Skärgårdsutmaningen 2017

I ärlighetens namn är det sällan jag försätter mig i situationer som är självutvecklande på riktigt. Situationer där jag lär mig något nytt om mig själv för att jag faktiskt inte har något annat val. De senaste åren har jag tagit mig an och genomfört många nya utmaningar. Alltid tänkt att jag KAN avbryta om det blir förjävligt men alltid genomfört. Nästan alltid på resultat bättre än väntat. När jag grät i misär inför Vasaloppet och ville sälja min startplats frågade min kloka vän varför jag aldrig gör något som är svårt på riktigt. Varför jag ville ge upp så fort utgången var lite oviss. Jag krigade fram till och igenomi det loppet och efter det har jag krigat mig igenom fler långa och tuffa utmaningar. Dock alltid med vetskapen att det närsomhelst går att kliva av om det skiter sig.

I lördags satt jag i våtdräkt och fulgrät på en sten i Söderhamns Skärgård. Ena benet nedkört i en djup skreva efter att ha trillat för tredje gången på de hala klipporna. Jag hade inte gjort illa mig, men hela kroppen skakade av adrenalin och ansträngning. Det förra fallet hade varit rikgit läskigt och jag var livrädd och trött. Höga och hala stenar med stort avstånd och mina blanka Nikedojor var helt fel för ändamålet. På ena sidan dånade havet. Bakom mig fanns nästan 2km hal sten som tagit mig 1,5 timme att passera. Framför mig en hög klippa som jag måste klättra upp på. Det enda jag ville göra var att ringa till min mamma. Det enda jag hade var min lagkamrat och en visselpipa. Inga funktionärer i sikte. Inga andra tävlande lag. Ingen som kunde rädda oss ur situationen. Det enda alternativet vi hade var att klättra vidare. Jag klarade det. Jag kom hem, för jag skriver det här. Och jag känner mig lite nyskapad efteråt.

Så hur hamnade jag ens där? Det som hände var ungefär det här. En vecka tidigare när jag kände mig som en förslappad bulldeg efter semesterveckor med ltie för mycket vin och grillkorv och glasslunch. Jag satt på Gotlandsbåten och inväntade hemfärd när telefonen sa pling och nedanstående fråga från Ulrica mötte mig i displayen.

 

Det vi ska komma ihåg om denna "långsamsimmare" är att hon behövde 5 minuter mer än mig på sig för att avverka 6,5 km i Voxnan. Med givna hastigheter ger det oss en skillnad på ca 3 meter per minut. Eller typ 4-5s/100m. Ingeting i sammanhanget. Däremot är hon en liten bergsget som tydligen sprungit i skogen och hoppat på stenar i hela sitt liv. Jag springer aldrig i skogen. Jag äger inte ens ett par springa-i-skogen-skor och jag är extremt långsam i all annan terräng än öppna vägar (där jag i jämförelse med henne också är extremt långsam ty kvinnan sprang på silvertid på Lidingö bland annat). Jag försökte förklara allt detta men hon insisterade. Hon ville att vi skulle köra swimrun ihop.

Okej då. Jag gör det. Men jag tävlar inte och jag tänker inte hetsa i skogen. Punkt. Men jag tyckte att vi skulle ta långa banan. Jag tyckte inte att 18km löpning lät så himla allvarligt (ty hade missat den där detaljen med 2km stenhoppning) och skulle jag ändå åka 12 mil så kunde vi väl hålla på ett tag. Det bästa med att få bara en vecka på sig med förberedelser var att jag inte behövde göra några förberedelser alls. Jag kan inte påverka min bristande träning. Jag skulle inte hinna lära mig att springa i skogen på en vecka så jag totalstrutsade gällande allt fram till torsdag. Jag skulle få låna en kort våtdräkt av lagkompisen om vädret skulle vara kortvåtdräktsvänligt och jag tänkte att all annan utrustning har jag väl. Eller? Dolmen måste ju kunna sitta fast så Kalle hjälpte mig att borra hål och trassla fast en gammal cykelslang i den så att jag skulle kunna springa med den runt benet. Hej nödlösning. Och så åkte jag och köpte en draglina eftersom vi konstaterade att det förmodligen underlättar att sitta ihop med kompisen.

 
Faktum är att jag inte ens vädernojade särskilt mycket. Jag såg att det var monsunmisär i Söderhamn och det gick väl inte att göra så mycket åt. Jag kollade Yr löpande under fredagen men de tänkte inte ändra sig. Insåg att jag fick måla upp min egen sol i sinnet va. Precis där får det mentalt sluta regna. OK?
 
På lördag morgon ringde klockan tiiidigt och jag rullade iväg mot Hälsingland vid 6:30-tiden. Himlen var lite blå när jag lämnade hemmet men jag hann inte långt innan den öppnade sig och det fullkomligt vräkte ned i alla 12 milen. Suck. Jag hittade med Googles hjälp till Stenö Camping och jag hittade Ulrica. Vi hämtade ut våra mössor och vi minglade runt lite. Träffade några från triathlonklubben och några andra kända ansikten från simsammanhang. Och så grymma Lise-Lott och Mathilda som blev trea bland damerna och uppenbarligen farit fram som missiler bland skog och sten. Heja er!

Efter ombyte och pre-race-genomgång var det dags att trassla på sig badmössa och klart för start. Så taggade.

 
Banan bestod av typ 20 delsträckor fördelade på 18km löpning och 5,5 km simning. Det låter som att det ska passa en simmare perfekt ju. Det hade den säkert gjort också, om vi fått springa alla 18 kilometrarna. Hur det än är så är det på land en måste kunna förflytta sig lite snabbt för att vara med i matchen och jag är så himla harig i skogen. End of ursäkter. Det är okej att vara med och prova saker som en inte är så bra på. Så här ser banan ut.  
 
Loppet började med en prolog på ca 2km löpning. På vägar och breda stigar ska en ju kunna springa snabbt och obehindrat även om en är dålig på att springa i skogen. Men. Vi hade bestämt oss för att köra i långa dräkter när det var så miserabelt väder. Det kändes som en för stor risk att bli nedkyld när det var 14 grader i luften och lika många i havet och dessutom konstant störtregn. Min våtdräkt är trång. Det är stelt att springa med benen instängda i neoprengummi och det är jobbigt att inte kunna andas pga helt ihoptryckt bröstkorg. Jag var alltså helt värdelös på att springa över huvud taget så det var jobbiga jobbiga två kilomter innan det var dags att bege sig ut i vattnet för den första simningen.  
Bild från Skärgårdsutmaningens facebooksida
 
Det kändes ändå som att vi plockade många placeringar på den första simningen som var ganska lång. Jag är fantastiskt nöjd med känslan i min simning genom hela tävlingen. Jag kände mig stark i vattnet. Jag trodde det skulle vara svårt att sikta när allt var så jämngrått men jag siktade bra och jag simmade bra. Jag var aldrig rädd, varken för att se ett lik eller för hajar eller för att få någon annan typ av panik. Jag var helt beredd på att jag skulle se stenar och snusk och det bekom mig inte. Framför allt så frös jag aldrig. Vi tuffade på och vi simmade ifrån folk mest hela tiden. Det är i vatten en ska förflytta sig i den här munderingen. Gummiklädda människor i skogen är.... vanvettigt? I skogen såg det mest ut som på bilden nedan. Jag stirrade ner i marken för att se var jag satte fötterna och jag for som en vante i ett koppel bakom en dragvillig liten terrier med full koll på stenar och snitslar. Och lagen vi simmat om tassade i kapp och ångade förbi.
Bild från Skärgårdsutmaningens facebooksida
 
De flesta löpsträckorna i skogen var ca 0,5-1km långa. Där hann det inte bli så stora avstånd till lagen framför. De som sprang förbi oss lyckades vi utan större problem simma ikapp så vi hade sällskap kontinuterligt under de tre första timmarna. "De där får ju se att vi i alla fall kan simma" sa kompisen vid ett tillfälle när samma herrlag sprang om oss för femtioelfte gången i skogen. Nå ja.
 
