Advent

Julfesten var.. annorlunda. Inte tråkig och inte otrevlig men lite speciell. Kalle har varit anställd på Svetruck i knappt tre månader och han känner inte så många än. Jag hade aldrig sett en enda av hans kollegor. Vi fick suupergod mat och hittade väl en del trevliga filurer att prata med, men jag tröttnade ändå rätt tidigt. Tur att festen var på samma hotell som vi bodde på så jag kunde avvika lite diskret när det blev för mycket truck- och gubbsnack.

Lååång bilresa på lördagen och vi anlände till Bondeland vid 17-tiden. Då kom jag på att det ju faktiskt var första advent och att jag inte hade tänkt en tanke på att pynta. Rafsade fram julgardinerna, lite stakar och lite tomtar och så fick det duga.

 
Eftersom jag fick feeling när jag pyntade så kokade jag risgrynsgröt till lördagsmiddag, Och så gjorde jag mina hittills snyggaste saffransskorpor av bara farten. Alltså kolla symmetrin. Förut har de bara rasat sönder, men dessa blev perfekta. Och goda. Receptet är typ detta. Fast jag mäter aldrig något. Lite mindre socker tog jag faktiskt. Och mycket mer mandel (men det funkar inte att ha den hel för då blir det bara smul). Och typ hälften mandelmjöl istället för vetemjöl. Men nästan ändå. Listan av ingredienser är samma. Prova!

Söndagen började i poolen med en CSS-stege tillsammans med Simpis. Vi körde 300-250-200-150-100-50 och upp igen. På vägen ner klarade jag faktiskt att hålla min CSS utan utrustning, men när jag skulle klättra upp igen var jag tvungen att trassla på mig paddlarna för att mäkta med. Och jäklar att jag fick ta i. Jag inser ju att jag försöker lura mig själv när jag simmar. Jag bara väljer att acceptera att jag inte hinner med pipet istället för att faktiskt bara ta i lite mer. Det brukar ju gå. Om än kräkjobbigt.
 
Lunchstopp hos mamma och pappa och sen vidare in till Gävle för Adventsloppet tillsammans med Sara. Hon är typ fyra månader preggo och känner sig kanske inte i sin bästa springform, men vi hade bestämt att vi skulle klara den här milen. Vi skulle göra en mysjogg av det och sen skulle vi frossa i pepparkakor när vi kom i mål. Och så blev det. När jag skulle välja mellan att springa fort eller att peppa runt en vän så var det ett ganska lätt val. Nu sprang vi den här milen på 1:06. Första varvet kändes riktigt bra och som att jag hade perfekt med kläder på mig. På andra varvet tappade vi farten lite och då blev det ganska kallt. Men vi fixade det. Och i mål ville en fotograf föreviga vår efter-selfie. Fick han väl!
 

Måndag då. Jag hängde på Högskolan i Gävle på en konferens vid namn "Consuming the Environment" med föreläsningar om miljöpåverkan och klimatförändringar och naturens påverkan på människors hälsa osv. Hela dagen. Mest ur sociala och ekonomiska och psykologiska synvinklar och där är jag rätt tappad. En riktigt bra föreläsning var det, i övrigt ganska sömnigt. TV-meteorologen Martin Hedberg förklarade den globala uppvärmningen på ett delvis lite nytt sätt. Den enda som var det minsta teknisk och handlade om lite matte. Eller om fest. Fast det är inte fest. Det är tragiskt. Han sa att en global medeltemperaturökning med 2C är som en halv istid, fast tvärt om. Senaste istiden låg det 2km tjock is ovanför oss. Fatta hur mycket vatten det är. Det kommer höja havsnivån med uppemot 20m. Och vi har sjukt lite tid kvar om vi ska klara "bara" 2C. Just nu går vi snarare mot 6C. Hallå hållbara industrier. Dags att vakna på riktigt nu.   

Efter alla föreläsningar åkte jag till PostNords kontor och hämtade ett stort och tungt paket.
 
Och sen lät jag äntligen svarta Pantern gnugga gruset ur ögat och hitta ut i dagsljuset. Eller snarare upp i lägenheter. Kalle har sagt att jag fåår ha cykeln i lägenheten om han också får ha en cykel i lägenheten. Alltså en motorcykel. Får se hur jag löser det. Nu har jag i alla fall äntligen gått och blivit med trainer som en riktigt triathlet. Vi ägnade lite tid åt att bekanta oss med varandra igår kväll men det blev inte direkt någon träning gjord. Jag att kanske tio minuter på min sadel och det kändes som att vissa delar skulle brinna upp. Hej hej ovana. Men det ska ordna sig.

