Halvvättern 2018

Meckis har varit cykelägare i tre veckor, och under dessa tre veckor har han hunnit cykla inte mindre än 60 mil. Det bästa och finaste i den kråksången är förstås det helt nya sättet att umgås på i och med att vi nu kan cykla tillsammans. Övriga cyklister i läsarskaran vet hur sjukt mycket tid den där cyklingen tar. Ett löppass på två timmar är långt men ett cykelpass på två timmar har knappt börjat. Cykelpass på tre och fyra och fem timmar med pauser för lunch och fika och allt vad det är tar ju en halv dag i anspråk. Mer än så. Att inte kunna dela ett så tidskrävande intresse med den som en egentligen vill spendera allra mest tid tillsammans med har liksom nästan fått mig att tappa det. Nästan. Trots att det började bra redan när han gick med på att åka moppe med mig när jag cyklade så känns det ännu roligare nu. Just nu älskar jag att cykla.
 
Vad jag kanske inte har sagt så himla tydligt är att det föll sig på så vis att jag spontananmälde oss till Halvvättern. Förra helgen, jag vet.  Livet har varit så hektiskt att bloggen inte riktigt hunnits med. Hur som helst. När vi överlevde Siljan Runt med  sådan bravur så letade jag startplater till nästa lopp för att liksom kombinera en rad av bra saker. Cykla, umgås, utflykt och husbil. Söndagslopp 30 mil hemifrån innebär att en måste ta sig hem samma dag efter målgång. Därför vore start så tidigt som möjligt att föredra och lämpligt nog hade de första platserna jag fick napp på start redan 7:06. Som om det vore menat. Helt plötsligt fanns våra namn i en startlista till nästa gemensamma sportevenemang.   
 
 
Uppladdning för 15 mil i Motala (eller ja, 15 mil med start i Motala förstås) blev en helt misärartad vecka. Eller ett slut på veckan åtminstone. Jag var låg på energi och hade 20 slag högre puls än jag brukar när vi cyklade långt på nationaldagen. Jag var trött och otrevlig på torsdagen. Jag var ledsen och nere på fredagen och jag var instabil och grät för precis allt på lördagen. Kanske en hormon eller två som kom farande från någonstans, ingen aning. Akut PMS trots avstängd mens, vem vet. Vi kom i alla fall iväg till slut. Cyklarna i sovloftet och så var det bara att tuta och köra. Lite lätt rödgråten här med. Stabil tjej.     .  
 
 
Framme i Motala sju år senare lyckades vi hämta ut våra nummerlappar efter många om och men. Och givetvis fota den cyklande busken. 
 
 
Sen parkera husbilen på lämpligt ställe. Och avsluta lördagen med en kvällspromenad i ett helt otroligt varmt Motala.
 
 
Lite nedvarvning i husbilen och ett försök till sömn. Det gick sådär. Jag sover alltid lite krattigt i husbilen. Vet inte om det är för att jag är rädd att jag ska trilla ner från loftet eller om det bara är för att sängen är hård och knölig. Nåväl. Tidig morgon på söndagen. Så klart inte att jämföra med när det skulle cyklas ett varv runt hela sjön och klockan ringde innan det ens var läggdags, men dock. Halv sex var det uppstigning. Grötfrukost, påklädning, fixa det sista med cyklarna och sen rulla iväg till start. En fantastiskt solig och varm morgon. Inte heller nu behövde en fundera över ifall armvärmare eller regnjacka skulle packas. Skönt.   
 
 
Två laddade innan start. En egen bild
 
Och en proffsbild. Yes. För första och kanske enda gången har jag betalat för att få ladda hem bilder ifrån ett lopp. Kanske onödigt, kanske inte. Hur som helst tyckte jag att det var tillräckligt många som var fina för att det skulle kännas tillräckligt värt det.
 
Starten för grupp 4 gick 07:06 och vi rullade iväg. Första fem kilometrarna gick långsamt långsamt. Trångt i början och läskigt att cykla inklämd mellan massor av människor och staket. . 
 