Alla funktionärer och människor i organísationen var helt fantastiska. Så mycket hejarrop och pepp längs banan. Kanoter och båtar tryggade upp simningarna i havet. Föredömliga energistationer med bullar och bananer. Inslag av sång och spex. På ett ställe hade de placerat ut en hel vikingaby i stenröset. Jag sa till Ulrica att det var tur att jag var tvungen att titta ner i marken för att se vart jag satte fötterna för det var lite för pinsamt att titta på detta tjugotalet människor som just då hejade på bara oss. Men de var så fina!
Bild från Skärgårdsutmaningens facebboksida
 
Strax efter denna vikingaupplevelse kom dagens roligaste simning. Faktiskt. Den stökigaste och kallaste av dem alla. Vågorna slog mot klipporna när vi närmade oss platsen där vi skulle kliva i havet. Österut fanns bara Finland. Jag hade nojat över denna sträcka hela dagen. 700m öppet hav och halvmetersvågor från sidan. Jag har aldrig simmat i så stökigt vatten. Ännu ett tecken på orutin förstås, för de flesta hade varit med om värre och tyckte att det var rätt bagatellartat. Men jag är inte de flesta och jag kände mig som en maskin. Vi var helt fab och vi distanserade tre lag med marginal på den där simningen. Så skön och positiv känsla. Och det var faktiskt kul med vågor.
 
Vi klev upp på Enskär och vi fick mer bullar och nyponsoppa och kaffe och bananer. Sjukt nöjda med simningen. Sjukt nöjda med allt. Vi småpratade lite med funktionärerna i vätskestationen och fikade tills vi frös. Nåt av lagen vi simmat förbi fikade inte alls och försvann iväg. Vi rekommenderades att koppla loss linan för nu skulle vi springa länge. Och vi skulle klättra på lite sten. Jag hade inte fattat, och tur var väl det. Där och då med tre timmar på klockan hade jag haft kul varenda minut. Lite svårt och lite jobbigt men kul. Vi hade frågat oss om det skulle bli en sån tävling där en njuter sig igenom exakt varenda moment. Jag hade inte fattat.
 
Efter 2km stigjogg på Enskär kom stenhelvetet. Följande 2km skulle komma att ta oss över 1,5 timme. Hastighetsangivelsen på klockan visade fyra streck eftersom hastigheten var obefintlig. I början gick det ändå att ta sig framåt även om det gick sjukt långsamt. Jag gick och jag fokuserade på var jag placerade mina blöta och omönstrade skosulor på de hala stenarna. Lagen vi simmat om for förbi som små bergsgetter på klipporna. Jag kämpade för att ta mig förbi en snigel som slemmade fram på en sten. Stenarna blev större och större. Avstånden mellan dem blev större och större. Det lutade, det var oregelbundna former och det var såphalt. Klättrande och hasande och mer och mer rädd. Tänkte på  vad som skulle hända om jag skulle ramla. Det spelade liksom inte någon roll hur lugnt jag tog det. Jag skulle ramla lika hårt ändå. Och jag ramlade. Tre gånger. Första gången satte jag mig bara lite osnyggt på rumpan. Höften sa aj men det var inte mer än så. Andra gången försvann en fot under mig och jag for handlöst åt sidan. Jag hade ingen aning om vart mitt huvud skulle ta vägen och jag hann tänka många saker på vägen ner. Inget hände. Inget gjorde ens lite ont i det fallet men jag blev rädd. Rädd för att vi var så jäkla ensamma där ute. Överallt på alla simningar hade det varit helt oklanderlig säkerhet. Massor med båtar, kanoter och dykare från sjöräddningssällskapet övervakade varenda simtag som togs. Här, där en verkligen skulle kunna dö på riktigt fanns det inte en enda människa. Skulle något hända skulle vi inte kunna få hjälp förrän funktionärerna förhoppningsvis började leta. Alla medtävlande hade ju passerat för längesen. Vi hade varandra och en visselpipa i helt ogenomtränglig terräng. Vad skulle vi kunna göra? I tredje fallet försvann hela mitt ena ben ner mellan två stenar. Jag satt där och ville mest bara inte dö.  
 
Jag hade inte skadat mig och jag fattade att vi måste lösa det. Ulrica var magisk. Jag var miserabel. Rädd och trött och skakig. På något vis tog vi oss ändå upp på den där sista höga klippan och äntligen bar det av in i skogen igen. Men energin var slut. Hur mycket bullar och bananer jag än försökte mata hjärnan med så kände jag mig helt urlakad. Det hade varit så kul fram dit men jag hade blivit för rädd så det betydde ingenting längre. Det var inte så att jag var överjävligt trött. Jag var bara likgiltig. Vi hade fyra sträckor kvar men nu orkade jag inte bry mig mer. Orkade inte mana på mina ben till mer neoprenbegränsad löpning. "Kan vi inte jogga lite" huttrade frysande kompis när vi gick längs stranden på den näst sista ön. Försökte. Orkade heller inte njuta av min simning, men försökte hålla ihop det. Mest för Ulrica som var så jäkla stark men även för den stackars tjejen i kanoten som punktbevakade varje simtag vi tog på den där näst sista simsträckan. Hon hade kanske suttit där i flera timmar och guppat runt på havet i ösregn. Stackarn. Hon tog massor med bilder på vår simning men jag har inte sett dem någonstans än. Hon frågade till slut om vi mådde tillräckligt bra så att hon kunde vända och jag skrattade lite inombords åt att det var här de var rädda för att vi skulle dö.
 
Vi dog inte. Vi tog oss i mål. Efter 6 timmar och 15 minuter var vi i mål. På det bitvis sjukaste äventyret hittills.
 
Efteråt fick vi äntligen duscha. Varmt och länge. Det såg deppigt ut när vi stod i regnet utanför det låsta utrymmet men på tredje försöket fick vi äntligen napp på en liten tant som gick förbi med sin hund och som kunde tänka fram koden till duschrummet. Underbara människa. Känslan av att äntligen svepas in i varmvatten och att 6 timmars spår av saltvatten och grus och dy och sjögräs äntligen spolades bort. Hurra för den känslan. Fyra timmar efter målgång hade jag fortfarande russinfingrar. Och svampigheten på fötterna som varit instängda i blöta skor under en halv livstid behöver vi inte ens nämna.
 
Vi åt en korv och snicksnackade med några arrangörer och medtävlande efter loppet. Jag nämnde mina synpunkter om bättre säkerhet på stenarna och jag hoppas att de tar till sig det. För det var ett så himla fint arrangemang i övrigt. Om de inte vill bevaka det området skulle jag önska ett annat alternativ för motionärer och nybörjare som ändå vill ha all lång och tuff simning. Vi som inte vill tävla. Vi som vill prova fast vi inte har rätt utrustning men som inte avskräcks av att saker tar lång tid. Både jag och Ulrica tyckte att det skulle ha känts fjuttigt att köra den korta banan. Då hade allt varit över på drygt två timmar. Och vi hade inte fått vara med om de långa simningarna i havet. Vi gillar ju ändå att hålla på länge med saker. Tänk om vi hade fått välja den långa banan men slippa stenhoppningen. Det kanske skulle kunna få mig att vilja återvända till Söderhamns skärgård för ett nytt lopp. Kanske. Eller så kan jag såklart försöka lära mig att springa i skogen och hoppa på stenar så att det blir mindre läskigt.
 
