Vansbro 10K 2018

Se så. Jag ska blogga ikapp om det vanliga livet också, men först en liten lopphistoria innan minnet suddas ut.  Första gången jag besökte Vansbro, 2015, simmade jag "bara" 3km. Andra gången körde jag en trippel med såväl triathlon och den "vanliga" simningen men kryddade även med ett tjejsim när jag ändå var där. Förra året "bara" triathlon. Efter alla dessa uppblötningar i bäcken trodde jag faktiskt att jag var färdig med Vansbro. Jag gillar inte 3km-loppet pga en får bara slåss hela vägen. Triathlonloppet kändes inte heller lockande trots att det är ett fantastiskt bra arrangemang. Däremot dök det ju upp något nytt. Den allra första officiella upplagan av Vansbro 10K skulle avverkas den 1:a juli 2018. Klarar jag att simma en mil? Jamen varför skulle jag inte kunna göra det? Jag hängde på låset när anmälan öppnade och vips så var jag med.
 
På lördag eftermiddag hade det äntligen blivit dags att packa med mig den pigga pizzakillen nedan och fara till Vansbro för fjärde året i rad. Magiskt väder och kolhydratsladdning på pizzeria som sig bör.  
 
 
Underbart häng i kvällssolen med en bok, dänga till Meckis i Uno med 8 raka segrar (!) och en gnisslig natt i husbilsslafen utan särskilt mycket sömn. Det var uppladdningen kvällen före. På söndag morgon ringde klockan vid 7:30 för uppstigning och grötfrukost. Sen trasslade jag på mig baddräkt och våtdräkten till hälften, packade ombytesväska, fyllde simbojen med allehanda matnyttigt och begav mig till uppsamlingsplatsen. Vi fick åka buss till starten och jag pratade uppladdning och förberedelser med grannarna. Tror liksom att det är hela grejen för mig. Förberedelserna.
 
Även fast jag egentligen inte trivs i tävlingssammanhang och definitivt inte drivs av att göra resultat eller "bli bra" så är ett av de bränslen som driver mig i mitt motionsutövande att få samla på nya målgångar och medaljer. Om jag hade oändliga ekonomiska resurser så skulle jag spendera dem på att se världen genom olika lopp. Även tvinga min supporter att se världen genom mina olika lopp. Det behöver inte vara personliga rekord eller att överträffa mig själv i något som redan är gjort för att det ska vara värt det. Snarare gör jag hellre helt nya saker. Jag triggas av utmaningen i att loppet är så långt att det faktiskt kräver att jag förbereder mig lite för att det ens ska bli trevligt. 
 
Det krävs att jag förbereder mig för att det ska bli trevligt att simma en mil. Och som boende på en ort där badhuset stänger sista april varje år så är jag otroligt glad för att den här sommaren startade så tidigt. I och med att premisserna för mitt utnyttjande av den där poolen drastiskt ändrade sig så har det varit ganska bökigt att hitta tillfällen för sim i bassäng under maj och juni. Lycka då att andra halvan av maj var en sån simmardröm. Jag simmade 400m i havet på Mallis och sedan kunde OW-säsongen hemma inledas redan 11 maj med ett lika imponerande långt pass i 13-gradigt vatten. Efter det har jag hunnit veva ihop ytterligare 16 vettiga simpass hemma i Drömsjön. Därutöver totalt en handfull pass i olika bassänger i grannkommunerna.     
 
Maj och juni i simsiffror. För den som inte har kalkylatorn tillgänglig summerar dessa två månader totalt 60,5 km simning. Aldrig de där monsterpassen på 6,7,8 km som coachen lagt, men i jämförelse med samma tidsperiod 2017 är detta ändå en dubblering. Skapligt. Nu ska vi vara medvetna om att denna tidsperiod i år knappt inrymt någon löpning och att det ju faktiskt är svårt att syssla med allting i stora mängder samtidigt. Förra året sprang jag massor i maj och juni. Alltså massor. Men ändå. 16 OW-pass i statistiken och jag trodde rätt hårt på detta.
 
Åt en banan när jag hasade mig fram genom skogen från bussen till starten. Ställde mig under en gran och såg bortkommen ut. Meckis hade cyklat lite vilse i skogen men hittade också dit till slut och han kunde börja dokumenterandet. Såhär pepp, klädd i gummi inför start. Äntligen äntligen hade jag ju fått hem min nya fina Vanquish. Inflygen från UK. En storlek mindre. Dragkedjan åt rätt håll. Hårdvaluta. Rätt så taggad.
 
