Vansbro 10K 2018

Se så. Jag ska blogga ikapp om det vanliga livet också, men först en liten lopphistoria innan minnet suddas ut.  Första gången jag besökte Vansbro, 2015, simmade jag "bara" 3km. Andra gången körde jag en trippel med såväl triathlon och den "vanliga" simningen men kryddade även med ett tjejsim när jag ändå var där. Förra året "bara" triathlon. Efter alla dessa uppblötningar i bäcken trodde jag faktiskt att jag var färdig med Vansbro. Jag gillar inte 3km-loppet pga en får bara slåss hela vägen. Triathlonloppet kändes inte heller lockande trots att det är ett fantastiskt bra arrangemang. Däremot dök det ju upp något nytt. Den allra första officiella upplagan av Vansbro 10K skulle avverkas den 1:a juli 2018. Klarar jag att simma en mil? Jamen varför skulle jag inte kunna göra det? Jag hängde på låset när anmälan öppnade och vips så var jag med.
 
På lördag eftermiddag hade det äntligen blivit dags att packa med mig den pigga pizzakillen nedan och fara till Vansbro för fjärde året i rad. Magiskt väder och kolhydratsladdning på pizzeria som sig bör.  
 
 
Underbart häng i kvällssolen med en bok, dänga till Meckis i Uno med 8 raka segrar (!) och en gnisslig natt i husbilsslafen utan särskilt mycket sömn. Det var uppladdningen kvällen före. På söndag morgon ringde klockan vid 7:30 för uppstigning och grötfrukost. Sen trasslade jag på mig baddräkt och våtdräkten till hälften, packade ombytesväska, fyllde simbojen med allehanda matnyttigt och begav mig till uppsamlingsplatsen. Vi fick åka buss till starten och jag pratade uppladdning och förberedelser med grannarna. Tror liksom att det är hela grejen för mig. Förberedelserna.
 
Även fast jag egentligen inte trivs i tävlingssammanhang och definitivt inte drivs av att göra resultat eller "bli bra" så är ett av de bränslen som driver mig i mitt motionsutövande att få samla på nya målgångar och medaljer. Om jag hade oändliga ekonomiska resurser så skulle jag spendera dem på att se världen genom olika lopp. Även tvinga min supporter att se världen genom mina olika lopp. Det behöver inte vara personliga rekord eller att överträffa mig själv i något som redan är gjort för att det ska vara värt det. Snarare gör jag hellre helt nya saker. Jag triggas av utmaningen i att loppet är så långt att det faktiskt kräver att jag förbereder mig lite för att det ens ska bli trevligt. 
 
Det krävs att jag förbereder mig för att det ska bli trevligt att simma en mil. Och som boende på en ort där badhuset stänger sista april varje år så är jag otroligt glad för att den här sommaren startade så tidigt. I och med att premisserna för mitt utnyttjande av den där poolen drastiskt ändrade sig så har det varit ganska bökigt att hitta tillfällen för sim i bassäng under maj och juni. Lycka då att andra halvan av maj var en sån simmardröm. Jag simmade 400m i havet på Mallis och sedan kunde OW-säsongen hemma inledas redan 11 maj med ett lika imponerande långt pass i 13-gradigt vatten. Efter det har jag hunnit veva ihop ytterligare 16 vettiga simpass hemma i Drömsjön. Därutöver totalt en handfull pass i olika bassänger i grannkommunerna.     
 
Maj och juni i simsiffror. För den som inte har kalkylatorn tillgänglig summerar dessa två månader totalt 60,5 km simning. Aldrig de där monsterpassen på 6,7,8 km som coachen lagt, men i jämförelse med samma tidsperiod 2017 är detta ändå en dubblering. Skapligt. Nu ska vi vara medvetna om att denna tidsperiod i år knappt inrymt någon löpning och att det ju faktiskt är svårt att syssla med allting i stora mängder samtidigt. Förra året sprang jag massor i maj och juni. Alltså massor. Men ändå. 16 OW-pass i statistiken och jag trodde rätt hårt på detta.
 