Så vad tar vi med oss ifrån detta? Jag vet att jag inte är någon swimrunner, men jag hade ändå himla kul i skog och hav. Jag har inte den flashigaste och smidigaste utrustningen, men det är ändå kul att få vara med. Det är okej att göra saker som en inte är bra och jag övar på att låta bli att ursäkta. Jag kan skylla på att våtdräkten var lång och trång och att skorna var hala, men vad skulle det förändra. Det stör mig inte att vi kom ganska sist. Jag tävlade inte. Men jag klarade av loppet och jag fick en fin finisher-tröja. Och jag fick ett över lag riktigt kul äventyr i bagaget. Tack Söderhamn. Så här sliten såg jag ut i väntan på att Kalle skulle komma hem och mata mig med pizza.
 
 
Och till dig som kom fram och sa att du läser min blogg och gillar den. Dig jag aldrig lät mig presenteras för för att jag blev så chockad. Och kanske för att jag var en liten aning nervös och tankspridd inför loppet. Men TACK! Vad kul att du är här och jag hoppas att DU hade en trevlig stund i skärgården. Puss!
 

Vansbro Triathlon 2017

För tredje året i rad blev det idrottsbesök till Vansbro. Tidigare har jag mest simmat och plaskat och haft mig men i år nöjer jag mig med triathlon. Kanske årets enda triathlontävling. SM i medeldistans. Halv Ironman. Två kilometer simning följt av 90km cykel och sist en halvmara. Andra försöket. Häng med från början.
 
Före loppet:
Orimligt länge gick jag runt med orimligt många osäkerheter som jag liksom inte kom mig för med att ta tag i. Meckis har slängt vår luftmadrass för att vi har konstaterat att det var hål i den så vad ska vi sova på? Måste jag kanske öva lite punkabyte eftersom jag aldrig har provat på den nya cykeln? Hur ska jag fästa punkafixgrejerna? Hur löser jag vätskefrågan så att jag får med mig mer än en flaska? Kommer jag få skavsår av tri-brallan när jag springer? Förhala, förhala och förhala. Jag kickade in den ena lösningen efter den andra de sista dagarna. Meckis handlade madrass i farten efter jobbet, jag fick napp på en supersnabb flaskhållare att sätta mellan pinnarna av självaste Annie Thorén (det gick dessutom att fästa två flaskor i den så punkaprylarna fick en egen plats), jag övade punkafix med Meckis hela torsdagkvällen och jag beslutade att med en halv burk vaselin i brallan får det bära eller brista. Punkt. Alla osäkerheter fixade.  
 
Och så det här med vädret. Yr verkade inte riktigt kunna bestämma sig utan singlade slant mellan 13 grader och mulet eller 25 grader och strålande sol. Till slut tycktes drömvädret vinna. Jag började oroa mig för värmen istället. Lätt att klä sig, men oj så jobbigt att springa.
 
Jag jobbade till lunch på fredagen och åkte då hem till mamma och pappa med min matlåda. Hängde där en stund och snicksnackade lite innan jag for hem och färdigställde packningen och stuvade in den och mig själv och Meckis i bulgarbussen för avfärd mot Vansbro.
 
 
Vi hittade smidigt till Kulturhuset i Vansbro där vi skulle bo och vi fick ett eget krypin på övervåningen. Eller, ett helt konferensrum för oss själva hade vi. Lyxigt. Kompisarna hade hittat fram också och vi installerade oss och gick sedan för att hämta ut nummerlappar. Det var ungefär här jag bestämde mig för att trots allt inte försöka byta till motionsklassen. Jag hämtade min röda seniortävlingslapp som om någon annan tanke aldrig ens hade existerat. Inne på mässan köpte jag vattenflaskor till den nya snabba hållaren och pratade länge med Maria som dykt upp i cybervärlden genom blogg och instagram men som nu existerade som fysisk person. Kul ju. Sen blev det soligt pizzeriahäng innan det var dags för prerace-möte. Fina gänget. Fyra triathleter och ett serviceteam.
Foto: Anders Björk
 
Jag orkade inte riktigt lyssna på mötet. Det var mest en massa surr och det enda jag kunde minnas efteråt var att simbanan skulle vara för lång och att de som nyttjade Wheel Stop skulle komma ihåg att hämta sina prylar före jul, typ. Näe, så var det väl kanske inte. Vet inte. Efter mötet gick jag och Serviceteamet på en kvällspromenad. Luftade hjärnan och spanade in den hemska hängbron som jag skulle cykla över. Solig och fin kväll.
 
Tillbaka på boendet besiktades utrustningen igen. Det är inte alls mycket saker som behövs för att utföra ett triathlon. När jag än en gång konstaterat att jag nog fått med mig allt (och lite till eftersom allt är inte uppackat ur lådan...) kunde jag gå och lägga mig.
 
Jag sov dåligt men jag sov i alla fall. Det bästa med tävlingar som startar runt lunch är ju att en inte behöver hetsa på morgonen. Vi gick upp vid halv åtta, packade på mig kläder, fyllde flaskor och försökte äta frukost så gott det gick. Faktiskt petade jag i mig två mackor vilket nog var ungefär två mer än förväntat. Till slut var det dags att gå till växlingsområdet. Kramade kompisarna som skulle starta senare än jag och trampade iväg. Tur jag hade bärare med mig.
Foto: Maarit Kaskela
 
Jag fick gå i omgångar för att få in alla saker till min plats. Jag tänker att mängden prylar i växlingsområdet säger något om kalibern på triathleten. Ju mer saker desto lägre hobbynivå. För att vi som inte kan och inte vet och inte har så bråttom plockar med oss allt vi äger i händelse av oförutsedda händelser. Det fanns de som hade betydligt större lådor än jag, men det fanns också de som inte hade det. Min granne i växlingsområdet till exempel. Hon hade IN-GEN-TING runt sin cykel utöver en handduk med ett par löparskor på. Och så vann hon ju också hela tävlingen. En ska kanske försöka lära sig något av dem som vet hur det ska vara. Heja Åsa!
 
På något vis känns det som att hur mycket tid jag än har på mig så blir det stressigt precis innan start. Jag var på plats 1,5 timme innan start men tog en promenad och var tillbaka 45 minuter innan. Ändå hörde jag snart speakern säga att han OM FEM MINUTER ville ha alla seniordamer på startmattan. Våtdräkten var på men min badmössa hade typ smält ihop i solgasset och var omöjlig att hitta in i. Jag var livrädd att dra sönder den och försökte att inte stressa sönder den ännu mer. Till slut fick jag isär det klibbiga latexstycket, trädde det på huvudet, tog glasögonen och studsade iväg. Hörde TVÅ MINUTER ur högtalaren, gick åt fel håll i växlingsområdet, det var stängsel överallt, hittade inte ut, måste fråga en funktionär. Sist av alla nådde jag startområdet med andan i halsen. Det var inte direkt bråttom ändå. Det var bara så att de som hade varit i vattnet och simmat in och därmed passerat tidmattan måste upp för att chippen skulle nollställas. Vi fick stå i några minuter innan vi fick kliva ner i vattnet. Kaaallt när det kyliga älvsvattnet hittade in i våtdräkten. Återigen glad att jag fick trampa vatten en stund för att vänja mig. Okej. Nu gör vi detta.
 
Loppet:
 
1950m simning - 39:00 (Plats 30/118 - bästa tjej 28:20) - (enligt garmin 2207m och snitt 1:46/100m)  
Min bassängsimmarkarriär till trots är jag ytterst obekväm med dessa hetsiga triathlonsimningar. Jag mindes hetsen och paniken från förra året och ville inte återuppleva det. Jag ställde mig långt bak och tänkte att jag släpper iväg hetsisarna. Hamnade ändå i en hög av svart gummi när visselsignalen ljöd. Det är på riktigt läskigt tycker jag. Allt är svart runtomkring. Är det inte neoprenrumpor så är det mörkt vatten. Fäktande armar överallt, sjövatten i munnen vid varje andningsförsök, ivrigt sparkande fötter millimeter från näsa och hals, något slag i bakhuvudet och någon som trycker ner, någon är på tvären antingen under eller över. Panik igen. Värre än tidigare. Jag fick stanna upp och bröstsimma för att ens kunna fortsätta. Ta kontroll över situationen. Andas.
 