 
Förra året var det här loppet inofficiellt och endast en liten utvald skara på typ 40 (tror jag) som fick simma. I år var vi 250. Alla sorter, men de flesta ganska vanliga. Som folk i gummi är mest. Först startade en liten elitgrupp som fått röda eller blå mössor beroende på om de identifierade sig som damer eller herrar. Alla vi andra (som förvisso kanske också identifierar oss som antingen damer eller herrar, eller vad vet jag...) hade placerats i en motionsgrupp fick gula mössor. Vi fick starta lite senare. Fem minuter efter kanske. Det var krav på simboj. Ser rätt gulligt ut, trots den spända stämningen i ledet.
 
 
Jag stod egentligen alldeles för långt bak i den där kön, men jag tänkte att det inte gör något iffall jag måste simma om folk. Hellre det än att bli mosad bakifrån. Lex Kalmar. Till slut hade hela den långa ormen slingrat sig ner i vattnet och jag fick äntligen börja simma.
 
 
Starta klockan.
 
Och så iväg. Min boj är mindre än alla andras, och den åker bakom som en himla bromskloss. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det är bojen som har gjort mig så långsam den här simsäsongen. Mitt enda pass utan boj for jag ju fram som en missil genom Tolvens kanotbana. Tolvens kanotbana som har en längd som är känd och som stämde på pricken med vad min klocka sa. Nåväl. Det är också träning. Bra träning.
 
Första etappen var 2,5 km och den flöt på bra. Mycket medström och ganska mycket gratis. Som alltid är det lite panik i kroppen i början av ett simlopp i öppet vatten. Blandningen av nervositet, adrenalin, folk som slåss, hajskräck och kallt vatten i dräkten brukar kunna framkalla lite jobbig andning. Den här gången också. Alla fick ju exakt samma spår i början eftersom det var så strömt men det var enda gången som det var lite trångt. Det var heller inte särskilt kallt särskilt länge. Snarare alldeles väldigt behagligt. Och vilket vatten Vanån serverade. Klart och fint. Säkert drickbart om en skulle vilja. Undrar förresten hur mycket sjövatten jag dricker under ett simpass eftersom jag är kissnödig konstant. Parentes. Vi kan prata om det där med att kissa i våtdräkt en annan gång. Istället får du förhoppningsvis se en film på starten här nedan. Om inte, sök efter Caarlpdal på Youtube.
 
 
Jag kände ganska tydligt att jag simmade ikapp folk hela tiden och det blev en del sicksackande för att hitta fritt vatten. Jag såg aldrig till några banmarkeringar, men det var perfekt med alla simbojar. Det syntes hur tydligt som helst var människor var och vart de var på väg. Min simboj är dock ett elände på fler plan. Den håller inte spänningen i runt magen utan den halkar neråt hela tiden. Kändes som att vartannat simtag gick åt till att försöka hasa upp bojen i midjan.
 
Efter 44 minuter och 28 sekunder nådde jag den första depån. Enligt garmin hade jag då haft ett simsnitt på 1:45/100m på den etappen. Trots jättemycket medström. Jag simmade förstås inte max men jag vill påpeka att jag gjorde mitt första 3000m-vansbrosim på exakt den tiden. Då simmade jag alltså 500m längre. Är jag långsam eller är det bojen som gör mig långsam? Jag vet faktiskt inte, men en övertygelse är en övertygelse.         
 
 
Försökte spänna bojen själv men gav upp och fokuserade på sportdrycken istället. Och gjorde misstaget att ta en gel. Hur tänkte jag där?
 
 
Hasade upp bojen lite till och gjorde mig redo för att ta mig an delsträcka två.  
 
 
Först då såg jag att Kalle hade hittat till depån. Han gjorde verkligen en fin supporterinsats när han for fram offroad på sin dampirra för att följa mig. Ser jag glad ut att se honom?
 
 
Delsträcka nummer två var ganska exakt 2km med mestadels underbar simning. Minus att den där himla bojen satt på trekvart exakt hela tiden. Den tog 36 minuter och 25 sekunder vilket innebär ett snitt på 1:49/100m. Om det kommer in en film här nedan så kan du se hur jag svär mig ur vattnet på väg in i Depå 2 och marscherar fram till Kalle för att kräva att han spänner åt fanskapet. Men äh, så aggressivt var det faktiskt inte. Jag var mest jätteglad att jag kommit på att kunde få hjälp med skiten. Förutsatt att han inte cyklat vilse. Det hade han inte.    
 
 
Han slutade filma på direkten och när det var åtspänt höll jag fokus på sportdryck (som på detta ställe var varm, vad är grejen?) och banan. Ingen mer gel. Hade mått illa hela vägen. Jag vet inget om att kräkas i vatten och jag vill helst inte veta.
 
 
Ut på sträcka tre. Den som inte tycker att det här ser nice ut borde borde överväga att kontrollera sin syn. Den som tycker att det ser nice ut men aldrig provat har också något att överväga.
 