 
När det väl släppte och vi fick börja trampa fritt var det någon av oss som var rätt rejält taggad. Denne någon ville jaga ikapp ALLT som körde om oss. Med tanke på att vi startat i grupp fyra av cirka hur många som helst så blev vi ju ganska mycket omkörda. Jag kände rätt tydligt att hetsen och stressen inte skulle leda någon annan stans än att vi får äta upp det sen. Lika säkert som att vi får äta bullar. Hellre ätt jämnt och stabilt tempo än att jaga ursinnigt i några mil och sen behöva vila en halvtimme i depån och bli omkörd av alla som man hetsat om. Eller hur? Vi blev lite osams där. Fast det är mest jag som fräser. Meckis tycker mest att det är skitkul med buffén av släta bullar. Och saltgurka. Han får aldrig saltgurka hemma, stackarn
 
 
Sen kom ju den där beryktade Ombergsbacken. Den som i facebookforumet "cyklande tjejer" ofta diskuteras i termer av det värsta man kan utsättas för. Typ. Men komigen. Det var en alldeles vanlig och totalt ospännande backe. Ja, klart att en fick växla ner lite. Faktiskt enda stället på hela banan som krävde nedväxling på framklingan, men särskilt mycket värre än så var det ju inte. Jag blev nästan lite besviken. Väl på toppen behövde en inte bli besviken i alla fall. Himmel vilken utsikt när skogen öppnade upp sig och Vättern bredde ut sig. Fint. 
 
 
I övrigt var det värsta med Omberg att vägen var så himla smal. När det väl bar iväg utför blev jag helt fartblind och rädd. Eftersom vägen var så smal och kurvig kändes 28 km/h plötsligt som 48 och det gick inte riktigt att njuta av det. Jag hade det faktiskt inte skitkul när vi kom ut ur skogen efter Omberg heller. När det vimlade av smala sega uppförsbackevägar med sån där friktionsjobbig asfalt som bara suger fast däcken. Det gick så sakta och min rygg gjorde så ont. Och dessutom var det bara en massa folk som parasiterade på oss och det fanns ingen att åka bakom  
 
 
Jag är inte helt säker på i vilken ordning saker hände här. Jag vet att vi välkomnade bullstopp nummer 2 efter ca 6mil på cyklarna. Jag hade ont i ryggen och ville sträcka på mig. Min nacke hade gjort ont redan efter två mil och nu hade det spridit sig ner i ländryggen så att benen domnade bort lite när jag satt. Jag vet dock att det mesta såg ganska likadant ut mellan ca 3-8 mil. Vi fick dra jättemycket själva, kilometrarna sniglade sig fram, jag hade ont överallt och jag tänkte att det kommer bli en lång lång lång dag. Försökte bara tänka på hur fint det faktiskt var att jag fick vara där och cykla i världens drömmigaste väder. Sämre sysslor kunde en ju ha. 
 
 
När vi kommit drygt halvvägs kom den första riktigt bra gruppen som vi kunde parasitåka på. Äntligen få dra lite nytta av andra. Här kom en kvartett av ensamåkare som hittat varandra och nu ägnade sig åt jämn och skön klungåkning som typ räddade livet på åtminstone mig. De körde om oss, men inte med så otroligt mycket  hastighetsskillnad att det inte gick att haka på. Det blev två och en halv mil med drömcykling. Jösses vad skönt. De växeldrog och vi åkte bakom.  
 
 
En inzoomning på oss vid samma tidpunkt säger att smilbanden har åkt upp lite. Hopp om livet. Till och med en tumme upp från Meckis. Nu är vi på gång. 
 