Upp till första rundningsbojen hade jag svårt att andas. Gråten i halsen. Fick inget flyt. Efter rundningen fanns det utrymme men då finns det ingenting att sikta på. Ingenting. Försökte se några gula huvuden runt mig och konstaterade att alla valde ett spår mycket längre ut i älven än vad jag gjorde. Trots att det kändes som att jag låg hur långt ut som helst. Jag tyckte att jag hade simmat i en evighet när jag simmade under träbron, alltså den som är nästan vid målet. Insåg att jag simmat kanske max 6-700 meter och hur mycket det var kvar. Det började i alla fall funka skapligt med tekniken, men siktningen var fortfarande bedrövlig. Hade två gula mössor en bit framför mig som jag försökte följa men fick stanna upp och orientera mig flera gånger. Vågor och skvalp kom från sidan och störde. Till slut kom rundningsbojen och det var bara transportsträckan längs bryggan kvar, men  fortfarande 850 meter. Så skönt att ha något konkret att följa, även om jag ibland simmade så nära att jag fick sjögräs i ansiktet och kände trädoft i näsan. Äntligen fick jag så åla mig upp för den där rampen och kände mig ännu en gång som tjejen i The Ring. Såg 38 och någonting på klockan. Nästan fem minuter mer än förra året men jag är nöjd i jämförelse med hur jag simmat den sista tiden. Och så skönt att ha överlevt detta moment.
 
Resultat 2016: 1950m Simning - 35,04 (Plats 35/140 - bästa tjej 25,48) - (enl garmin 2105m och snitt 1:40/100m)
 
Foto: Maarit Kaskela
 
T1 - 5:20 (Plats 105/118 - bästa tjej 1:29)
Okej, det finns en del att jobba på i växlingarna. Efteråt sa Kalle: "Du kröp ju upp ur vattnet i jämförelse med alla andra". Troligen sant. Yrsligt vankade jag fram längs den blåa mattan, fipplade av mig mössa, nollställde klockan och fick efter många om och men armarna ur våtdräkten. Inte snabbt eller snyggt någonstans. Ändå har han fångat en bild på där jag tydligen faktiskt springer. Eller vad jag nu gör. Två fötter i luften samtidigt åtminstone.
 
Foto: Carl Larsson
 
Lättnaden att ha överlevt simningen var enorm. Och det absurda i att jag nu skulle ge mig ut på det moment som jag såg mest fram emot denna dag. Vänta nu, Sara ser mest fram emot att få cykla? Ja, faktiskt. När våtdräktsbenen skulle av åkte chippet med och jag fick börja med att sätta tillbaka det. Sen trassla på lite för tajta strumpor på blöta fötter. Och så få ner lite energi i de blöta och trånga fickorna på linnet. Glasögon och hjälm på innan en får peta på cykeln. Just jävlar, nummerlappen också. Tur den hängde på styret för annars hade jag garanterat glömt den. Hela proceduren tog en evighet. Men till slut var cykeln utledd på vägen och det var dags att ge sig iväg.
Resultat 2016: T1 - 4,31 (Plats 79/140 - bästa tjej 1,31)
 
90 km Cykel 3:04:57 - snitt 29,3 km/h (Plats 83/118 - bästa tjej 2:16,08)
Det första som händer på cykelbanan är att en ska ruska sig över en smal och räfflad träbro. Det första som hände på min cykeltur var att den flaska jag satt i mitt nya snabba flaskställ mellan pinnarna ruskade loss på detta helvetespåfund till bro. Jäv-la-skit. En snäll funktionär lubbade iväg för att hämta min flaska medan jag fick kliva av cykeln och vänta. Där konstaterade jag att jag inte hade fått i gång klockan heller, så det fattas några hundra meter på min egen mätning. Så mycket krångel hela tiden. När jag fick tillbaka flaskan och kunde cykla iväg var det det enda jag lyckades tänka på i början. Sitter all min utrustning kvar nu? Med händerna på pinnarna kunde jag i alla fall ha den där flaskan under bättre uppsikt och strax kunde jag slappna av.

Den största anledningen till att jag valde att starta i tävlingsklassen igen var för att få cykla i ensamt majestät i början. Eller majestät är kanske fel ord när en är ensam för att en är sist. Men att slippa fundera över draftingregeln åtminstone. Inte ha miljarder motionärer och masters överallt. Det finns ju liksom inte en sportkepa till chans att jag cyklar ikapp någon av snabbtjejerna framför mig och inte är det så många kvar bakom heller. Jag får cykla ensam och jag får chans att fundera över vad det är jag ska göra. Jag fick cykla så ensam så länge att jag övervägde sannolikheten att jag på något vis hade irrat mig av banan. Näe, inte hade det väl passerat någon väg där det ens varit möjligt att svänga av? Till slut var det ändå ett par stycken som susade förbi och jag slappnade av i det också. Allt är rätt, nu är det bara att trampa.

Jag kände direkt att benen var med mig och att det skulle bli en rolig cykeltur. Inga som helst problem upp till första vändpunkten vid 22,5 km. Jag sneglade på Garmin varje gång det vibrerade på armen och konstaterade att jag stadigt höjde min snittfart. När jag kom till 27 km/h var jag nöjd, när jag kom till 28 var jag överväldigad och när jag kom till 29 visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Hur kan jag ens cykla så här bra? Fyllde på med resorb då och då och såg till att ha tömt den flaskan när jag kom till vändningen vid 45. Fick en ny flaska med sportdryck (i farten ska ni veta...) och bad en stilla bön att det inte skulle vara samma äckel som förra året. Prisa gud vad god den var i jämförelse. En gel högg jag också, och den var så lättflytande att halva smetades ut över mitt lår när jag tryckte till lite lätt för att sörpla i mig den. Mys. Fick i mig litegrann i alla fall även om större delen av andra halvan rann mellan fingrarna och över hela handen. Skönt.

Efter varvningen kom det då och då en motionär i min väg som jag fick cykla förbi. Sällsynt men uppskattat. Och en liten extra motivator att höja farten lite. Den bästa känslan var ändå att jag fortfarande inte kände någonting som liknade smärta. Jag hade cyklat över 45km utan att sätta ner en fot i marken och jag kände ingenting. Benen hade hur mycket krut som helst och vid vändningen vid 65 var det samma känsla. Ingenting. Tiden flög i väg och kilometrarna adderades i rasande takt. Sista tre milen stretade det lite i nacken men inget allvarligt. Jag hade fortfarande rullat non stop. Trasslade mig igenom vändzonen och slängde min tomma flaska för att inte riskera att den skulle ruska av på hängbron. Bara hoppades att flaskan med punkagrejerna skulle sitta kvar. Det gjorde den och jag rullade mot växling med tidernas vinnarkänsla. Kan vi, snälla ni, bara ta en tyst minut och reflektera över mina trettiofyra sista kilometer på min cykel. Tack. Amen.

Jag är så sjukt nöjd med detta. Nej hörrni, jag förstår verkligen inte detta. Jag har alltså avslutat med att cykla tre mil på 58 minuter. Jag har snittat över 30 km/h i tre mil. Jag vet att detta inte är särskilt märkvärdigt för de allra flesta, men för mig är det på riktigt helt ofattbart. Jag har aldrig cyklat så här bra någonsin. Jag tänkte att nu kan jag promenera en halvmara med ett konstant fånflin och kommer för evigt vara så stört nöjd med det här. Jag cyklade nästan fjorton minuter bättre än förra året. Fjorton minuter.
 
