Tisdag

Imorse var jag aningens lite tidig till simmet och eftersom vi har stränga order om att hålla minutiös koll på varandra i poolen så stannade jag på land tills Simpis tittade in. Solen i poolen och jag hann för första gången i historien med att knäppa en före-simmet-bild. Titta. Så här rädd och sömndrucken ser jag ut klockan 6:50 en morgonsimsmorgon precis innan jag hoppar i. Det enda positiva är att det är absence av glasögonringar. Sömnpåsar istället. Well. 

Simningen var seg idag. Och inte skitkul heller för den delen. Jag skulle avverka 4x500m med paddlar och dolme i någon slags tröskelfart. Omöjligt. Jag kan inte ta i när jag har en sån där flytleksak mellan låren. Det blir bara diverse okoordinerat armsprattel och jag kommer ingenstans. Och återigen jagade jag en simpis som råkar vara dolmesimsproffs. Jag får verkligen kämpa för att hinna med det som är tänkt på den tid som det är tänkt. Jag var tvungen att fråga om hon verkligen verkligen mes-simmade så som hon påstod att hon skulle. Och det gjorde hon tydligen. Pust. Jag gjorde det inte. Så här ser vi ut när vi är klara med vad som kanske är vår effektivaste morgontimme hittills. A swimmer's got to do what a swimmer's got to do. Men ringarna efteråt kan skrämma små barn.


På kontoret åt jag en ytterst delikat andra frukost. Jag trodde att jag hade ägg liggandes i kylskåpet som jag brukar men de hade visst kamouflerat sig och antagit formen av skinka och avokado. Inte illa det heller. Och toppat med lite solrosfrön blev det tametusan perfekt. Mätt resten av dagen. Typ.

Efter en effektiv förmiddag satte jag hela min tilltro till Google Maps och rattade skutan mot Dalarna. Till Borlänge närmare bestämt. Där väntade seminarium på Teknikdalen hela eftermiddagen och jag gjorde mitt bästa för att vara skärpt. Trots att jag mest funderade över det som låg och väntade på mig på Ica. 


Jaaaaaa! Mina nya cykelkläder kom idag. Nu kan jag faktiskt nästan skriva under på att cykling är den snyggaste sporten jag pysslar med. Särskilt när jag har denna grad av ostyrig frisyr.

För självklart blev det en premiärtur i kvällssolen och jag bestämde mig för att cykla lugnt och långsamt och försöka tänka på allt jag inte kan. Först tänkte jag mest på allt som känns annorlunda med den nya sadelhöjden. Trött på nya ställen i benen och så den där satans nacken. Vet inte vad jag ska göra åt det. I femton kilometer var jag mest bekymrad men när det gav sig började jag öva på att släppa styret. Det går med höger hand. Om jag slutar trampa och om jag får tänka en stund först. När jag väl har lyckats släppa kan jag börja trampa igen. Och även flaxa och härja lite. Koordinatorn som ska sätta ihop rörelserna har någon form av skada. Efter två mil stod jag i Gammelstilla och njöt av solen och åt snickers. Och kände mig väldigt bra. Och den här bänken blir snyggare för varje gång jag fotar den.

Jag tänkte att jag skulle låtsas att jag hade cykelkompisar sista biten hem. Jag försökte peka på alla gropar jag såg och låtsas att postlådor och skyltar och stolpar och whatever var gående eller andra hinder. Utöver att jag måste tänka i en kvart innan jag lyckas få ihop en rörelse så gick det okej. Med höger hand och stillastående pedaler. Men alltid något. Det bästa var ändå känslan efter tre och en halv mil när det inte längre gjorde ont någonstans, pulsen knappt hade nått arbetsnivå och jag faktiskt ville fortsätta turen i någon annan riktning. När jag ändå bestämde mig för att packa undan cykeln och istället gå och dricka kaffe med Kalle och hans mamma. Ohetsigt. Bra Sara. 

Mors dag

Så, efter cykelns dag var det dags att fira mammas dag. Lite senare åtminstone. Jag kvicknade till efter tio och en halv timmes medvetslöshet och var utvilad för första gången sen jag vet inte när. Tyvärr var väckningsorsaken att det ringde i Kalles jourtelefon så jag fick inte den där sköna soffslösöndagsförmiddagen som jag hade hoppats på. Inte med sällskap åtminstone. Vid tio åkte han iväg så vi hann äta snabb frukost tillsammans men sen fick jag slöa runt för mig själv. 
 
Tog tag i tvättberget och disk dito och pysslade runt en stund tills jag såg att solen sken. Då stack jag ut på en kort underhållslöpning. Nio kilometer. Först kändes benen bakis och huvudet atomsprängt och jag hade ätit äggfrukost vilket jag vet är helt hopplöst för mig att springa på. Dåliga odds. Jag var på väg att vända hemåt efter knappt en kilometer. Jag gick en liten bit och bestämde mig sedan för att göra det till en sån där jag-gör-precis-som-det-känns-löpning. Om jag ville promenera så skulle jag få det. Om jag ville öka farten för att det kom en peppig låt i örat så skulle jag det. Och det kändes snart mycket bättre. Faktiskt riktigt bra. Fartökningar blandades med njutstopp i syrenbuskar. För om jag ville fota blomselfies så gjorde jag det också.
 
