Kalmar Ironman 2016

"Sara, you are an Ironman". Det var svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att få höra de där orden. Jag har visualiserat dem i mitt huvud i trehundrasjuttio dagar. Varje dag sedan anmälan. Ett år och lite till. Jag fick höra dem. Jag fick genomföra en Ironman. Jag fick stappla fram på den där upploppsmattan, framför all fantastisk publik, och ta emot min medalj efter tolv timmar och fyrtiosex minuter. Mitt ideala drömlopp skulle vara en och en halv timme för simning och två växlingar, sju timmar för cykel och fem timmar för maran. Tretton och en halv totalt. Det blev fyrtiofyra minuter bättre än så. Jag gjorde allt bättre än jag någonsin kunnat hoppats på. Jag är så glad. Så stolt. Och så mörbultad. Och det finns mycket att berätta.
 
Före loppet
Kalle och jag rullade iväg med husbilen tidigt onsdag kväll. Tanken var att komma ungefär hälften av de drygt femtio milen redan på onsdagen för att slippa stress på torsdagen när det faktiskt fanns en tid att passa. Självklart nyttig mat efter vägen.
 
Någonstans efter Söderköping lämnade vi den stora vägen, drog i handbromsen på lämpligt ställe efter en mindre grusväg och sov. På torsdagen tog vi lite sovmorgon innan vi avverkade sista halvan och ankom till Kalmar strax efter lunch. Under resan läste jag igenom Athletes Guide igen. För vilken gång i ordningen. Först då såg jag att jag skulle skriva ut och underteckna någon form av regler. Lite panik en liten stund innan jag fick klart för mig att det fanns miljarder sådana utskrifter vid registreringen. Skönt. Jag registrerade mig och fick min coola ryggsäck och åkbandet på armen. Dock var mitt band trasigt så funktionären fick lite halvhafsigt handskriva dit mitt startnummer på ett reservband. Inte så coolt, men den största coolheten satt knappast där.
 
Såklart passerade vi expot och jag köpte redan före loppet tröjan med alla namn. Både som hoodie och som t-shirt. Jag tänkte att hur det än går så har jag faktiskt varit anmäld till det här spektaklet och jag har gjort de förberedelser som just jag har kunnat. På tröjan stod alla namn i bokstavsordning, så där var det inget problem att hitta. Lite svårare på skylten utanför där allt var i en salig oreda. Efter ett gediget stirrande kunde jag dock hitta mig. Dåså, då är det väl meningen att jag ska göra det här.
 
 
Eftermiddagen spenderades med en stillsam promenad runt tävlingsområdet. Vi käkade drömmig pasta till lunch, kollade in simbanan och hittade då även en väldigt lämplig husbilsparkering i hamnen bara ett litet stenkast från starten. Vi flyttade oss dit och sen var det läge att trampa iväg på prerace-möte. Där hittade jag trevligt nog en hel hög med klubbisar att hänga med. Några med rutin, andra utan. Skönt med båda delarna.
 
Natten mellan torsdag och fredag sov jag som en stock. Så himla skönt och välbehövligt. Klockan stod på 8:00 och på schemat stod test av simbanan med klubbisbrudarna. Vi konstaterade att vi alla skulle rejsa i en varsin age-group och att vi därmed hade läge för en varsin Kona slot, hur coolt var inte det? Fina gummitjejer.
 
Det blev ingen lång historia, men skönt att få göra saltvattensimpremiären, känna på vattentemeraturen, försöka spana in någon boj och vänja sig vid det faktum att det faktiskt vimlade av maneter. Dessa ligger inte i topp på listan över favoritdjur men de var väl ändå tämligen harmlösa och de flesta inte större än femkronor. Dock kändes tanken på kallsup lite jobbig för då skulle det högst troligt kunna slinka med en och annan. Det gjorde det inte som tur var.
 
Efter simningen tog jag en kort terapipromenad med Camilla och Ulrica. Vi som är rookies nojade lite om det mesta och Camilla lugnade med sin rutin. Så skönt.  
 
