Med juice i ådrorna

När en ska lämna blod är det viktigt att en dricker ordentligt innan och efter. När det försvinner mer än en tiondel av blodvolymen så skulle en tuppa av om inte kroppen fixade att upprätthålla rätt tryck i systemet. Pumpen skulle inte orka få upp något till hjärnan i denna mycket långa kropp. Trycket upprätthålls genom att direkt suga in vilken annan vätska kroppen nu kan hitta i ledningarna. Oftast apelsinjuice. Efter varje blodgivning fås en liten juice och en macka att tugga i sig som tack för besväret. Eftersom jag har svimmat av blodtrycksfall vid blodgivning förut så ser jag alltid till att vara lite mer safe än sorry nu mera. Jag brukar alltid ligga kvar någon minut extra och brukar då oftast bli försedd med en extra juice bara för att säkra upp vätskedepåerna. Ut med en halvliter blod och in med en halvliter juice och det är 0-0 på kontot och bara att knata hem som om inget hade hänt. Och inget har hänt förrän en ska bemästra tre trappor upp till lägenheten en kvart senare och en kliver in i hallen mer andfådd än efter en löpintervall och med pulsen dånande i öronen. Fanns det inget syre kvar i trapphuset? Jo, men syretransportförmågan hos apelsinjuice är lite sämre än hos hemoglobin. Det är ingen hit att anstränga sig med för mycket juice i ådrorna. Faktum är att det är sjukt jobbigt. För mig. Vissa påverkas inte alls verkar det som.
 
På tisdag morgon försökte jag mig ändå på lite morgonsim. Lugnt och med mycket teknik. Flytet kändes bra men tempot var helt obefintligt. Faktum är att jag hade svårt att klara start 2:00 och ändå var död efter 100m rots att jag lät bli att ta i det minsta. Det går att hantera så länge pulsen är låg, men så fort den höjs lite så känns det som att lungorna ska sprängas och hjärtat hoppa ur bröstkorgen. Drastiskt. Stånkade i alla fall ihop 2km och fortsätter att hävda att kontinuiet is king. Varje jobbig kilometer lägger grunden för en bra.
 
På kvällen körde EFIT-gänget ett teknikpass på Aerostep och vi fyllde salen till bristningsgränsen. 21 deltagare och fem instruktörer. Både gamla rävar och helt nya ansikten. Så himla himla roligt. Vi coachade benböj, marklyft och frivändningar och sen fick deltagarna prova på en WOD med de övningar vi testat. Jag gick mest runt men var med och körde litegrann med lätta vikter. Pulstopp direkt. På slutet fick jag äran att improvisera ihop en nedvarvning och stretch. Se så trångt det är. Hoppas att alla vågar och vill komma tillbaka.
 
Idag var jag på rymmen från jobbet en stund på förmiddagen. Åkte till Kungsgården och träffade en ny massör/sjukgymnast för axeln. Och nu var det lite skillnad i upplevelse. Jag viftade lite med armen och han såg direkt att jag har en framåtroterad axel pågrund av en spänning/inflammation i en liten fånig muskel på skuldrans baksida. Infraspinatus. Mindes bara att den hette något med spenat och fick googla det när jag kom hem. Ja alltså, jag är fruktansvärt bra på spenatstuvning och det kan vara det godaste jag vet så det var lätt att minnas. För mycket information. Nåväl. Infraspinatus. Där sitter den. Mitt på skulderbladet ungefär. När han tryckte på den så strålade det i hela överarmen så det var nog rätt.
 
Nåväl. Efter en lång och mestadels ganska plågsam massageomgång med armen i alla möjliga tänkbara vinklar (och inklusive en rejäl knäckning av nacke och bröstrygg) fick jag två olika rehabövningar att nöta med gummiband. Han hade även gummiband på metervara så jag fick med mig en stump hem att knyta fast i någon dörr. Och så fick jag en ny tid redan på måndag för uppföljning så nu är det ju bara att gnussa tills dess. Med konstiga oljor i hela håret åkte jag som ett vandrande aromabad tillbaka till kontoret med en glad känsla i magen. Och med inga andra restriktioner än att inte provocera fram onödig smärta.
 