Vid  kontrollen efter 10 mil stannade både vi och vår värddjursgrupp för en lite längre paus. Kissa, dricka kaffe, äta bullar, sträcka på sig, försöka reloada lite energi. Sen tappade vi bort gruppen och det fanns inte annat än att hoppas på att hitta en ny. Det tog inte särskilt lång tid. Ganske direkt efter kontrollen blev vi omkörda av en tjej och en kille som också de hade tillräckligt lite högre fart för att vi skulle orka hänga på. Den här bilden säger ganska mycket om situationen just då. Ungefär att den där bruden fick göra hela jobbet medan hennes kille (manlige sällskap ivf) åkte bakom. Han släppte styret, han rullade axlar och han gymnastiserade på sin cykel medan hon fick dra. Och där bakom åkte vi. Fastklistrade som två små amöbor och njöt av livet på den kanske snabbaste delen av hela loppet. Jäklar vad det gick. Bra tjej. Jävligt bra tjej. Hoppas att hon inte var fullt så plågad som hon ser ut.    
 
 
Jag hade ganska precis 4h på klockan när vi startade den sista strapatsen efter tio mil. Våra sista 5 mil gick på en timme och 33 minuter. Mycket tack vare tjejen här ovanför som drog oss i turbotempo i åtminstone 2,5 av dem. När denna duo svängde in i sista stoppet med dryga två mil kvar så hade Meckis och jag redan bestämt att vi skulle försöka cykla klart utan avbrott. Det blev några jobbiga ensamcyklingskilometer innan det sista perfektgruppen körde om oss. De hade startat 07:34. Alltså cyklat i en halvtimme mindre än oss. Kanske hade de låtit bli att äta så mycket bullar och hållit ett jämnt och högt tempo hela vägen. Hur som helst gick dessa individer för en sluttid precis runt 5 timmar och alltså 30 km/h i totalsnitt men inte heller dem var det särskilt svårt att hänga på. Så himla skön känsla att rulla tillbaka in i Motala. Så himla skön känsla att vara klar.
 
 
Sluttid fem timmar och trettiotre minuter. Rulltid 5:10 och dryga 29 km/h som rullsnitt. Sjukt nöjd med det. Sjukt nöjd med allt. I alla fall andta halvan av loppet. Jag hade hållit så himla bra i energi och kände mig pigg och glad. Liten antydan till illamående på sista milen eftersom vi bitvis cyklade så snabbt att det inte gick att fokusera på att försöka äta eller dricka så mycket. Enormt välförtjänta små medaljer. Det gjorde vi bra.
 
 
Efter loppet blev det en dusch i Motala Ström. Ingen aning om vattenkvaliteten där. Vi bara klev i och det var det bästa beslutet den dagen. Sen rullade vi till Askersund för lunch på en mysig Thaiflotte innan vi skumpade hem på alldles för långsamma vägar. 
 
 
Slut på äventyr. Tack och godnatt.

Siljan Runt 2018

Efter en räcka av händelser som egentligen inte har någonting med varandra att göra föll det sig på så vis att jag och Meckis trampade Siljan Runt i helgen. Ja, du läste alldeles alldeles rätt. Vår första gemensamma sportinsats ever. Alltså ever.
 