 
Simsträcka tre var min bästa. I alla fall min bästa känsla av stark och oövervinnerlig. Bojen satt äntligen där den skulle och jag kunde äntligen fokusera på att bara simma. Jag hade gett mig iväg i sällskap med ganska många, men det tog inte lång tid innan jag distanserade dem. Draftade ett tag på en kille som kommit upp bakifrån men tyckte strax att även han simmade lite långsamt. Ett tag låg jag i väldigt fritt vatten men såg hela tiden gruppen framför mig och att jag faktiskt kom närmare och närmare dem också. Kände mig ganska bad-ass och funderade över hur jag låg till för att kunna klara hela tillställningen under 3 timmar. Jag måste passera 6666m på två timmar och jag måste hålla farten trots att jag ska upp ur vattnet två gånger till. Insåg att det inte skulle gå, men att det kanske inte skulle fattas så jättemycket. Propagandasimning, verkligen. Tredje depån dök upp precis vid startbron till 3km-loppet. Ytterligare 2150m avverkade på ganska precis 39 minuter. Simsnitt 1:49/100m.   
 
 
Jag småpratade lite med en funktionär som sa att de allra flesta som passerat hade en angenäm resa. Att många tyckte att det var bra drag i strömmen och att det var varmt i vattnet. Höll med om värmen, men var tusan var den där strömmen? Fattade ingenting.
 
 
På väg ner i vattnet igen passerade jag dock en tjej som frös så hon skakade. Jag var oändligt glad för att det inte var jag. Jag hatar att frysa och det är alltid just det som får mig att tveka mest på att anmäla mig till utomhuslopp. Det är alltid det som är den största ångesten. Nu hade vi drömväder, på riktigt. Neoprenstrumporna som jag tagit mest i syfte att slippa frysa om fötterna hade förvandlat mina tår till svampiga kokta russin. Mysigt. Men ändå skönt att ha de där tossorna när en ska kravla iland på en massa okända platser och innehar en liten fobi för algiga stenar och tång. Jag hade drygt 6700m på klockan och det återstod alltså en Vansbrosimning och lite till...  
 
 
Lite till, tänker du nu? Ja de hade gjort en liten avkrok med gula bojar som vi fick simma och vända runt innan vi fick komma in på den riktiga banan. Den som avgränsas av en vit sammanhängande lina. Det borde vara den mest lättnavigerade delen av hela banan men det var här jag var allra mest förvirrad. Jag hade knappt sett några banmarkeringar alls tidigare, men mindes något om att gula bojar skulle vara till höger och röda till vänster. Hur som helst så dök det plötsligt upp en röd boj och en möjlighet att välja sida av den vita sammanhängande linan. Det kändes mest logiskt att jag skulle simma på vänster sida eftersom det var därifrån vi kommit, men samtidigt så stämde det ju inte med instruktionerna om var röda bojar skulle befinna sig. Var tvungen att stanna och vänta in en granne som jag kunde fråga. Vi valde vänster sida och vi simmade vidare. 
 
Sista stoppet var vid startplatsen för Vansbro Halvsim. Efter alla stopp och krångel hade dessa 1650m tagit 31:30 och resulterat i ett snitt på 1:55. Film på landstigning i den sista depån.
 
Det är fortfarande medström och grannarna säger att de åker så himla lätt. Det provocerar mig lite eftersom jag tycker att det känns som att jag simmar med ankare. Samtidigt bryr jag mig inte. Det enda som störde mig nu var en brand i nacken pga skavsår. Inte av våtdräkten som jag brukar, men av den ytterst osköna latexmössan. Det är dock så lite kvar nu. Det ska vara 1500m kvar och jag dricker min hundrade mugg med sportdryck. Vi kan fortfarande prata om det där med att kissa i våtdräkten en annan gång om ni vill.
 
 
Ett Vansbro Halvsim kvar alltså. Ni som varit där och plaskat förut vet ju vad som händer. Med ca 950m kvar till mål möts Vanån och Västerdalälven. Banan gör en snitsig liten högersväng och plötsligt forsar vattnet åt andra hållet. Oh the joy. Kontentan av att det tydligen varit mycket medström hela vägen är förstås att det också är mycket motström. Och jag är nu ett tydligt bevis på att det är aningen jobbigare att möta motströmmen efter 9km än efter 2km. Eller efter 0km som det ju var på Vansbro Tjejsim. Om ni ser en film nedan så ser ni mina sista meter mot målet. Ni ser att the struggle is real. Dels för att det dykt upp ett par plaskande fötter i min färdväg. Plaskande fötter som också vill slicka sig fast vid bryggkanten för att undvika strömmen. Utöver det vet jag inte om jag någonsin simmat långsammare faktiskt.   
 
