Lidingöloppet 2017

Lidingöloppet hade kunnat få vara mitt "challenge of the year". Det är inget orimligt lopp att sätta som säsongens huvudmål. Tre mil är svinlångt och banan är riktigt grisig. No doubt. Sanningen är ju också att jag egentligen har haft loppet i åtanke hela sommaren. Jag visste ju att jag behövde ha något mer som skulle utmana mig på riktigt för att inte tackla av fullständigt efter Vansbro Triathlon. Det har gått tre månader sedan Vansbro. Det har gått fyra mnader sedan Stockholm Marathon. Hur lång tid som helst att göra en ordentlig förberedelse inför tre backiga mil på Lidingö. Hur gick det med det tyckte jag? Så här säger Funbeat.

Det har blivit mycket löpning i sommar, men det mesta är semesterträning i brist på annat. Jag sprang en skvätt var och varannan dag men mest korta pass för att legitimera hängmattan och hamburgaren. Historien av långpass efter Stockholm Marathon innehåller endast fyra pass över 20km. Tre av dessa har varit tävlingslopp på halvmaradistansen. Min längsta löptid är två timmar och åtta minuter. Endast två gånger har jag sprungit i över två timmar. Och endast två gånger har jag sprungit något som skulle kunna liknas vid backintervaller. 

Antingen så ser jag det som att jag helt har befriat mig själv från prestationskrav och förväntningar och bara lunkat på. Eller så har jag kanske nonchalerat Lidingöloppet lite i år. Inte riktigt gett loppet den status av kraftmätning som det faktiskt förtjänar. Jag tog det lite på uppstuds när jag anmälde mig med en månad kvar till race. Tänkte att jag har rutin och erfarenhet av långa lopp så det räcker nu. Förra gången jag sprang loppet var det min dittills största utmaning. Jag hade precis gjort en olympisk triathlon, men det var också enda gången jag tävlat i tre timmar. Vad jag gjorde för extraordinära förberedelser då vet jag inte, men jag tror åtminstone att jag hade respekt på ett annat plan. Jag vet inte om allt ligger i förberedelserna eller om jag bara hade en tung och dålig dag i lördags. Jag vet inte om det finns någon förklaring i min kropp som legitimerar att jag skulle behöva förflytta en tung och otymplig bromskloss i tre mil. Mitt Lidingölopp går hur som helst till historien som det kanske värsta krig jag fört mot mig själv. Fysiskt och mentalt.

Före loppet:

Rejs-dagen började tidigt tidigt med väckning 5:45 för havregrynsgrötsfrukost och avfärd till Gävle för tåg mot Stockholm som skulle avgå vid halv åtta. Jag gick fram och tillbaka länge och väl och letade min plats. Hur kan jag ha 76 när det bara finns 52 platser i vagnen? Fattade inget, tills jag insåg att jag skulle åka i en liten djurkupé med fyra platser. Jag klev in och golvades av tre personers ackumulerade utandningsluft som potentiellt CO2-anrikats hela natten utan utbyte. Pust. Det fanns tack och lov inga djur i kupén, men väl en kaninbur som gjorde att hela det lilla utrymmet dessutom hade antagit en lätt doft av halm. Jag knölade ihop mig i stolen och försökte sova, och när jag kvicknade till strax före Stockholms Central satt där en huvudvärk som inte riktigt ville ge sig. Om orsaken var anaerob miljö eller oergonomisk sovställning kan väl vara osagt. Från Centralen åkte jag i alla fall tunnelbanan till Ropsten och sedan buss till Lidingö. Som tack för att en åkte buss till loppet fick en chokladmedalj, och ett ark med ätbart papper (!).

Jag hade tydliga skräckminnen från 2013 när jag och Ida var ute i svängen totalt utan rutin. Vi var sena överallt, det var människor överallt, vi köade säkert en timme till bussen och vi sprang till starten av vårt 15km-lopp. Nu har jag lite bättre koll och eftersom jag kom så pass tidigt var det väldigt lugnt i Ropsten. Det gick smidigt att hitta en buss och komma på plats. Inte heller på mässan var det särskilt mycket människor så det gick snabbt att få ut nummerlappen och hitta ut på andra sidan. Där satte jag mig på läktaren i gråvärdet och blev snabbt hittad av de här sköningarna som rutinmässigt laddat med lunch. Jag hade med mig tre bananer..

Det var svårt att veta hur jag skulle lägga upp ätandet när det hade blivit så tidig frukost. Jag fick i mig macka, bananer och en äcklig ProPud och det kändes tillräckligt för stunden. Mest störde det dock att jag bara hade haft med mig en halv liter vatten och inte hittade någonstans att fylla på vattenflaskan. Huvudvärken från tåget ville inte ge sig och jag kände mig ganska låg redan långt före start. Inte så lovande. 