Den första händelse som föranledde detta var att jag fick ont. Igen. Samma eller nytt vet jag egentligen inte, förutom att det känns som att någon vrider runt något oidentifierbart inuti mitt vänstra underben när detta blir belastat lite mer än vid vanlig promenad. Ja, vänster nu. Från första början var det höger. Det dök upp efter en morgonjogg förrförra veckan. En sån där morgonjogg när jag kvittrade ikapp med fåglarna och sken ikapp med solen och hade syrendoft i näsan och tänkte att livet var jävligt nice ändå. Ja precis en sån. Helt hundra procent problemfri. Den var inte problemfri så länge. Jag kände mig ovanligt stel efteråt. Sladdade runt i mina sladdriga sandaler på jobbet och kände att varje steg ner för trappan var lite mer gnissligt än det brukar. Så pass gnissligt att jag bestämde mig för att skjuta på mitt sista långpass från tisdag till onsdag. Även långpasset gjorde ont och coachen har i efterhand frågat varför jag sprang det. Det enda jag kunde svara var för att det stod att jag skulle göra det. Så funkar jag. Jag gör. Fattar aldrig vad som är lämpligt och inte. Ingen mer löpning förrän 7:11/km-morgonjoggen på Åland kommande helg. Den värsta jag gjort. Jag trodde att mitt vänsterben skulle vika sig under de första stapplande stegen. Under kommande 20 minuter slutade det aldrig att göra ont. Där fattade jag. Det kommer inte gå. Maran kommer skita sig. Jag har inte sprungit efter det. Men jag har provocerande hoppat runt på ett ben en liten stund varje dag för att liksom bekräfta att det fortfarande gör ont. Så funkar jag också. En ny utredning från en ny fysioterapeuft visade ingenting. Jag fick springa på löpband och det var lika hemskt. Han sa att det var ett "funktionsproblem" jag hade. Stela höfter, stela axlar, dålig rotation. Han ordinerade rörlighetsövningar. Nya bud. En säger vila och Voltaren och absolut ingen stretch för det är definitivt en benhinneinflammation. En säger stretch och massage och spring så mycket det går för det är absolut ingen benhinneinflammation. En säger yoga och rörlighetsträning för du är bara lite stel sörru. Hur fasen ska en veta? Va? Va? Va?
 
Nästa händelse var en cykelannons i en facebookgrupp. En instegsräcer i prefekt storlek för min Meck. Han har nämligen provat att cykla till jobbet ett par gånger på sistone. Med MTB och utan cykelskor har han förfasats över att snittet inte kommer över 28 km/h på vägen hem. Förfasat sig över "en gubbe på landsvägscykel" som swishat förbi på golfrakan. Inte velat fatta skillnad på cykel och cykel. Eller skillnad på cykelskor och gympaskor. Jag skickade en bild på annonsen och han sa "jaha kanske det". I tisdags förra veckan for vi till Uppsala för att titta på cykeln. Lätt och snabb och med extra snabba hjul. Meckis sa "oj" och "wow" och den lilla Rosen följde med oss hem.               
 

När vi åkte hem från Uppsala frågade jag Meckis på skämt om vi inte skulle cykla Siljan Runt. Jag hade liksom fattat att det inte skulle bli någon mara. Han övar friskt på att bli bättre på att säga JA till saker och i detta fall ville han inte ens ha betänketid. Sa ja utan att ens reflektera över vad det var han sa ja till.
 
Problemen var att:
1. Loppet var fulltecknat
2. Meckis ägde inte några cykelskor
3. Vi var fortfarande bara ägare till totalt en cykelhjälm.
4. Vi hade en husbil som tidigare haft besök av råtta.
 
Men allt löser sig ju. Jag jagade andrahandsplatser åt oss hela onsdagen eftersom sista dagen för platsöverlåtelse var på torsdagen, Meckis fick åka till Valbo och shoppa skor och jag utnyttjade livlinan "ring en vän" för att låna ihop en cykelhjälm eftersom den jag har beställt inte har kommit. Vi städade ur de sista spåren av råttbesöket i husbilen, bubbade upp två cyklar i sovloftet och rullade sedan mot Dalarna. Sent på fredag kväll satt vi med startbevisen och en mojito på en fotbollsplan på Sollerön. Efter att ha sladdat in till nummerlappsutdelningen ca 10 minuter efter stängningstid. Allt löser sig.   
 

Vi fick ställplats på campingen precis vid starten. Hade inte räknat med det. Eftersom Meckis hade cyklat totalt 2x13km på sin nya cykel och totalt ca 5 mil som längst i sitt liv bestämde jag vänligt men bestämt att vi skulle cykla 12 mil istället för 16 och i och med detta fick vi lite sovmorgon. Starten till vårt lopp var 9-9:30. Vi sov till 8, åt frukost, fixade det sista med cyklarna och var redo för att köa till start vid 9. Cool Meckis. Mycket cool.
 
