München Halbmarathon 2016

Sååå, dags att ta tag i att skriva om det här loppet innan det är alldeles bortglömt.

För ett tag sen läste jag i Runners World om någon grupp som kallade sig för typ "Marathon Globetrotters" eller liknande. Målet för dem var att springa marathonlopp på så många olika platser i världen som det bara var möjligt. Den som ledde ligan hade varit på helt sjukt många platser och sprungit. Förstå vilken dröm att se världen med ett par springskor i resväskan. När jag blir stor ska jag också bli en Marathon globetrotter. Jag är kanske inte riktigt där än, men mitt första sightseeinglopp utomlands är nu avklarat och det blev alltså en halvmara i Tyskland.

Och hur kom det sig att jag hamnade där? Jo, en kombination av en rad tillfälligheter och lite planering för att sammanfoga tillfälligheterna var vad som krävdes. En lopp-lapp i min hand och ett sått litet tankefrö, en morbror i Nürnberg med en tremånaders liten kusin som jag ville träffa och den enda vettiga flighten hem gick från just den stad i närheten som råkade ha ett stadslopp nära förestående. Vi tajmade in besöket med loppet och jag startade med inställningen att jag skulle njutspringa, lyfta blicken och se mig omkring och inte hetsa min kropp. Löpningen var magisk och jag presterade min näst snabbaste halvmara när jag spurtade in på 1:52. Vill du veta mer så är det bara att fortsätta läsa.

Före Loppet

Uppladdningen var väl sådär. Jag var aldrig riktigt säker på hur kroppen egentligen kändes. Det bröt aldrig ut någon förkylning och efter en varm och trött torsdag hade jag inga direkta symptom förutom att kroppen kändes tung. Jag helvilade från träning både torsdag, fredag och lördag och hoppades att det skulle skapa under. Efter tre nätter av halvrisig sömn då utbudet av kuddar varit lite sisådär och därtill en intervallsnarkade roomie kände jag mig på intet sätt på topp. Strax före åtta på söndagmorgonen stod ändå den evigt uppoffrande supportern med mig på Nürnberg Hauptbahnhof och väntade på ett snabbtåg mot München, en resa på ungefär en timme. Som allt annat vi åkte med i kollektivtrafikväg så var tåget försenat. Sammanbitna och morgontrötta.

När tåget väl kom var det proppfullt. Eller näe, det fanns platser men tydligen är tyskar ännu mer ovilliga att sitta bredvid andra än vad vi svennar är. Min erfarenhet av kollektivtrafik i Sverige säger ju att alla i den mån det går tar sig ett eget dubbelsäte, men när det börjar bli fullt så makar man åt sig sina väskor och jackor och vad man nu har så att någon kan sätta sig bredvid. Icke här. Vi gjorde oss ändå omaket att fråga ett par halvrassliga tanter på en varsin sida om mittgången om vi inte kunde få sitta. De gick motvilligt med på det.
 
Framme på den gigantiska centralstationen i München hittade vi förvaringsboxar att låsa in våra resväskor i och påbörjade sedan jakten på rätt tunnelbanelinje och på att förstå hur vi skulle åka för att komma till Olympiaparken. Några fler alternativ än i Stockholm fanns det ju.
 
Men det var skitlätt. Vi åkte U2 i fyra stationer, klev rakt över perrongen och åkte två stationer till med U3. När vi klev av vid Olympiaparken fanns det en flock av andra löpare att ta rygg på.
 
Mässa och nummerlappsutdelning i en liten nätt arena
 
Och målgången skulle ske på en annan liten nätt arena. Självaste Olympiastadion från OS 1972 där ju ljuv musik en gång uppstod mellan vår konung och hans tyska. Ja, ni fattar. Historiens vingslag slår. Jag misstänkte dock att det inte skulle vara riktigt samma mäktiga känsla att springa in bland dessa tomt ekande gröna stolar som det var att springa in på ett fullsmockat och kokande Stockholms Stadion i juni. Det fanns inte riktigt potential för att de ca 15000 löparna som var anmälda till detta lopp skulle ha anhöriga och intressenter så det räckte att fylla upp den här jätteläktaren.
 
När nummerlappen var hämtad bar det av ner i tunnelbanan igen. Dock var ett första mission att hitta någon form av lättare lunch eftersom jag bara hade ätit lite frukost klockan halv sju på morgonen. Vi tittade upp ovan jord och kom ut mitt i löparbanan. Där kunde jag passa på att fota någon byggnad som jag högst troligt skulle springa förbi sen.
 