Efter taktiktoa och väskinlämning var det dags att bege sig till startområdet. Deet tog tid att gå och vi kom inte alls i så god tid som vi hade tänkt. Jag hade där och då ännu inte bestämt mig för om jag skulle springa i långa eller korta byxor. Jag hade korta byxor och calves på mig men oroade mig lite för mycket för vadkramp. Mitt starkaste minne från LL 2015 är just vadkramp. I hela sista milen. Jag inbillar mig att det funkar bättre om jag stänger in vaderna i så mycket kompression jag bara kan så alternativet var calves samt stenhårda tights som förhoppningsvis skulle klämma åt på rätt ställe. Jag bestämde till slut att jag skulle byta brallor. Det var ungefär det enda jag hann göra innan det var dags att bege sig in i startfållan. Lycka till till kompisarna och så marsch iväg.

Loppet:

Startskottet gick och jag kände ganska direkt att kroppen svarade konstigt. Till att börja med kände jag mig som sagt lite vätskeminus, men jag kände mig även sjukt instängd i byxorna. Inte så farligt över vaderna där jag ville ha stöd, men låren kändes också alldeles strypta. Definitivt inget tal om ökad cirkulation. Bara hoppades att jag skulle vänja mig och komma igång. Jag ville springa jämnt och hoppades kunna hålla mig runt 5:50-6:00 som snitt för att ha chans att klara den där tretimmarsgränsen. Insåg dock tidigt att det inte var en sån dag. Det är backar redan i från början, men det är inte så mycket backar. Jag kände att belastningen var hög trots att farten var så låg och när jag sneglade på klockan visade den 181 slag/min i 6:00-tempo. Helt galet.

Jag insåg att jag måste fokusera på att sänka belastningen om jag ska fixa att ta mig i mål. Jag åker ju inte till Lidingö för att bryta, hur klappkasst det än må kännas. Jag sprang ganska tidigt ikapp och förbi en man som gick och pratade i telefon och jag hörde honom säga

"bekymra dig inte så mycket om mig, men om jag dör i det här loppet så vet du i alla fall att jag älskar dig

". 

Lite tänkte jag att det var en märklig situation. Varför går han där och tror att han ska dö? Sen började jag tänka på att jag inte vet hur långt jag faktiskt skulle kunna driva mig själv. För som sagt, har jag startat i ett lopp så vill jag komma i mål. Jag vet på riktigt inte om jag skulle avbryta innan jag har svimmat av i diket, och vad händer då? Jag kanske ska ta för vana att säga samma sak till Kalle innan jag sticker iväg på lopp. Och till mamma och pappa. Om jag dör i nästa lopp så vet ni i alla fall att jag älskar er.

Sedan jag passerade skylten med 27 kilometer kvar hade jag räknat ned tills loppet skulle ta slut. Inget bra tecken. Men jag ville inte tänka på döden. Mest ville jag bara tänka på att jag snart skulle komma till en vätskestation och få en liten boost. Jag slängde i mig en mugg sportdryck och en mugg vatten och fick lite hopp om livet. Fem kilometer är avklarade, nu vänder det snart. Nu försvann i alla fall några kilometrar relativt problemfritt och strax innan första milen kändes allt ganska bra. Dock kortvarigt bra. När skylten med 18km kom tog jag ett litet glädjeskutt tills jag insåg att den betydde att jag hade 18km kvar. Inte att jag hade sprungit 18. Fy. Fan. Började peppa mig själv med "snart halvvägs" trots att jag mycket väl visste att andra halvan är så mycket värre. Vi ska minnas hur långsamt jag faktiskt sprang och att det ändå kändes så här tungt. Låt oss fördjupa oss i min andra mil. Amen.

Ja, de flesta kilometrarna innehöll inslag av promenad men långt ifrån alla. Det gick inte att kräma ur mer än såhär och det skrämmer mig lite trots att jag tidigt insåg att jag inte fick bry mig om resultatet. Om det finns något positivt så är det väl kanske att jag slapp ha kramp. Jag sprang troligen för långsamt för att den mekanismen skulle slå till. Kilometer 24-29 såg likadana ut de också. Jämnjobbigt och skittråkigt att inte kunna prestera ett smack. Men jag behövde å andra sidan inte bry mig extra om att det blev promenad uppför monsterbackarna på slutet. Med knappt 1km kvar såg jag en tjej vricka foten och blev lite extra vaksam över vart jag satte mina. Stackarn skrek rakt ut och började halta. Så trist slut på loppet för henne. Där på sista kilometern kommer ironiskt nog också loppets enda varning om "brant backe". De har märkt ut en liten slänt som knappt märks i jämförelse med stupen som vi bemästrat tidigare.

Nåväl. Jag kunde i alla fall öka farten över gärdet på slutet och få till en hyfsad spurt in i mål. Stoppade klockan på 3:22 och kände mig väl ungefär långsammast i världen. Tjugo jäkla minuter långsammare än senast. Sen tänker jag på att jag faktisk ändå har förflyttat mig tre mil till fots och att det inte är så himla illa på vilket sätt man än gör det. Jag krigade i tre timmar och jag fullföljde trots skitkänsla. Lidingöloppet finns kvar och likaså chansen att klara det snabbare än 3 timmar. Det är lite bra för min karaktär och min ödmjukhet mot mig själv och mot sport överlag att allting inte alltid går mycket bättre än jag förväntat mig. Medaljen blev ju trots allt min.

