Göteborgsvarvet 2017

Hemma igen efter en mycket fin helg på västkusten ska jag försöka sätta ord på min femte halvmarathon, tillika mitt första Göteborgsvarv. Och en helg som innehöll så himla mycket mer än ett litet löplopp. Tanken om en spontananmälan till Göteborgsvarvet slog mig när jag kom till insikten att Meckis i alla fall skulle ägna hela den här helgen åt sina veteranmopeder eftersom han skulle åka Storsjön Runt. Jag kollade möjligheten att fixa boende hos fina och saknade Anna, och när det var grönt anmälde jag mig. Jag tänkte att det skulle gå så många bilar från Hofors till Götet att min rumpa förhoppningsvis skulle få transporteras med någon och jag behövde bara fråga Maarit och Anders så var den saken också löst. Så då så. Första Göteborgsvarvet. Den korta historien är att det var trångt och ryckigt. Den långa historien kommer nedan.
 
Pre-raceday:
Fredag morgon innan tio stod jag utanför IT-avdelningen och stampade och efter att ha hämtat upp Marie efter vägen rullade vi iväg från Hofors. Kompisarna överröstade varandra i diverse hemligstämplade telefonmöten och jag försökte stänga ute allt jag inte skulle höra genom att lyssna på ljudbok. Några kaffestopp, lunchstopp, kisstopp och tankstopp senare nådde vi Göteborg.
 
Jag följde med kompisarna till mässan där vi hämtade ut nummerlappen innan jag lämnade dem och letade på en spårvagn mot Bergsjön och Anna. Vi lagade himmelska halloumiburgare till middag och sen tog vi en pratpromenad i omgivningarna. Så kul att få prata jobbtankar och bekymmer och erfarenheter med en annan W:are. En som varit klar precis lika länge och har nästan samma saker i bagaget. Anna och jag läste om grundvatten och avrinning och vi dimensionerade dagvatten- och bevattningssystem tillsammans under min sista termin i Uppsala. En sak att prata om var hur otroligt ovettigt det varit för oss båda att läsa det där vattenresursblocket, men hur bra det ändå går att jobba med helt andra saker än man har läst. Jag är så glad för den terminen som nog faktiskt var min bästa, just för att jag klickade så himla bra med den här bruden.   
 
En liten bergsbestigning i skymning blev det också, bara för att jag skulle få en utsikt över hela himla stan. Mycket fint. Sen var det god natt.
 
Race-day
Göteborg bjöd ju plötsligt på helt magiskt högsommarväder men det var kanske inte helt optimalt inför ett halvmarathon. Jag sov i en bastu och jag vaknade i en bastu och när vi åt frukost och morgonsolen stekte in genom fönstret visade termometern 39,7 grader i lägenheten. Jag försökte kompensera med litervis med vatten, juice, kaffe och mer vatten men hjärnan kändes redan som ett stekt ägg. Och på tal om stekt ägg, vilken himmelsk frukost jag fick. Den här bilden tog jag innan alla burkar med fröer och müsli och allt vad det var hunnit ställas fram. Som på hotell. Jag tror nästan jag var på hotell.
 
Efter frukost hoppade jag i springmunderingen och så gav vi oss iväg in mot stan. Det var en chock att kliva ut ur lägenheten och känna att den där tryckande värmen fanns där ute också. Tjugosex grader i skuggan. Hur sjutton skulle det gå att springa i det? Väderappen lovade dock att temperaturen skulle dala något alldeles osannolikt innan eftermiddagen. Eftersom jag inte skulle starta förrän 16:00 fanns det hur mycket tid som helst och jag hoppades allt vad jag orkade att väderomslaget skulle vara sant. Det var dock bara att ställa in sig på en jobbig resa och försöka dricka, dricka och dricka.
 
Inne i stan mötte vi upp Oskar som pluggade med oss fram till kandidatexamen i trean. Jag vet inte om Anna och han läste något mer tillsammans senare men jag har nog faktiskt inte sett honom sen dess så det var också himla roligt. Vi köpte sallader och så gick vi till trädgårdsföreningen och försökte hitta någon form av halvskugga. Perfekt uppladdning.
 