Någon timme på kontoret och slutspurten av ett tre veckor långt projekt senare åkte jag till gymmet och mötte upp Maarit för några fler marklyft. Nu har jag marklyftat så mycket på sistone att valkarna i handflatorna även har utökats med valkar vid fingerlederna. Klädsamt. Men nu känns 20kg plus stången som en bit kaka att lyfta och det känns så himla bra. Tro mig, jag vet hur man lyfter kakor. Efteråt simmade vi lite också. Femtio minuter närmare bestämt. Inga underverk i poolen idag heller, men kontinuiteten är det svartaste av det svarta.
 

Krångel

Varje pass jag sitter på frökencykeln är ett performance. Varje insats innehåller en rejäl dos nerovistet eftersom jag vid varje pass vill leverera mitt allra bästa. Jag är glad att jag har blivit så pass stabil i frökenrollen att den där nervositeten inte lamslår mig. Jag kanske surrar och låter lite osammanhängande. Jag kanske flackar med blicken och inte riktigt vet var jag ska placera den. Jag måste säga att jag ändå är rätt stolt över mig själv. Ja. Jag är glad att jag inte är så nervöshispig att det blir mental katastrof så fort saker inte går riktigt som det är tänkt. Igår fick jag visa prov på anpassningsförmåga både en och två och tre gånger. Det var som ett dåligt skämt.
 
Jag kom till spinningsalen och jag gjorde exakt allt som jag alltid gör. Startade projektor. Startade dator. Startade pulssystem. Startade fläktar. Startade stereon. När jag kopplade in min telefon och startade min spellista så hände det ingenting. Tyst. Knäpp tyst. När jag höjde volymen till max på telefonen så kom det till slut ut litelite ljud. Lite. Högtalaren bakom frökencykeln sprakade till och förblev sedan knäpptyst. Liksom ytterligare en av de fyra högtalarna. De övriga två lät svagsvagsvagt. Jag skrev till två rutinerade fröknar och panikade lite. Den ena svarade att jag fick rycka och slita och dra i kablarna lite på måfå för något måste ju glappa. Inget hände. Musiken förblev bara ett litet bakgrundssurr. Måste gå ändå. Jag hade stått och ryckt och tryckt och våndats i en halvtimme. När jag hoppade upp på cykeln och trasslade på mig headset och började prata konstaterade jag att min vattenflaska var kvar i omklädningsrummet. Skit. Fick studsa av igen och springa och hämta den. Kan ju inte cykla utan vatten i 50 minuter. Sen gick passet ändå okej men jag kände mig beige och ledsen. Det fanns ingen energi utan musik men vi fick försöka cykla med Power i våra egna huvuden. Försökte gång på gång höja och höja och höja volymen men det gick inte. Det var så himla himla deppigt. Jag hade ju nästan fullsatt. 13 glada själar. Jag är glad att de åtminstone såg lite svettiga ut när de gick.
 
När jag sen skulle vara EFIT-fröken hade min surfplatta på något himla mystiskt vis lyckats trolla bort min timer-app. Den fanns ingenstans. Jag använde den senast förra veckan. Och alla andra veckor innan det. Så jäkla märkligt. Så istället för att plocka fram alla prylar jag behövde och förbereda min plats gick alla femton minutrarna mellan passen åt till att strula med teknik. Igen. Men jag har ju samma app på telefonen så det fick väl duga. Lite mindre visible för deltagarna bara. Något som också var lite mindre visible för deltagarna var själva passet, eftersom jag inte lyckats hitta någon fungerande whiteboardpenna. Sucken.
 
Dagens pass blev 3x8 min cirklar. Tre övningar i varje. Åtta reps av varje övning.
 
Cirkel 1
8 Marklyft
8 Armhävningar på stången
8 Boxjump
 
Cirkel 2
8 Benböj till låda
8 Utfall
8 höftlyft
 
Cirkel 3
8 Knees2Elbows
8 Burpees
8 Thrusters
 
Och så en planktabata på slutet. Nu pyser träningsvärken fram ur alla vrår. Precis som det ska vara.
 