Den har lite annat stuk än mina två andra medaljer från Lidingö men den kommer att passa fint in i samlingen. 

Efter loppet:

Jag stapplade runt på målområdet och kände helt igen känslan från förra gången. Det är ett myller av människor i alla riktningar och det är helt hopplöst att veta vart en ska. Jag fick dagens första kaffe i alla fall, och hoppades att magen inte skulle strejka ur fullständigt på det. Någon form av mänsklig ström ledde till slut min väg till min överdragspåse och en annan ström tog mig tillbaka till Lidingövallen där jag hade väska och duschmöjlighet. Duscharna var iskalla och jag satt länge i omklädningsrummet efteråt och försökte tina upp samt äta resterna av mitt medhavda högklasskäk. 

Kompisarna hade tillträde till någon form av happening efter loppet och medan jag väntade på att få lifta med dem hem satt jag ute och tittade på storbildsskärmen från målområdet. Mannen i mitten på bilden heter Lars och går här i mål på sitt 53:e Lidingölopp. Han har alltså sprungit ALLA Lidingölopp som arrangerats sedan starten 1965. Han och två gubbar till tydligen. Hatten av och bragdmedalj till Lars.  

Så himla glad att jag slapp krångla med bussar och tåg på vägen hem. Istället fick jag käka drive-in-donken i baksätet på en Passat och utvärdera loppet med två andra som det gått lite trögt för. Vi var helt överens om att det var en tung dag på Lidingö och att tre mil kan vara långt så in i helvete. Maarits historia hittar du i vanlig ordning

här

Nu är det ny vecka och nya tag. En påtvingad vilodag idag på grund av brutal huvudvärk hela dagen. Jag tror att det var smart. Imorgon blir det morgonsim i alla fall. Och så mitt spinningpass förstås. Be there!

Stockholm halvmaraton 2017

Hemma igen efter en helg i Kungliga huvudstaden. De många tillfälligheternas sammanträffande gjorde att mekarn och jag tog husbilen till Stockholm för en liten minisemester. Stockholm halvmarathon stod egentligen inte så högt på min att-göra-lista men kom på tapeten någon gång i mitten av sommaren när jag började prata springmål och medföljande handlingsplaner med Sara. Vi kan säga att det var i början på juli. Hon hade varit uppe och nosat på milen och sa alldeles självmant att innan vintern kommer stormandes så ville hon ha klarat en halvmara. Nästa sak som hände var att Kalle och jag åkte motorcykel hem från Norge och pratade om konserter och spelningar och han sa att om han ville se något live nån gång så ville han se Volbeat. Det passerade inte heller obemärkt förbi för jag gillar också Volbeat. Några dagar senare postade någon i mitt facebookflöde en bild på sina nyfådda konsertbiljetter till en spelning med just Volbeat. På Friends Arena den 9 september. Samma dag som Stockholm halvmarathon. Okej. Så jag har en sambo som vill gå på Volbeat och en springkompis som vill klara en halvmara och båda sakerna kan avverkas på samma ort på samma dag. Så. Jag fick Sara att anmäla sig till loppet och jag fick Mekarn att gå med på en husbilshelg med konsert och supporterinsats. Alla rätt.

Så på fredag kväll rullade vi iväg mot storstan. Tankstopp på Max i Uppsala och sedan sista biten till Solna i mörker. Föraren av vårt inte helt smidiga åbäke var lite nervös över att ratta i stan men vi hittade smidigt en idrottsplats alldeles nedanför arenan där vi för 80kr/dygn kunde parkera lilla husbilen på perfekt gångavstånd till både tåg och arena. Kontrollerade att det inte tog många minuter att gå till tåget om man passerade genom Mall of Scandinavia. Efter gåntrollen tog vi en målgångsdrink i förskott. Skulle ju inte hinna det dagen efter. Jag tror att man springer en helt okej halvmara med en Frozen Passion Daquiri i venerna. Jäklar vad god den var!

 

Efter en knölig natt i husbilen och en stadig havregrynsgröt till frukost packade jag på mig löparkläderna och så gav vi oss i väg. Loppet skulle inte starta förrän 15:30 vilket innebar en hel dag att slå ihjäl. Jag hade inte hunnit hämta nummerlapp dagen innan och kunde inte förutse hur tjocksmockat det eventuellt skulle vara i expon så jag ville vara ute i god tid. Men... Vi hann givetvis stanna till hos Tesla i när vi ändå "var tvungna att passera" på väg till tåget. För att klämma och känna och titta och provsitta vår gemensamma våta dröm. 

 
Lite nöjd kille. Sitter och myser en bil för 1,8 miljoner. Nästan lika mycket som vårt kommande hus för tusan. Vi har bestämt att vår första katt ska heta Tesla och troligen är det det närmaste vi kommer inom överskådlig tid. Men alltsååååå.
 