Stadsloppet i München är ett samarrangemang som innefattar både ett fulldistansmarathon, ett halvmarathon och ett 10km-lopp samma dag. Maran och 10km-loppet startade på förmiddagen och hade både start och mål på Olympiastadion. Vi som skulle springa halvmara skulle springa andra halvan av marathonvarvet och fick därmed förflytta oss detsamma för att komma till starten.
Vi kom fram till startplatsen ungefär samtidigt som farthållarna för 4 timmar sprang förbi. Skön känsla att stå bredvid och ändå veta ganska precis hur det känns att vara där mitt i. Först då kände jag ett riktigt sug att sticka iväg på det jag skulle göra. Ett skönt pirr i loppkroppen och en känsla av att faktiskt vara lite på gång ändå. Då var det fortfarande över en timme tills jag skulle starta så det fanns gott om tid att komma i mode.
 
Den som tror att det är sommar i München i oktober har fel. Det var riktigt kallt före start och jag våndades både ett och två och tre varv över vilka kläder jag skulle springa i. Hatar att frysa innan jag kommer iväg men hatar ännu mer att bli för varv under mitt performance. Lessions learned förut. Valet föll ändå på långärmat till slut. Dock inte den snygga jackan som jag köpte på puma. Och inte heller buffen som låg i startpåsen och som fick utgöra provisorisk mössa innan start.
 
Loppet:
De sjutusen löparna i halvmarathongänget hade delats upp i tre startgrupper utifrån den förväntade sluttid som en fått ange i anmälan. Jag hade placerat mig i grupp B som var avsedd för löpare med tänkta sluttider mellan 1:45 och 2:00. Egentligen inga konstigheter, men det kändes faktiskt inte självklart att jag skulle ha en kropp som höll 5:40/km i tjugoen kilometer. Eller att jag för den delen ville ha det. Jag hade känt mig klen i några dagar och har ju inte precis ägnat mig åt att göda min springform särskilt mycket på senaste tiden. Och så ville jag faktiskt inte plåga mig.  
 
Hur som helst. Jag startade rätt beskedligt. Kände efter och försökte komma igång och lät benen rulla precis som de ville. I början trodde jag att det skulle bli en jobbig eftermiddag, men efter bara någon kilometer kom benen igång riktigt bra. Banan var rätt tråkig i början, men flack och lättsprungen genom bostadsområden, förbi mataffärer, skolor, något vägbygge, en tunnel, en järnvägsstation. Inte mycket kul att se den första milen och jag tänkte att det inte blev mycket till sightseeinglöpning om det inte dök upp roligare saker än såhär. När vi sen kom in i innerstaden passerades den ena maffiga byggnaden efter den andra. Rådhuset kan vara den coolaste byggnad jag sett. Jag läste ett tunnelbanestationsnamn och ett linjenummer när jag passerade och tvingade mamma att åka tillbaka dit efter loppet så att jag fick fota. Hur jag än kämpade gick det inte att få in hela huset i samma bild.
 
Halva loppet passerat och det kändes oförskämt lätt. Det gick mycket snabbare än jag hoppats på och jag märkte ganska snabbt att kilometertider mellan 5:10 och 5:15 inte alls var ett överjobbigt tempo att hålla. Snarare ett skönt och behagligt tempo. Dock var jag noga med att ta god tid på mig vid varje vätskestopp och så hade jag såsat lite för mycket i början för att det skulle vara möjligt att springa på pers (1:49,30), men det var heller aldrig något jag tänkte att jag skulle göra.
 
Vid 17-18 kilometer dippade jag lite mentalt. Då är det så lite kvar och då brukar det inte vara så svårt att övertyga sig om hur kort 3-4 kilometer faktiskt är och hur ofta jag faktiskt klarat av just det. Inga undantag nu. En liten miss var att jag råkade ta sportdryck istället för vatten vid den sista vätskestationen. Det brukar inte vara något problem men den här var rätt starkt blandad och magen drog genast ihop sig till en liten boll. Trodde att den skulle vända sig ut och in, men allt innehåll stannade kvar tacksamt nog. Sista kilometern var sådär evighetslång som en sista kilometer alltid är men till slut fick jag springa in på den där olympiastadion och ta ett varv inför näst intill tomma läktare. Spurtade så mycket det gick och stoppade klockan enligt nedan.
 
