Klokare närmare 30

Nu har jag alltså klarat av min första vecka på mitt sista år som nånting-med-tjugo. Mitt trettionde levnadsår är inlett och om det stämmer att klokhet kommer med åren så finns det nu mycket att leva upp till. Mycket att reflektera över, tankar att bearbeta, liv att leva, kärlek att älska. Helt enkelt bara en Sara att vara. Hur är hon egentligen, den där Sara? Vad vill hon? Vad kan hon?

Jag funderar mycket över vad andra har och vad de gör som påverkar mig. Sådant som gör mig avundsjuk eller stressad eller får mig att känna mig sämre. Så klart är mycket grundat i utebliven träning i och med min nu nedsatta förmåga. Så fort någon rapporterar om en löptur blir jag ledsen. Det kan även vara någon som jobbar mycket mer än jag och tycks prestera så mycket mer värde till sitt företag. Någon annan som verkar ha den där perfekta kärleken med allt det där romantiska myset och rosafluffiga ludilullet. Någon som tränar mycket mer än jag och presenterar nya snabba tider, långa distanser eller synliga magrutor. Alla som reser världen runt och presenterar badklädesbild på strand efter strand efter strand. För att inte tala om de som har så ofattbart många nära vänner och aktivt vårdar tusentals relationer med middagar och fester och telefonsamtal och spontanfika. Jag är inte där. Inte ens i närheten.

Det intressanta är varför det påverkar mig. Handlar det om att jag vill ha det som andra har eller handlar det om att jag tror att jag också måste ha allt det där för att duga. Är det återigen bara min självkänsla som spökar?  I så fall, varför tror jag att jag måste vara på ett visst sätt när det enda jag egentligen vill är att bara vara jag? Alltså funderar jag igen. När stinget i magen kommer över en glättig instagrampost försöker jag funderar över om bilden visar något som verkligen saknas i mitt liv. Vad ser jag i bilden som jag vill ha men inte har? Hur mycket av det vill jag ha? Och vad har jag istället som är värt att hålla fast vid? Vad är värt att vårda och förstärka utan att nedslås över att andra gör annorlunda. Hur mycket vill jag egentligen fara omkring? Jag trivs ju faktiskt allra bäst hemma.  Hur fullspäckat schema vill jag egentligen ha och hur mycket människor orkar jag träffa? Att ”göra ingenting” med de få människor som inte tar av min energi är ju så värdefullt för mig. Hur mycket vill jag egentligen träna? Det är ju onekligen ganska skönt att inte ha långpass i slask och mörker hängande över sig den här årstiden.  Vill jag prestera bättre på jobbet eller duger det jag redan gör?

Det är en balansgång det där med att inte riktigt kunna definiera vad ”ta vara på tiden” och ”njuta” egentligen betyder för mig. Ofta betyder det faktiskt att inte göra så himla mycket alls och bara låta tiden gå. Jag vill dock inte låta som en ljusskygg ensamvarg som bara vill sitta i min egen grotta och glo. Inte hela tiden åtminstone. Jag vill såklart ha äventyr och social samvaro. Jag vill träna mig stark. Jag vill se världen. Jag måste bara minnas att allt det där också tar av min energi snarare än att fylla på den. Jag vet hur sjukt trött jag är efter en helg då jag har träffat mycket folk eller rusat från det ena till det andra. Inte det minsta utvilad alltså. Oavsett hur kul jag har haft.

När det kommer till träningen så lovar jag mig själv att alltid försöka känna efter en gång extra, och jag tror att jag kan applicera tänket på det mesta. Jag tror att jag trots allt tränar ”tillräckligt” men ibland handlar det om att tvinga sig iväg trots att det är skavigt. I andra sammanhang kan det handla om att ta chansen när den ges. Säga JA. Vara med. Ibland handlar det om att bromsa upp. Vill jag verkligen eller gör jag för att passa in? För att man ska. För att ”de” ska tycka att jag är bra. Det är inte alltid läge för morgonträning även fast jag har bestämt mig för det. Det är inte alltid läge trots att väskan är packad, trots att klockan ringer tidigt, trots att jag klivit upp, trots att jag ätit frukost och trots att jag klätt på mig. Ibland säger kroppen nej långt innan huvudet hänger med. I morse var det precis så. Och när mantrat ”det är bara lata människor som har ursäkter” maler och maler och maler och maler spelar det ingen roll att jag cyklat 4,5 timme på söndagen och sovit krattigt och krattigt och krattigt igen. Kroppen skriker att den inte vill. Hjärnan fattar till slut. Nej, jag vill fan inte. Livet ska levas. Bara vara Sara. Och ingen prisar mig för att jag åker till badhuset heller. Så jag gick och la mig igen. Fullt påklädd och kramades i värmen tills Kalle gick upp. En timme senare åkte jag till jobbet. Utan morgonsim.  Den här dagen blir bra ändå. Kanske bättre.