Till slut fick vi slita oss från elbilen och förflytta oss med eltåg till Stockholms Central. En kort promenad senare var vi framme på Skeppsbron. Jag hämtade min och Saras nummerlappar och det tog ingen tid alls. Och mässan hade inte mycket att erbjuda i termer av tidsfördriv. Ganska fattig. Alltså fanns det fortfarande tre timmar att slå ihjäl. Hur då? Varför hade jag varit ute i så ofantligt god tid? För att jag hatar att känna mig stressad. Men fota sig med fånig skylt kan man ju göra. Och bara försöka ladda.

Det var jätteskönt väder innan start. Vi satt på en bänk och åt korv med bröd till lunch och tittade på folk och fula hundar. Försökte så gott jag kunde att se fram emot min kommande 2-milsjogg. 

Efter ett tag fick jag meddelande från Sara att hon och hennes supportrar var på ingång så vi sammanstrålade på lämpligt ställe och gjorde sista uppladdningen tillsammans. Tyvärr blev det ingen förebild tagen, vilken otrolig orutin. Jag skulle starta 25 minuter innan henne och ville hinna med ett sista taktiskt toastopp, så sina sista 45 minuter fick hon ändå ladda ensam. Jag ställde mig långt bak i min startgrupp. B. Jag hörde folk runt mig småsurra om att de tänkte springa på 1:35 och misstänkte att jag nog faktiskt tillhörde de långsammare i samlingen. Jag hittade farthållare för 1:50 men inte mer. Jag hade nog angett mina 1:47 från Gävle som merit och förmodligen blivit seedad efter det resultatet. Jag är inte där just nu. Orkar inte vara där.

Jag har svårt att minnas loppet. Kanske för att jag inte hade mig själv och mitt lopp som huvudfokus nån gång egentligen. Jag funderade över logistiken efter loppet. Hur jag så snabbt som möjligt skulle kunna förflytta mig till Solna när jag sprungit klart. Och jag funderade över hur det skulle gå för Sara som känt sig krasslig hela veckan. Jag bara hoppades hoppades hoppades att hon skulle få klara sitt mål. 

Starten gick i alla fall och farthållarna för 1:50 försvann innan jag ens hann stava till farthållare. Såg flaggorna guppa iväg längre och längre bort med en oroväckande hög hastighet. Orkade inte bry mig om det. Försökte bara hitta den känsla jag vill ha. Det var några lite trånga passager i början, men det släppte snabbt och jag fick fri yta. Efter en kilometer kom en lång tunnel som redan var så varm och syrefri att det kväljde. Stackars stackars alla som skulle starta senare. Jag minns inte så mycket mer än att jag tyckte att banan var fruktansvärt tråkig. Så mycket tomma och tysta bakgator. Inget liv och ståhej. Bara ett tyst och taktfast trampande av tusentals skor mot hård asfalt. Duns, duns, duns. Det hände liksom ingenting. Efter fem kilometer på dryga 26 minuter antog jag att det här skulle bli ännu ett lopp i trakterna av 1:52. Jag tycks vara programmerad så. Milen på 53 gav samma känsla. Det här är en fart som inte dödar mig, men kanske borde jag egentligen kunna kräma ur lite till. Vi sprang igenom en park och jag såg en skylt där det stod "heja Sara - du bryter fan inte" och tänkte ååkejrå, men det här är satans tråkigt alltså.

Andra halvan var mycket bättre. Lite finare passager vid vatten, lite centralare delar med mycket folk. Helt plötsligt ett känt ansikte i publiken som hejade på mig. Mördarbacken vid slussen var samma som på senaste Stockholm Marathon. Nu kom den efter 13km istället för 30. Aningen skönare måste jag säga. Och där mötte vi dem som hade sprungit 19 och var på väg tillbaka mot mål och det var speaker och mycket publik och bra drag. Med en tredjedel kvar har jag alltid min sämsta känsla på halvmarathon. Sju kilometer är ganska långt när du redan har sprungit 14 på hög belastning och det går inte riktigt att se att det ska vara över inom överskådlig tid. Men det är ju ändå det till slut.

Jag följde planen om att dricka i varje station. Från början kände jag att jag var på minus i vätska pga en ganska lång dag utomhus, men efter ett tag så skvalpade det snarare i magen. Ändå var jag så dammtorr i munnen att det var helt omöjligt att blöta upp den dextrosol som funktionären delade ut. Jag fick tugga sönder den och svälja hela samtidigt, men tack jesus för socker till en trött 17km-hjärna. Strax efter dextrosolen (tror jag) skulle vi göra en snäv vänstersväng in i en park. Det stod en skylt vid sidan av spåret (typ förbjudet att rasta hundar, eller nåt) och den satt väl ungefär huvudhöjd på folk av mer normallängd än jag. En snubbe genade lite mer än andra och sprang rakt in i den med tinningen. Han ramlade ihop några meter framför mig men tack och lov var han snabbt uppe igen. En har skapligt tunnelseende efter 17 km, oavsett om en nyss har fått dextrosol eller inte. 

