Sommar!

Jag har haft en helt fantastisk helg. Igen. Vilodag i fredags med mysig fredagsfika hemma hos mamma och pappa följt av grillbuffé på Granliden. Med efterrätt. Kanske ville jag fira att jag inte skulle ägna natten åt att cykla runt någon sjö i södra Sverige. Full respekt till dem som valde att ge sig ut på den strapatsen. Tänk att det redan har gått ett år. Jisses.   

 
Lördagen var första lediga dagen på länge som inte hade någon som helst agenda. Så, istället för att cykla hela natten tog vi lång sovmorgon och snickrade ihop en brunch på balkongen.
 
Satt där läänge och bara njöt, sen gav vi oss på projektet gräsmattan vid ruckelhuset. Den hade inte blivit klippt alls i år så gissa om det var en äng som behövde bearbetas. Lie-mannen gick med röjsåg och jag stånkade efter med vanlig klippare. Det gick tungt åt den stackarn som la av stup i kvarten. Till slut fick jag in snitsen på att rycka igång fanskapet men hade träningsvärk i axlarna dagen efter.
 
Fyra timmar senare var det klippt och jag behövde svalka mig så jag stack iväg på sim. Den enda fördelen med att simma alldeles ensam är att ingen bryr sig om jag ägnar lika lång tid åt att bara sitta på stranden och leva som jag faktiskt simmar. Eller att jag lägger en massa tid på att åstadkomma snitsiga bilder. Men hörrni, jag simmade dubbelt så långt som på onsdagen. Hela 1,8 km. Fortfarande känns det instängt och gnissligt, men det kändes betydligt mycket bättre. Nu hade jag ju dock inte cyklat en massa mil precis innan.  

Lördagskvällen hängde vi hos mamma och pappa och spelade Uno med Magnus som var på besök. Och vi började även söndagen där med lite frukosthäng för att hinna umgås någon timme till innan han skulle rulla hemåt igen.
 
Efter frukostdejten hade jag en inbokad cykeldejt igen. Kanske det sista långa passet innan Vansbro Triathlon. Vi hade uppdaterat väderapparna friskt, men bara studerat temperaturkurvan. Inte vinden. Jag hade totalt missat att det skulle vara storm ute. Nåja, provar väl ändå. Vi skulle cykla till Torsång hade vi bestämt. Kalle hade hjälpt mig att stoppa in Svarta Pantern i Bulgarbussen så dagens cykeltur kunde inledas och avslutas i Råbacka. Så där stod jag plötsligt efter vägen och väntade på att dejten skulle komma farandes ner för backen. Lite skeptisk min pga ytterst mycket vind. 

Det var håll i hatten som gällde och vi parerade den ena kastvinden efter den andra på vägen till Stjärnsund. Den vägen som normalt är den långsammaste delen av en cykeltur pga krokig väg och väldigt mycket uppför. Nu gick det inte heller speciellt snabbt, men vi myscyklade mest och pratade om att känslan av att ha myscyklat var precis vad vi ville känna efter avslutat dagsverke. Knappa tre mil på drygt en timme är inga konstigheter. Vi hade myst fram i drygt 26 km/h och tyckte att det var mest behagligt.
 
Sen började saker ta lite tid. Lite extra lång tid. Dels den förbannade vinden. Dels att vi behövde stanna femtielva gånger för att studera karta ty dåligt pålästa. Dels att jag plötsligt när jag skulle växla från lilla till stora klingan hade en trippelknut och rosett av kedjan runt pedalen. Vette tusan hur det gick till, men det var aningen svårt att cykla såhär. Maarit försvann iväg och fick bli stoppad någon kilometer senare av ett pensionärspar i bil som noterat mitt plötsliga frånfälle. Gulligt av dem. Och av henne att komma tillbaka.
 
 
Så. Fram med mekarkunskaperna och en kvart senare var vi på rull igen. Jag hade olja överallt men vi trasslade lite och snart satt kedjan där den skulle. Lite gnisslig och lite slapp men den satt åtminstone kvar när vi rullade vidare. Vi hann inte långt innan nästa humörhöjare. En alldeles livs levande orm som kom slingrandes över vägen. Maarit lyckades kanske klyva den på mitten (eller åtminstone åsamka den lite ryggsmärta) då hon cyklade rakt över den. Alltså den synen. Och panikskriket. Jag skrattade så jag nästan välte. I sisådär en mil.