 
Jag tror att speakerns sista ord i filmen ovan är "jag fixade det, det här också". Och det är väl sant. För sen jävlar anamma var det färdigt. Knappa 31min på de sista 1639 metrarna. Totalt 3 timmar, 9 minuter och 31 sekunder efter start hade jag en ny fräsig målgång i mitt CV. En ny fräsig medalj att hänga till samlingen. Och en övertygelse om att jag precis upplevt Swimmers High på riktigt. Det går att simma en mil. Det är faktiskt alldeles görbart. Klart att armarna var trötta på slutet. Och nacken brann. Annars var det faktiskt noll och inga problem alls i detta lopp. Så glad! 
 
 
En av de coolare medaljerna jag har. Tydligen blev jag 22:a av 81 fullföljande damer.
 
 
Egentligen är jag lite anti det faktum att man ibland måste köpa sin finisher-tröja istället för att den kan ingå i den ganska väl tilltagna startavgiften. I detta fall kändes det ändå lite värt det. Värt att ha varit med på den officiella premiären av detta nya och alldeles fantastiskt väl arrangerade lopp. På sätt och vis hoppas jag att de behåller loppet lika litet så att de inte behöver minska något på kvaliteten. Grymt med bussanslutning till starten. Grymt utbud av energi i alla fyra depåerna samt i mål. Engagerade och trevliga funktionärer. Fritt flaxutrymme i hela simbanan. Wow.  
 
 
Och wow också till min cyklande supporter som lyckades sluta upp överallt längs banan med sin knaggliga velociped. När jag sa åt honom att han borde ta med sig en cykel så menade jag egentligen att han kunde träningscykla med sin räcer på triathlonbanan medan jag simmade. Det skulle ju finnas några timmar över. Han menade att han skulle ha skruttcykeln för att kunna följa loppet från sidan. Bragdmedalj för att han pallade att engagera sig. Och för att han försett mig med så mycket bild- och filmmaterial. Kärlek! 
 
 
Jag försökte peta i deltagarmaten en stund men det gick dåligt. Vi packade ihop på direkten och rullade hemåt istället. När magen samlat sig blev det en Gästisburgare och ett glas rött i kvällssolen. Givetvis i nya snyggtröjan och ofixad frisyr. Som sig bör.
 

Detta om detta. Kan jag tänka mig att simma Vansbro 10K igen? Absolut!

Halvvättern 2018

Meckis har varit cykelägare i tre veckor, och under dessa tre veckor har han hunnit cykla inte mindre än 60 mil. Det bästa och finaste i den kråksången är förstås det helt nya sättet att umgås på i och med att vi nu kan cykla tillsammans. Övriga cyklister i läsarskaran vet hur sjukt mycket tid den där cyklingen tar. Ett löppass på två timmar är långt men ett cykelpass på två timmar har knappt börjat. Cykelpass på tre och fyra och fem timmar med pauser för lunch och fika och allt vad det är tar ju en halv dag i anspråk. Mer än så. Att inte kunna dela ett så tidskrävande intresse med den som en egentligen vill spendera allra mest tid tillsammans med har liksom nästan fått mig att tappa det. Nästan. Trots att det började bra redan när han gick med på att åka moppe med mig när jag cyklade så känns det ännu roligare nu. Just nu älskar jag att cykla.
 
Vad jag kanske inte har sagt så himla tydligt är att det föll sig på så vis att jag spontananmälde oss till Halvvättern. Förra helgen, jag vet.  Livet har varit så hektiskt att bloggen inte riktigt hunnits med. Hur som helst. När vi överlevde Siljan Runt med  sådan bravur så letade jag startplater till nästa lopp för att liksom kombinera en rad av bra saker. Cykla, umgås, utflykt och husbil. Söndagslopp 30 mil hemifrån innebär att en måste ta sig hem samma dag efter målgång. Därför vore start så tidigt som möjligt att föredra och lämpligt nog hade de första platserna jag fick napp på start redan 7:06. Som om det vore menat. Helt plötsligt fanns våra namn i en startlista till nästa gemensamma sportevenemang.   
 
 
Uppladdning för 15 mil i Motala (eller ja, 15 mil med start i Motala förstås) blev en helt misärartad vecka. Eller ett slut på veckan åtminstone. Jag var låg på energi och hade 20 slag högre puls än jag brukar när vi cyklade långt på nationaldagen. Jag var trött och otrevlig på torsdagen. Jag var ledsen och nere på fredagen och jag var instabil och grät för precis allt på lördagen. Kanske en hormon eller två som kom farande från någonstans, ingen aning. Akut PMS trots avstängd mens, vem vet. Vi kom i alla fall iväg till slut. Cyklarna i sovloftet och så var det bara att tuta och köra. Lite lätt rödgråten här med. Stabil tjej.     .  
 