Sista tre kilometrarna var nog de roligaste. Det gav mycket energi att komma tillbaka till Slussen där det var bra stämning och skönt att få möta dem som var på väg upp för backen. Stämningen höll i sig hela vägen mot mål och jag lyckades öka farten lite på slutet. Hade konstaterat tidigt att jag inte hade hittat idealspåret så jag sprang i vanlig ordning alldeles för långt. Jag kom imål på en officiell tid av 1:52:25 men ser på klockan att det kanske gått lite snabbare än så eftersom den mätt upp strax över 21,5 km. Det här är förstås inte heller hela sanningen eftersom klockan förmodligen har raderat de första 400m som gick väldigt långsamt, men det här är hur som helst en tid som jag är jättenöjd med.

 

Ingen tid att fundera över efterbilder och medaljselfies. Jag skulle lyckas ta mig till Solna, duschas och återställa någon form av vätske- och näringsbalans på drygt 1,5 timme innan det vankades konsert på Friends Arena. Jag spurtade igenom det evighetslånga målområdet till busskuren där jag hade bestämt träff med Kalle. Han stod där han skulle och vi gick trettio meter till Kungsträdgårdens tunnelbana och i samma sekund som vi klev in genom spärrarna öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Tajming. Det kan tyckas ovärt att åka en station, men det var det alltså inte. Och vi skulle ju ändå hitta ett pendeltåg. Allt gick smidigt och bra och en dryg halvtimme efter målgång var vi tillbaka i husbilen.

Vi (läs mekarn) har inte gjort slag i det där med att fixa en varmvattenberedare till husbilen och jag var sådär pepp på att duscha i 10-15-gradigt vatten ur en slang som åstadkommer typ tre droppar i minuten. Inte. Men nöden är väl uppfinningarnas moder (eller vad mamma klämkäckt brukar säga) så vi löste det genom att koka ett par liter vatten på spisen och späda ut kallvattnet i en 10l vattenkanna. Kalle fick sen bokstavligen vattna mig medan jag schamponerade och tvålade in mig i den lilla skrubben aka husbilsbadrum. Funkade prima. Och jag hann till och med stödäta några mackor och frukter innan vi gav oss iväg 

Ren men trött och urlakad hastade vi vidare till Friends. Jag borde förstås ha fattat att vi inte alls hade så bråttom som jag trodde när jag såg att konserten skulle börja 19:30. Det var förband i två timmar. Två timmar av skrän med klappkass ljudkvalitet. Men sen, sen väntade ytterligare två timmar av... jag vet inte ens hur jag ska uttrycka det rättvist... Två timmar av magi. På riktigt. Jag har aldrigt riktigt identifierat mig som en sådan som blir berörd av musik. Definitivt inte av en sådan som blir berörd av rockmusik. Men det var magiskt. Det var så himla himla himla bra. Sångarens röst liksom borrade sig in i mig och typ smälte mig inifrån. Det var fint.


Men kompisen då? Jag är så ledsen över att jag inte trodde att jag hade tid att vänta in hennes målgång. Om jag hade vetat att konserten i själva verket började två timmar senare än utsatt tid så hade jag ju hunnit det med marginal. Det hade varit fint att få heja henne i mål på plats för det var ju primärt därför jag var där. Det var inte riktigt så att jag hade mitt eget lopp som huvudfokus. Jag orkade inte fundera så mycket över hur det gick för mig själv medan jag sprang för det enda jag kunde tänka på var vad som hände med start 25 minuter längre bak. Jag uppdaterade trackingtjänsten som en galning när jag satt på pendeltåget och till slut så såg jag att hon hade kommit i mål. Strax dök också den här bilden upp från hennes supporter.

Jag är så himla glad och stolt över den här tjejen som kämpade för att klara vårrusets 5 km i maj. En tjej som sen helt plötsligt sprang en mil och bestämde sig för att hon ville göra en halvmara. Trots att hon hävdar att hon inte tycker om att springa. Hon har gjort en fantastisk resa. Jag vet hur mycket det betyder att luta sig mot andras rutin och erfarenheter när en ska göra svåra och läskiga saker för första gången, men jag vet också att det inte är någon annan än du själv som måste ta ansvar för din träning, investera i din tid och avverka vartenda enskilt löpsteg i din uppladdning. Jag hade aldrig kommit på att jag skulle springa Marathon eller göra en Klassiker eller ens testa triathlon om jag inte hade haft min rutinerade kompis med på tåget. När Maarit började hjälpa mig att styra upp träningen hade jag också en halvmara som mål men innan jag visste ordet av så var jag anmäld till både Marathon och Ironman....