Men vi måste prata lite mer om vinden. Herregud, vinden. Det som hade varit mest från sidan under första tre milen var nu alldeles rakt emot. Meeeen vad långsamt det gick. Jag trodde verkligen att vi aldrig skulle komma fram och jag var beredd att ställa cykeln i diket och gråta en skvätt när vi stannade för en snickerstankning med en mil kvar. Sista tre milen tog nästan två timmar inklusive meck och förtvivlan. När vi äntligen kom fram till Torsång hade liksom njutandet och myscyklingen förtagits lite. Och tre mil kö var det i det lilla fiket också men vi fick i alla fall mackor till slut. Och jag åt den snabbare än jag någonsin ätit någonting annat. Såå gott!
 
Ja, jag åt till och med snabbare än den här söta snabbätar'n, som ju först var tvungen att bearbeta sin ormchock.

Med macka i benen var det åtminstone lite gladare miner på vägen hem. Det är liksom lite roligare att cykla när det rullar åtminstone liite gratis.
 
Vi tyckte inte att vi fick så mycket medvind som vi förtjänade men kunde ändå cykla samma distans hem ca en halvtimme snabbare. Vi tog en annan väg men den visade sig vara exakt lika lång för mig som startat i Råbacka. Alltså en halvtimme snabbare på 65 km de är ganska stor skillnad det. Trots evighetsbackarna efter Långshyttan. Just sayin'. Sista två milen hem gick så snabbt att jag nog aldrig har cyklat så snabbt någonsin. De gick förvisso på hemlängtan.
 
Efter cyklingen hade jag bokat en simdejt. Jag vet inte vad det hade slagit till för oreda i cellen när jag tyckte att det skulle vara en bra idé. För det första, det var storm. För det andra, jag var svintrött. Jag ville mest sitta och flasha mina nya brallor på en bänk. Jomen visst ser ni, jag har blivit med PowerWoman till sist. Efter cirka två års suktande slog jag till på en triathlonbyxa. Fint ska det va. Ja, de är sjukt snygga.
Hur det än blev så  trasslade jag på mig våtdräkten och doppade mig i cirka en sekund mest för att besikta att byxorna inte blev genomskinliga. Det blev de inte. Sen åt jag resten av kvällen. Slut på meddelande. Slut på helgen. Slut på mig.

En triathlon-onsdag

Jaha ni. Några dagar att avrapportera igen. Måndag och tisdag styrketränade jag och flexade mina discomuskler. I synnerhet på måndagen då Sara fick mig tillräckligt motiverad att pallra mig iväg och testa det nya bodypump-programmet. Det kändes spontant som att det var ett lite annorlunda program. Inte alls så mycket stång, mest mycket nya övningar med fria vikter. Och kanske till och med ganska bra musik. Om jag inte hade haft elva mil cykel färskt i benen hade jag nog kunnat ladda på rätt rejält på benlåtarna, men nu fick jag spara krutet till discomusklerna. Bröst och biceps, i synnerhet biceps. Herre-gud. Prova det.

På måndagskvällen tycke Ica-kassen att jag skulle laga ärtrisotto, så det gjorde jag. Vilket jäkla påhitt. Ska det vara något att fylla musklerna med vaa? Näe, det behöver du inte prova. Den smakade... ingenting. Och grön mat? Nja.

På tisdagen hade jag en kort liten gymdejt med Maarit direkt efter jobbet. Vi joggade hemifrån henne till gymmet (runt 1,5 km), marklyftade lite och axelpressade lite men funderade mest över vart musklerna vi byggde i våras hade tagit vägen. Och hur det kommer sig att en månad utan gymträning är ungefär samma sak som att aldrig någonsin ha satt sin fot i gymmet. Nåja. Avslutade med en riktigt skön jogg tillbaka och totalt en timme till träningsdagboken.