Sen skulle påsarna packas. En Blå som i Bike och en Röd som i Run. Jag bestämde mig för att byta om mellan grenarna så jag la i ett komplett set med cykelkläder i den blå samt korta tights och triathlonlinne i den röda. Och så respektive skor förstås. Och någon banan och gel och godis. Helt huller om buller. Lite senare, när jag vågade tro på att allt låg på rätt ställe, checkade jag in cykeln och påsarna tillsammans med nästa fröken rutin. Passade på att suga ur så mycket info jag kunde ur henne också. Och posa framför en ännu ganska tom ställning med Blue Bike Bags. 
 
Bianchin såg till en början ganska ensam ut där på ställningen, men när jag kom tillbaka dagen efter hängde där en exakt likadan. Bara två nummer bort. Jag hade säkert kunnat ta fel om inte den tjejen haft pinnar och ramväska på sin. Nåväl. Ni ser ju tendenser till vad folk runt omkring åker på. Dock är ställningen framför proffstjejernas och AWA-atleternas (vad det nu är..) så det är kanske inte så konstigt.  

Delar av eftermiddagen spenderade jag på Öland tillsammans med Ulrica då vi nojandes lät google maps visa oss runt delar av cykelbanan. Bara för att ha något att göra. Det vi såg tycktes ganska platt. Och asfalten tycktes ganska bra. Och jag är glad att jag fick åka bil över bron och ta mig tid att spana in den fantastiska utsikten medan jag fortfarande var relativt klar i huvudet. På kvällen gick jag och Kalle en kort promenad igen. Åt mat och fördrev tid. Här sitter jag. Men jag lovar, jag tänker inte på någon annan än mig själv.
 
Race day
Sömnen sista natten var lite sådär och det var fortfarande mörkt ute när klockan ringde 04:45. Och det var vinterkallt i husbilen. Riktigt jobbigt att häva sig ur sängen. Jag fick i mig lite yoghurt innan jag hoppade i våtdräkten till hälften och gick till växlingsområdet med de sista prylarna. Jag la ner lite mer struntsaker i påsarna och satte två flaskor på cykeln. Två sportdrycksflaskor som jag fått på köpet när jag sponsrat Enervit med hutlösa summor pengar på energi. I den ena fanns just sportdryck. Den andra flaskan hade jag provdruckit sportdrycken ur och istället fyllt med 9st liquid gels. Nio stycken á 40 kronor. Ja, ni fattar. Jag vågade inte pumpa däcken mer utan klämde bara lite förstrött på dem och konstaterade att det verkade finnas luft. Sen gick jag till startområdet. Där fick jag en lycka till-kram av Maarit och jag försökte mest bara hålla mig samlad.
 
Simning 3860m (1:08:47 - 1:46/100m)
På med våtdräkten och den bäbisblå badmössan och hoppa in i startledet på lämpligt ställe. Vi fick självseeda oss efter förväntad simtid och jag valde att ställa mig i mitten av 1:00-gruppen. Jag trodde att jag skulle vara snabbare än 1:10 utan större ansträngning men visste inte hur mycket. Vi lyssnade till nationalsången och jag fyllde glasögonen med lite tårar när ormen av människor sedan långsamt slingrade sig ner i vattnet till tonerna av "just idag är jag stark". Det var riktigt mäktigt.
 
Simningen började stökigt. Jag hade ett ständigt läckage in i vänster glasöga och fick stanna till och försöka fixa det flera gånger. Dessutom hade jag hela tiden folk på ryggen, ryck i fötterna och slag i bakhuvudet. Vid de tre första bojarna försökte jag gå tight och blev nedtryckt under vattnet. Fick anstränga mig för att inte få panik. Det var folk överallt och jag ville bara överleva. Det där med att det blir ett himla slagsmål när en simmar i någon form av tävlingssituation utomhus lockar mig inte alls. Jag tänkte att jag var för långsam och att de kom bakifrån och simmade över mig men jag tror faktiskt att jag till stor del hade samma människor runt mig hela tiden. En rödsvart huub-dräkt var där flera gånger. Kors och tvärs och på längden och på tvären. Så himla många sådana kan det väl inte finnas.
 
Efter att ha oroat mig för att bli knockad medvetslös i tjugofem minuter bestämde jag mig för att försöka ta en längre väg och jag fick genast friare vatten. Skönt. Dessutom sög glasögat äntligen fast så att jag slapp tömma det i tid och otid. Det flöt på bra och tiden gick snabbt och hur det än hände så var det strax dags att lämna de öppna havet, så öppet det nu blir när Öland ligger där det ligger. Vi skulle simma under en bro och in i någon liten kanal där det kändes som om de hade släppt ut hela Kalmar läns avloppsvatten. Grumligt och upprört och snuskigt och luktade blä. Passera bara med stängd mun och tänk inte så mycket så löser det sig.
 
