Stockholm Marathon 2017

Fyra timmar, nio minuter och elva sekunder lång blev sagan om mitt andra Marathon. Så många andetag och hjärtslag det ryms i den tidsrymd från det att min vänsterfot snuddade mattan på Lidingövägen tills universum stannade och fyrverkerier och guldglittrig konfetti smällde av på Stockholms Stadion bara för mig. Det går knappt att föreställa sig. Till slut kom den där stunden jag längtat i ett år efter att få återuppleva. Målgången av mitt andra marathon. Marathon. Ordet är så stort och tungt. Det är så overkligt att jag ens kan säga att jag håller på med sånt. Nu har jag gjort det två gånger. Tre om vi räknar in Ironman. Det är obegripligt.

 

Den korta historien är att det blev ett tufft lopp för mig men jag vägrar ursäkta att jag inte nådde det mål jag hade satt upp för mig själv. Att ens tro att det finns någon som helst rutin att falla tillbaka på när en står på startlinjen för andra gången är så naivt att jag vill örfila mig själv. Jag gjorde mitt bästa. Punkt. Det går inte att förutse hela händelseförloppet och det går definitivt inte att tänka att det är "bara en halvmara två gånger". Den andra delen är en halvmara plus ett världskrig där man står ensam mot massor av trupper med olika vapen. En nulägesanalys måste göras i varje enskilt steg. Inga trender kan följas. Det är en fråga om vad som ska golva en först eller vilka medel en kan sätta emot. Tiden. Distansen. Tempot. Smärtorna. Krampen. Energin. Hjärnan. Magen. Skavsår. Värme. Frossa. Allt som kan sätta käppar i hjulet blir påtagligt på den andra halvan. Den halva som är svår att träna på och förbereda sig för. Det gör varje enskilt genomfört lopp till en bragd. Följ med på min resan men tro aldrig någonsin att jag tycker något annat.

Före loppet - Fredag
Jag jobbade fram till 11:30 och avslutade arbetsdagen med lunch på Hanssons med mamma. Bakad potatis med kycklingröra måste vara ett ypperligt bränsle för sisådär 70 000 steg. Supportern ser nöjd ut åtminstone. Hon ska ju orka applådera nästan lika många gånger.  

 
Efter att ha lämnat min bil hemma i Bondeland rullade vi iväg mot Stora Storstan. Jag hade valt hotell utifrån tre kriterier: 1. Billigt. 2: Nära till en tunnelbana. 3: Frukost ingår. Utöver det hade jag inte funderat så himla mycket och tydligen hade vi hamnat väldigt centralt. Jag fattade nog inte riktigt hur centralt det var. Det blev lite spännande bilkörning för stackars mamman innan vi kom på plats, men vi höll sams. Bannade dock Google Maps-tanten för att hon lurat in oss på så trixiga vägar. Men, vi kom fram. Tre meter till Slussens tunnelbanestation, rätt tåg mot Stadion och strax stod vi i en enorm kö till nummerlappsutdelningen.
 
Det var trots kön väldigt snabbt marscherat att få ut nummerlappen och vi gick som hastigast igenom mässan. Mamman skulle köa till en infodisk för att förse sig med en bankarta och jag passade då på att leka lite.  
 
Med en minuts marginal hann vi med tunnelbanan tillbaka på samma biljett. Istället för Zetas pastaparty på Östermalms IP hade jag och mamma eget pastaparty på Vapiano i Gamla Stan. Dagen före en mara äter en Crema di Funghi med extra bröd och dricker cola. Det är en trend. Och jäklar vad jag älskar Vapiano.
 
 
Efter maten jagade vi rätt på en take away-kaffe, köpte jordgubbar och satt och betraktade ombygget av Slussen en stund innan vi vandrade de sista metrarna till hotellet.
 
Fin men kall kväll i Stockholm. Okej, bygget var inte så fint. Men resten.
 
Tillbaka på hotellet vid 21-tiden ungefär ställde jag i ordning min utrustning. Jag satte dit chippet på skon, nummerlappen på tröjan och knölade in så mycket sliskigt socker som bara var möjligt i mitt flip belt. Och jag hade som du ser bestämt mig för att springa i de korta byxorna...
 
Jag låg i sängen vid 22:30. Pratade en stund med Kalle som åkt till Norge med sin motorcykel. Han önskade lycka till och det blev god natt. Det var ett lyhört hotell och ganska mycket människor i rörelse ute vid Slussen. Jag lyssnade på ljudbok en stund, och behöll sedan mitt headset i öronen utan ljud för att försöka stänga ute så mycket omgivningsljud som det bara var möjligt. Somnade och sov ganska okej. 