 
Jag hade inte haft stenkoll på när jag egentligen skulle starta klockan så min officiella tid blev en halvminut bättre, 1:52,27. Vi passerade en startportal, men ingen tidtagningsmatta och jag tänkte att alla kanske får den tid som gått sedan startskottet, men tyckte att det kändes puckat så jag startade klockan när jag passerade portalen. Kanske hundra meter senare svängde vi ut på själva banan och där låg förstås tidtagningsmattan. Och så har jag kanske sprungit lite hejsansvejsan och krokigt. Nåväl. Lite bättre snitt och lite längre distans på klockan än i verkligheten alltså.
 
Det fanns massor med farthållare, åtminstone för varje femminutersintervall. Starten för grupp A gick 13:30, fem minuter senare startade grupp B och ytterligare fem minuter senare grupp C. En rejäl tankevurpa från arrangörerna var dock att skicka iväg alla farthållare när startskottet smällde för grupp A. Alltså, den som ville springa på 2:10 och startade i grupp C var redan från början tio minuter bakom sina farthållare. Begåvat. När det kändes så bra som det gjorde hade jag kanske velat ta häng på 1:50-gruppen, men det tog mig nästan en mil innan jag tagit in fem minuter och kommit ikapp 2:00-gänget och fler än så såg jag inte. Jag kom ju in på drygt 1:58 efter start och fick alltså vara min egen farthållare. Tycker väl ändå att jag skötte det rätt okej. Faktiskt skitnöjd i mål.
 
 
Och medaljen. Jag tittar på den och blir helt glad i hela hjärtat. Så himla himla himla fin. De som sprang det stora marathonloppet fick stora hjärtan i brunaktig guldfärg som också var jättefina, men faktiskt tror jag att halvmaramedaljerna var finast.
 
Efter loppet
Det tog sin lilla tid, men efter några om och men hittade jag duschmöjligheter inne i Olympiahallen där jag hade hämtat nummerlappen tidigare. Efter dusch hade vi fortfarande ett par timmar att slå ihjäl innan det skulle vara nödvändigt att förflytta sig till flygplatsen. Vi hade tänkt att vi kanske skulle hoppa på en sightseeingbuss, men ansåg att det nog ändå inte fanns tid till det. Vi åkte och fotade rådhuset, men sightseeingen blev inte särskilt mycket längre än så när det dök upp ett McDonalds i mitt synfält. Vrålhungrig var jag. Jag var mer hungrig än jag någonsin varit direkt efter ett lopp så det blev förstklassig energitankning på direkten. En Grand Deluxe Bacon senare kände jag mig tillräckligt återupplivad för en sista tunnelbaneresa ut till flygplatsen. Såklart via centralstationen där vi plockade upp våra resväskor. Så skönt att vi inte behövt släpa runt på dem hela dagen.
 
Flyget hem skulle lyfta 21:30. En tid när jag en vanlig söndag gör mig redo för sänggående satt jag alltså fortfarande på en flygplats i södra Tyskland. Två timmar flyg och två timmar bilresa hemifrån. Vi blev alltså inte överlyckliga när också detta flyg var 45 minuter försenat. Trångt som satan och med pirriga post lopp-ben hade jag svårt att sitta stilla och komma till ro men lyckades ändå slumra lite. Klockan 00:10 slog hjulen i marken på Arlanda och jag såg till att hålla mig sympativaken med mamma i bilen hem. Hon skulle ju också jobba på måndagen, och hon kunde inte flexa till sig två timmars sovmorgon. Jag kom i säng strax innan 03:00 och var inte superpigg på måndagen. Jag var inte heller superpigg på tisdagen och nu är den där förkylningen som jag har dragit runt på högst troligt på väg på riktigt för nu kliar halsen och kroppen är varm. Hoppas att det bryter ut så att jag kan bli frisk snabbt igen.
 
Summering
Jag är så himla glad att jag ändå valde att anmäla mig till det här loppet. Kul att ha sprungit ett lopp utomlands och fullt tillräckligt att välja en halvmara. Halvmaran kan vara min nya favoritdistans för det är liksom inte över innan det ens har börjat som 5 och 10km-lopp kan vara, men det är heller inte ett helt dagsverke att genomföra. Jag sprang inte på max så att snitta 5:16/km och springa i mål på 1:52 får anses vara långt över förväntan även om jag hatar det faktum att det är så svårt för mig att vara helt nöjd med saker som inte är personbästa. Hur som helst är jag sugen på att leta upp fler lopp utomlands och jag har fått nys på några kandidater som definitivt kvalar in på listan över tänkbara uppföljare i denna följetång. Puss på det.