Efter passet, när jag var på väg att låsa och åka hem, fick jag ett infall att jag skulle kolla att jag släckt i spinningsalen. Mycket släckt var det, men däremot ett öppet fönster och surrande fläktar. Bra Sara. Och när jag klev ut genom ytterdörren sen såg jag en beachflagga stå och hånflina åt mig. När jag skulle bära in den gick fanskapet i två delar. Blev så trött att jag bara släppte den direkt innanför dörren. Förlåt. Det här var årets sista tisdag. Låt inte nästa år fortsätta i samma anda.

Min jul

Både julaftonen och juldagen började sedvanligt på aerostep. För tredje året på rad hängde jag med på Maarits julmix på julaftonsmorgonen. Perfekt start på denna kaosartade ätardag. Fyrtiofem minuter svettspinning och sen lite efit. I år fick Anders äran att vara fröken på Efit-passet och skötte sig med bravur. Såhär glada var vi när det hela var överstökat. Och så fick jag en julklapp! Tack gullisar. 

Efter träningen gick saker som vanligt i varandra. Ingen rast och ingen ro. Vi började med lunch och Kalle Anka och några paket hos Kalles mamma och pappa. 

Sen vidare till Kalles brorsa där Vilma, 12 år, skulle lära mig att lösa en kub. Tjopp Tjopp Tjopp så satt alla färger precis där de skulle. Ja, för henne alltså. Jag fick se en tjugo minuter lång instruktionsfilm och sen tyckte hon att jag skulle fixa det. "Hur tycker du att det går?" Frågade hon när jag inte ens lyckades få de gula kantbitarna runt den vita mittbiten (steg 0.1 typ) utan stämjärn. Skitunge. Men troligen min nya idol. Jag måste köpa en kub. 

Sista anhalt mamma och pappa. Mer mat, mer efterrätt och Svensson Svensson på tv. Och så några fler paket.

Delar av årets julklappsskörd. Ej med på bild är mina icebugs som jag fick av Kalle redan för flera veckor sedan. Vi orkade inte krångla i år så vi julklappade varandra i förtid. Men jag fick en pyjamas, handkrämer och en usb-värmeplatta till kaffekoppen som jag alltid glömmer av mamma och pappa (samt någon form av äventyr vi ska hitta på senare), choklad och presentkort från Kalles föräldrar, mer choklad från Elin och Vilma samt en kalender med små dagliga visdomsord från Maarit. 

På juldagen ledde jag spinning inför nästan full sal från 11-12. Jag blev supersen iväg hemifrån och stressade in på aerostep med andan i halsen typ 10:40. Jag brukar alltid vara exemplariskt tidig men nu blev det någon form av hjärnstopp och plötsligt var klockan 10:20 och jag hade inte kommit iväg. Pust. Passet gick i alla fall superbra även om pulsen var på 85% redan när vi började. Och jag fick massor med fina ord efteråt. Det är så roligt när det kommer andra spinninginstruktörer på passet och ännu roligare när de ger feedback efteråt. Både om upplägget och om vad jag säger och gör. Mitt nya pass har fartfokus. Jag ska vässa det lite tills imorgon, sen är det perfekt.


Resten av juldagen slöade jag mest. Började skriva på en årssummering av 2016 men det är en bit kvar. Det är nästan lite jobbigt att ta in och summera allt fantastiskt jag har varit med om detta år. Till slut fick jag i alla fall slita mig och sticka på fest. Sara, Malin och Maria bjöd in till gymnasie-reunion. Nästan hela NV06 och delar av SP06 samt ett par stycken till av 1990 års modelk dök upp. Så himla oslagbart roligt. Det kändes som 2008 igen. Som sista året innan studenten. Som om inget hade hänt. Trots att det nu var en samling ingenjörer och konsulter och poliser och lärare som satt där och pratade betydligt mer vuxna saker. Häftigt. 

En halvflaska vin och väldigt sent i säng. Det kändes när jag vaknade. Men jag fick nobelt besök i bondeland när Snabb-Sara ville komma och springa långpass med mig. Andra året i rad vi springer tillsammans på annandagen. Fin tradition. Det var med en lätt bakiskänsla till en början men det släppte efter någon kilometer och efter det kändes det superbra. 15,5 kilometer med vårkänsla blev det. 

Avslutade sedan en perfekt helg med sushi i soffan. Imorgon väntar lite jobb igen. 

Visa fler inlägg