Race Day - Lördag

Klockan ringde 7:45 och strax efter 8 var vi vid frukosten. En bastant macka med ost och skinka och lite yoghurt med müsli åkte i. Och massor med juice. Det kan låta som en dålig frukostdag, men mackan var verkligen enorm. Sen skulle jag välja utrustning. Jag hade dragit på mig de korta shortsen men kunde inte sluta tänka på att de gett mig aningens skavkänningar efter Göteborgsvarvet. Jag vet att jag har större omfång på mina lår nu än för två år sedan när jag köpte de där brallorna och de sitter inte längre lika bra i grenen. Nojade över den där skavsårsrisken tills hjärnan brann. Motivering -  det kan ju faktiskt vara en fördel att stänga in vaderna under dubbla lager kompression. Och det var ju inte heller någon tropikvärme. Jag bytte byxor, och strax efter 10 satt jag på Östermalms IP klädd så här.

 
I efterhand har jag tänkt att det var jävligt tufft att välja vita brallor. Nej, min mage har hittills aldrig ballat ur på ett lopp men det är ingen faktor jag egentligen litar på till hundra procent. Nåväl, alltid hade det väl roat någon. Inget hände. Min mage är av stål. Jag spenderade den största delen av väntetiden i olika toaköer och sen toalettades det inte ett endaste dugg de kommande fem timmarna. Nog skitsnackat. En kvart före start hade det blivit dags att kränga av sig jackan, säga hejdå till supportern och bege sig till start. Well, let's do this.
 
Jag vet inte om det var förra årets bedrift, min insats på Premiärmilen eller något annat som i år placerade mig i grupp E istället för i grupp F. Alltså, jag skulle starta i den sista gruppen som släpptes iväg 12:00 istället för i den första 12:10. Vad betydde det rent konkret? Ganska mycket tror jag. Både i positiva och i negativa termer. Jag placerade mig ganska i mitten av min grupp. Jag hade spanat in en ballong som det stod 4:00 på och jag ville ha den i omedelbar närhet för att kunna få bra hjälp med farthållningen. Stämningen i startfållan var inte lika påtaglig som förra året. Jag kände inte alls lika mycket. Mer avmätt målmedvetenhet än skräck och förväntan. Speakern gormade något om att Västerbron hade blivit enklare. Vi skulle slippa den branta branta backen upp till brofästet. En klen tröst. Alla fyrtiotvåtusen metrarna måste ju ofrånkomligen avverkas ändå tänkte jag. Önskade grannarna lycka till och trevlig resa. Nu åker vi.
 
Loppet
Startskottet gick och jag påbörjade en promenad fram emot startmattan. Grupperna A och B och C och D var alla framför så det tjockade ihop sig en del. Två och en halv minut senare pep det till under min vänsterfot och så var jag iväg. På riktigt. Under de första kilometrarna försökte jag bara känna in kroppen, utan att ta blicken ifrån den där gula flaggan med siffrorna 4:00. Kom igen nu benen, det är nu vi ska visa att allt jag känt den senaste veckan varit inbillning. Allt kliande i halsen, all konstig värme, all motsträvighet till framåtrörelse, den ska vara bortblåst nu. Nu ska vi flyga fram på lätta ben. Var är mina lätta ben?
 
Känslan var inte alls så lätt som jag hade hoppats. Det skulle kännas som en långpassrunda men gå lite snabbare med hjälp av stämningen och situationen. Jag hade snabbt kommit ikapp farthållarkillen och rättat in mig i hans fart, men jag spände mig och jag stressades av honom. Han sprang ryckigt och mycket snabbare än jag hade tänkt mig. Han nämnde för någon att han skulle i mål på fyra timmar brutto. Alltså fyra timmar efter startskottet, vilket ju betydde att han även skulle ta in de tre minuter som gått innan vi klivit över startmattan. Min klocka pep kilometertider runt 5:20-5:25. Någon gick ännu snabbare. Jag hade hoppats att det skulle vara ett bekvämtempo, men jag fick slita.
 
Jag borde ha bestämt att släppa flaggkillen åt sitt öde redan när de första 5 kilometrarna kändes så mycket tyngre än jag tänkt mig och farten faktiskt var över en minut snabbare än kalkylen. Men jag följde med. Uppför den gnetiga backarna på söder och över Västerbron dunkade hjärtat hårt i bröstet. Alldeles hack i häl hade jag hela tiden en liten krum och småtjock liten rumän som släpade runt på två stora flaggor. Och han andades så pipigt och hetsigt att jag blev alldeles nervös. En del av mig tänkte att om han klarar den här farten så ska jag fasen också klara det. En annan del funderade över kapaciteten på mina egna lungor. Första milen var klar runt 55 minuter. Tre minuter för snabbt. Inte så rysligt begåvat. Det kändes alldeles för jobbigt redan. Längs Norr Mälarstrand var jag en i gänget av den homogena massa som tänkte sig en sluttid på 4 timmar och jag låg tätt bakom min gulflaggade vän även vid 15km. Såg mamma stå vid sidan och heja. Vinkade och tuffade på. Som tåget. 
 