Resultat 2016: 90 km Cykel - 3:18,20, snitt 27,3 km/h (Plats 120/140 - bästa tjej 2:16,06)
 
T2 - 3,24 (Plats 106/118 - bästa tjej ~50s)
Inte heller den här växlingen var något att rapportera hem om som särskilt snabbt. Kalle stod vid vägen när jag cyklade in mot växlingen. Hojtade till honom hur sjukt bra jag hade cyklat. Sen vandrade jag i sakta mak, ställde ifrån mig cykeln, bytte skor och strumpor, drack lite ljummet plastsmakande vatten, på med keps och så iväg. Växlingsområdet är långt, hur sjutton gör ni som växlat på under en minut? Ja, jag förstår att jag var himla seg och omständlig men jag är onekligen imponerad av alla andra. Mycket imponerad. Och tydligen lite snabbare än förra året trots allt.
Resultat 2016: T2- 3,40 (Plats 108/140 - bästa tjej 1,02)
 
21,1 km Löpning - 2:07,52, snitt 6:04 min/km (Plats 65/118 - bästa tjej 1:29,40)
Jaha lite löpning kvar då. Det är alltid långt att springa en halvmara, låt oss för allt i världen slå fast det. Jag har inte ordat så mycket om vädret i denna utläggning ännu. På både sim och cykel hade det ju varit ytterst behagligt att det var varmt och relativt vindstilla. Nu var det inte så behagligt längre. Och jag var faktiskt rätt klar med det här. Jag hade ju cyklat som ett jäkla monster, kan vi inte bara få vara nöjda så? Mååååste vi springa också? Ja, vi måste väl det. Kom igen då benen, kom igen huvudet.
 
Stapplade iväg och försökte hitta kraft i alla andras träbensstela steg. Det gick sådär, men alltid blir jag lika förvånad över fartblindheten som uppstår efter cykel och att jag i den här stela misären faktiskt gör mina snabbaste kilometrar precis i början. Mina snabbaste kilometrar som denna dag landade på smått blygsamma 5:30/km. En annan historia. Jag sket i tempot. Tänkte att om jag skulle komma i närheten av förra årets totaltid skulle jag vara supernöjd, men jag sket i det. Nu var huvudfokus kylning. Jag ville inte hamna i diket med värmekollaps. Det var det enda jag tänkte på. Stanna i varje vätskestation och se till att det blir några munnar vätska i magen och minst en mugg vatten över huvudet. Helst vatten åtminstone. Tror dock aldrig att jag hällde över mig något annat. Efter 5km var vi tillbaka vid växlingsområdet och jag sprang förbi Kalle igen. Talade om för honom hur otroligt lite roligt detta var just nu. "Äh, spring bara" svarade han.
 
Jag tog ett toastopp vid 5km och efter det tändes någon form av hopp om livet igen. Benen kanske börjar fungera. Begränsningen satt mest bara i att hjärnan smälte. Det var så varmt och jag kunde inte plocka fram mer trots att jag faktiskt kände mig ganska pigg. Inget ont någonstans åtminstone. Fick första bandet och ännu mer hopp om livet. Det här skulle kanske komma att ta slut någon gång. En kilometer i taget bara. Fokus på att stanna och kyla och dricka. Låt det gå långsamt men spring. Och jag sprang. Fick till slut mitt andra gummiband och hemlängtan deluxe. Precis innan jag fick bandet mötte jag Anders som ordade något om att jag skulle komma ikapp honom. Kunde det gå? Jag orkde inte försöka öka, men tydligen kom jag ikapp honom i alla fall. Precis innan jag fick svänga mot mål medan den stackarn fick ge sig ut på ett varv till.  
 
Faktum är att jag de sista metrarna lade in en Usain Bolt-spurt av sällan skådat slag när jag kom in på upploppet. Jag hade ingen koll på hur mycket jag såsat i växlingarna så jag hade ingen koll på vad min totaltid var. Jag såg klockan vid mållinjen ticka upp från 16:59:51, 16:59:52,.... Tänkte att om jag kommer i mål före 17:00:00 så kommer jag under 6 timmar. Nu hade vi tydligen startat en halv minut för tidigt varför min sluttid blev 6:00:32. Men hörrni, vem bryr sig?  
 
Resultat 2016: 21,1 km Löpning - 2:00,56, snitt 5:43 min/km (Plats 69/140 - bästa tjej 1:32,48)
 
Efter loppet:
Kalle stod vid målet när jag sprang in. Bästa Serviceteamet hade varit så tapper med hejandet hela dagen. Jag pustade ut, fick en medalj, berömde mig själv och tillät mig att i några sekunder vara smått lyrisk över min insats. Frågade sedan hur det gick för kompisarna. Han hade följt oss alla och talade om hur killarna hade cyklat och nu sprang för glatta livet. Den ena hade passerat här och den andra hade passerat där och den tredje hade redan gått i mål och den fjärde hade nog ont i knät för han gick mest. Jaha, jaja men hur går det för Maarit då? Han drog på det. Jo.. eh.. ja.. hon har brutit under cyklingen och åkt ambulans till Mora med hjärtproblem.
 
Hon får berätta sin egen historia men världen frös liksom där och då. Det blev som en iskall klump i magen och trots att hon hade ringt till Kalle själv från ambulansen och ändå tycktes vara relativt okej så är det förmodligen det värsta beskedet jag har fått nångång. Punktering i hela kroppen och plötsligt var jag knappt ens trött längre. Hjärnan bara slog bort allt och jag tittade ner på min medalj och tänkte att den faktiskt inte betydde ett himla dugg i sammanhanget. Det är helt oviktigt att jag har cyklat som en torped om min finaste vän har problem med sitt hjärta. Hon som är mer än mig själv i många av mina insatser. Hon som har dragit mig på tvären genom den ena utmaningen värre än den andra. Hon som gjorde att jag blev triathlet när jag blev stor. Varför ska jag gå runt här och vara mysnöjd när vi inte kan fira den här bedriften tillsammans? Men du kompis, du är så jäkla delaktig i den här målgången också. Vi delar på den här <3   
 
 
Jag duschade, packade in mina saker i bulgarbussen och gick sen tillbaka till målet för att vänta in den här hjälten.

Sen var det liksom inte så mycket mer att fundera över än att rodda det praktiska. Tre trötta triathleter och ett Serviceteam skulle komma fram till hur två triathleter med utrustning kunde transporteras till Hofors i en bulgarbuss. Och en triathlet skulle finna den fjärdes utrustning och transportera sig till Mora. Vi löste det medan vi petade i lite blaskig lasagne i mattältet. Kunde inte äta. Alla kom ändå till slut dit de skulle och Serviceteamet fick avsluta dagen med en sista viktig insats. Mathämtning. Kunde inte äta den heller.

 
Sammanfattning: Totaltid 6.00:32 (Plats 61/118 - bästa tjej 4:22.21)
Jag gjorde det igen. Jag är en halv Ironman och jag klarade förra årets totaltid med två minuter trots betydligt långsammare i både simning och löpning. 
 
Simningen var riktigt svår när de hade plocakt bort siktningsbojarna som tidigare låg mitt i banan. Nu kunde man svaja omkring hur som helst i älven och jag kom lite vilse. Dessutom verkar de allra flesta som yppat sig i frågan ha simmat 2200m istället för 1900, så det kanske var så att det var en lite för lång simbana. Jag är ändå nöjd med att jag plaskade ihop ett simsnitt under 1:50/100m eftersom det inte blivit mycket simma alls i vår.
 