Sista biten mot mål njutsimmade jag verkligen. Mest njöt jag av att jag kände mig så himla oberörd. Enligt Garmin hade jag simmat 4,06 km när jag hävde mig upp för rampen. Vet inte om det är så att den mäter lite hej och hå eller om det blev så mycket längre när jag tog ut svängarna lite. Jag var på förhand rädd för att vara trött och yr efter att ha simmat fyra kilometer med det bekom mig inte alls. Det kändes lovande för fortsättningen.
 
T1 (7:45)
Det var inga problem att hitta påsen trots att de allra flesta hängde kvar när jag kom fram till ställningen. Däremot hade jag tydligen gjort en trippelknut som lite kalla fingrar fick kämpa evighetslänge med innan jag kom åt mina cykelsaker.  När våtdräkt och trosor äntligen åkt av till förmån för cykelbyxor och cykeltröja stapplade jag mig genom växlingsområdet mot min cykel ätandes på dagens första men definitivt inte sista banan.
 
När jag kom fram till cykeln hörde jag speakern säga att de som kom upp ur vattnet troligen varit ute i ungefär en timme och tretton-fjorton minuter. Jag tänkte att jag inte hade sölat så fasansfullt mycket ändå medan jag satte fast Garmin på styret. Jag lyfte ner cykeln och såg att jag bara hade en flaska kvar i hållarna. Flaskan med 9 liquid gels var borta och kvar satt endast den hånfulla flaskan med sportdryck. Jag hoppas ju att den på något himla vis fått vingar och flugit i väg för jag vill inte misstänka någon, men OM någon passerade min cykel och tänkte att den verkligen behövde en sportdryck just då så hoppas jag att denne någon fick sig en rejäl förvåning när det var sliskigt flytande socker i flaskan. För fyrahundra jävla spänn. Nåväl. Det måste ju gå ändå. Jag ledde ut cykeln och hoppade på.
 
Cykel 182 km (6:41:09 - 27,2 km/h)
Fördelen med att vara en snabb simmare och en dålig cyklist är att jag sällan behöver fundera över omkörning- och draftingreglerna. Jag blir omkörd hela tiden och det går snabbt som sjutton. Jag hinner bara slänga en liten förströdd blick på dem så är det tolv meters lucka alldeles av sig självt. Mycket smidigt.
 
Det var ändå ganska kul att bli omkörd för det var så många som hejade och peppade när de passerade eftersom de kunde läsa namnet på nummerlappen. Faktiskt fick jag trampa förbi en snubbe redan på Ölandsbron och funderade lite hur det ens kunde vara möjligt. Ölandsbron ja. Jag var glad att jag och Ulrica hade åkt bil där dagen innan så att jag hade fått se utsikten för nu var det sån grötig dimma att det inte gick att se något alls. Jag var tvungen att plocka av glasögonen och hålla dem i handen för att kunna se vägen framför mig. Lite läskigt.
 
I övrigt funderade jag på den här himla energifrågan. What to do? Nu hade jag inga koncentrerade kolhydrater kvar och jag måste alltså lita fullständigt på arrangörerna. Det var egentligen aldrig något problem. Det enda tipset som varit unisont från alla rutinerade människor i gemet har varit detsamma. Ät. Ät så otroligt mycket mer än du någonsin tror att du behöver. Ät om du är glad. Ät om du är trött. Ät om det gör ont. Ät om det är tråkigt. Ät om det är solsken. Ät om du blir omkörd. Ingen hade egentligen sagt vad en skulle äta. Bara ät. Cykla, ät, cykla, ät, cykla, ät. Du har heller  inte så himlans mycket annat att syssla med.
 