Det var någonstans vid 18-19 som jag bestämde mig för att sluta jaga tid. Vid halvmaran låg jag fortfarande drygt två minuter före den tid jag hade tänkt mig men nu hade jag släppt iväg flaggkillen och istället tagit sikte på en annan spännande figur. Kaninen. En kille i rosa klädsel, rosa keps med kaninöron, rosa kompressionsstrumpor och en gullig liten kaninrumpa. Jag tog sikte på den där lilla tofsen han hade därbak och på lappen med "not official rabbit" han hade på ryggen. Alla hejade på kaninen och det var lite upplyftande i det lilla mentala mörker som uppstod när jag fick släppa målet. Jag hade börjat tänka dåliga saker och förminska min insats och jag skulle ha behövt lite ryggar att plocka. Men att ha startat i grupp E betydde att alla runt mig rörde sig lika snabbt eller snabbare än jag själv. Det fanns inte alls särskilt många att komma ikapp och särskilt inte när jag själv tappade hastighet. Särskilt inte när de snabbaste som startat 12:10 också började komma ikapp. Det kom snabbisar bakifrån hela tiden. Utgångsläget var sämre för självförtroendet trots att jag sprungit så mycket snabbare än jag skulle.
 
Vid 23 km kom två nya flaggkillar upp i rygg på mig. Det stod 4:00 och start 12:00 på dem också. Hur gick det ihop? Jo men de hade startat ännu lite längre bak och hade ännu lite mer tid att ta ikapp på startskottet. Och de sprang med andra ord betydligt snabbare än jag just då gjorde. Jag surrade en stund med den ena och han försökte peppa mig att hänga med, men det skulle inte gå. Jag fortsatte hänga efter kaninen.
 
Efter 25km såg jag inte längre några flaggor och sista halmstrået om fyra timmar hade definitivt ryckts av. På sätt och vis var det skönt. Bort med alla stressmoment. Och jag hade ju redan bestämt mig. Jag skulle i mål, men nu var det jag mot alla de där trupperna i det där kriget. Hjärnan går att bedöva så jag snuttade vidare på min gel och försökte trycka i hjärnan vad helst den skrek efter. Vatten. Massor av vatten. Jag stannade på alla vätskestationer med behovet var som omättligt. Försökte förtvivlat skölja bort smaken av sliskig sportdryck som satt som berget. Jag kunde inte få i mig mer sånt. Allt slisk som skulle landa i en mage som rört sig uppåt och nedåt i ett taktfast dunsande i snart tre timmar blev till slut bara äckligt. Men det spelade ingen roll att jag slutade fylla på. Till slut smakar det konstant som när en vaknar efter en ciderfylla klockan fem en söndagmorgon. Samma torrhet i munnen och snurr i magen också. Ingen jävla hit. Ett tuggummi, någon?  
 
Den avslagna pepsin vid 30km var äcklig den också. Allt blir äckligt, sött och sliskigt. Jag vågade inte ge mig på buljong eller saltgurka, saker som jag inte ens skulle få i mig om magen stått stilla. Jag kände huden knottra sig i konstig frossa. Försökte dricka ännu mer. Så här dags fick jag kramp förra året. Nu gjorde benen ont på ett helt annat sätt. Det var något annat som tog emot. Jag passerade en man som stapplade fram på kryckor. Sned och krum och jätteliten. Ingen runt mig fattade om han var på sitt första eller andra varv. Allt var orimligt. Han rörde sig framåt men att han skulle ha behövt tre timmar för att komma till fem kilometer var lika orimligt som att han befann sig framför mig vid 30km.  
 
Vid slussen igen och på storbildsskärmen såg jag dem som jublande glada tog sig i mål precis under tre timmar. Jisses vad jag avundades dem. Jag hade 11 kilometer kvar och ont överallt. Jag hade tappat farten ordentligt, men jag upplevde det som än mer påtagligt än vad det faktiskt var. Jag sprang i en dimma och funderade hur lång tid det skulle ta att gå 11 kilometer. Helt sjukt lång tid insåg jag. Och vad ont det skulle börja göra så fort jag slutade springa. Skulle aldrig stå ut med det. Hur ont det än gör så blir jag klar snabbare om jag springer än om jag går. Precis före Västerbron stod den där beryktade #skyltmannen och gormade att det ser lätt ut. Jag undrade om han såg samma människor som jag såg. Det såg inte lätt ut för någon och det var det starkaste bränslet just då. Varenda kotte runtomkring hade precis lika ont. Bron andra gången gick så fantastiskt långsamt. Jag stirrade på Asics portal som markerade högsta punkten men den närmade sig knappt. Ett steg till. Och ett till. Och ett till. Snart vände det nedåt och till slut kom mattan med 35km. Bara en femkilometersetapp kvar. Och sen en halv till. Kämpa.
 
Det som händer mellan 35 och 40 kilometer är i det närmaste av utomkroppslig karaktär. Hjärnan är kokt, smält och koagulerad på samma gång. Det går inte riktigt att sätta ord på. Något annat driver framåt. Oklart vad. Tre damer stod vid vägkanten och hummade likt den där kolibrikören i Kalle Anka på julafton "fram, fram, ni ska gatan fram, för där framme, där ligger Stadion, och där väntar medaljen". Typ så. Men skärp er, det är 4km kvar så det kan inte vara på den här gatan. Jag försökte ändå falla in i deras melodi och hummade på "fram, fram, du ska gatan fram....". Kom igen. Cola, vatten, äpplen, dextrosol och allt jag kom över försökte jag mata i mig. Greppade en gel men höll den bara krampaktigt i handen. Ett steg i taget. En fot framför den andra. Till slut klev jag över 40km.
 