Cyklingen gick som en dröm och jag höjde mitt cykelsjälvförtroende med många hundra procent efter att ha cyklat non stop i 90km och dessutom avslutat med 30km med ett snitt över 30km/h. Jag är så glad att jag köpte min tempocykel och att jag har vågat använda den. Jag kanske tycker om att cykla nu. Kan ni tänka er.
 
Löpningen var varm och jag hade inte tillräckligt mycket substans i huvudet för att orka pressa mer, trots att benen svarade ganska bra. Bolt-spurten till trots missade jag sextimmarsgränsen med trettiotvå sekunder. Jag bryr mig inte. Kanske hade jag grämt mig mer om alla vänner gått i mål friska och hela och det hade känts som en viktigare sak att haka upp sig på. Nu bryr jag mig inte alls. Verkligen. Sammantaget är jag stört nöjd. Cyklingen kommer jag hur som helst att leva på. Länge.
 
Resultat 2016: Totaltid 6:02:34 (Plats 85/140 - bästa tjej 4:21,45)

Stockholm Marathon 2017

Fyra timmar, nio minuter och elva sekunder lång blev sagan om mitt andra Marathon. Så många andetag och hjärtslag det ryms i den tidsrymd från det att min vänsterfot snuddade mattan på Lidingövägen tills universum stannade och fyrverkerier och guldglittrig konfetti smällde av på Stockholms Stadion bara för mig. Det går knappt att föreställa sig. Till slut kom den där stunden jag längtat i ett år efter att få återuppleva. Målgången av mitt andra marathon. Marathon. Ordet är så stort och tungt. Det är så overkligt att jag ens kan säga att jag håller på med sånt. Nu har jag gjort det två gånger. Tre om vi räknar in Ironman. Det är obegripligt.

 

Den korta historien är att det blev ett tufft lopp för mig men jag vägrar ursäkta att jag inte nådde det mål jag hade satt upp för mig själv. Att ens tro att det finns någon som helst rutin att falla tillbaka på när en står på startlinjen för andra gången är så naivt att jag vill örfila mig själv. Jag gjorde mitt bästa. Punkt. Det går inte att förutse hela händelseförloppet och det går definitivt inte att tänka att det är "bara en halvmara två gånger". Den andra delen är en halvmara plus ett världskrig där man står ensam mot massor av trupper med olika vapen. En nulägesanalys måste göras i varje enskilt steg. Inga trender kan följas. Det är en fråga om vad som ska golva en först eller vilka medel en kan sätta emot. Tiden. Distansen. Tempot. Smärtorna. Krampen. Energin. Hjärnan. Magen. Skavsår. Värme. Frossa. Allt som kan sätta käppar i hjulet blir påtagligt på den andra halvan. Den halva som är svår att träna på och förbereda sig för. Det gör varje enskilt genomfört lopp till en bragd. Följ med på min resan men tro aldrig någonsin att jag tycker något annat.

Före loppet - Fredag
Jag jobbade fram till 11:30 och avslutade arbetsdagen med lunch på Hanssons med mamma. Bakad potatis med kycklingröra måste vara ett ypperligt bränsle för sisådär 70 000 steg. Supportern ser nöjd ut åtminstone. Hon ska ju orka applådera nästan lika många gånger.  

 
Efter att ha lämnat min bil hemma i Bondeland rullade vi iväg mot Stora Storstan. Jag hade valt hotell utifrån tre kriterier: 1. Billigt. 2: Nära till en tunnelbana. 3: Frukost ingår. Utöver det hade jag inte funderat så himla mycket och tydligen hade vi hamnat väldigt centralt. Jag fattade nog inte riktigt hur centralt det var. Det blev lite spännande bilkörning för stackars mamman innan vi kom på plats, men vi höll sams. Bannade dock Google Maps-tanten för att hon lurat in oss på så trixiga vägar. Men, vi kom fram. Tre meter till Slussens tunnelbanestation, rätt tåg mot Stadion och strax stod vi i en enorm kö till nummerlappsutdelningen.
 
Det var trots kön väldigt snabbt marscherat att få ut nummerlappen och vi gick som hastigast igenom mässan. Mamman skulle köa till en infodisk för att förse sig med en bankarta och jag passade då på att leka lite.  
 
Med en minuts marginal hann vi med tunnelbanan tillbaka på samma biljett. Istället för Zetas pastaparty på Östermalms IP hade jag och mamma eget pastaparty på Vapiano i Gamla Stan. Dagen före en mara äter en Crema di Funghi med extra bröd och dricker cola. Det är en trend. Och jäklar vad jag älskar Vapiano.
 
 
Efter maten jagade vi rätt på en take away-kaffe, köpte jordgubbar och satt och betraktade ombygget av Slussen en stund innan vi vandrade de sista metrarna till hotellet.
 
Fin men kall kväll i Stockholm. Okej, bygget var inte så fint. Men resten.
 
Tillbaka på hotellet vid 21-tiden ungefär ställde jag i ordning min utrustning. Jag satte dit chippet på skon, nummerlappen på tröjan och knölade in så mycket sliskigt socker som bara var möjligt i mitt flip belt. Och jag hade som du ser bestämt mig för att springa i de korta byxorna...
 
Jag låg i sängen vid 22:30. Pratade en stund med Kalle som åkt till Norge med sin motorcykel. Han önskade lycka till och det blev god natt. Det var ett lyhört hotell och ganska mycket människor i rörelse ute vid Slussen. Jag lyssnade på ljudbok en stund, och behöll sedan mitt headset i öronen utan ljud för att försöka stänga ute så mycket omgivningsljud som det bara var möjligt. Somnade och sov ganska okej. 

Race Day - Lördag

Klockan ringde 7:45 och strax efter 8 var vi vid frukosten. En bastant macka med ost och skinka och lite yoghurt med müsli åkte i. Och massor med juice. Det kan låta som en dålig frukostdag, men mackan var verkligen enorm. Sen skulle jag välja utrustning. Jag hade dragit på mig de korta shortsen men kunde inte sluta tänka på att de gett mig aningens skavkänningar efter Göteborgsvarvet. Jag vet att jag har större omfång på mina lår nu än för två år sedan när jag köpte de där brallorna och de sitter inte längre lika bra i grenen. Nojade över den där skavsårsrisken tills hjärnan brann. Motivering -  det kan ju faktiskt vara en fördel att stänga in vaderna under dubbla lager kompression. Och det var ju inte heller någon tropikvärme. Jag bytte byxor, och strax efter 10 satt jag på Östermalms IP klädd så här.

 
I efterhand har jag tänkt att det var jävligt tufft att välja vita brallor. Nej, min mage har hittills aldrig ballat ur på ett lopp men det är ingen faktor jag egentligen litar på till hundra procent. Nåväl, alltid hade det väl roat någon. Inget hände. Min mage är av stål. Jag spenderade den största delen av väntetiden i olika toaköer och sen toalettades det inte ett endaste dugg de kommande fem timmarna. Nog skitsnackat. En kvart före start hade det blivit dags att kränga av sig jackan, säga hejdå till supportern och bege sig till start. Well, let's do this.
 
Jag vet inte om det var förra årets bedrift, min insats på Premiärmilen eller något annat som i år placerade mig i grupp E istället för i grupp F. Alltså, jag skulle starta i den sista gruppen som släpptes iväg 12:00 istället för i den första 12:10. Vad betydde det rent konkret? Ganska mycket tror jag. Både i positiva och i negativa termer. Jag placerade mig ganska i mitten av min grupp. Jag hade spanat in en ballong som det stod 4:00 på och jag ville ha den i omedelbar närhet för att kunna få bra hjälp med farthållningen. Stämningen i startfållan var inte lika påtaglig som förra året. Jag kände inte alls lika mycket. Mer avmätt målmedvetenhet än skräck och förväntan. Speakern gormade något om att Västerbron hade blivit enklare. Vi skulle slippa den branta branta backen upp till brofästet. En klen tröst. Alla fyrtiotvåtusen metrarna måste ju ofrånkomligen avverkas ändå tänkte jag. Önskade grannarna lycka till och trevlig resa. Nu åker vi.
 