 
Vi kom iväg genom startfållan ca 9:27 och hade därmed inte alltför många startande bakom oss i ledet när vi trampade iväg. Det gick lätt i början, som sig bör. Vi cyklade om och vi cyklade om och vi cyklade om. Meckis kaxade sig och sa att han "knappt hade fötterna på pedalerna". Sa att det gick för lätt. Att det absoluuuut inte kunde bli några problem att cykla 12 mil om det gick så här långsamt. Vi snittade just då långt över 30 och jag körde ändå ganska hårt. Inte så att jag trodde att det var ohållbart, men inte heller så att jag tyckte att det var helt bekvämt. Störde mig på att han var så kaxig men lät honom trampa på.  
 
Vi fick stanna vid exakt alla rödljus i Mora men vi for förbi den första kontrollen strax därefter. Inget behov av att stanna redan efter två mil. Trampade vidare i långt över trettio fram till det beryktade korvstoppet. Det gick bra som tusan, men det var lång kö till korven. Hann med att besöka skogen också och visade förmodligen allt för alla. Inte så kinkigt när det är lopp. Stoppet tog en kvart. Jag lät klockan gå för jag tänker att det är resultatet i resultatlistan som räknas. Meckis stoppade sin klocka för att vi skulle få vår cykeltid. Bulle och banan och sportdryck och blåbärssoppa skvalpade runt i magen tillsammans med en halv torr korv med bröd (den var egentligen INTE värd besväret) när vi trampade vidare, och det gick fortfarande så satans bra.
 
Tre mil till nästa stopp. "Jag känner mig som en kanonkula" sa Meckis innan vi kom dit. Och han cyklade som en sådan. I långa sega uppförsbackar efter Rättvik och branta backar både uppåt och nedåt vid Tällberg. Jag trodde ju att han skulle fått äta upp sin kaxighet vid det här laget, men det var snarare jag som började dippa. Kontrollen i Leksand kom i precis rätt tid. Drygt hälften cyklat. Mer bulle, mer banan och mer blåbärssoppa tankade på depåerna. Och vi cyklade om och vi cyklade om och vi cyklade om. Alla sorter. Allt från fräsiga kolfiberräcers som tickar högljutt när chauffören slutar trampa till MTB och citybikes och tandemcyklar. Till och med en kickbike. Ja en kille for fram i 30 på sparkcykel. Kan inte riktigt låta bli att imponeras över det.
 
Det dumma med att starta typ sist av alla var ju att vi aldrig fick några bra klungor att haka på. Alla vi kom ikapp var ju liksom monumentant långsammare. Hela tiden. Även de som var på 16-milsbanan hade ju haft minst 1,5 timme på sig för de extra 4 milen. Det blev därför mycket dra på egen hand men det var egentligen bara innan den sista kontrollen med 14km kvar som vi hade det lite jobbigt. När vi cyklat sisådär 11 mil. Meckis var trött och hade krampkänningar i låren. Jag hade oväntat skav i byxorna och jag hade så sjukt ont i nacken. Antar att det senare berodde på ovan hjälm. Vad det första berodde på är oklart, men att det svider fortfarande är inte oklart. Peppade mitt bästa för att vi inte skulle stanna för länge på sista stoppet pga det kan bli sjukt jobbigt att starta om. Lite kaffe och mer bulle var dock livsnödvändigt. 
 
När vi rullade ut från kontrollen efter ca 10 min i viloläge susade tre snygga rumpor från Mälar Energi förbi i ett behagligt och bra tempo. Bestämde mig för att vi skulle bita oss fast där och åka med. Skönt att slippa tänka. Det gick bra igen. Nacken var uthärdlig efter att ha fått sträcka ut sig en liten stund. Meckis kände av kramp men kämpade på. När vi passerade skylten som förkunnade att det var 5km kvar såg jag att vi hade under 4:50 i totaltid på klockan. Sa att vi kunde komma under 5 timmar, men att jag faktiskt sket i vilket. Det blev ändå moroten för en liten spurt och på 4:59:40 korsade vi mållinjen. Som värsta vinnarna. Ca 4:21 i cykeltid och därmed 28,5 km/h med korvstoppen borträknade. Hurra för oss.
 
