Med juice i ådrorna

När en ska lämna blod är det viktigt att en dricker ordentligt innan och efter. När det försvinner mer än en tiondel av blodvolymen så skulle en tuppa av om inte kroppen fixade att upprätthålla rätt tryck i systemet. Pumpen skulle inte orka få upp något till hjärnan i denna mycket långa kropp. Trycket upprätthålls genom att direkt suga in vilken annan vätska kroppen nu kan hitta i ledningarna. Oftast apelsinjuice. Efter varje blodgivning fås en liten juice och en macka att tugga i sig som tack för besväret. Eftersom jag har svimmat av blodtrycksfall vid blodgivning förut så ser jag alltid till att vara lite mer safe än sorry nu mera. Jag brukar alltid ligga kvar någon minut extra och brukar då oftast bli försedd med en extra juice bara för att säkra upp vätskedepåerna. Ut med en halvliter blod och in med en halvliter juice och det är 0-0 på kontot och bara att knata hem som om inget hade hänt. Och inget har hänt förrän en ska bemästra tre trappor upp till lägenheten en kvart senare och en kliver in i hallen mer andfådd än efter en löpintervall och med pulsen dånande i öronen. Fanns det inget syre kvar i trapphuset? Jo, men syretransportförmågan hos apelsinjuice är lite sämre än hos hemoglobin. Det är ingen hit att anstränga sig med för mycket juice i ådrorna. Faktum är att det är sjukt jobbigt. För mig. Vissa påverkas inte alls verkar det som.
 
På tisdag morgon försökte jag mig ändå på lite morgonsim. Lugnt och med mycket teknik. Flytet kändes bra men tempot var helt obefintligt. Faktum är att jag hade svårt att klara start 2:00 och ändå var död efter 100m rots att jag lät bli att ta i det minsta. Det går att hantera så länge pulsen är låg, men så fort den höjs lite så känns det som att lungorna ska sprängas och hjärtat hoppa ur bröstkorgen. Drastiskt. Stånkade i alla fall ihop 2km och fortsätter att hävda att kontinuiet is king. Varje jobbig kilometer lägger grunden för en bra.
 
På kvällen körde EFIT-gänget ett teknikpass på Aerostep och vi fyllde salen till bristningsgränsen. 21 deltagare och fem instruktörer. Både gamla rävar och helt nya ansikten. Så himla himla roligt. Vi coachade benböj, marklyft och frivändningar och sen fick deltagarna prova på en WOD med de övningar vi testat. Jag gick mest runt men var med och körde litegrann med lätta vikter. Pulstopp direkt. På slutet fick jag äran att improvisera ihop en nedvarvning och stretch. Se så trångt det är. Hoppas att alla vågar och vill komma tillbaka.
 
Idag var jag på rymmen från jobbet en stund på förmiddagen. Åkte till Kungsgården och träffade en ny massör/sjukgymnast för axeln. Och nu var det lite skillnad i upplevelse. Jag viftade lite med armen och han såg direkt att jag har en framåtroterad axel pågrund av en spänning/inflammation i en liten fånig muskel på skuldrans baksida. Infraspinatus. Mindes bara att den hette något med spenat och fick googla det när jag kom hem. Ja alltså, jag är fruktansvärt bra på spenatstuvning och det kan vara det godaste jag vet så det var lätt att minnas. För mycket information. Nåväl. Infraspinatus. Där sitter den. Mitt på skulderbladet ungefär. När han tryckte på den så strålade det i hela överarmen så det var nog rätt.
 
Nåväl. Efter en lång och mestadels ganska plågsam massageomgång med armen i alla möjliga tänkbara vinklar (och inklusive en rejäl knäckning av nacke och bröstrygg) fick jag två olika rehabövningar att nöta med gummiband. Han hade även gummiband på metervara så jag fick med mig en stump hem att knyta fast i någon dörr. Och så fick jag en ny tid redan på måndag för uppföljning så nu är det ju bara att gnussa tills dess. Med konstiga oljor i hela håret åkte jag som ett vandrande aromabad tillbaka till kontoret med en glad känsla i magen. Och med inga andra restriktioner än att inte provocera fram onödig smärta.
 
Någon timme på kontoret och slutspurten av ett tre veckor långt projekt senare åkte jag till gymmet och mötte upp Maarit för några fler marklyft. Nu har jag marklyftat så mycket på sistone att valkarna i handflatorna även har utökats med valkar vid fingerlederna. Klädsamt. Men nu känns 20kg plus stången som en bit kaka att lyfta och det känns så himla bra. Tro mig, jag vet hur man lyfter kakor. Efteråt simmade vi lite också. Femtio minuter närmare bestämt. Inga underverk i poolen idag heller, men kontinuiteten är det svartaste av det svarta.
 
Visa fler inlägg