faktiskt. När jag vaknade tittade jag på några målgångar av de hjältar som snubblade i mål live där och då efter 14-15 timmar. Mest imponerande såklart att ta del av att det blivit banrekord för både damerna och herrarna. Både 7:52 och 8:26 är helt sinnessjuka tider. Fattar ni? Jag fattar inte.
 
Min söndagsförmiddag spenderades i Storvik tillsammans med denna duo av sköna bönor. Och så det nya lilla miraklet Oscar som vi bara ska försöka förstå att han finns. Men alltså seeeeeeer ni hur fiiiiiiiint det är.
 

Vi köpte sallader och vi promenerade till Näsbysjöns rastplats där vi satt länge länge i solen och bara levde. Slog till och med till på en glass. Kulglass. Det var inte direkt som att restaurangen var beredd på att det kunde bli aktuellt att sälja kulglass i oktober, men det gick ju.

 
Och så fick vi såklart passa på att stjäla den lilla solstrålen lite då och då.

När jag kom hem hade storfiskarn både hunnit hem och hunnit stödvila lite, så vi drog iväg till gården för att kasta lite skrot. Så här va. Att riva ett hus genererar ganska mycket metallskrot. Att därtill ha föräldrar med en hamstringstradition av att spara på gammalt skit i form av maskiner och jävulskap genererar också mycket metallskrot. Och så fordonsintresset med sjuttioelva skruttbilar uppepå det. Det genererar asmycket metallskrot. Vi har lagt allt på en helt brutal hög i väntan på bättre tider. Skrotpriset är ish en krona per kilo och vi har nu fått låna ett flak för att frakta bort allt. Alltså, varenda liten pinal jag lyfter och bär och kastar ner i det där flaket genererar pengar in till det nya huset. Och jag får lyfta skrot utan att behöva åka till gymmet. Win win.

Men mest hade jag ju förstås velat springa på den här sagolika vägen. Men snart. Snart har jag den tio meter utanför min ytterdörr. Och knän som fungerar. Som jag längtar.

Snart ska jag berätta om en kul nyhet. Lite kul i alla fall. Hold on.
Visa fler inlägg