Idag är det tisdag och jag började min dag i poolen med Simpis. Hurra för det. Och hurra för att hon har blivit så mesig att hon gör precis som jag säger nu för tiden. Trots att hon är så trotsig. Jag läste igenom Coltings träningsprogram och såg att det var ett sånt där hjärndödarpass med miljarder 25:or på schemat igen. Sjuttio stycken faktiskt. 40 + 20 + 10. Jag skrev till Simpis att jag behöver henne som terapi om jag ska klara det mentalt. Jag anar redan på förhand att hennes närvaro reducerar själva simmomentet till att endast uppta 25% av utrymmet i min hjärna. Vi simmade in och vi simmade teknik och sen hann jag inte ens lyfta på glasögat innan det kom ett statement från banan bredvid. Eller tre. 
 
"Du tänker väl inte göra det där?".  
"Jag anar att du har en annan åsikt?"
"Njaaaae alltså vi kan försöka men AAAAALDRIG att jag gör 40 + 20 + 10".
"Vi kör start 35s"
"Det är svårt ju. Du får hålla koll. Och jag tänker IIIIIINTE räkna".
"Vi börjar kvart i....."
 
Alltså. Simmomentet reduceras till 25% eftersom återstående delas upp som följer:
25% Peppa Simpis
25% Räkna längder
25% Kolla klockan
 
Rätt vad det var hade vi simmat i 70 minuter idag. Och när en bara simmar med en kvarts hjärna inblandad så går det ganska lätt att göra 70x25m. Ett riktigt riktigt superpass.
 
Jobba lite och sen ladda för dagens nästa superpass i spinningsalen. Du kommer väl? Hej hurra.
 

Semestercykel

I tisdags lyckades jag få ihop en semestercykeldejt med favorittriathleten som äntligen hittat hem från toppen av Sverige. Vi bestämde att åtta mil skulle vara en lagom tur för att legitimera lång fika. Viktigast på en semestercykeldejt är att det finns utrymme för lång fika. Frågor på det? Nä.


Vi började turen hos mig eftersom jag bor lite närmare och lite färre backar ifrån det tänkta fikahaket. När vi har cyklat en mil kommer typ den brantaste backen och den skarpaste kurvan på hela rundan. Där, precis där, kom kompisen på att hon hade glömt att ringa ett jätte jätte jätteviktigt samtal. Precis där. Söt hon. 

Men precis där ligger också en av få sjöutsiktsplatser på rundan. Ja ja, jag bloggfotar väl lite under tiden. Och funderar hur jag ska ta mig iväg på högsta växeln. Hmm. 

Vi kom iväg och vi cyklade min favoritsträcka, den mellan Gammelstilla och Årsunda. Här selfiepaus efter att vi fått göra en stilfull omkörning av en gubbräcer med packväskor. Inte en traktor, men nöjda ändå.

När vi stod här och posade körde gubben ikapp oss igen. Trodde vi. Big time skärpning på oss i så fall. Men det visade sig vara en annan dock. En mer "riktig" cyklist. Nåja. Och till slut, efter lite opeppig stadskörning genom Sandviken kom vi fram till kvarnen i Högbo. Välförtjänt häng för Pantern och Getingen. 

Fikaaaa

Och slutligen dryga tre mil hem igen till en obligatorisk efterselfie. Precis innan molnet i bakgrunden släppte dagens största skur. Tajming.

Träning när det är som bäst. Bästa sällskapet, bra samtal och grym fika. Tydligen hade vi helt plötsligt cyklat i tre timmar och lagt ganska precis 80km i ryggsäcken. Aldrig jobbigt. Aldrig tråkigt. Snart igen? 

Sommar!

Jag har haft en helt fantastisk helg. Igen. Vilodag i fredags med mysig fredagsfika hemma hos mamma och pappa följt av grillbuffé på Granliden. Med efterrätt. Kanske ville jag fira att jag inte skulle ägna natten åt att cykla runt någon sjö i södra Sverige. Full respekt till dem som valde att ge sig ut på den strapatsen. Tänk att det redan har gått ett år. Jisses.   

 
Lördagen var första lediga dagen på länge som inte hade någon som helst agenda. Så, istället för att cykla hela natten tog vi lång sovmorgon och snickrade ihop en brunch på balkongen.
 
Satt där läänge och bara njöt, sen gav vi oss på projektet gräsmattan vid ruckelhuset. Den hade inte blivit klippt alls i år så gissa om det var en äng som behövde bearbetas. Lie-mannen gick med röjsåg och jag stånkade efter med vanlig klippare. Det gick tungt åt den stackarn som la av stup i kvarten. Till slut fick jag in snitsen på att rycka igång fanskapet men hade träningsvärk i axlarna dagen efter.
 
Fyra timmar senare var det klippt och jag behövde svalka mig så jag stack iväg på sim. Den enda fördelen med att simma alldeles ensam är att ingen bryr sig om jag ägnar lika lång tid åt att bara sitta på stranden och leva som jag faktiskt simmar. Eller att jag lägger en massa tid på att åstadkomma snitsiga bilder. Men hörrni, jag simmade dubbelt så långt som på onsdagen. Hela 1,8 km. Fortfarande känns det instängt och gnissligt, men det kändes betydligt mycket bättre. Nu hade jag ju dock inte cyklat en massa mil precis innan.  