 
Framme i Motala sju år senare lyckades vi hämta ut våra nummerlappar efter många om och men. Och givetvis fota den cyklande busken. 
 
 
Sen parkera husbilen på lämpligt ställe. Och avsluta lördagen med en kvällspromenad i ett helt otroligt varmt Motala.
 
 
Lite nedvarvning i husbilen och ett försök till sömn. Det gick sådär. Jag sover alltid lite krattigt i husbilen. Vet inte om det är för att jag är rädd att jag ska trilla ner från loftet eller om det bara är för att sängen är hård och knölig. Nåväl. Tidig morgon på söndagen. Så klart inte att jämföra med när det skulle cyklas ett varv runt hela sjön och klockan ringde innan det ens var läggdags, men dock. Halv sex var det uppstigning. Grötfrukost, påklädning, fixa det sista med cyklarna och sen rulla iväg till start. En fantastiskt solig och varm morgon. Inte heller nu behövde en fundera över ifall armvärmare eller regnjacka skulle packas. Skönt.   
 
 
Två laddade innan start. En egen bild
 
Och en proffsbild. Yes. För första och kanske enda gången har jag betalat för att få ladda hem bilder ifrån ett lopp. Kanske onödigt, kanske inte. Hur som helst tyckte jag att det var tillräckligt många som var fina för att det skulle kännas tillräckligt värt det.
 
Starten för grupp 4 gick 07:06 och vi rullade iväg. Första fem kilometrarna gick långsamt långsamt. Trångt i början och läskigt att cykla inklämd mellan massor av människor och staket. . 
 
 
När det väl släppte och vi fick börja trampa fritt var det någon av oss som var rätt rejält taggad. Denne någon ville jaga ikapp ALLT som körde om oss. Med tanke på att vi startat i grupp fyra av cirka hur många som helst så blev vi ju ganska mycket omkörda. Jag kände rätt tydligt att hetsen och stressen inte skulle leda någon annan stans än att vi får äta upp det sen. Lika säkert som att vi får äta bullar. Hellre ätt jämnt och stabilt tempo än att jaga ursinnigt i några mil och sen behöva vila en halvtimme i depån och bli omkörd av alla som man hetsat om. Eller hur? Vi blev lite osams där. Fast det är mest jag som fräser. Meckis tycker mest att det är skitkul med buffén av släta bullar. Och saltgurka. Han får aldrig saltgurka hemma, stackarn
 
 
Sen kom ju den där beryktade Ombergsbacken. Den som i facebookforumet "cyklande tjejer" ofta diskuteras i termer av det värsta man kan utsättas för. Typ. Men komigen. Det var en alldeles vanlig och totalt ospännande backe. Ja, klart att en fick växla ner lite. Faktiskt enda stället på hela banan som krävde nedväxling på framklingan, men särskilt mycket värre än så var det ju inte. Jag blev nästan lite besviken. Väl på toppen behövde en inte bli besviken i alla fall. Himmel vilken utsikt när skogen öppnade upp sig och Vättern bredde ut sig. Fint. 
 
 
I övrigt var det värsta med Omberg att vägen var så himla smal. När det väl bar iväg utför blev jag helt fartblind och rädd. Eftersom vägen var så smal och kurvig kändes 28 km/h plötsligt som 48 och det gick inte riktigt att njuta av det. Jag hade det faktiskt inte skitkul när vi kom ut ur skogen efter Omberg heller. När det vimlade av smala sega uppförsbackevägar med sån där friktionsjobbig asfalt som bara suger fast däcken. Det gick så sakta och min rygg gjorde så ont. Och dessutom var det bara en massa folk som parasiterade på oss och det fanns ingen att åka bakom  
 
 
Jag är inte helt säker på i vilken ordning saker hände här. Jag vet att vi välkomnade bullstopp nummer 2 efter ca 6mil på cyklarna. Jag hade ont i ryggen och ville sträcka på mig. Min nacke hade gjort ont redan efter två mil och nu hade det spridit sig ner i ländryggen så att benen domnade bort lite när jag satt. Jag vet dock att det mesta såg ganska likadant ut mellan ca 3-8 mil. Vi fick dra jättemycket själva, kilometrarna sniglade sig fram, jag hade ont överallt och jag tänkte att det kommer bli en lång lång lång dag. Försökte bara tänka på hur fint det faktiskt var att jag fick vara där och cykla i världens drömmigaste väder. Sämre sysslor kunde en ju ha. 
 