Loppet
Startskottet gick och jag påbörjade en promenad fram emot startmattan. Grupperna A och B och C och D var alla framför så det tjockade ihop sig en del. Två och en halv minut senare pep det till under min vänsterfot och så var jag iväg. På riktigt. Under de första kilometrarna försökte jag bara känna in kroppen, utan att ta blicken ifrån den där gula flaggan med siffrorna 4:00. Kom igen nu benen, det är nu vi ska visa att allt jag känt den senaste veckan varit inbillning. Allt kliande i halsen, all konstig värme, all motsträvighet till framåtrörelse, den ska vara bortblåst nu. Nu ska vi flyga fram på lätta ben. Var är mina lätta ben?
 
Känslan var inte alls så lätt som jag hade hoppats. Det skulle kännas som en långpassrunda men gå lite snabbare med hjälp av stämningen och situationen. Jag hade snabbt kommit ikapp farthållarkillen och rättat in mig i hans fart, men jag spände mig och jag stressades av honom. Han sprang ryckigt och mycket snabbare än jag hade tänkt mig. Han nämnde för någon att han skulle i mål på fyra timmar brutto. Alltså fyra timmar efter startskottet, vilket ju betydde att han även skulle ta in de tre minuter som gått innan vi klivit över startmattan. Min klocka pep kilometertider runt 5:20-5:25. Någon gick ännu snabbare. Jag hade hoppats att det skulle vara ett bekvämtempo, men jag fick slita.
 
Jag borde ha bestämt att släppa flaggkillen åt sitt öde redan när de första 5 kilometrarna kändes så mycket tyngre än jag tänkt mig och farten faktiskt var över en minut snabbare än kalkylen. Men jag följde med. Uppför den gnetiga backarna på söder och över Västerbron dunkade hjärtat hårt i bröstet. Alldeles hack i häl hade jag hela tiden en liten krum och småtjock liten rumän som släpade runt på två stora flaggor. Och han andades så pipigt och hetsigt att jag blev alldeles nervös. En del av mig tänkte att om han klarar den här farten så ska jag fasen också klara det. En annan del funderade över kapaciteten på mina egna lungor. Första milen var klar runt 55 minuter. Tre minuter för snabbt. Inte så rysligt begåvat. Det kändes alldeles för jobbigt redan. Längs Norr Mälarstrand var jag en i gänget av den homogena massa som tänkte sig en sluttid på 4 timmar och jag låg tätt bakom min gulflaggade vän även vid 15km. Såg mamma stå vid sidan och heja. Vinkade och tuffade på. Som tåget. 
 
Det var någonstans vid 18-19 som jag bestämde mig för att sluta jaga tid. Vid halvmaran låg jag fortfarande drygt två minuter före den tid jag hade tänkt mig men nu hade jag släppt iväg flaggkillen och istället tagit sikte på en annan spännande figur. Kaninen. En kille i rosa klädsel, rosa keps med kaninöron, rosa kompressionsstrumpor och en gullig liten kaninrumpa. Jag tog sikte på den där lilla tofsen han hade därbak och på lappen med "not official rabbit" han hade på ryggen. Alla hejade på kaninen och det var lite upplyftande i det lilla mentala mörker som uppstod när jag fick släppa målet. Jag hade börjat tänka dåliga saker och förminska min insats och jag skulle ha behövt lite ryggar att plocka. Men att ha startat i grupp E betydde att alla runt mig rörde sig lika snabbt eller snabbare än jag själv. Det fanns inte alls särskilt många att komma ikapp och särskilt inte när jag själv tappade hastighet. Särskilt inte när de snabbaste som startat 12:10 också började komma ikapp. Det kom snabbisar bakifrån hela tiden. Utgångsläget var sämre för självförtroendet trots att jag sprungit så mycket snabbare än jag skulle.
 
Vid 23 km kom två nya flaggkillar upp i rygg på mig. Det stod 4:00 och start 12:00 på dem också. Hur gick det ihop? Jo men de hade startat ännu lite längre bak och hade ännu lite mer tid att ta ikapp på startskottet. Och de sprang med andra ord betydligt snabbare än jag just då gjorde. Jag surrade en stund med den ena och han försökte peppa mig att hänga med, men det skulle inte gå. Jag fortsatte hänga efter kaninen.
 
Efter 25km såg jag inte längre några flaggor och sista halmstrået om fyra timmar hade definitivt ryckts av. På sätt och vis var det skönt. Bort med alla stressmoment. Och jag hade ju redan bestämt mig. Jag skulle i mål, men nu var det jag mot alla de där trupperna i det där kriget. Hjärnan går att bedöva så jag snuttade vidare på min gel och försökte trycka i hjärnan vad helst den skrek efter. Vatten. Massor av vatten. Jag stannade på alla vätskestationer med behovet var som omättligt. Försökte förtvivlat skölja bort smaken av sliskig sportdryck som satt som berget. Jag kunde inte få i mig mer sånt. Allt slisk som skulle landa i en mage som rört sig uppåt och nedåt i ett taktfast dunsande i snart tre timmar blev till slut bara äckligt. Men det spelade ingen roll att jag slutade fylla på. Till slut smakar det konstant som när en vaknar efter en ciderfylla klockan fem en söndagmorgon. Samma torrhet i munnen och snurr i magen också. Ingen jävla hit. Ett tuggummi, någon?  
 
Den avslagna pepsin vid 30km var äcklig den också. Allt blir äckligt, sött och sliskigt. Jag vågade inte ge mig på buljong eller saltgurka, saker som jag inte ens skulle få i mig om magen stått stilla. Jag kände huden knottra sig i konstig frossa. Försökte dricka ännu mer. Så här dags fick jag kramp förra året. Nu gjorde benen ont på ett helt annat sätt. Det var något annat som tog emot. Jag passerade en man som stapplade fram på kryckor. Sned och krum och jätteliten. Ingen runt mig fattade om han var på sitt första eller andra varv. Allt var orimligt. Han rörde sig framåt men att han skulle ha behövt tre timmar för att komma till fem kilometer var lika orimligt som att han befann sig framför mig vid 30km.  
 
Vid slussen igen och på storbildsskärmen såg jag dem som jublande glada tog sig i mål precis under tre timmar. Jisses vad jag avundades dem. Jag hade 11 kilometer kvar och ont överallt. Jag hade tappat farten ordentligt, men jag upplevde det som än mer påtagligt än vad det faktiskt var. Jag sprang i en dimma och funderade hur lång tid det skulle ta att gå 11 kilometer. Helt sjukt lång tid insåg jag. Och vad ont det skulle börja göra så fort jag slutade springa. Skulle aldrig stå ut med det. Hur ont det än gör så blir jag klar snabbare om jag springer än om jag går. Precis före Västerbron stod den där beryktade #skyltmannen och gormade att det ser lätt ut. Jag undrade om han såg samma människor som jag såg. Det såg inte lätt ut för någon och det var det starkaste bränslet just då. Varenda kotte runtomkring hade precis lika ont. Bron andra gången gick så fantastiskt långsamt. Jag stirrade på Asics portal som markerade högsta punkten men den närmade sig knappt. Ett steg till. Och ett till. Och ett till. Snart vände det nedåt och till slut kom mattan med 35km. Bara en femkilometersetapp kvar. Och sen en halv till. Kämpa.
 