Sista två ynkliga kilometrarna. Den här gången ville jag inte tänka på det som en del utav det hela, hur liten den delen än var. Jag ville tänka på det som två ynkliga kilometrar. Två kilometrar efter fyrtio gjorda. Vi skulle fan fixa detta. En snubbe började gråta bakom mig. Jag kände att jag inte skulle kunna kontrollera min andning om jag följde hans exempel. Vänta lite till. Försök få ner luft. Det känns som en evighet att springa runt halva stadion på utsidan innan en äntligen får svänga in genom porten för de sista 200 metrarna på underbart mjuk gummimatta.  Det är den där sista kurvan som är värd hela insatsen. Att se målportalen, ta in den maffiga publiken, höra applåderna. Vill stanna i stunden länge länge samtidigt som en inte vill något hellre än sluta springa. Det är över.     
 
 
Att kliva över mållinjen är som blixt och dunder för den mentala hälsan. Med medaljen om halsen kan en släppa allt. Den konstiga mixen av utmattning, lycka, tomhet och smärta när allt är över är också svår att sätta ord på. Nu har jag två gånger hasat mig fram den där gröna milen mellan Stadion och Östermalms IP störtgråtandes. En flod av Lille-Skutt-tårar och snor och hejdlöst hulkande som bara dyker upp från ingenstans. Jag  kände allt som finns att känna. Det är otroligt att det finns så mycket saker att känna. Om människor i min närhet, om saker som händer och om min fantastiska kropp. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. Ville inte vara kvar i mig själv för att allt gjorde så ont.  
 
Och så kommer den där hemska trappan. Ni som har varit där vet. Ni som inte har varit där kommer inte kunna föreställa er. Jag måste samla tankarna och försöka rinna ned. Ingen runt mig var särskilt smidig och det väckte ändå några skratt. Jag fick äntligen min tröja och påsen och tårarna forsade. På andra sidan tältet stod en skäggig snubbe i orange väst och tryckte upp en kamera i ansiktet på mig. "SMILE SARA YOU DID IT" vrålade han och innan jag hunnit protestera hade han tryckt av. Jag drog ansträngt fram ett leende medan jag tänkte "fuck no, hur ser jag ut..." Förvånande nog inte så rysligt hemsk. Faktiskt gillar jag den här bilden. Den visar nästan alla de där känslorna. Nästan.  
 
Efter loppet
Att gå igenom det där tältet och komma ut på andra sidan var som att utsättas för någon form av lobotomi. Jag stod där på gräsplanen och fattade absolut ingenting. Ville bara flyta ut i en pöl. Frikoppla alla muskler från hjärnans signaler. Kunde inte längre få benen att röra sig framåt av fri vilja. Varje steg krävde förhandling utöver det vanliga. Jag såg den varma duschen framför mig men det kändes orimligt långt till klädpåsen som kanske fanns någonstans på denna enorma konstgräsplan.
 
Plötsligt dök det upp en snubbe med kanelbullar. Gud välsigne honom. Jag tog en bulle, lät smör och kanel tala till benen när inte hjärnan längre fixade det. Sen stapplade jag iväg. Ett steg i taget. Till kläderna och vidare. Fortfarande inte riktigt i mål. Så lång tid det tog att komma till det där omklädningsrummet. Jag klev in i tältet och sjönk ner på marken. Fick snabbt sällskap av en brud att avhandla den bisarra situationen med. Sanna, tror jag. Sanna som sprungit på 4:12. Jag gillade henne. Men varför hade vi utsatt oss det här? Ska en ta sig samman och duscha också? Det fanns varmvatten. Den himmelska insikten hade frvisso slagit mig redan när jag klev in i det ångande tältet, men kan inte nog understryka hur underbart det var. Varje sådan efter-lopp-dusch när en får skölja av sig timmar av salt, snor, saliv, sportdryck, svett och alla andra vätskor med begynnelsebokstaven s som en utsatts för tänder en ny stjärna i himmelen. Och att ren och nöjd och glad dra på sig sin nya tröja och medalj. Hur underbart är inte det.   
 
 

Medaljen är sjukt snygg. Häftig. Jag är stolt över den. Glad. Jag har genomfört ett marathon. Jag tror att jag är enig med mig själv om att "bara maran" är jobbigare än Ironman-maran. I alla fall om jag isolerar löpinsatsen. Jag har aldrig haft så ont i min kropp som efter Ironman men om jag bara ser till löpningen så var den marginellt lättare när den var en del av något ännu större. Kanske går det aldrig att jämföra en mara med en annan eftersom det är så många saker som ska samverka. Troligen gör det inte det.