 
När vi kommit drygt halvvägs kom den första riktigt bra gruppen som vi kunde parasitåka på. Äntligen få dra lite nytta av andra. Här kom en kvartett av ensamåkare som hittat varandra och nu ägnade sig åt jämn och skön klungåkning som typ räddade livet på åtminstone mig. De körde om oss, men inte med så otroligt mycket  hastighetsskillnad att det inte gick att haka på. Det blev två och en halv mil med drömcykling. Jösses vad skönt. De växeldrog och vi åkte bakom.  
 
 
En inzoomning på oss vid samma tidpunkt säger att smilbanden har åkt upp lite. Hopp om livet. Till och med en tumme upp från Meckis. Nu är vi på gång. 
 
Vid  kontrollen efter 10 mil stannade både vi och vår värddjursgrupp för en lite längre paus. Kissa, dricka kaffe, äta bullar, sträcka på sig, försöka reloada lite energi. Sen tappade vi bort gruppen och det fanns inte annat än att hoppas på att hitta en ny. Det tog inte särskilt lång tid. Ganske direkt efter kontrollen blev vi omkörda av en tjej och en kille som också de hade tillräckligt lite högre fart för att vi skulle orka hänga på. Den här bilden säger ganska mycket om situationen just då. Ungefär att den där bruden fick göra hela jobbet medan hennes kille (manlige sällskap ivf) åkte bakom. Han släppte styret, han rullade axlar och han gymnastiserade på sin cykel medan hon fick dra. Och där bakom åkte vi. Fastklistrade som två små amöbor och njöt av livet på den kanske snabbaste delen av hela loppet. Jäklar vad det gick. Bra tjej. Jävligt bra tjej. Hoppas att hon inte var fullt så plågad som hon ser ut.    
 
 
Jag hade ganska precis 4h på klockan när vi startade den sista strapatsen efter tio mil. Våra sista 5 mil gick på en timme och 33 minuter. Mycket tack vare tjejen här ovanför som drog oss i turbotempo i åtminstone 2,5 av dem. När denna duo svängde in i sista stoppet med dryga två mil kvar så hade Meckis och jag redan bestämt att vi skulle försöka cykla klart utan avbrott. Det blev några jobbiga ensamcyklingskilometer innan det sista perfektgruppen körde om oss. De hade startat 07:34. Alltså cyklat i en halvtimme mindre än oss. Kanske hade de låtit bli att äta så mycket bullar och hållit ett jämnt och högt tempo hela vägen. Hur som helst gick dessa individer för en sluttid precis runt 5 timmar och alltså 30 km/h i totalsnitt men inte heller dem var det särskilt svårt att hänga på. Så himla skön känsla att rulla tillbaka in i Motala. Så himla skön känsla att vara klar.
 
 
Sluttid fem timmar och trettiotre minuter. Rulltid 5:10 och dryga 29 km/h som rullsnitt. Sjukt nöjd med det. Sjukt nöjd med allt. I alla fall andta halvan av loppet. Jag hade hållit så himla bra i energi och kände mig pigg och glad. Liten antydan till illamående på sista milen eftersom vi bitvis cyklade så snabbt att det inte gick att fokusera på att försöka äta eller dricka så mycket. Enormt välförtjänta små medaljer. Det gjorde vi bra.
 
 
Efter loppet blev det en dusch i Motala Ström. Ingen aning om vattenkvaliteten där. Vi bara klev i och det var det bästa beslutet den dagen. Sen rullade vi till Askersund för lunch på en mysig Thaiflotte innan vi skumpade hem på alldles för långsamma vägar. 
 
 
Slut på äventyr. Tack och godnatt.

Siljan Runt 2018

Efter en räcka av händelser som egentligen inte har någonting med varandra att göra föll det sig på så vis att jag och Meckis trampade Siljan Runt i helgen. Ja, du läste alldeles alldeles rätt. Vår första gemensamma sportinsats ever. Alltså ever.
 