Lördagskvällen hängde vi hos mamma och pappa och spelade Uno med Magnus som var på besök. Och vi började även söndagen där med lite frukosthäng för att hinna umgås någon timme till innan han skulle rulla hemåt igen.
 
Efter frukostdejten hade jag en inbokad cykeldejt igen. Kanske det sista långa passet innan Vansbro Triathlon. Vi hade uppdaterat väderapparna friskt, men bara studerat temperaturkurvan. Inte vinden. Jag hade totalt missat att det skulle vara storm ute. Nåja, provar väl ändå. Vi skulle cykla till Torsång hade vi bestämt. Kalle hade hjälpt mig att stoppa in Svarta Pantern i Bulgarbussen så dagens cykeltur kunde inledas och avslutas i Råbacka. Så där stod jag plötsligt efter vägen och väntade på att dejten skulle komma farandes ner för backen. Lite skeptisk min pga ytterst mycket vind. 

Det var håll i hatten som gällde och vi parerade den ena kastvinden efter den andra på vägen till Stjärnsund. Den vägen som normalt är den långsammaste delen av en cykeltur pga krokig väg och väldigt mycket uppför. Nu gick det inte heller speciellt snabbt, men vi myscyklade mest och pratade om att känslan av att ha myscyklat var precis vad vi ville känna efter avslutat dagsverke. Knappa tre mil på drygt en timme är inga konstigheter. Vi hade myst fram i drygt 26 km/h och tyckte att det var mest behagligt.
 
Sen började saker ta lite tid. Lite extra lång tid. Dels den förbannade vinden. Dels att vi behövde stanna femtielva gånger för att studera karta ty dåligt pålästa. Dels att jag plötsligt när jag skulle växla från lilla till stora klingan hade en trippelknut och rosett av kedjan runt pedalen. Vette tusan hur det gick till, men det var aningen svårt att cykla såhär. Maarit försvann iväg och fick bli stoppad någon kilometer senare av ett pensionärspar i bil som noterat mitt plötsliga frånfälle. Gulligt av dem. Och av henne att komma tillbaka.
 
 
Så. Fram med mekarkunskaperna och en kvart senare var vi på rull igen. Jag hade olja överallt men vi trasslade lite och snart satt kedjan där den skulle. Lite gnisslig och lite slapp men den satt åtminstone kvar när vi rullade vidare. Vi hann inte långt innan nästa humörhöjare. En alldeles livs levande orm som kom slingrandes över vägen. Maarit lyckades kanske klyva den på mitten (eller åtminstone åsamka den lite ryggsmärta) då hon cyklade rakt över den. Alltså den synen. Och panikskriket. Jag skrattade så jag nästan välte. I sisådär en mil.

Men vi måste prata lite mer om vinden. Herregud, vinden. Det som hade varit mest från sidan under första tre milen var nu alldeles rakt emot. Meeeen vad långsamt det gick. Jag trodde verkligen att vi aldrig skulle komma fram och jag var beredd att ställa cykeln i diket och gråta en skvätt när vi stannade för en snickerstankning med en mil kvar. Sista tre milen tog nästan två timmar inklusive meck och förtvivlan. När vi äntligen kom fram till Torsång hade liksom njutandet och myscyklingen förtagits lite. Och tre mil kö var det i det lilla fiket också men vi fick i alla fall mackor till slut. Och jag åt den snabbare än jag någonsin ätit någonting annat. Såå gott!
 
Ja, jag åt till och med snabbare än den här söta snabbätar'n, som ju först var tvungen att bearbeta sin ormchock.

Med macka i benen var det åtminstone lite gladare miner på vägen hem. Det är liksom lite roligare att cykla när det rullar åtminstone liite gratis.
 
Vi tyckte inte att vi fick så mycket medvind som vi förtjänade men kunde ändå cykla samma distans hem ca en halvtimme snabbare. Vi tog en annan väg men den visade sig vara exakt lika lång för mig som startat i Råbacka. Alltså en halvtimme snabbare på 65 km de är ganska stor skillnad det. Trots evighetsbackarna efter Långshyttan. Just sayin'. Sista två milen hem gick så snabbt att jag nog aldrig har cyklat så snabbt någonsin. De gick förvisso på hemlängtan.
 
Efter cyklingen hade jag bokat en simdejt. Jag vet inte vad det hade slagit till för oreda i cellen när jag tyckte att det skulle vara en bra idé. För det första, det var storm. För det andra, jag var svintrött. Jag ville mest sitta och flasha mina nya brallor på en bänk. Jomen visst ser ni, jag har blivit med PowerWoman till sist. Efter cirka två års suktande slog jag till på en triathlonbyxa. Fint ska det va. Ja, de är sjukt snygga.
Hur det än blev så  trasslade jag på mig våtdräkten och doppade mig i cirka en sekund mest för att besikta att byxorna inte blev genomskinliga. Det blev de inte. Sen åt jag resten av kvällen. Slut på meddelande. Slut på helgen. Slut på mig.
Visa fler inlägg