Direkt när vi kommit över till Öland kom den första energistationen. Jag tog en flaska vatten för att fylla min tomma hållare och började det eviga ätandet av bars och bananer. Och sådant jag hade med mig själv vilket var nötcreme, snickers och twix. Jag tror att jag överåt lite för efter fyra mil hade jag ont i magen. Rejält. Mådde inte illa, men körde åt sidan en liten mikrostund för att försöka sträcka ut magen lite. Jag trodde aldrig då att det skulle bli mitt enda stopp på nästan sju timmars cyklande. Jag var snabbt uppe igen men tänkte att jag håller mig till vatten och bananer en stund och till slut så gav magen med sig.
 
Jag försökte sätta större vikt vid pulsen än vid hastigheten och strävade efter att hålla mig över 150 men under 170 för att få en behaglig men ändå inte alltför mesig resa. Det var lättcyklat och det blev en relativt jämn historia. Jag passerade första halvan på strax över 3:15. Snabbare än jag cyklade i Vansbro men betydligt mindre trött - bara en sån sak. Så länge jag var kvar på Öland var även andra halvan helt okej. Jag blev omkörd av grymma Aron som susade fram i sin armcykel. Först blev jag förvånad eftersom jag inte var beredd på att bli omkörd i marknivå. Inte bara en gång. Han hade det förståeligt nog lite jobbigt uppför och vi åkte om varandra både en och två och tre gånger. Sista gången sa han "vi ses väl säkert igen" innan han försvann iväg.
 
När jag kom till Ölandsbron stod mamma och pappa och Kalle och hejade. Jag susade över och nu gick det att se omgivningen även om det inte kändes fullt lika njutbart längre. Cyklingen på Kalmarsidan var hemsk. Jag kände mig nöjd och färdigcyklad när jag rundade rondellen vid växlingsområdet efter tolv mil. Speakern gastade "Three athletes are off the bike" och det var skönt att veta att det inte var fler än så som redan var klara. 
 
Vetskapen att jag hade en tredjedel kvar var inte kul. Mil efter mil efter mil efter mil. Utan något att se. Utan att något hände. På en evighetslång raksträcka där vi skulle åka och vända i en korsning hade jag en tyst omröstning i mitt huvud där jag bad alla jag mötte som tyckte att det var kul att cykla just nu att räcka upp handen. Ingen gjorde det. Konstigt. Konstigast var ändå att jag fortfarande blev omkörd av det ena vrålåket värre än det andra och jag kände mig så nöjd med att vara så pass vanlig och oproffsig. Jag veeet att jag kan ha simmat uppemot en timme snabbare än personerna i fråga, men vi har hur det än är varit ute lika länge. Jag har ingen tempocykel. Inga tempopinnar. Inga höga fälgar. Inga täckta hjul. Ingen struthjälm. Inte ens en triathlondräkt. Det gick ju ändå. På slutet led jag med dem jag mötte som skulle ge sig ut på kalmarvarvet när jag var klar. Såg så mycket fram emot att kliva av.
 
T2 (9:45)
Till slut hände det. Efter sex timmar och fyrtioen minuter i princip non stop cyklandes fick jag äntligen hänga upp min cykel. Jag hade stannat en gång för att veckla ut magen i några sekunder. Jag hade stannat en gång för att jag missade att ta emot en flaska i en station. Jag hade stannat en gång för att jag missade att ta emot en bar i en station. Tre gånger hade jag en fot i marken på arton mil. Om jag tror på garmin och på det jag har läst tidigare så är cykelbanan i Kalmar 182 km istället för 180 vilket ger mig 27,2 km/h i snitt istället för 26,9. Och snittiden på 27,2 km/h är då verkligen brutto. Med pauser inräknade. Jag var så sjukt nöjd med den bedriften. Jag stapplade iväg från cykeln och passade på att gå på toa under min långa väg bort till ombytestältet. Första gången på sju timmar och ändå inte riktigt kissnödig. Jag hade troligt druckit för lite trots allt. Nåväl. Det är enkelt att åtgärda på löpningen.
 