Den första händelse som föranledde detta var att jag fick ont. Igen. Samma eller nytt vet jag egentligen inte, förutom att det känns som att någon vrider runt något oidentifierbart inuti mitt vänstra underben när detta blir belastat lite mer än vid vanlig promenad. Ja, vänster nu. Från första början var det höger. Det dök upp efter en morgonjogg förrförra veckan. En sån där morgonjogg när jag kvittrade ikapp med fåglarna och sken ikapp med solen och hade syrendoft i näsan och tänkte att livet var jävligt nice ändå. Ja precis en sån. Helt hundra procent problemfri. Den var inte problemfri så länge. Jag kände mig ovanligt stel efteråt. Sladdade runt i mina sladdriga sandaler på jobbet och kände att varje steg ner för trappan var lite mer gnissligt än det brukar. Så pass gnissligt att jag bestämde mig för att skjuta på mitt sista långpass från tisdag till onsdag. Även långpasset gjorde ont och coachen har i efterhand frågat varför jag sprang det. Det enda jag kunde svara var för att det stod att jag skulle göra det. Så funkar jag. Jag gör. Fattar aldrig vad som är lämpligt och inte. Ingen mer löpning förrän 7:11/km-morgonjoggen på Åland kommande helg. Den värsta jag gjort. Jag trodde att mitt vänsterben skulle vika sig under de första stapplande stegen. Under kommande 20 minuter slutade det aldrig att göra ont. Där fattade jag. Det kommer inte gå. Maran kommer skita sig. Jag har inte sprungit efter det. Men jag har provocerande hoppat runt på ett ben en liten stund varje dag för att liksom bekräfta att det fortfarande gör ont. Så funkar jag också. En ny utredning från en ny fysioterapeuft visade ingenting. Jag fick springa på löpband och det var lika hemskt. Han sa att det var ett "funktionsproblem" jag hade. Stela höfter, stela axlar, dålig rotation. Han ordinerade rörlighetsövningar. Nya bud. En säger vila och Voltaren och absolut ingen stretch för det är definitivt en benhinneinflammation. En säger stretch och massage och spring så mycket det går för det är absolut ingen benhinneinflammation. En säger yoga och rörlighetsträning för du är bara lite stel sörru. Hur fasen ska en veta? Va? Va? Va?
 
Nästa händelse var en cykelannons i en facebookgrupp. En instegsräcer i prefekt storlek för min Meck. Han har nämligen provat att cykla till jobbet ett par gånger på sistone. Med MTB och utan cykelskor har han förfasats över att snittet inte kommer över 28 km/h på vägen hem. Förfasat sig över "en gubbe på landsvägscykel" som swishat förbi på golfrakan. Inte velat fatta skillnad på cykel och cykel. Eller skillnad på cykelskor och gympaskor. Jag skickade en bild på annonsen och han sa "jaha kanske det". I tisdags förra veckan for vi till Uppsala för att titta på cykeln. Lätt och snabb och med extra snabba hjul. Meckis sa "oj" och "wow" och den lilla Rosen följde med oss hem.               
 

När vi åkte hem från Uppsala frågade jag Meckis på skämt om vi inte skulle cykla Siljan Runt. Jag hade liksom fattat att det inte skulle bli någon mara. Han övar friskt på att bli bättre på att säga JA till saker och i detta fall ville han inte ens ha betänketid. Sa ja utan att ens reflektera över vad det var han sa ja till.
 
Problemen var att:
1. Loppet var fulltecknat
2. Meckis ägde inte några cykelskor
3. Vi var fortfarande bara ägare till totalt en cykelhjälm.
4. Vi hade en husbil som tidigare haft besök av råtta.
 
Men allt löser sig ju. Jag jagade andrahandsplatser åt oss hela onsdagen eftersom sista dagen för platsöverlåtelse var på torsdagen, Meckis fick åka till Valbo och shoppa skor och jag utnyttjade livlinan "ring en vän" för att låna ihop en cykelhjälm eftersom den jag har beställt inte har kommit. Vi städade ur de sista spåren av råttbesöket i husbilen, bubbade upp två cyklar i sovloftet och rullade sedan mot Dalarna. Sent på fredag kväll satt vi med startbevisen och en mojito på en fotbollsplan på Sollerön. Efter att ha sladdat in till nummerlappsutdelningen ca 10 minuter efter stängningstid. Allt löser sig.   
 

Vi fick ställplats på campingen precis vid starten. Hade inte räknat med det. Eftersom Meckis hade cyklat totalt 2x13km på sin nya cykel och totalt ca 5 mil som längst i sitt liv bestämde jag vänligt men bestämt att vi skulle cykla 12 mil istället för 16 och i och med detta fick vi lite sovmorgon. Starten till vårt lopp var 9-9:30. Vi sov till 8, åt frukost, fixade det sista med cyklarna och var redo för att köa till start vid 9. Cool Meckis. Mycket cool.
 
 
Vi kom iväg genom startfållan ca 9:27 och hade därmed inte alltför många startande bakom oss i ledet när vi trampade iväg. Det gick lätt i början, som sig bör. Vi cyklade om och vi cyklade om och vi cyklade om. Meckis kaxade sig och sa att han "knappt hade fötterna på pedalerna". Sa att det gick för lätt. Att det absoluuuut inte kunde bli några problem att cykla 12 mil om det gick så här långsamt. Vi snittade just då långt över 30 och jag körde ändå ganska hårt. Inte så att jag trodde att det var ohållbart, men inte heller så att jag tyckte att det var helt bekvämt. Störde mig på att han var så kaxig men lät honom trampa på.  
 