Åt en banan när jag hasade mig fram genom skogen från bussen till starten. Ställde mig under en gran och såg bortkommen ut. Meckis hade cyklat lite vilse i skogen men hittade också dit till slut och han kunde börja dokumenterandet. Såhär pepp, klädd i gummi inför start. Äntligen äntligen hade jag ju fått hem min nya fina Vanquish. Inflygen från UK. En storlek mindre. Dragkedjan åt rätt håll. Hårdvaluta. Rätt så taggad.
 
 
Förra året var det här loppet inofficiellt och endast en liten utvald skara på typ 40 (tror jag) som fick simma. I år var vi 250. Alla sorter, men de flesta ganska vanliga. Som folk i gummi är mest. Först startade en liten elitgrupp som fått röda eller blå mössor beroende på om de identifierade sig som damer eller herrar. Alla vi andra (som förvisso kanske också identifierar oss som antingen damer eller herrar, eller vad vet jag...) hade placerats i en motionsgrupp fick gula mössor. Vi fick starta lite senare. Fem minuter efter kanske. Det var krav på simboj. Ser rätt gulligt ut, trots den spända stämningen i ledet.
 
 
Jag stod egentligen alldeles för långt bak i den där kön, men jag tänkte att det inte gör något iffall jag måste simma om folk. Hellre det än att bli mosad bakifrån. Lex Kalmar. Till slut hade hela den långa ormen slingrat sig ner i vattnet och jag fick äntligen börja simma.
 
 
Starta klockan.
 
Och så iväg. Min boj är mindre än alla andras, och den åker bakom som en himla bromskloss. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det är bojen som har gjort mig så långsam den här simsäsongen. Mitt enda pass utan boj for jag ju fram som en missil genom Tolvens kanotbana. Tolvens kanotbana som har en längd som är känd och som stämde på pricken med vad min klocka sa. Nåväl. Det är också träning. Bra träning.
 
Första etappen var 2,5 km och den flöt på bra. Mycket medström och ganska mycket gratis. Som alltid är det lite panik i kroppen i början av ett simlopp i öppet vatten. Blandningen av nervositet, adrenalin, folk som slåss, hajskräck och kallt vatten i dräkten brukar kunna framkalla lite jobbig andning. Den här gången också. Alla fick ju exakt samma spår i början eftersom det var så strömt men det var enda gången som det var lite trångt. Det var heller inte särskilt kallt särskilt länge. Snarare alldeles väldigt behagligt. Och vilket vatten Vanån serverade. Klart och fint. Säkert drickbart om en skulle vilja. Undrar förresten hur mycket sjövatten jag dricker under ett simpass eftersom jag är kissnödig konstant. Parentes. Vi kan prata om det där med att kissa i våtdräkt en annan gång. Istället får du förhoppningsvis se en film på starten här nedan. Om inte, sök efter Caarlpdal på Youtube.
 
 
Jag kände ganska tydligt att jag simmade ikapp folk hela tiden och det blev en del sicksackande för att hitta fritt vatten. Jag såg aldrig till några banmarkeringar, men det var perfekt med alla simbojar. Det syntes hur tydligt som helst var människor var och vart de var på väg. Min simboj är dock ett elände på fler plan. Den håller inte spänningen i runt magen utan den halkar neråt hela tiden. Kändes som att vartannat simtag gick åt till att försöka hasa upp bojen i midjan.
 
Efter 44 minuter och 28 sekunder nådde jag den första depån. Enligt garmin hade jag då haft ett simsnitt på 1:45/100m på den etappen. Trots jättemycket medström. Jag simmade förstås inte max men jag vill påpeka att jag gjorde mitt första 3000m-vansbrosim på exakt den tiden. Då simmade jag alltså 500m längre. Är jag långsam eller är det bojen som gör mig långsam? Jag vet faktiskt inte, men en övertygelse är en övertygelse.         
 
 
Försökte spänna bojen själv men gav upp och fokuserade på sportdrycken istället. Och gjorde misstaget att ta en gel. Hur tänkte jag där?
 
 
Hasade upp bojen lite till och gjorde mig redo för att ta mig an delsträcka två.  
 
 
Först då såg jag att Kalle hade hittat till depån. Han gjorde verkligen en fin supporterinsats när han for fram offroad på sin dampirra för att följa mig. Ser jag glad ut att se honom?
 