Det som händer mellan 35 och 40 kilometer är i det närmaste av utomkroppslig karaktär. Hjärnan är kokt, smält och koagulerad på samma gång. Det går inte riktigt att sätta ord på. Något annat driver framåt. Oklart vad. Tre damer stod vid vägkanten och hummade likt den där kolibrikören i Kalle Anka på julafton "fram, fram, ni ska gatan fram, för där framme, där ligger Stadion, och där väntar medaljen". Typ så. Men skärp er, det är 4km kvar så det kan inte vara på den här gatan. Jag försökte ändå falla in i deras melodi och hummade på "fram, fram, du ska gatan fram....". Kom igen. Cola, vatten, äpplen, dextrosol och allt jag kom över försökte jag mata i mig. Greppade en gel men höll den bara krampaktigt i handen. Ett steg i taget. En fot framför den andra. Till slut klev jag över 40km.
 
Sista två ynkliga kilometrarna. Den här gången ville jag inte tänka på det som en del utav det hela, hur liten den delen än var. Jag ville tänka på det som två ynkliga kilometrar. Två kilometrar efter fyrtio gjorda. Vi skulle fan fixa detta. En snubbe började gråta bakom mig. Jag kände att jag inte skulle kunna kontrollera min andning om jag följde hans exempel. Vänta lite till. Försök få ner luft. Det känns som en evighet att springa runt halva stadion på utsidan innan en äntligen får svänga in genom porten för de sista 200 metrarna på underbart mjuk gummimatta.  Det är den där sista kurvan som är värd hela insatsen. Att se målportalen, ta in den maffiga publiken, höra applåderna. Vill stanna i stunden länge länge samtidigt som en inte vill något hellre än sluta springa. Det är över.     
 
 
Att kliva över mållinjen är som blixt och dunder för den mentala hälsan. Med medaljen om halsen kan en släppa allt. Den konstiga mixen av utmattning, lycka, tomhet och smärta när allt är över är också svår att sätta ord på. Nu har jag två gånger hasat mig fram den där gröna milen mellan Stadion och Östermalms IP störtgråtandes. En flod av Lille-Skutt-tårar och snor och hejdlöst hulkande som bara dyker upp från ingenstans. Jag  kände allt som finns att känna. Det är otroligt att det finns så mycket saker att känna. Om människor i min närhet, om saker som händer och om min fantastiska kropp. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. Ville inte vara kvar i mig själv för att allt gjorde så ont.  
 
Och så kommer den där hemska trappan. Ni som har varit där vet. Ni som inte har varit där kommer inte kunna föreställa er. Jag måste samla tankarna och försöka rinna ned. Ingen runt mig var särskilt smidig och det väckte ändå några skratt. Jag fick äntligen min tröja och påsen och tårarna forsade. På andra sidan tältet stod en skäggig snubbe i orange väst och tryckte upp en kamera i ansiktet på mig. "SMILE SARA YOU DID IT" vrålade han och innan jag hunnit protestera hade han tryckt av. Jag drog ansträngt fram ett leende medan jag tänkte "fuck no, hur ser jag ut..." Förvånande nog inte så rysligt hemsk. Faktiskt gillar jag den här bilden. Den visar nästan alla de där känslorna. Nästan.  
 
Efter loppet
Att gå igenom det där tältet och komma ut på andra sidan var som att utsättas för någon form av lobotomi. Jag stod där på gräsplanen och fattade absolut ingenting. Ville bara flyta ut i en pöl. Frikoppla alla muskler från hjärnans signaler. Kunde inte längre få benen att röra sig framåt av fri vilja. Varje steg krävde förhandling utöver det vanliga. Jag såg den varma duschen framför mig men det kändes orimligt långt till klädpåsen som kanske fanns någonstans på denna enorma konstgräsplan.
 
Plötsligt dök det upp en snubbe med kanelbullar. Gud välsigne honom. Jag tog en bulle, lät smör och kanel tala till benen när inte hjärnan längre fixade det. Sen stapplade jag iväg. Ett steg i taget. Till kläderna och vidare. Fortfarande inte riktigt i mål. Så lång tid det tog att komma till det där omklädningsrummet. Jag klev in i tältet och sjönk ner på marken. Fick snabbt sällskap av en brud att avhandla den bisarra situationen med. Sanna, tror jag. Sanna som sprungit på 4:12. Jag gillade henne. Men varför hade vi utsatt oss det här? Ska en ta sig samman och duscha också? Det fanns varmvatten. Den himmelska insikten hade frvisso slagit mig redan när jag klev in i det ångande tältet, men kan inte nog understryka hur underbart det var. Varje sådan efter-lopp-dusch när en får skölja av sig timmar av salt, snor, saliv, sportdryck, svett och alla andra vätskor med begynnelsebokstaven s som en utsatts för tänder en ny stjärna i himmelen. Och att ren och nöjd och glad dra på sig sin nya tröja och medalj. Hur underbart är inte det.   
 
 

Medaljen är sjukt snygg. Häftig. Jag är stolt över den. Glad. Jag har genomfört ett marathon. Jag tror att jag är enig med mig själv om att "bara maran" är jobbigare än Ironman-maran. I alla fall om jag isolerar löpinsatsen. Jag har aldrig haft så ont i min kropp som efter Ironman men om jag bara ser till löpningen så var den marginellt lättare när den var en del av något ännu större. Kanske går det aldrig att jämföra en mara med en annan eftersom det är så många saker som ska samverka. Troligen gör det inte det.

Orimligt stora delar av mig vill ändå fortfarande säga förlåt. Förlåt för att jag målade upp bilden om att tralla i mål under fyra timmar. Jag vill örfila mig själv för att jag tilåter mig att vara lite besviken över att det inte gick. Och jag vill inte behöva hitta ursäkter till att jag hade förhoppningar men inte var bättre. Om jag inte gjort si eller om jag inte gjort så så hade det kanske gått. Om jag inte stressat över att följa den där farthållarkillen. Om jag slagit av på takten tidigare. "Men om inte om hade varit så hade Fan skjutit bofinken för länge sen", brukar min pappa säga. Jag vill inte låta mig själv eller någon annan nedvärdera insatsen för att den blev en och en halv minut långsammare än förra året. Ingen ska tro att jag är missnöjd och ingen ska undra varför jag inte var snabbare. Jag var ju bättre förberedd i år sa jag ju. Ja, men jag var också kaxig och naiv. Skit i det. En mara är en bedrift oavsett sluttid.

Jag vill jämföra med förra året för att visa vad jag faktiskt har lärt mig nu när jag är ett under av rutin med hela två maror i bagaget. För en målgång på 4h med jämn och snygg farthållning ska en avverka varje 5km på 28:30. Milen på 57. Basically, en ska öppna första halvan strax under 2h och sen ska en stå distansen ut. Här nedan ser vi 2017 till vänster och 2016 till höger.

 
Även förra året hade jag en öppningsfart som var gångbar för fyra timmar. Då var allting förutsättningslöst och jag hade inte alls samma föraningar om att det gick för fort. För att jag kände efter och sket i alla andra. Förra året vill jag minnas att jag tappade farten när jag fick kramp vid 30km och sen stapplade fram sista biten. I år hade jag kapslat in vaderna i dubbla lager kompression men det var andra saker jag gick bet på. Det spelar ingen roll att jag låg två minuter före mig själv vid halvmaran. När väggen kom gick det liksom himla fort att tappa de där två minutrarna. Plus två till. Min andra halva i år gick alltså fyra minuter långsammare än min andra halva förra året, trots att jag inte stapplade fram med kramp den här gången. Faktiskt inte någon konstig smärta alls. Det spelar ingen roll. Det gör verkligen inte det. Och hur jäkla galet det än känns just nu så har jag redan bestämt mig för att försöka igen. Hej nya banan 2018, ska bli trevligt att träffas!
 
 
 
Visa fler inlägg