Lite längre dejt på onsdagen. Jag hade ägnat en del av tisdagskvällen åt att frakta hela triathlonutrustningen till Hofors. Cykel och cykelkläder, våtdräkt och simgrejer, springskor. Ja allt alltså. Vi tjuvade någon liten timme av arbetsdagen och började med knappa 7mil cykel. Riktigt bråkig känsla i kroppen första halvan av passet. Benen var bra men huvudet och kanske framförallt magen ville inte alls cykla och jag kände mig skum i hela kroppen. Efter en timme släppte det och det funkade riktigt bra i någon mil innan ryggslutet/höften/vaddetnuär började bråka. Det känns som att ju mer jag cyklar desto kortare sekvenser fixar jag innan hela vänsterbenet domnar bort. Nu gick det riktigt bra i fyra mil, men sista tre fick jag stanna och kliva av cykeln tre gånger för att stå ut. Inte så kul. Jag tror att jag kan cykla mina nio mil i Vansbro mycket snabbare än jag gjorde förra året, men det känns trist att tappa en massa tid på att jag måste stanna titt som tätt för att ryggen ska överleva. Nåja, tre dagars cykelvila med massa massa stretch nu så hoppas jag att det funkar bättre när jag kör nästa pass på söndag.

Parkera cyklarna och stick direkt ut på en halvtimme löp. Det var i alla fall förhandsplanen. När en har möjlighet att välja och framförallt ett jäkla förhandlingsutrymme känns det inte alltid så himla käckt. Vi fick muta oss själva ganska rejält för det var inte så att motivationen var på topp längre. Vi sa att om vi springer tre kilometer så får vi äta glass. Gissa om vi sprang tre kilometer. När jag klev in genom dörren i glasskiosken stoppade jag klockan på exakt 3,00 km. Årets första linnelösa löpning är därmed avbockad. Även om den blev en halvtimme i form av 18 minuter spring och 12 minuter glass.

 
Det återstod fortfarande en aktivitet denna maxade onsdageftermiddag. Årets första besök till kanotstadion i Tolven.
 
Ett glatt gäng klädde sig i gummi och peppade för årets OW-premiär. Kanske lite nervösa. Jag var på riktigt orolig att det skulle vara svinkallt.
 
Det var inte kallt. Faktiskt inte kallt alls. Men hörrni. Simning, är det en sport som finns? Jag vet inte. Jag har inte simmat på en månad pga inget vatten i poolen och ingen fungerande isborr. Nämen på riktigt. Det går inte att låta bli att simma och sen tro att det ska vara guld och gröna skogar, det blir inte kul då. Nu hade jag inga som helst förväntningar och inte några som helst krav på prestation heller. Tänkte att om jag tar mig i och ligger i blöt i fem minuter så är det i alla fall fem minuter bättre än ingenting. Jag simmade en kilometer uppdelad i ungefär tusen etapper. En meter i taget alltså. Nästan. Axlarna gnisslar instängda i våtdräkten, glasögonen immar igen, huvudet snurrar. Efteråt är det ändå mest en lyckokänsla. Nästa gång blir det ännu bättre.  
 
 Min fina triathlet, vad glad jag är för alla äventyr vi drar ut varandra på!
 

Myscykel

På söndagen planerade jag för en långtur på cykel. Meckis hade stått ut med att umgås med mig heela fredagskvällen och heeela lördagen så jag tänkte att han skulle få hänga i garaget alldeles i fred. Vad passar då bättre än att jag utnyttjar dagen till ett bra cykelpass på Svarta Pantern? Vädret skulle skärpa till sig och det det skulle bli helt perfekt. Jag tänkte mig tio mil och jag tänkte mig Stjärnsund - Horndal - Österfärnebo - hem. Först frågade jag google hur långt det skulle bli. Jag är en jävel på att uppskatta. 

 
Sen frågade jag Maarit om hon ville följa med. Det ville hon. Hurra vad bra. Vi möttes vid Stjärnsundsvägen strax efter nio på morgonen. Maarit hade en mil dit och jag hade 3km, ändå var det jag som var sen. Jag trodde att jag skulle swisha dit på fem minuter jag, det gjorde jag inte. Pinsamt.
 