Faktum kvarstår. Det är ett Marathon kvar. Jag har sprungit Marathon en gång förut och det är by far det längsta jag sprungit. Absolut i toppskiktet av jobbiga idrottsupplevelser. Ändå stod jag nu där och tänkte "bara lite löpning kvar" medan jag fipplade med knuten på ännu en växlingspåse. På med trosor, tights och triathlonlinne. Knöt skorna och insåg att jag glömt calfsen. Dem vågade jag inte vara utan så det var bara att knyta av sig skorna igen. Jag rationaliserade dock bort saker som jag hade nojat sönder för om det "bara" varit ett Marathon som skulle avverkas. Jag struntade i att stoppa på mig några skavsårsplåster. Jag struntade i att byta strumpor trots att de kanske innehöll spår av grus efter att jag varit blöt och barfota i den förra växlingen. Jag struntade i att ta med mig röret med GT-tabletter som jag lagt i påsen. Jag struntade i att smörja vaselin under armarna trots att jag aldrig sprungit längre än en halvmara i mitt linne och visste att det skulle gnussas en del där. Jag struntade i att plocka av mig pulsbandet som gett mig skavsår på nästan varje löprunda. För det var bara lite löpning kvar. Jag tog en gel som en liten snuttefilt i min hand, sen stack jag iväg. Trots alla saker jag inte gjorde tog min växling nästan tio minuter.
 
Löpning 42,2 km (4:38:38 - 6:36 min/km)
När jag började springa kände jag mig lite glad för det faktum att benen inte kändes lika mycket som stockar som de annars kan göra efter cykling. Nu hade det ju trots allt gått tio minuter sedan jag parkerade cykeln så lite hade väl lagt sig men ett faktum som kvarstår här är att arton mil är det längsta jag någonsin cyklat utöver Vätternrundan. När jag och Maarit hade cyklat vårt fjortonmilspass mäktade vi med en bricklöpning på hela 1,3 kilometer. Det här är helt okänd mark. Försök nu bara att låta bli att tänka på vad som återstår. Ta lite i taget.
 
Första kilometrarna var vidrigt jobbiga. Mest för huvudet. Redan innan jag hade tagit mig ut ur centrum första gången hade jag promenerat två gånger. Jag insåg dock båda gångerna att det var värre att försöka hålla någon form av tempo på promenaden än vad det var att försöka springa. Jag hade ju faktiskt inte ont någonstans. Om jag håller mig till att gå genom vätskestationerna så vore det alldeles lysande. Då behöver jag inte powerwalka och det är max tre kilometer emellan dem. Lagom delmål. Jag kom till en vätskestation och slet åt mig några chips och någon form av kex. Magen drog ihop sig till en liten boll så jag slängde dem direkt. Insåg att jag måste släppa det här med att försöka äta hela tiden. Nu är det vätska och salt jag behöver. Vatten och sportdryck vid varje stopp får det bli. Inget annat.
 
Någonstans vid 5-6 kilometer hittade jag en oväntad men ytterst välkommen supporter när min gamla simmarkompis Frida plötsligt dök upp bredvid banan. Det gav grym energi. Någonstans här hade dock min vänsterfot helt domnat bort så jag fick stanna till och knyta om den skon och kontrollera så att det inte fanns grus eller gräs eller andra störningsmoment i den som gjorde att det domnade. Hittade inget, men hoppades att en lite lösare knytning skulle göra susen. Det funkade. Foten kom tillbaka och så även huvudet. Från cirkus sex kilometer och fram emot halvmaran hade jag en riktigt bra känsla. Det var fantastiskt att få det första bandet. Det var fantastiskt att komma in i Kalmar centrum och se det enorma publikstödet. Det var fantastiskt att high five:a med m&p&K när jag sprang förbi dem. Det var fantastiskt att passera bredvid upploppet och tänka att snart snart snart är jag där.
 
När jag varvade första gången gick en kille i mål på 9:40. Cellen var inte superskarp i det där läget men jag insåg att det med plus minus några minuter alltså är min totaltid just nu. Jag sneglade på garmin och konstaterade att jag hade mindre än tre mil kvar men mer än tre timmar på mig för att klara osannolika tretton timmar. Jag skulle behöva komma under fem timmar på min mara, men inte med så fasansfullt stor marginal. Inget är över förrän det är över, men det kändes onekligen hoppfullt.
 
Andra varvet var segt. På riktigt sirapssegt. Särskilt när jag passerat halva distansen och fick dåliga tankar om att lika mycket var kvar. Dit hade det ändå gått relativt lätt. Långsamt men lätt. Nu blev det värre. Jag mötte både Maarit och Anna och fick lite ny energi, men det kändes ändå som en evighet innan jag fick det där andra bandet. Därifrån gick det lättare igen. Jag visste att jag skulle stappla ut på ett tredje varv men jag visste också att det var sista gången som jag skulle behöva springa förbi bredvid målet. Nästa gång skulle jag få vika in på upploppet. Som jag längtade. 
 