Orimligt stora delar av mig vill ändå fortfarande säga förlåt. Förlåt för att jag målade upp bilden om att tralla i mål under fyra timmar. Jag vill örfila mig själv för att jag tilåter mig att vara lite besviken över att det inte gick. Och jag vill inte behöva hitta ursäkter till att jag hade förhoppningar men inte var bättre. Om jag inte gjort si eller om jag inte gjort så så hade det kanske gått. Om jag inte stressat över att följa den där farthållarkillen. Om jag slagit av på takten tidigare. "Men om inte om hade varit så hade Fan skjutit bofinken för länge sen", brukar min pappa säga. Jag vill inte låta mig själv eller någon annan nedvärdera insatsen för att den blev en och en halv minut långsammare än förra året. Ingen ska tro att jag är missnöjd och ingen ska undra varför jag inte var snabbare. Jag var ju bättre förberedd i år sa jag ju. Ja, men jag var också kaxig och naiv. Skit i det. En mara är en bedrift oavsett sluttid.

Jag vill jämföra med förra året för att visa vad jag faktiskt har lärt mig nu när jag är ett under av rutin med hela två maror i bagaget. För en målgång på 4h med jämn och snygg farthållning ska en avverka varje 5km på 28:30. Milen på 57. Basically, en ska öppna första halvan strax under 2h och sen ska en stå distansen ut. Här nedan ser vi 2017 till vänster och 2016 till höger.

 
Även förra året hade jag en öppningsfart som var gångbar för fyra timmar. Då var allting förutsättningslöst och jag hade inte alls samma föraningar om att det gick för fort. För att jag kände efter och sket i alla andra. Förra året vill jag minnas att jag tappade farten när jag fick kramp vid 30km och sen stapplade fram sista biten. I år hade jag kapslat in vaderna i dubbla lager kompression men det var andra saker jag gick bet på. Det spelar ingen roll att jag låg två minuter före mig själv vid halvmaran. När väggen kom gick det liksom himla fort att tappa de där två minutrarna. Plus två till. Min andra halva i år gick alltså fyra minuter långsammare än min andra halva förra året, trots att jag inte stapplade fram med kramp den här gången. Faktiskt inte någon konstig smärta alls. Det spelar ingen roll. Det gör verkligen inte det. Och hur jäkla galet det än känns just nu så har jag redan bestämt mig för att försöka igen. Hej nya banan 2018, ska bli trevligt att träffas!
 
 
 

Göteborgsvarvet 2017

Hemma igen efter en mycket fin helg på västkusten ska jag försöka sätta ord på min femte halvmarathon, tillika mitt första Göteborgsvarv. Och en helg som innehöll så himla mycket mer än ett litet löplopp. Tanken om en spontananmälan till Göteborgsvarvet slog mig när jag kom till insikten att Meckis i alla fall skulle ägna hela den här helgen åt sina veteranmopeder eftersom han skulle åka Storsjön Runt. Jag kollade möjligheten att fixa boende hos fina och saknade Anna, och när det var grönt anmälde jag mig. Jag tänkte att det skulle gå så många bilar från Hofors till Götet att min rumpa förhoppningsvis skulle få transporteras med någon och jag behövde bara fråga Maarit och Anders så var den saken också löst. Så då så. Första Göteborgsvarvet. Den korta historien är att det var trångt och ryckigt. Den långa historien kommer nedan.
 
Pre-raceday:
Fredag morgon innan tio stod jag utanför IT-avdelningen och stampade och efter att ha hämtat upp Marie efter vägen rullade vi iväg från Hofors. Kompisarna överröstade varandra i diverse hemligstämplade telefonmöten och jag försökte stänga ute allt jag inte skulle höra genom att lyssna på ljudbok. Några kaffestopp, lunchstopp, kisstopp och tankstopp senare nådde vi Göteborg.
 
Jag följde med kompisarna till mässan där vi hämtade ut nummerlappen innan jag lämnade dem och letade på en spårvagn mot Bergsjön och Anna. Vi lagade himmelska halloumiburgare till middag och sen tog vi en pratpromenad i omgivningarna. Så kul att få prata jobbtankar och bekymmer och erfarenheter med en annan W:are. En som varit klar precis lika länge och har nästan samma saker i bagaget. Anna och jag läste om grundvatten och avrinning och vi dimensionerade dagvatten- och bevattningssystem tillsammans under min sista termin i Uppsala. En sak att prata om var hur otroligt ovettigt det varit för oss båda att läsa det där vattenresursblocket, men hur bra det ändå går att jobba med helt andra saker än man har läst. Jag är så glad för den terminen som nog faktiskt var min bästa, just för att jag klickade så himla bra med den här bruden.   
 
En liten bergsbestigning i skymning blev det också, bara för att jag skulle få en utsikt över hela himla stan. Mycket fint. Sen var det god natt.
 