Jag vågade uppleva resor mot nya målgångar och medaljer för att jag hade någon som bekräftade mig och trodde på mig och som jag kunde ställa alla dumma frågor till. Om jag kan vara den kompisen för Sara är det lika stort och betydelsefullt för mig som att själv få den hjälpen. Stort för att jag vet hur det känns när en klarar och fullföljer sina långa och svåra och läskiga saker. När en får korsa mållinjen och det gör ont exakt överallt och den där medaljen som en har visualiserat genom hela uppladdningen äntligen hänger där runt halsen. Det är så mycket känslor i det och jag kände de känslorna genom hela loppet. Det känns inte som att jag själv har gjort någon särdeles häpnadsväckande insats, men denna halvmaramedalj kommer ändå att få en speciell plats i samlingen. Det är fasen inte bara att gå ifrån att tvivla på 5km till att genomföra en halvmara på fyra månader. Jag är så himla stolt och glad för att vi klarade det tillsammans.

 
Söndagen ägnades mest åt hemfärd. Vi ville inte stressa på morgonen så klockan var lite mer än det var tänkt innan vi kom iväg. Dessutom går det näppeligen att åka mer än 90 km/h med Husis så det tog sina timmar att komma hem. Vi gjorde några timmars insats vid husrivningen när vi kom hem, sen åkte jag till Sara på en lång och mysig ältar-fika större delen av kvällen. Det fanns saker att prata om. Så glad att jag har hittat den här energispridande stjärnan!  
 
Nu är det måndag och ny vecka i antågande. Nya mål på gång. Om två veckor springer jag Lidingöloppets 30km om saker blir som det är tänkt. Jag vill inte gå in i det med orimlig press, men jag vet att det har hänt många många mil i mig sedan hösten 2015 när jag gjorde det senast. Jag hoppas att jag ska kunna genomföra loppet med ett lite mer rutinerat huvud än jag hade då.  

Äventyr på Island

En hektisk jobbvecka är till ända och en ännu mer hektisk husrivarhelg (mer om detta i eget inlägg). Äntligen har jag i alla fall lite tid att berätta om förr veckans äventyr på en ö i Nordatlanten. Ja, mamma och jag åkte till Island onsdag-söndag. En riktigt häftig liten tripp. Jag ska försöka maximera utbytet i bilder och inte dränka dem i allt för mycket ord. Får se hur det går. En dag i taget.

Onsdag 16/8

Mamma hämtade mig hemma vid niotiden på morgonen och vi rullade mot Arlanda. Växlade till oss sisådär 15 000 isländska kronor var (ja, det går ca 13 isländska kronor på en svensk så ni kan va lugna) och såg till att bli av med bagage. Tydligen hade vi inte betalat för att checka in några väskor. Pust. Redan här började strul med bokningar som inte var vad vi trodde. Det löste sig. Åt en torr macka i väntan på avfärd, inte så jättehippt att åka från terminal 2. Planet landade tidig eftermiddag lokal tid och vi fick efter några om och men tag på en transferbuss. På temat strulande bokningar hade vi tydligen bokat buss på torsdagen vilket ju var dagen efter ankomst. Det löste sig också. När vi kom fram till hotellet var det mest bara att härda ut det faktum att klockan nu var två timmar mindre än hemma, att vi knappt ätit lunch och att det fortfarande var någon timme tills restaurangerna skulle öppna. Vi utvärdderade Trip Advisor och valde en restaurang med bra betyg. Fiskmarkadurinn, eller The Fish Market. Mycket bra och fint ställe! Mamma kör google translate på menyn för att vi ska fatta vad vi tänker äta. Konstaterade båda att fiskar på engelska är helt hopplöst. För att inte tala om på isländska.

Vi valde båda en "catfish" vilket tydligen inte var "havskatt" som google sa utan någon typ av mal. Gott i alla fall, trots att vi uppenbarligen ändå inte visste vad vi hade ätit. Redan här konstaterade vi att det är dyyyyyyyrt att äta på Island. Runt 4-5000 ISK för en normal rätt utan krusiduller. Dela på 13 och det blir... ja. ganska många svenska kronor.

Efter maten en sightseeingpromenad till den mäktiga Hallgrimskirkja. Dock inte ända fram och ända in så jag vet inte hur den ser ut inuti. Fin utanpå åtminstone. 

Sen hängde vi vid havet i kvällssol och spöregn på samma gång.

Avslutade dagen med att titta på solnedgången från vårt hotellfönster. Fint!

Torsdag 17/8

Denna dag började med en morgonjogg längs havet. Två timmar minus på tidskontot åstadkommer en lätt jetlag så strax innan 07 gav vi oss iväg. Mamma promenerade och jag joggade med Dagny Carlssons sommar i P1 i örat. Om du inte har lyssnat på henne så vet du vad du ska göra.

Här

kan du läsa Dagnys blogg också. Häftig tant med en häftig livshistoria. En 105 år lång histora!

Jag smygfotade även ett mycket häftigt hus

Efter morgonjoggen blev det frukost på hotellrummet. Vi snålade in på hotellfrukosten ty kostade 300 spänn per person och dag och kändes icke värt. När vi konstaterat att vi hade kylskåp på rummet kändes det mer värt att handla bröd och juice och skyr (såklart) och sånt på en lokal mataffär för att istället lägga frukostpengarna på annat. En guidad bussresa genom Golden Circle till exempel.