Vi fick stanna vid exakt alla rödljus i Mora men vi for förbi den första kontrollen strax därefter. Inget behov av att stanna redan efter två mil. Trampade vidare i långt över trettio fram till det beryktade korvstoppet. Det gick bra som tusan, men det var lång kö till korven. Hann med att besöka skogen också och visade förmodligen allt för alla. Inte så kinkigt när det är lopp. Stoppet tog en kvart. Jag lät klockan gå för jag tänker att det är resultatet i resultatlistan som räknas. Meckis stoppade sin klocka för att vi skulle få vår cykeltid. Bulle och banan och sportdryck och blåbärssoppa skvalpade runt i magen tillsammans med en halv torr korv med bröd (den var egentligen INTE värd besväret) när vi trampade vidare, och det gick fortfarande så satans bra.
 
Tre mil till nästa stopp. "Jag känner mig som en kanonkula" sa Meckis innan vi kom dit. Och han cyklade som en sådan. I långa sega uppförsbackar efter Rättvik och branta backar både uppåt och nedåt vid Tällberg. Jag trodde ju att han skulle fått äta upp sin kaxighet vid det här laget, men det var snarare jag som började dippa. Kontrollen i Leksand kom i precis rätt tid. Drygt hälften cyklat. Mer bulle, mer banan och mer blåbärssoppa tankade på depåerna. Och vi cyklade om och vi cyklade om och vi cyklade om. Alla sorter. Allt från fräsiga kolfiberräcers som tickar högljutt när chauffören slutar trampa till MTB och citybikes och tandemcyklar. Till och med en kickbike. Ja en kille for fram i 30 på sparkcykel. Kan inte riktigt låta bli att imponeras över det.
 
Det dumma med att starta typ sist av alla var ju att vi aldrig fick några bra klungor att haka på. Alla vi kom ikapp var ju liksom monumentant långsammare. Hela tiden. Även de som var på 16-milsbanan hade ju haft minst 1,5 timme på sig för de extra 4 milen. Det blev därför mycket dra på egen hand men det var egentligen bara innan den sista kontrollen med 14km kvar som vi hade det lite jobbigt. När vi cyklat sisådär 11 mil. Meckis var trött och hade krampkänningar i låren. Jag hade oväntat skav i byxorna och jag hade så sjukt ont i nacken. Antar att det senare berodde på ovan hjälm. Vad det första berodde på är oklart, men att det svider fortfarande är inte oklart. Peppade mitt bästa för att vi inte skulle stanna för länge på sista stoppet pga det kan bli sjukt jobbigt att starta om. Lite kaffe och mer bulle var dock livsnödvändigt. 
 
När vi rullade ut från kontrollen efter ca 10 min i viloläge susade tre snygga rumpor från Mälar Energi förbi i ett behagligt och bra tempo. Bestämde mig för att vi skulle bita oss fast där och åka med. Skönt att slippa tänka. Det gick bra igen. Nacken var uthärdlig efter att ha fått sträcka ut sig en liten stund. Meckis kände av kramp men kämpade på. När vi passerade skylten som förkunnade att det var 5km kvar såg jag att vi hade under 4:50 i totaltid på klockan. Sa att vi kunde komma under 5 timmar, men att jag faktiskt sket i vilket. Det blev ändå moroten för en liten spurt och på 4:59:40 korsade vi mållinjen. Som värsta vinnarna. Ca 4:21 i cykeltid och därmed 28,5 km/h med korvstoppen borträknade. Hurra för oss.
 
Det fanns bara röda och vita hästar att välja på när vi kom i mål. Det fick bli en vit för mig och en röd för Meck. Allt för matchningen av det som matchas kan.     
 
 
Så underbart att vi fått parkera bilen så nära. En av oss var ändå lite mer trött än den andra när vi kom tillbaka till husbilen. Den av oss som låg i fosterställning på gräsmattan och kramade chipspåsen med en öl i andra handen. Synd att jag missade that photo moment. Jag var lite för upptagen med att fota min nya häst på grönbete. Och med att instagramma vår bedrift.
 
 
När ölen lagt sig till rätta och cykelbenen började återgå till det normala kunde vi rulla hemåt. Jag krävde dock att vi skulle stanna för lite safari på vägen över bron. Uttersafari. Vilken dröm att få se en sådan. Det fick jag inte. Fick nöja mig med att fota skylten som ju förvisso är det sötaste som denna helg burit med sig. Ville sno den. Gjorde det ej.  
 
 
Efter badstopp, grillstopp och kaffestopp på vägen hem avslutade vi kvällen på samma sätt som vi börjat ett dygn tidigare. En mojito i solnedgången. Fint dä.  
 

Ja Siljan Runt var ett mycket kul lopp. Underbart att få göra en sportinsats tillsammans för en gångs skull. Eller kanske inte för en gångs skull. Han tyckte det var roligt och han vill cykla mer. Det kommer mer. Just sayin.
Visa fler inlägg