Det var verkligen bara ett steg i taget som gällde på det där sista varvet. När jag hade fem kilometer kvar kom jag ikapp Maarit som fått börja gå och som formulerade tankar om att bryta. Jag gick några steg med henne och gjorde mitt bästa för att verka tillräckligt levade för att peppa ut henne på sitt sista varv. Jag fattar att det känns väldigt långt med två mils promenad när kroppen inte alls vill mer och jag är så galet imponerad att hon fullföljde, min starka fina vän.
 
Jag bävade men var till slut tvungen att kosta på mig ett toastopp även på löpningen, sen fick jag äntligen svänga in på arenan och hämta mitt sista band. Vilken känsla. Det sitter tre band på min arm och det är två kilometer kvar. 
 
Vid den allra sista vätskekontrollen med en kilometer kvar fick jag och några andra med oss en oönskad supporter. En man reste sig från en filt i gräset och började springa bredvid banan. Jag tänkte att han skulle försvinna efter några meter men han hakade på. Det var inte som att jag och de andra stackars löparna höll någon överljudshastighet så han lubbade med i sina jeans och sneakers uppför trädäcket, genom porten på vad det nu var för byggnad, ut på andra sidan, till och med där banan blev avgränsad med stängsel. Jag påpekade efter en stund att jag tyckte att det räckte och då sprang han fram till nästa tjej som inte heller verkade överförtjust. Vi var några stycken med tre band som sprang ganska tätt tillsammans på slutet så denna man hade omöjligt kunnat kopplas till mig om han hade fått för sig att följa med på upploppet, men det var inte utan att det oroade mig. Jag skulle bli diskad om någon sprang med mig på upploppet. Det tog lite udden av upplevelsen på den sista kilometern och jag kan inte låta bli att tycka att det är en jävligt puckad regel om vem som helst kan få någon diskad genom att göra intrång på banan.
 
Hur det än var så försvann han till slut. Precis innan upploppet började fanns det en lucka i staketet där han smet ut. Det var väl på sätt och vis bra att han hade distraherat mig en bit, men då kunde jag verkligen njuta av den sista biten. Jag fick äntligen svänga in på upploppet. Ta in alla människor. Applåderna. Musiken. Den upplysta portalen med Ironman-loggan. Speakern som pekar på mig och säger "Sara, you are an Ironman". Det var magi.

Målgång (12:46:04)
Såklart bröt jag ihop litegrann när jag äntligen fick medaljen runt halsen och ett omslag av plastad aluminiumfolie över axlarna. Samlade mig ändå för en målgångsbild. "Du vill nog ha den sen" sa den gulliga lilla funktionärstjejen som skulle ta hand om mig. Och det är väl kanske sant.
 
Funktionären visade mig runt i Athletes Garden. Hon såg till att jag fick en finishertröja i rätt storlek och hon visade var det fanns duschar och mat och massage och isbad och linement och godis och allt vad det var. Det hade varit en dröm att få besöka dagen efter. Nu stod jag som ett ufo. Kunde inte tänka på något. Allra minst mat. Det enda jag kunde tänka på var hur gärna jag ville duscha och var så oändligt glad att jag packat duschgrejer i min vita efter loppet-påse. För jag lovar. Den duschen när nästan tretton timmars salt, svett, snor, spott, sportdryck och sockrigt slem från bars och bananer sköljs av kroppen, den duschen är en seger i sig.
 
Jag hade kunnat duscha för evigt men jag klädde på mig och tog mig på något vis till mattältet där jag stirrade tomt ner i en skål med plaskig soppa medan jag försökte artighetskonversera med mannen mitt emot. Vi hade kommit i mål ungefär samtidigt men han hade cyklat Vätternrundan på 7:55 och tyckte konstigt nog att det här var lite jobbigare. Konstigt. För min del är ju tidsskillnaden mellan de loppen bara en halvtimme så jag vet ännu inte vad som var jobbigast. Det är på sätt och vis tiden som är jobbig, men det är nog den avslutande löpningen som har krossat kroppen mest. Jag hade inte särskilt ont någonstans efter Vätternrundan. Ingenting som inte gav med sig direkt jag slutade cykla. Nu hade jag ont överallt.
 