 
Delsträcka nummer två var ganska exakt 2km med mestadels underbar simning. Minus att den där himla bojen satt på trekvart exakt hela tiden. Den tog 36 minuter och 25 sekunder vilket innebär ett snitt på 1:49/100m. Om det kommer in en film här nedan så kan du se hur jag svär mig ur vattnet på väg in i Depå 2 och marscherar fram till Kalle för att kräva att han spänner åt fanskapet. Men äh, så aggressivt var det faktiskt inte. Jag var mest jätteglad att jag kommit på att kunde få hjälp med skiten. Förutsatt att han inte cyklat vilse. Det hade han inte.    
 
 
Han slutade filma på direkten och när det var åtspänt höll jag fokus på sportdryck (som på detta ställe var varm, vad är grejen?) och banan. Ingen mer gel. Hade mått illa hela vägen. Jag vet inget om att kräkas i vatten och jag vill helst inte veta.
 
 
Ut på sträcka tre. Den som inte tycker att det här ser nice ut borde borde överväga att kontrollera sin syn. Den som tycker att det ser nice ut men aldrig provat har också något att överväga.
 
 
Simsträcka tre var min bästa. I alla fall min bästa känsla av stark och oövervinnerlig. Bojen satt äntligen där den skulle och jag kunde äntligen fokusera på att bara simma. Jag hade gett mig iväg i sällskap med ganska många, men det tog inte lång tid innan jag distanserade dem. Draftade ett tag på en kille som kommit upp bakifrån men tyckte strax att även han simmade lite långsamt. Ett tag låg jag i väldigt fritt vatten men såg hela tiden gruppen framför mig och att jag faktiskt kom närmare och närmare dem också. Kände mig ganska bad-ass och funderade över hur jag låg till för att kunna klara hela tillställningen under 3 timmar. Jag måste passera 6666m på två timmar och jag måste hålla farten trots att jag ska upp ur vattnet två gånger till. Insåg att det inte skulle gå, men att det kanske inte skulle fattas så jättemycket. Propagandasimning, verkligen. Tredje depån dök upp precis vid startbron till 3km-loppet. Ytterligare 2150m avverkade på ganska precis 39 minuter. Simsnitt 1:49/100m.   
 
 
Jag småpratade lite med en funktionär som sa att de allra flesta som passerat hade en angenäm resa. Att många tyckte att det var bra drag i strömmen och att det var varmt i vattnet. Höll med om värmen, men var tusan var den där strömmen? Fattade ingenting.
 
 
På väg ner i vattnet igen passerade jag dock en tjej som frös så hon skakade. Jag var oändligt glad för att det inte var jag. Jag hatar att frysa och det är alltid just det som får mig att tveka mest på att anmäla mig till utomhuslopp. Det är alltid det som är den största ångesten. Nu hade vi drömväder, på riktigt. Neoprenstrumporna som jag tagit mest i syfte att slippa frysa om fötterna hade förvandlat mina tår till svampiga kokta russin. Mysigt. Men ändå skönt att ha de där tossorna när en ska kravla iland på en massa okända platser och innehar en liten fobi för algiga stenar och tång. Jag hade drygt 6700m på klockan och det återstod alltså en Vansbrosimning och lite till...  
 
 
Lite till, tänker du nu? Ja de hade gjort en liten avkrok med gula bojar som vi fick simma och vända runt innan vi fick komma in på den riktiga banan. Den som avgränsas av en vit sammanhängande lina. Det borde vara den mest lättnavigerade delen av hela banan men det var här jag var allra mest förvirrad. Jag hade knappt sett några banmarkeringar alls tidigare, men mindes något om att gula bojar skulle vara till höger och röda till vänster. Hur som helst så dök det plötsligt upp en röd boj och en möjlighet att välja sida av den vita sammanhängande linan. Det kändes mest logiskt att jag skulle simma på vänster sida eftersom det var därifrån vi kommit, men samtidigt så stämde det ju inte med instruktionerna om var röda bojar skulle befinna sig. Var tvungen att stanna och vänta in en granne som jag kunde fråga. Vi valde vänster sida och vi simmade vidare. 
 