Det fanns bara röda och vita hästar att välja på när vi kom i mål. Det fick bli en vit för mig och en röd för Meck. Allt för matchningen av det som matchas kan.     
 
 
Så underbart att vi fått parkera bilen så nära. En av oss var ändå lite mer trött än den andra när vi kom tillbaka till husbilen. Den av oss som låg i fosterställning på gräsmattan och kramade chipspåsen med en öl i andra handen. Synd att jag missade that photo moment. Jag var lite för upptagen med att fota min nya häst på grönbete. Och med att instagramma vår bedrift.
 
 
När ölen lagt sig till rätta och cykelbenen började återgå till det normala kunde vi rulla hemåt. Jag krävde dock att vi skulle stanna för lite safari på vägen över bron. Uttersafari. Vilken dröm att få se en sådan. Det fick jag inte. Fick nöja mig med att fota skylten som ju förvisso är det sötaste som denna helg burit med sig. Ville sno den. Gjorde det ej.  
 
 
Efter badstopp, grillstopp och kaffestopp på vägen hem avslutade vi kvällen på samma sätt som vi börjat ett dygn tidigare. En mojito i solnedgången. Fint dä.  
 

Ja Siljan Runt var ett mycket kul lopp. Underbart att få göra en sportinsats tillsammans för en gångs skull. Eller kanske inte för en gångs skull. Han tyckte det var roligt och han vill cykla mer. Det kommer mer. Just sayin.

Gävle Halvmarathon 2018

Generellt tycker jag att det är ganska ocharmigt med folk som fullständigt underskattar sin förmåga. Oavsett om syftet är att tona ner sina egna och andras förväntningar eller om det är att få lite bekräftelse så är detta sjukt avlägset mina blåa statistikstyrda anlag. Poängen är att någonstans så vet man vad som är rimligt. Eller hur? Jag har aldrig tidigare haft särskilt svårt att sätta rimligt uppnåbara mål för jag brukar ha en ganska bra känsla för vad jag kan. Därför är jag lite kluven till hur jag ska skriva om lördagens insats i Gävle Halvmarathon.
 
Anledningen till att jag överhuvudtaget hamnade i det här loppet i år var för att jag fick det i födelsedagspresent av Magnus och Ann. Ni vet, som en liten kontring på att jag anmälde dem till Lidingöloppet så anmälde de mig till den här halvmaran. Samtidigt som de anmälde sig själva till milloppet. Fantastiskt bra. Ett långpass med lite edge och samtidigt få träffas och hänga lite med dem. Vi möttes vid Coop i Kungsgården och åkte tillsammans in till Gävle på lördag förmiddag. Hämtade nummerlappar, åt bananer och var lite nervösa. För dem var det första loppet någonsin. För mig fjärde gången i Gävle. Mitt tionde halvmaralopp om jag räknar med mina halva ironman. Den här gången med absolut inga förväntningar alls.
 
Min springvår har varit kaos. Ont i underbenen till och från, hög puls, dålig ork och dåligt huvud. Extremt få långa pass och uteslutande ganska dåliga pass. Mitt hittills enda långpass på över 21 km snittade jag 6:18/km. Jag försökte springa en snabb kortrunda förra veckan. Jag snittade då 5:45 på 4km och hade ändå en snittpuls på över 170 bpm. Och det kändes verkligen som att jag sprang snabbt. Jag hoppas att ni köper att jag hade anledning att tvivla på mig själv. Att jag hade anledning att tro att 2h var ett väldigt högt satt mål. Att kanske till och med ett snitt på 6:00/km (och därmed en sluttid på 2:07) var ett högt satt mål. Skulle jag helgardera mig och säga att 2:15 var målet? Ja, det var nog lika bra att göra det. Drygt 6:20-fart, det borde jag väl ändå klara?
 