Turen vi valde var totalt 7 timmar lång. Den gjorde tre stopp på ca 45 minuter vardera och vi fick då se nationalparken Thingvellír (typ Tingsfälten på svenska), gejsern Strokkur och vattenfallet Gullfors på nära håll. Jättefiffigt i bussen var att alla fick en varsin liten surfplatta med en audioguide så varje gång gps:n kände av att vi passerade en checkpoint så berättade den en liten anekdot.

Den mänskliga guiden vi hade var också jätteduktig och berättade långa historier kopplade till både det ena och det andra. Här är vi i Thingvellír, ett lavafält som bildats i skarven mellan den amerikanska och den europeiska kontinentalplattan. Kontinentaldriften gör att Island blir några centimeter större varje år och den här platsen ligger precis där det delar sig.

Platsens historia är mäktig. Man stiftade och skrev om lagar, man beslutade om kristendomens införande, man utredde dispyter delade ut straff. Vi fick se forsen där kvinnorna dränktes. Männen fick andra straff eller försattes i exil i bergen.

Nästa stopp, gejsern Strokkur. Den största nu aktiva gejsern på Island som ca var femte minut sprutar vatten 30m upp i luften. Ett hett tips var att inte stå i vindriktningen för då blev en rejält blöt.

Det fanns även källor med kokande vatten. Kontinentaldriften och all vulkanisk aktivitet gör att det finns massor med värme i marken på Island. Så mycket att grundvattnet kokar på vissa ställen. Vi åkte förbi ett av de mest geotermpererade områdena med bussen och guiden berättade att de boende inte kunde begrava sina döda vid sin kyrka eftersom liken då skulle bli kokta i sina kistor. Mysigt.  

Sista stoppet: Gullfoss vattenfall. Det var sol och det var vind och det var vatten. Regnjacka på, mest för att vinden drog med sig vattnet från forsen.

Totalt 30 meter högt och en maximal vattenföring på 2000 kubikmeter per sekund. Ofattbart mycket.

På kvällen åt vi fyrarätters avsmakningsmeny på ännu ett välrenommerat hak. Här fjällröding med rödbetssås och avokadopuré. M m m.

Efter två rätter som dessvärre var "förpestade" med koriander (alltså jag klarar inte den kryddan....) däremellan, avslutades det hela med skyrmousse. Kan vara det godaste jag ätit. Wow.

Fina vyer på vägen hem

Fredag 18/8

Något av en antiklimax-dag. Vi hade bokat valsafari och skuttade ur sängen i arla morgonstund för att stå påpälsade och redo när upphämtning skulle ske utanför hotellet 8:00. Ingen kom. 8:15 hade ingen kommit. Inte 8:30 heller. I denna stund gjorde jag något av ett karriärframsteg då jag för första gången i mitt 27,5¨åriga livsförfarande ringde upp och förde ett samtal på engelska. Det visade sig att turen blivit inställd på grund av storm. Jaha. Vad ska vi göra då då? Vi blev ombokade till dagen efter, men vad skulle vi fylla fredagen med?

Vi skulle hämta min nummerlapp någon gång efter 14, men fram till det då? Hittade ett badhus med sådana där geotermiska pooler i närheten och hängde där i ett par timmar.

Resten av eftermiddagen åkte vi lokalbuss för att hitta till nummerlappsstället och tillbaka igen. Lite vandrande i affärer för souvenirjakt också. Jag köpte en mössa. Typiskt bra att ha om en ska ut på havet och det faktiskt är ganska kallt. Och så är jag jag ju sådär fånigt crushig på fåniga mössor. Jättefin tycker jag.

Fiskpanna till middag

Och så en stormig promenad längs havet efter maten. Vi fattade mycket väl varför vi inte fick åka båt när vi stretade fram där i motvinden. Och jag bara hoppades hoppades hoppades att det skulle ge sig till dagen efter när jag skulle springa där. Herreguud vilken vind.

Konstverk. Okänt men estetisk.

Avslutade kvällen med att komma i race-mode

Lördag 19/8.

Race-dag. Som bekant hade jag anmänt mig till Reykjaviks halvmarathon som väl var den främsta anledningen till att resan blev av just hit och just nu. Starten gick 8:40 så det var uppstigning och frukost 06:15 som gällde. Fin promenad till starten på morgonkvisten.

Hängde med supportern innan start och vi försökte filura ut vilken startgrupp jag skulle stå i. Några människor sprang runt med skyltar för att sortera dem som skulle springa milloppet. Det stod <40, 40-45, 45-50 osv. Uppenbart att det var den förväntade sluttiden de skulle sorteras efter. Utöver det fanns skyltar för <4:10, 4:11-5:00, 5:01-5:44, 5:45-6:10 och >6:11. Vi fattade ingenting. Tog förgivet att det var förväntade sluttuder på maran och fick inte ihop det. Menar, 4:11 är ju långt ifrån en monstertid. Det lär vara ganska stor andel som klarar det. Och om maxtiden var satt till 6 timmar, varför ha en separat startfålla för dem som inte tror att de ska ta sig i mål?. Och vi som skulle springa halvmaran då? Till slut frågade jag en funktionär. Sa att jag tänkte springa på 1:55-typ och hon ba "ja, 5:20 runt då alltså?" Eh va? Fast jahaaa. Det var kilometertiden som stod på skyltarna. Himla bright av mig att inte fatta det.   