Race-day
Göteborg bjöd ju plötsligt på helt magiskt högsommarväder men det var kanske inte helt optimalt inför ett halvmarathon. Jag sov i en bastu och jag vaknade i en bastu och när vi åt frukost och morgonsolen stekte in genom fönstret visade termometern 39,7 grader i lägenheten. Jag försökte kompensera med litervis med vatten, juice, kaffe och mer vatten men hjärnan kändes redan som ett stekt ägg. Och på tal om stekt ägg, vilken himmelsk frukost jag fick. Den här bilden tog jag innan alla burkar med fröer och müsli och allt vad det var hunnit ställas fram. Som på hotell. Jag tror nästan jag var på hotell.
 
Efter frukost hoppade jag i springmunderingen och så gav vi oss iväg in mot stan. Det var en chock att kliva ut ur lägenheten och känna att den där tryckande värmen fanns där ute också. Tjugosex grader i skuggan. Hur sjutton skulle det gå att springa i det? Väderappen lovade dock att temperaturen skulle dala något alldeles osannolikt innan eftermiddagen. Eftersom jag inte skulle starta förrän 16:00 fanns det hur mycket tid som helst och jag hoppades allt vad jag orkade att väderomslaget skulle vara sant. Det var dock bara att ställa in sig på en jobbig resa och försöka dricka, dricka och dricka.
 
Inne i stan mötte vi upp Oskar som pluggade med oss fram till kandidatexamen i trean. Jag vet inte om Anna och han läste något mer tillsammans senare men jag har nog faktiskt inte sett honom sen dess så det var också himla roligt. Vi köpte sallader och så gick vi till trädgårdsföreningen och försökte hitta någon form av halvskugga. Perfekt uppladdning.
 
Hoppet fanns att den där temperaturdippen skulle bli verklighet för efter en stund frös kompisarna och vi bestämde att vi skulle förflytta mig till starten. Kompisarna lotsade mig till en spårvagn som sen efter diverse vibblande av guider och funktionärer ändå blev en buss. Jag tog sikte på andra nummerlappsbeklädda människor och tänkte att allt löser sig. Strax innan jag kom till hållplatsen där jag skulle kliva av kom två polismotorcyklar på en liten smal väg, tätt flankerade av tre mörka män i shorts och linne och nummerlappar på bröstet. Ja, det var tättrion i loppet minsann. Där, strax innan klockan 14 hade de sprungit i knappt en timme och var på väg mot mål. Herregud vad snabbt det gick.
 
Jag var vid startområdet i väldigt god tid. Tur det för det var så himla gigantiskt stort. Ja, jag fattar att det måste vara det för att kunna få 60 000 människor i omlopp under en och samma eftermiddag men jag var ändå inte helt beredd på vilka avstånd det skulle vara. Jag var ju framme, men jag gick och jag gick och jag gick. Frågade tre olika funktionärer efter vägen till väskinlämningen och till slut kom jag dit. Kändes som att jag redan gått en halvmara då.
 
Fortfarande mer än en timme till start. Jag satt i gräset utanför väskinlämningen och åt en äcklig bar som någon liten snubbe räckt mig under evighetspromenaden. Tack för det, för jag hade inte tänkt på att få med mig någon form av egen energi. Inte ens en liten banan. Jag tittade på prisutdelningarna på en storbildsskärm där jag satt. Tänk att de redan sprungit klart. Säkert duschat också. Och jag väntade fortfarande på start i samma lopp. Och jag väntade. Till slut lämnade jag in väskan och började fördriva tiden med att stödkissa istället. En gång, två gånger, tre gånger, kanske fyra. Jag minns inte. Med en halvtimme kvar hoppade jag in i startledet och försökte avancera så långt jag kunde. Det tog stopp med massor av människor framför men jag lät bli att bry mig. Det fick vara som det är.
 
Race
Trots alla tusen toabesök var det första jag kände när starten väl gick att jag var kissnödig. Alltså på riktigt, inte inbillningskissnödig. Det störde mig från första steget och jag funderade allvarligt på om jag skulle skita i allt vad tid och prestationer heter och stanna vid en bajamaja så fort jag såg en. De första som dök upp var inte lediga, annars vette tusan om jag inte hade stannat. Nej men det går ju inte att stanna för att kissa redan efter 1km, skärp dig. Jävligt tungt gick det att springa också. Jag hade gjort noll uppvärmning och det kändes att kroppen var påverkad av att det varit så himla varmt. Sirapssega ben som inte riktigt ville komma igång, trots att det ganska snabbt blev bra med utrymme i början. Jag hade inget extraordinärt att komma med men tuggade på så gott det gick. Tredje och fjärde kilometern gick snabbt, men de var också rejält nedför, och efter det kände jag att det började hända grejer i kroppen. Eller snarare efter den evighetslånga bro som utgjorde kilometer fem. Det gick hyfsat lätt i några kilometer även om huvudet fortfarande kändes lätt koagulerat, men kissnödigheten började i alla fall tillbakabildas. Märkligt. Strax efter en mil stod Anna och Oskar och hejade och det gav grym energi så mellan 10 och 15 flög jag fram. Jag hade redan tappat tre-fyra minuter på mitt lopp i Gävle, men det kanske kunde bli rätt bra ändå.
 