Hoppet fanns att den där temperaturdippen skulle bli verklighet för efter en stund frös kompisarna och vi bestämde att vi skulle förflytta mig till starten. Kompisarna lotsade mig till en spårvagn som sen efter diverse vibblande av guider och funktionärer ändå blev en buss. Jag tog sikte på andra nummerlappsbeklädda människor och tänkte att allt löser sig. Strax innan jag kom till hållplatsen där jag skulle kliva av kom två polismotorcyklar på en liten smal väg, tätt flankerade av tre mörka män i shorts och linne och nummerlappar på bröstet. Ja, det var tättrion i loppet minsann. Där, strax innan klockan 14 hade de sprungit i knappt en timme och var på väg mot mål. Herregud vad snabbt det gick.
 
Jag var vid startområdet i väldigt god tid. Tur det för det var så himla gigantiskt stort. Ja, jag fattar att det måste vara det för att kunna få 60 000 människor i omlopp under en och samma eftermiddag men jag var ändå inte helt beredd på vilka avstånd det skulle vara. Jag var ju framme, men jag gick och jag gick och jag gick. Frågade tre olika funktionärer efter vägen till väskinlämningen och till slut kom jag dit. Kändes som att jag redan gått en halvmara då.
 
Fortfarande mer än en timme till start. Jag satt i gräset utanför väskinlämningen och åt en äcklig bar som någon liten snubbe räckt mig under evighetspromenaden. Tack för det, för jag hade inte tänkt på att få med mig någon form av egen energi. Inte ens en liten banan. Jag tittade på prisutdelningarna på en storbildsskärm där jag satt. Tänk att de redan sprungit klart. Säkert duschat också. Och jag väntade fortfarande på start i samma lopp. Och jag väntade. Till slut lämnade jag in väskan och började fördriva tiden med att stödkissa istället. En gång, två gånger, tre gånger, kanske fyra. Jag minns inte. Med en halvtimme kvar hoppade jag in i startledet och försökte avancera så långt jag kunde. Det tog stopp med massor av människor framför men jag lät bli att bry mig. Det fick vara som det är.
 
Race
Trots alla tusen toabesök var det första jag kände när starten väl gick att jag var kissnödig. Alltså på riktigt, inte inbillningskissnödig. Det störde mig från första steget och jag funderade allvarligt på om jag skulle skita i allt vad tid och prestationer heter och stanna vid en bajamaja så fort jag såg en. De första som dök upp var inte lediga, annars vette tusan om jag inte hade stannat. Nej men det går ju inte att stanna för att kissa redan efter 1km, skärp dig. Jävligt tungt gick det att springa också. Jag hade gjort noll uppvärmning och det kändes att kroppen var påverkad av att det varit så himla varmt. Sirapssega ben som inte riktigt ville komma igång, trots att det ganska snabbt blev bra med utrymme i början. Jag hade inget extraordinärt att komma med men tuggade på så gott det gick. Tredje och fjärde kilometern gick snabbt, men de var också rejält nedför, och efter det kände jag att det började hända grejer i kroppen. Eller snarare efter den evighetslånga bro som utgjorde kilometer fem. Det gick hyfsat lätt i några kilometer även om huvudet fortfarande kändes lätt koagulerat, men kissnödigheten började i alla fall tillbakabildas. Märkligt. Strax efter en mil stod Anna och Oskar och hejade och det gav grym energi så mellan 10 och 15 flög jag fram. Jag hade redan tappat tre-fyra minuter på mitt lopp i Gävle, men det kanske kunde bli rätt bra ändå.
 