Jag hade ju fått ett flaskställ mellan pinnarna så föredömligt. Jag hade cyklat 5 mil med det på fredagen och det funkade hur bra som helst. Det pallade dock inte ruskandet på Stjärnsundsvägen utan gick av och ramlade bort efter bara någon kilometer. Det roliga var att jag hade åkt omkring och funderat över vad som skulle hända om det ramlade bort. Det hände inte så mycket, som tur var. Meckisen får backjobb och jag ska se till att han inte väljer sin bräckligaste plast. Ska det va så ska det va hard core.
 
Annars då? Cyklandet gick toppenbra verkligen. Det är en liten bergsbestigning innan man kommer fram till Stjärnsund, men efter det hade vi nästan bara medvind och nedförsbacke hela vägen. Jag fattar inte riktigt hur det gick till. Jag hade spanat in ett mysigt fik i Horndal när jag åkte förbi med bilen dagen innan, men när vi kom dit var det helt spårlöst borta. Fattade ingenting. Vi cyklade genom hela himla byn, men fiket fanns verkligen inte. När vi sedan vände och hade bestämt att strunta i att fika i Horndal så dök det plötsligt upp, men det hade inte riktigt hunnit öppna så vi cyklade vidare i alla fall. 
 
Tjugosex kilometer från Horndal till Österfärnebo. Troligen den bästa sträcka jag någonsin cyklat. Det var fint så det gjorde lite ont i ögonen på sina håll, vägen var rak och hel och oknölig, det fanns ett G i formeln som gjorde att en kunde peta i högsta växeln och i princip aldrig behöva peta ur den samt att vinden var med oss. Och så hade vi kryddat med en ganska redig liten argfaktor i benen. Jävlaranamma. Jag började få det lite gnissligt i höften/svanken efter halva sträckan kanske men inget som inte gick att stå ut med. När vi kom fram tog vi en stödfika på Ica. Lyckan över en cola i perfekt cykelsize. Och helt perfekta cykelben. Jää!
 
 
Det riktiga fikat tog vi i smedjan i Gammelstilla. Strax över 8 mil på klockan då och inte alls mycket kvar. Kompis hittade sitt motto på en skylt. 
 
Jag svär att jag hade kunnat döda för kaffe där och då. På riktigt vet jag inte om jag någonsin varit så kaffesugen. Jag hann till och med dricka upp den fånigt lilla muggen och fylla på den igen innan jag ens hade betalat för den. Krisen. Det var lite dålig uppkoppling i obygden så det tog sin lilla tid att få iväg en swish-betalning. Och koppen var löjligt liten. Allting på den här bilden är löjligt litet. Det ser ut som att kakan är enorm men både brickan och koppen och glaset är i miniatyr, jag lovar. Men kakan, alltså jag dog. Kladdig kladdkaka med kondenserad mjölk och jordnötter. Mm mm mm Gammelstilla Café, jag kommer tillbaka.
 
 
 
Med kladdkaka i benen gick sista milen som en dans och för att jag skulle komma över 100km valde jag att avsluta rundan hemma hos mamma och pappa. Med en fika till.
 
Sen ska jag försöka lära mig att inte luta mig mot kedjan när jag kliver av cykeln. Inte det lättaste. Misstaget är främst att jag har lärt mig att koppla loss vänster ben. Jag är lite för kort så när jag sätter ner vänster fot i marken så måste jag luta hela ekipaget lite. Kedjan är på höger sida och med höger fot kvar på pedalen hamnar höger vad mot kedjan. Jag kanske får stå ut med det. Jag tror inte ens att jag vill försöka lära mig att ta loss det andra benet först. Fast jag vill inte riktigt se ut såhär efter varje cykeltur heller. Tips?

Så. Det blev 11 mil cykel till loggboken och en heldagsutflykt, nästan. Efter att ha hängt med mor och far i någon timme var det lite omotiverat att sätta sig på cykeln för de sista 5km hem men när jag kom hem stack jag faktiskt ut på 10 min brickjogg också. Om det nu kan räknas som brickjogg när en cyklat 10,5 mil, fikat i två timmar och sen cyklat 5km. Nu tyckte jag det åtminstone och benen kändes bra. Betydligt bättre än huvudet. Nåväl. Bra gjort. Himla bra gjort.
Visa fler inlägg