Problemet som gjorde sig påmint därefter var att jag kom ikapp fler och fler ur tidigare startgrupper. När en hela tiden rör sig i ett myller av människor är det svårt att få grepp om olika individers relativa hastighet. Jag startade ju i sista gruppen och de flesta som sprang snabbare än jag i min startgrupp hade ju sprungit ifrån mig redan i början. Eftersom det inte kom fler snabbisar bakifrån ur senare grupper förflyttade jag mig alltså hela tiden lite snabbare än de flesta runt mig. Det betyder att det hela tiden blev mer och mer människor i vägen. Ju fler jag sprang förbi desto långsammare var de jag kom ikapp. I smalare partier där många människor hamnade i bredd var det svårt att passera och farten gick hela tiden upp och ned. När jag hade fritt sprang jag på och när det tjockade ihop sig gick det långsamt. Efter den andra bron vid 15km var det trångt mest hela tiden och avenyn gick i snigelfart. Jag hade plötsligt massor med krafter kvar och ville dra en långspurt från 19km, men det gick inte heller. Det var hela tiden någonstans det var smalt och där var det ofrånkomligt tjockt. Inne på slottsskogsvallen kunde jag i alla fall spurta i mål och jag stoppade klockan på 1:52:12.
 
 
Hallå, det är inte så dåligt. Bättre än München och bättre än Gävle förra året. Och totalt sett mitt minst trötta halvmarathonlopp. Så nöjd med den känslan. Den bästa känslan just nu är att huvudet inte har några som helst problem med halvmaradistansen. Jag har sprungit över 20km åtta gånger sedan slutet av mars och jag dippar inte i negativa tankar runt 14-15 km som jag har gjort när jag varit mer ovan. I det här loppet var det snarare den tredje tredjedelen som kändes bäst. Jag kände mig stark och jag hade bra med krut kvar i kroppen på slutet. Snittet blev 5:19/km och hastigheten kändes kontrollerad och skulle förmodligen varit mer hållbar om den varit jämn. Den är troligtvis inte hållbar för dubbla distansen, men jag kan inte låta bli att tänka på hur 5:30 eller kanske tom 5:25-farten skulle kännas att hålla en längre tid. Typ dubbelt så länge. Tänk om jag sänker min snitthastighet på maran med 15s/km från förra året. Då skulle det innebära en tid som är runt 10 minuter bättre och då går jag under 4 timmar. Wow.
 
Post-race
Jag orkade inte följa med Hoforskompisarna ut och käka efter loppet så jag duschade (i isvatten, brrrrrrr!!!) och bytte om och strosade sen i sakta mak till en spårvagn mot Bergsjön. När jag knatade längs den lilla vägen som ledde in mot vallen och såg den ena tappra människan efter den andra fortfarande ta sig mot mål kände jag starkt hur fantastisk den där sporten löpning faktiskt är. Den är för alla. Allt från kenyanerna som gjorde halvmaran på timmen via snabba elitlöpare och ett enormt spann av långa, korta, smala och tjocka hobbymotionärer till den där pyttelilla krumma tanten med ett startnummer som började på 3XX som måste ha varit ute över 4 timmar när hon nu taktfast trummade mot mål. Att se att alla sorter kan ta sig an och klara av 21 kilometer, det är fint på riktigt.
 
Jag hade ställt in mig på att gå till den lokala pizzerian som Anna bodde granne med, men det visade sig att jag kom hem till ett dukat bord med tacos. Sa jag att jag var bortskämd i helgen? Efter maten spelade vi spel och käkade himmelsk äppelkaka och sen var det tack och god natt. Tusen tack fina Anna för allt denna helg. Jag har verkligen mycket att bjuda igen på.
 
På söndagsmorgonen rullade bilen tillbaka mot södraste södra Norrland igen. Efter en lite mer effektiv resa utan särskilt många eller särskilt långa stopp nådde jag bondeland vid femtontiden. Meckis mötte upp mig med fiskeriutrustningen och grillen och kaffet färdigpackat och vi åkte raka spåret (nästan) till en liten brygga i Hammarby där vi provade fiskelyckan. Den var väl sådär. Men kaffe, chill och prat i solen är inte fel.
 
 
Och någon liten fisk fick vi ju faktiskt. Med betoning på liten.
 
Efter en stund bytte vi ställe och provade bron i Sotaskär istället. Med kvällssol och kaffe spelar det inte någon jätteroll om inte fisken vill nappa. Snarare väldigt skönt faktiskt.
 
 
Måndag igen och laddad för ny vecka. Jag försöker utvärdera om vinden utanför fönstret är för oberäknelig för att jag ska våga cykla ute ikväll. Det fladdrar till rejält i träden mellan varven. Annars blir det bodypump och rpm och det är ju inte fel det heller.  