Problemet som gjorde sig påmint därefter var att jag kom ikapp fler och fler ur tidigare startgrupper. När en hela tiden rör sig i ett myller av människor är det svårt att få grepp om olika individers relativa hastighet. Jag startade ju i sista gruppen och de flesta som sprang snabbare än jag i min startgrupp hade ju sprungit ifrån mig redan i början. Eftersom det inte kom fler snabbisar bakifrån ur senare grupper förflyttade jag mig alltså hela tiden lite snabbare än de flesta runt mig. Det betyder att det hela tiden blev mer och mer människor i vägen. Ju fler jag sprang förbi desto långsammare var de jag kom ikapp. I smalare partier där många människor hamnade i bredd var det svårt att passera och farten gick hela tiden upp och ned. När jag hade fritt sprang jag på och när det tjockade ihop sig gick det långsamt. Efter den andra bron vid 15km var det trångt mest hela tiden och avenyn gick i snigelfart. Jag hade plötsligt massor med krafter kvar och ville dra en långspurt från 19km, men det gick inte heller. Det var hela tiden någonstans det var smalt och där var det ofrånkomligt tjockt. Inne på slottsskogsvallen kunde jag i alla fall spurta i mål och jag stoppade klockan på 1:52:12.
 
 
Hallå, det är inte så dåligt. Bättre än München och bättre än Gävle förra året. Och totalt sett mitt minst trötta halvmarathonlopp. Så nöjd med den känslan. Den bästa känslan just nu är att huvudet inte har några som helst problem med halvmaradistansen. Jag har sprungit över 20km åtta gånger sedan slutet av mars och jag dippar inte i negativa tankar runt 14-15 km som jag har gjort när jag varit mer ovan. I det här loppet var det snarare den tredje tredjedelen som kändes bäst. Jag kände mig stark och jag hade bra med krut kvar i kroppen på slutet. Snittet blev 5:19/km och hastigheten kändes kontrollerad och skulle förmodligen varit mer hållbar om den varit jämn. Den är troligtvis inte hållbar för dubbla distansen, men jag kan inte låta bli att tänka på hur 5:30 eller kanske tom 5:25-farten skulle kännas att hålla en längre tid. Typ dubbelt så länge. Tänk om jag sänker min snitthastighet på maran med 15s/km från förra året. Då skulle det innebära en tid som är runt 10 minuter bättre och då går jag under 4 timmar. Wow.
 
Post-race
Jag orkade inte följa med Hoforskompisarna ut och käka efter loppet så jag duschade (i isvatten, brrrrrrr!!!) och bytte om och strosade sen i sakta mak till en spårvagn mot Bergsjön. När jag knatade längs den lilla vägen som ledde in mot vallen och såg den ena tappra människan efter den andra fortfarande ta sig mot mål kände jag starkt hur fantastisk den där sporten löpning faktiskt är. Den är för alla. Allt från kenyanerna som gjorde halvmaran på timmen via snabba elitlöpare och ett enormt spann av långa, korta, smala och tjocka hobbymotionärer till den där pyttelilla krumma tanten med ett startnummer som började på 3XX som måste ha varit ute över 4 timmar när hon nu taktfast trummade mot mål. Att se att alla sorter kan ta sig an och klara av 21 kilometer, det är fint på riktigt.
 
Jag hade ställt in mig på att gå till den lokala pizzerian som Anna bodde granne med, men det visade sig att jag kom hem till ett dukat bord med tacos. Sa jag att jag var bortskämd i helgen? Efter maten spelade vi spel och käkade himmelsk äppelkaka och sen var det tack och god natt. Tusen tack fina Anna för allt denna helg. Jag har verkligen mycket att bjuda igen på.
 
På söndagsmorgonen rullade bilen tillbaka mot södraste södra Norrland igen. Efter en lite mer effektiv resa utan särskilt många eller särskilt långa stopp nådde jag bondeland vid femtontiden. Meckis mötte upp mig med fiskeriutrustningen och grillen och kaffet färdigpackat och vi åkte raka spåret (nästan) till en liten brygga i Hammarby där vi provade fiskelyckan. Den var väl sådär. Men kaffe, chill och prat i solen är inte fel.
 
 
Och någon liten fisk fick vi ju faktiskt. Med betoning på liten.
 
Efter en stund bytte vi ställe och provade bron i Sotaskär istället. Med kvällssol och kaffe spelar det inte någon jätteroll om inte fisken vill nappa. Snarare väldigt skönt faktiskt.
 
 
Måndag igen och laddad för ny vecka. Jag försöker utvärdera om vinden utanför fönstret är för oberäknelig för att jag ska våga cykla ute ikväll. Det fladdrar till rejält i träden mellan varven. Annars blir det bodypump och rpm och det är ju inte fel det heller.