Och så spanade jag på huset på vischan. För när skrotbilarna är borta och huset omkullputtat och ersatt ska jag bo där borta om mekanikern får som han vill. Så här års kommer jag nog inte ha något emot det.
Efter blomstoppen hade jag en riktigt bra period med några snabbsnabba kilometer och riktigt lätt känsla. Dock kände jag mig tvungen att stanna igen för att kanske livrädda någon som hade satt sig lite ostrategiskt mitt i vägen. För om jag ville rädda små fågelungar från påkörningsrisk så gjorde jag det också.
 
Sen kom jag hem och hävde en impuls om att efteranmäla mig till blodomloppet i Borlänge imorgon. Kände att fem kilometers fartfest skulle sitta på sin plats. Men nej. Låter bli med det för vid närmare eftertanke finns det mer vettiga saker att göra. Typ slappna av. Istället åkte jag till mamma och fick kaffe och himmelsk banankaka.
När mekanikern senare kom hem tog vi mina päron med oss till Strandbaden för mors dags-middag. Tyvärr ingen fin solnedgång idag men himla fin mat. Helt enkelt en himla fin dag.
 
 
 

cykelns dag

Igår var det tydligen cykelns dag. Helt klart värt att uppmärksamma tyckte cykelgänget så tidigare än tidig jobbtid stod jag och min bianchi på Lidls parkering utan glasögon och dumförklarade oss själva. Varfööör? Inte bästa dagen att glömma brillor. Hade somnat till regn och vaknat till regn men ändå bestämt mig för att cykla med gänget. För att det är lättare att passa en tid och ta sig iväg tillsammans än att gå runt och fundera och ha ångest över att behöva göra det själv. Det hann sluta regna före avfärd men jag var rädd att det skulle stänka både grus och urvattnad daggmask om medcyklisterna. För jag försöker ju ligga nära nära nära. Det är faktiskt få saker jag försöker med mer än just det. Jag fick mest vatten i ögonen som tur var.

Jag hade ingen jätterolig cykeldag. Det kändes hetsigt och stressigt och jag hade svårt att hänga med. Stånkade i Långshyttebackarna på maxpuls och tänkte att döden var nära. Åtminstone döden av detta pass. Varken huvudet eller benen ville cykla och jag hatar att vara den där ständiga luckskaparen så jag funderade på att släppa och ta mig hem själv. Efter tre mil fick jag tips om att jag borde höja sadeln eftersom jag tydligen satt alldeles för lågt. Gjorde det motvilligt eftersom jag var rädd att en ny sittposition skulle påverka svanken nu när den har börjat sköra sig så bra. Mest påverkade det dock hjärnan. Jag inbillade mig att allt blev ännu sämre, att det när som helst skulle göra ont både här och där och att jag fick sämre kraft i benen och ännu svårare att hänga med. Spände mig och fick ontontont i nacken. Det kändes som att jag cyklade för allra första gången någonsin. På något vis hängde jag ändå med och vi landade lite senare på Torsångs café där cykeldagen firades med pompa och ståt.


Till exempel med ett bianchi-tält och buss och försäljning av massor med fina nya cyklar. Jag var tvungen att gömma min lilla skönhet bakom den där bensinpumpen för att inte riskera att få den såld. Fast nja, min spelar nog inte riktigt i samma division som dessa.

Jisses vilket fint ställe och vad fantastiskt mycket fika de hade. Dock var inte humöret på topp för det heller. Jag fattar inte vad som händer när det plötsligt blir tvärstopp när jag ska försöka äta. Trots att jag hade hallucinerat fika i någon mil så gick det inte alls när det väl var dags. Kämpade och kämpade och kämpade med min stackars macka men den bara växte i munnen och jag fick ge upp halvvägs för att inte sinka gruppen totalt. Pust. Dock hann jag med lite hallonpaj innan. Lite. Obs att jag bara har köpt in mig på ett litet hörn och att pajen egentligen tillhör fotografen. Ja, det är helt sant. Inte ens kaffet är mitt faktiskt. Trots att det är upphällt i en fin bianchi-mugg.

Hemvägen var bitvis bra men bitvis jättejobbig. Jobbig för att jag hade alldeles för mycket kläder men också för att jag kände mig så himla dålig. Egentligen helt obefogat för det gick ju faktiskt ganska bra. Ja, nacken dog men det ordnade sig varje gång jag fick stanna och ruska loss lite. Vi snittade 29 trots alla miljarder backar och det är i min värld snabbt. Jag är så glad att jag har dessa fina cykelflickor som höjer mitt självförtroende när jag tror att jag är sämst. Tack gullisar.

Efter nästan sex timmars utflykt varav drygt fyra aktivt cyklande hann jag landa hemma i lite drygt en timme innan det var dags för nästa äventyr. Pernilla hade träningsparty. En timme cirkelträning var exakt vad kroppen ville ha efter 123 kilometer på cykel. Kanske inte. Mest utsöndrade jag en massa stånk och pust och frust men efteråt fick jag godis och vin och trevligt mingel. Värt varje svettdroppe. Kvällen avslutades sen med middag och lite mer vin på Bergsmannen. Dock kände jag mig helt krossad så jag åkte hemåt redan vid 22 när jag fick nys om att det skulle avgå en bil mot bondeland. Direkt i säng och före elva sov jag som en stock. Vilken partybrud.
Visa fler inlägg