Gävle Halvmarathon 2017

Mitt självförtroende gällande löpningen har väl ärligt varit lite sådär. Visst, jag har betat av mina långpass precis som jag ska. Tolv och sexton och arton kilometer redan innan vi var inne i mars. Flera pass på tjugoen. Som längst tjugotre och tjugosju. De passen har jag prioriterat och avverkat, men vad mer? Bara tre gånger intervaller i backe. Uppvärmning i tio minuter före varje styrketräning på gym. Det är allt. Löpningen har på intet sätt varit extra prioriterad trots att jag har kunnat. Trots att jag egentligen har velat satsa lite extra har jag valt andra saker. Jag har knappt känt på någon fart. Definitivt inte i kombination med distans. Okej, Premiärmilen i Stockholm gick ju okej. Det gjorde den faktiskt. Jag hade svårigheter att hålla mig under 5:00 i en mil för en månad sen men den gick så okej att jag tänkte att med lite flyt kan jag kanske närma mig tiden från München på en halvmara. Alltså runt 1:52 eller något. Det vore en fantastisk tid.

Men fattar ni, för att klara 1:50 på en halvmara så måste en lubba varje enskild rackare av de där 21,1 kilometrarna under 5:11. Jag har ju klarat det. Första gången jag tävlade på halvmara klarade jag det. Men jag har på riktigt gått omkring och trott att mitt lopp från 2015 på 1:49 var en icke upprepningsbar engångsföreteelse. För att det är så sinnessjukt. Jag orkar inte springa så snabbt så länge. Jag har inte ens nästan klarat det de andra gångerna jag har försökt. Men jag kan inte låta mig styras av vilket tempo jag klarar. Jag vet på ett ungefär vilken känsla jag klarar. Och varje långpass jag har stoppat i min ryggsäck har faktiskt gjort att halvmaradistansen blivit mer och mer bekväm. Den är åtminstone inte överväldigande och ohanterbart lång längre.

Men nu då? På sista anmälningsdagen bestämde jag mig för att vara med. Tänkte att det får vara vad det är. En bra dag kanske jag kan springa bra. En sämre dag ökar åtminstone chansen att jag springer lite snabbare om jag befinner mig i ett lopp än om jag inte gör det. Jag orkade inte lägga någon större vikt vid det hela. Kalle skjutsade in mig till Gävle och hängde med mig fram till start. Morsade på några trikompisar och på snabb-Viktoria som jag visste skulle springa.

Vädret var helt perfekt med 10 grader, mulet och vindstilla. Det är så skönt att springa när kroppen inte behöver jobba extra vare sig för att hållas varm eller för att kylas ned. Välkommen skillnad mot de tidigare två loppen jag sprungit i just Gävle. Det är förmodligen en orsak till att jag inte avskräcktes när benen satte igång i ett otroligt mycket högre tempo än jag var beredd på. Men jag litade på känslan ända från start. Varför bromsa när det var så lätt. Tag del av mina första tolv kilometer nedan.  

Det här är en timme och tio sekunder. På tolv kilometer med tre vätskestopp. Troligen det snabbaste jag någonsin sprungit på tolv kilometer. Jag hade full koll på pulsen och kontrollerad andning. Perfekt känsla. Första sju är nedför och lättlöpta. Kilometer 8-10 är riktigt sega uppför. Jag kom ikapp en tjej i värsta uppförsbacken upp till arenan, precis innan varvningen. Hon skulle gå imål och ville peppa mig att vi skulle spurta in sub50. Jag stånkade till svar att jag skulle ut på ett varv till. Det var helt galet. Jag har ju alltid fått tider strax över 50 på mina millopp. Enda skillnaden var att detta inte var ett millopp.

På väg ut på andra varvet kom jag ikapp en kille direkt efter arenan. Tur det för annars hade jag garanterat sprungit fel. Man skulle inte ta exakt samma spår som vid starten, märkningarna på vägen var utsuddade och det stod dåligt med funktionärer och viftade. Jag skuggade honom tills jag kände igen mig. Han höll bra fart. Lite långsammare än i början, men precis vad jag trodde att jag orkade. Vi snicksnackade lite om upplägg och hastigheter och tidsmål och efter 13km bjöd han på dextrosol. Jag hade börjat tappa huvudet så jag tog en. Lotteri. Antingen får jag ont i magen eller så går det alla tiders. Jag vet inte om det var druvsockertabletten som gjorde susen, men jag sprang om honom efter en stund. Jag funderade inte så mycket mer på honom utan kom ikapp några andra ryggar att hålla. Höll en stadig och jämn fart fram till sista tre skulle börja. När uppförsbackarna kom sprang dextrokillen om mig igen. Vi konstaterade att vi hade bra marginal för att klara 1:50 när vi hade tretton minuter på oss för två kilometer. Jag myste inombords när jag sa det. Bra marginal för 1:50. Det kändes helt sjukt. Jag hade gjort ett så himla bra lopp. Ett så osannolikt himla bra lopp. Den sega avslutningen kostade förstås lite tid, men jag kom i mål på en tid som är ganska precis två minuter snabbare än mitt tidigare rekord. Jag stoppade klockan på 1:47:24 och har därmed snittat 5:05/km i tjugoen kilometer. Jag fattar det inte. Och jag spurtade tydligen ifrån dextrosolkillen med några meter också.

 
 
 
Visa fler inlägg