Så. Jag tog lydigt plats bakom en skylt som visade 5:01-5:44. Helt plötsligt ytterst övertygad att jag definitivt inte skulle platsa någon annanstans. Hamnade bredvid en farthållare för 1:55 och tänkte att jag skulle försöka hänga på henne. Noll självförtroende att det skulle finnas mer fart i benen än så. Jag tänkte att jag är jättenöjd om jag springer in på 1:55. Jag hade jobbigt att komma igång men efter en kilometer eller så kändes det bättre och jag sprang lätt ifrån farthållartjejen. Jag låg ganska lätt på 5:15-kilometrar och tänkte att jag faktiskt hellre gör mitt eget race än försöker rätta mig etfter något givet program. Jag ville verkligen njutspringa utan press. Öka om jag ville, bromsa om jag ville och inte tappa kontroll över andning och puls.

Solen stod midsommarhögt men var inte särskilt varm. Det var ganska lättsprunget i början och mycket folk längs banan som hejade och peppade. Sträckorna längs havet var magiskt vackra och vinden från gårdagen var som bortblåst. Första milen försvann som ingenting. Jag passerade den på 53 minuter någonting och hade för längesedan räknat ut att jag gick för 1:52-1:53 om jag skulle hålla. Underbart bra. Det kändes som att det skulle gå rätt enkelt. Vid 14 km kom en evighetslång uppförsbacke och det var den enda lilla dippen jag hade. Rakt fram i två kilometer och vi mötte hela tiden dem som vänt vid 16 och var på väg tillbaka mot mål i lätt nedförsbacke. Lyllos dem. Det var deppigt, men desto skönare när vändningen väl var gjord och jag visste att jag hade kommit längre än alla jag mötte. Loppet avslutades med en knix inne i centrum innan vi fick springa i mål på samma ställe som vi börjat. Jag hade bra med krafter kvar för spurt och mycket riktigt stoppade jag klockan på 1:52:50. Precis enligt kalkyl och så himla glad och nöjd. Notera att motivet på medaljen är den där mystiska vikingabåten.

Tight schema för eftermiddagen. Vi var tillbaka på hotellet strax efter 11 och klockan 17 skulle vi titta på valar, det var fastslaget. Helst hinna gå på museet innan också. Mamma hade dessutom spanat in att det fanns ett uppvärmt havsbad nära vårt hotell. Nära som i ca 4km. Vi bestämde att vi skulle gå dit, helst hinna bada lite, gå tillbaka och sen gå till hamnen för att titta på valar. Pust. 40 min promenad senare var vi på stranden. Ångrar inte en sekund tt vi gick dit. Ångrar snarare att vi inte gick dit dagen innan när vi hade all tid i världen. Så. De har alltså sk'rmat av en liten snutt av havet som värms upp genom att de sprutar ut varmt vatten från en geotermisk källa. Utanför vallen är det ca 10 grader. Innanför typ 20.

Men bäst var kanske ändå det lilla badkaret med 40-ish grader. Perfekt för stela halvmara-vader.

Vi hann bada i en halvtimme typ. Lite ledset att vi inte kunde stanna längre. Men som sagt, det var fyrtio minuters promenad tillbaka till hotellet och sen knappt en halvtimme att gå till valmuseet. Pust. När mamma summerade sin dag hade hon gått 19km. Jag hade sprungit en halvmara utöver det. Förstår varför det kändes som att jag hade ett betydligt längre lopp i benen när det pirrade och stack så att jag knappt kunde sova på kvällen.

Valmuséet var i alla fall väl värt ett besök. I en hangar i hamnen hade de hängt upp skumgummivalar i naturlig storlek. Alla arter som kan påträffas i vattnen runt Island, och det var tydligen ganska många. Toppensmart sätt att få en känsla för hur brutalt stora de är.

Det sista som hände var valsafarituren som blivit inställd dagen innan. Denna kväll var helt magisk med knappt någon vind alls. 

Och vi fick låna stora fluffiga overaller på båten så det var ingen risk att frysa.

Och jag hade min nya fina mössa på.

Det gick inte att fota någon val. De visar ju sig liksom bara någon sekund, och det var tyvärr inte någon humpback eller blåval med sådan enorm stjärtfenepose att skriva hem om heller. Vi såg något som tydligen hette vikval. Inte någon jätteliten sak heller ty kunde bli 10m lång, men lite beige ändå. Dock superfin kväll som sagt.

Det var allt från denna ö. Om jag vill komma tillbaka? Ja, jättegärna! Vi har ju islandshästridning kvar. Och blå lagunen.  

Visa fler inlägg