Sista stoppet var vid startplatsen för Vansbro Halvsim. Efter alla stopp och krångel hade dessa 1650m tagit 31:30 och resulterat i ett snitt på 1:55. Film på landstigning i den sista depån.
 
Det är fortfarande medström och grannarna säger att de åker så himla lätt. Det provocerar mig lite eftersom jag tycker att det känns som att jag simmar med ankare. Samtidigt bryr jag mig inte. Det enda som störde mig nu var en brand i nacken pga skavsår. Inte av våtdräkten som jag brukar, men av den ytterst osköna latexmössan. Det är dock så lite kvar nu. Det ska vara 1500m kvar och jag dricker min hundrade mugg med sportdryck. Vi kan fortfarande prata om det där med att kissa i våtdräkten en annan gång om ni vill.
 
 
Ett Vansbro Halvsim kvar alltså. Ni som varit där och plaskat förut vet ju vad som händer. Med ca 950m kvar till mål möts Vanån och Västerdalälven. Banan gör en snitsig liten högersväng och plötsligt forsar vattnet åt andra hållet. Oh the joy. Kontentan av att det tydligen varit mycket medström hela vägen är förstås att det också är mycket motström. Och jag är nu ett tydligt bevis på att det är aningen jobbigare att möta motströmmen efter 9km än efter 2km. Eller efter 0km som det ju var på Vansbro Tjejsim. Om ni ser en film nedan så ser ni mina sista meter mot målet. Ni ser att the struggle is real. Dels för att det dykt upp ett par plaskande fötter i min färdväg. Plaskande fötter som också vill slicka sig fast vid bryggkanten för att undvika strömmen. Utöver det vet jag inte om jag någonsin simmat långsammare faktiskt.   
 
 
Jag tror att speakerns sista ord i filmen ovan är "jag fixade det, det här också". Och det är väl sant. För sen jävlar anamma var det färdigt. Knappa 31min på de sista 1639 metrarna. Totalt 3 timmar, 9 minuter och 31 sekunder efter start hade jag en ny fräsig målgång i mitt CV. En ny fräsig medalj att hänga till samlingen. Och en övertygelse om att jag precis upplevt Swimmers High på riktigt. Det går att simma en mil. Det är faktiskt alldeles görbart. Klart att armarna var trötta på slutet. Och nacken brann. Annars var det faktiskt noll och inga problem alls i detta lopp. Så glad! 
 
 
En av de coolare medaljerna jag har. Tydligen blev jag 22:a av 81 fullföljande damer.
 
 
Egentligen är jag lite anti det faktum att man ibland måste köpa sin finisher-tröja istället för att den kan ingå i den ganska väl tilltagna startavgiften. I detta fall kändes det ändå lite värt det. Värt att ha varit med på den officiella premiären av detta nya och alldeles fantastiskt väl arrangerade lopp. På sätt och vis hoppas jag att de behåller loppet lika litet så att de inte behöver minska något på kvaliteten. Grymt med bussanslutning till starten. Grymt utbud av energi i alla fyra depåerna samt i mål. Engagerade och trevliga funktionärer. Fritt flaxutrymme i hela simbanan. Wow.  
 
 
Och wow också till min cyklande supporter som lyckades sluta upp överallt längs banan med sin knaggliga velociped. När jag sa åt honom att han borde ta med sig en cykel så menade jag egentligen att han kunde träningscykla med sin räcer på triathlonbanan medan jag simmade. Det skulle ju finnas några timmar över. Han menade att han skulle ha skruttcykeln för att kunna följa loppet från sidan. Bragdmedalj för att han pallade att engagera sig. Och för att han försett mig med så mycket bild- och filmmaterial. Kärlek! 
 
 
Jag försökte peta i deltagarmaten en stund men det gick dåligt. Vi packade ihop på direkten och rullade hemåt istället. När magen samlat sig blev det en Gästisburgare och ett glas rött i kvällssolen. Givetvis i nya snyggtröjan och ofixad frisyr. Som sig bör.
 

Detta om detta. Kan jag tänka mig att simma Vansbro 10K igen? Absolut!
Visa fler inlägg