Startskottet gick och vi drog iväg. Det roligaste är ju att en känner ganska direkt vart det bär hän, ursäkta det mossiga uttrycket, och redan efter några få fjuttiga steg så visste jag ju att det skulle gå bra. Bättre än jag vågat uttala åtminstone. Älskade känslan. Jag bara rann igenom första 7km. En kilometer efter en annan i trakterna av 5:00. Fem. Minuter. Per. Kilometer. Jag har inte ens varit i närheten av det sedan förra sommaren. Men jag har haft två bra samtal med min coach där han har övertygat mig om att kroppen fortfarande vet vad jag kan. Han säger att det är mycket lättare att återgå till en nivå som en tidigare har haft än vad det är att bli bättre än någonsin. Dessutom tror jag verkligen att han lyckades optimera min sista vecka och att jag faktiskt var både pigg och glad i min kropp.
 
Efter 7km börjar det bli uppförsbacke så där började jag tappa farten lite. Jag varvade ändå efter första milen på 51:30 trots att jag knappt gjort någon mil under timmen i år. Inte konstigt att krafterna tröt lite sen. Jag kämpade på med mina beordrade gels och jag höll huvudet glatt, men jag tappade farten rejält på andra varvet. Jag ville dock inte bry mig om det för jag var så sjukt nöjd med det första. Ändå ingen genomklappning men en sänkning av farten och sedan i mål på strax under 1:54. En och femtiofyra. Snittfart 5:21/km. En ocharmig underskattning av ca en minut per kilometer. 
 
Jag vet att loppfaktorn kan skapa stordåd och jag tänkte att om det är en bra dag så kan jag bli överraskad. Men jag hade också känslan från Lidingöloppet färskt i minnet. Den som har präglat all löpning sedan den dagen. Där var det tvärstopp från början och trots att det var lopp så fanns det ingenting att plocka av. Det skulle inte ha överraskat mig med ett liknande scenario, och då hade det kunnat bli 2:15 som sluttid på denna lilla halvmara. Är det då mer pinsamt att säga på förhand att en kan vara god för 1:50 och sen snubbla i mål på 2:15? Näe. Jag tycker inte det. En kan aldrig veta vilka faktorer som gör ett resultat sämre än väntat (trött, sliten, dålig mage, kramp, skada, väder, whatever) men en som har någorlunda koll underskattar inte sig själv med en minut per kilometer. Jag valde den där nedtoningstaktiken ändå. Jag underskattade mig själv. Och jag tycker att det är lite pinsamt nu.  
 
Jag vill inte säga att jag överpresterade och jag söker ingen bekräftelse. Jag vet att det här loppet har potential. Mina två reslutat under 1:50 har jag gjort på denna bana och förra året satte jag mitt personbästa med 1:47 just här. Jag är ett prestationsfreak och jag har alltid svårt att argumentera för att något som inte är rekord är något att ha, men nu tänker jag frångå den principen. Jag är så sjukt nöjd med det här. Training Peaks tror ju dock att jag har slagit alla rekord som finns att slå. Alla.
 
Efter loppet hade mina ständiga supportrar dukat upp en rejäl picnic i solen. Mackor, ostar, kakor, jordgubbar, melon, ägg, avokado, kaffe, ALLT. Hur underbart. Och som ni ser så klarade mannen till höger sig igenom sitt första lopp och fick medalj. HURRA!!

När jag kom hem väntade jag in Meckis och så fick jag ÄNTLIGEN hoppa i grovstället och följa med ut på en tur med Roffe. Motorcykeln alltså.
 
After Run i form av pizza på Strandbaden i Årsunda. Mitt bästa ställe.

Under bar sol, underbart ställe, underbar Meckis. BRA kväll!
 
Och när vi åkte hem stod den här i diket. Glad att hen stod kvar där. Vi passerade, vi vände och vi fotade. Sen gick den in i skogen.

Ja det var det. Min solcykelsöndag förtjänar ett eget inlägg. Hang on.  
Visa fler inlägg