Efter loppet
Mina supportrar väntade på mig utanför Athletes Garden. Kalle följde med mig på evighetspromenaden det enda kvarteret upp till växlingsområdet för att hämta min cykel och mina påsar. Hemska tanke. Jag lyckades checka ut och lämna ifrån mig chippet och vi gick hem till husbilen där jag försökte reflektera över vad jag åstadkommit.
 
Min tanke var att ta mig tillbaka till målområdet för Heroes Hour och se min egen hero komma i mål men det tog stopp. Orkade inte röra mig en enda meter till. På något sätt baxade jag mig upp i sängen i husbilen och sen ville jag inte därifrån. Fast jag kunde inte ligga stilla heller. Pirr i benen och oändligt mycket stress i kroppen gjorde det helt omöjligt att komma ner i varv. Jag snurrade hela natten och våndades över det faktum att jag blev kissnödig och skulle tvingas ta mig ner från sängen. Det blev inte mycket sömn.
 
Sammanfattningen.
- Jag är sjukt nöjd med att simningen gick så lätt.
- Jag är sjukt nöjd med att cyklingen gick så snabbt.
- Jag är sjukt nöjd med att cyklingen inte gjorde jätteont och att jag klarade mig med så få stopp. 
- Jag är sjukt nöjd med att jag kunde springa hela maran och att jag bara tillät mig att gå vid vätskestationerna.
- Jag är glad att jag inte fick kramp eller magproblem på löpningen
- Jag är sjukt nöjd med att totaltiden blev 45 minuter bättre än vad jag hoppats på.
- Jag har aldrig varit stoltare över något jag åstadkommit än att få titulera mig Ironman.  
 
Och jag har lärt mig att en faktiskt inte behöver sponsra energitillverkarna med hutlösa summor. Det går alla tiders bra att förlita sig på den energi som arrangören tillhandahåller. Frågor på det?
 
Foton som jag inte har tagit själv eller stulit från finisherpix är tagna av Kalle eller av mina fina vänner Camilla, Maarit och Anders. Tack! <3
     
#1 - - Helena:

Sjukt bra jobbat! Grattis! Och väldigt trevligt skrivet. Vilken simmare du är! Wow! Önskar jag kunde simma lite bättre. Nu undrar jag: är du sugen på att göra det igen?

Svar: Tusen tack Helena! Din första del av berättelsen är också fantastisk och jag ser fram emot resten. Om det blir igen är svårt att svara på just nu. Nästa år ska jag göra kortare saker som inte kräver en fullt lika dedikerad satsning. Därefter kan det kanske kanske kanske bli tal om en ny fulldistans.
Sara

#2 - - Stefan:

Grattis! följt bloggen senaste månaderna (sedan vasaloppet tror jag) och är väldigt imponerad.
vart bor du någonstans och vilken klubb är du med i? Jag själv vill kanske köra nästa år, i alla fall en halv IM, men har ingen kompis att träna eller kämpa ihop med. Blev det bra träning/stöd med klubb?

Njut nu och ser fram emot att höra vad ditt nästa mål blir

Svar: Tusen tack!
Jag bor i västra Gästrikland och tävlar för Gävle Triathlon. Före jul körde jag en del sim- och fysträningar med klubben men i år har det inte blivit mycket gemensamma träningar då det är en bit att åka och schemat varit ganska tjockt. Jag har dock en klubbkompis i min hemby som jag har tränat väldigt mycket med och det stödet har varit väldigt viktigt för mig. Jag hittade kompisen först och triathlonklubben sen, men det går säkert prima att göra tvärt om. Gå med i en klubb så hittar du likasinnade. Även om det är du själv som måste göra jobbet så är det onekligen skönt att ha någon som är på väg åt samma håll.

Mitt omedelbara nästa mål är en veckas utlandssemester med total träningsvila. Sen får vi se.
Sara

#3 - - Marre:

Men min lilla, söta Ironwoman! Vilken härlig berättelse! Du är så bäst!

Svar: Puss! <3
Sara

#4 - - Mats:

Så fantastiskt att läsa. Stort grattis

Svar: Tack så mycket! :-)
Sara