Hofors Swimrun

Så var den här, dagen som spökat i mina tankar sen i höstas när jag fick nys om det här loppet. För att simning är kul och löpning är kul. Kombinationen måste ju vara superkul. Eller? Efter lite löst letande hittade jag mitt dreamteam i form av barndomssimkompisen tillika ex-klassisen Sara.
 
Faktum är att det rönts framgångar i Team Sara förut. Ett antal gånger har vi stått på prispallar tillsammans i olika lagkappskonstellationer (de gånger jag fått äran att vara med i "bra" lag). Som här till exempel. Tioåringar som precis segrat på 4*25m frisim i Hedemora år 2000. Sen dess har det simmats otaliga längder i bassänger här och där. Och två utlandsläger har vi betat av tillsammans. Vi kan.
 
Före loppet 
Vi fick inte den bästa sista förberedelseveckan. Sara skrev till mig redan i måndags att hon känt sig krasslig efter simningen i Vansbro. Hon kurerade sig och jag skulle inte oroa mig. Det skulle lösa sig till helgen. Onsdagen kom utan förbättring och hon började flagga för att starten var i fara. Men hon skulle leta ersättare och det skulle lösa sig. Torsdag kväll, ytterst tveksam på start och ersättaren hade ångrat sig. Jag började bli lite svettig. Och jag började känna efter själv också. Är jag inte lite ovanligt seg i kroppen? Har jag ont i halsen? Lite förhöjd temperatur? Är det verkligen som det ska?. Jag testade en joggsväng som kändes okej. Inbillningssjuk bestämde jag. Fredag. Sara hade bestämt sig för att inte starta och jag panikade runt i jakten på alternativ. Ville verkligen verkligen starta. Igår kände hon sig ändå okej och bestämde sig för att ge det en chans. Det skulle i alla fall bli en start.
 
Så. En nervös morgon med många tankar fram och tillbaka. Jag petade i mig lite gröt och packade ihop utrustning och mig själv och åkte till Hofors strax före nio. Hämtade ut vår startpåse med nummerlappsvästar och satt sedan mest och djupandades. Hur skulle det gå. Det började ramla in lite kompisar tillslut och jag lyckades kanske slappna av en del. Det fick väl ändå bli som det blir.
 
Även mitt supporterteam kom på plats och de skötte sig föredömligt hela dagen. Mamman med saxen i högsta hugg för att sista-minuten-frisera min dräkt. Och så ett rejält lager vaselin på halsen. Här planerar vi inte för skavsår. 
 
Jag stod i världens segaste toakö ett bra tag och till sist var det bara att trassla på sig all mundering. Paddlarna på plats. En hemsk röd latexmössa på huvudet. Först tänkte jag ha en silikonmössa under, men ångrade mig. Dubbla bh:ar för förvaringsutrymme. Tre geler och lika många nötcreme innan för dräkten. Och så ett rör med GT-tabletter inknölat i våtdräktsbenet, gnussandes mot mitt lår, som en liten snuttefilt. Tillslut bestämde jag mig även för kompressionsstrumpor. Vansinnigt bra val. Taggade för start, min långa fina vän och jag.
 
Loppet.
Starten gick och alla rusade som väntat. Vi hamnade långt bak och jag försökte få kroppen att förstå att vi var i rörelse. Någon uppvärmning hade det ju inte varit tal om. 
 
En kilometer jogg genom Hagaparken och sedan dags för första simmet. Från kallbadhuset och rakt igenom ankdammen. Det var trångt, grumligt av dy, massa snuskigt gräs och jag kunde inte tänka på annat än blodiglar och andbajs. Därtill var dräkten supertung och flytförmågan noll och jag kom ingenstans. Höll på att få panik under de trånga broarna. Sara simmade fortfort och jag kämpade på för att hänga med. Hängde inte med.
 
Jag tror vi var bland de sista ur vattnet. Lufsade vidare mot hammardammen. En kort simning tvärs över. Samma känsla igen. Tungt och långsamt. Varför går det inte? Skitdräkt. Märkte ändå att vi simmade ifrån folk runt omkring.
En åskådare gastade att vi var första damlag när vi tog oss runt dammen men jag hade svårt att tro honom. Det kändes ändå lite bra. Sen en sammnbrottslöpning på stig. Min puls skenade och jag klarade inte att springa. Allt gick tungt tungt tungt och lagen vi simmat ifrån fullkomligt vällde förbi. Ett efter ett.
 
Till slut nådde vi ändå första vätskekontrollen och det var dags för simning igen. Sara tyckte att jag skulle ta dolmen för att få lite flythjälp. Hon flöt ändå som en kort i sin proffsdräkt. Jag hade aldrig tränat swimrun med dolme och hade heller inte haft en tanke på att behöva en. I min orca-dräkt är tunga ben mitt absolut sista problem. Det gick hur som helst mycket bättre men efter den simningen kände Sara av sin sjukvecka och började tveka på fortsättningen. Jag peppade allt jag kunde. Att vi skulle sakta ner. Bara kämpa lite till. Vi tog oss mest gående upp på berget vid tolven. Deppigt och dystert. Såg framför mig att det var slut här.
 
Nästa simning var vår bästa och vändningen för hela tävlingen. Vi susade ifrån två av de damlag som precis passerat oss och lättade kom vi ur vattnet med ny energi. Försökte ta vara på känslan. Vi tryckte i oss geler och sockertabletter och hittade även en bra känsla i nästa löpning, som dessutom var ganska lång. Vi visste att vi närmade oss den längsta simningen. Tvärs över hyen. Vi fick innan vi gick i vattnet veta att vi var tredje damlag. Kul ju. Nu när jag flöt någorlunda kunde vi ju trycka lite. Och avancera. Vi simmade snabbt om ett herrlag som tydligen tänkt att de "lätt skulle ta oss på löpningen sen". Tji fick de. 
 
Vi trasslade oss i land på hygget på andra sidan och forcerade genom skogen likt två missiler. Lite löpning på väg och sen kanalsimning. Inte min bästa. Glömde vrida in dolmen och flöt runt på rygg. Sen körde jag fast i ett snår av näckrosblad. Tvärstopp. Och hela tiden kunde jag bara tänka på en sak. Ångestspången på nästa löpsträcka. Spiken var borta och vi kom över och vi tog oss till kanotstadion. 
 
Efter den andra simningen över tolven hade vi rygg på tjejerna som låg tvåa. Vi låg där och avvaktade ett tag. De två kilometrarna till tolvsjöände, en kort och stenig simning där, samt stora delar av den långa sexkilometerslöpningen som väntade sen.
 
Någonstans i leran efter kolgårn var vi förbi dem och vi fick lite lucka till simningen över Lissjön. Inte tillräckligt stor för att jag skulle känna mig säker. Den simningen var dessutom riktigt tung. Armarna var slut i den trögflytande surfdräkten och det kändes att det gått tre och en halv timme sedan startskottet brann av. Men vi kom i land där också.
 Näst sista löpningen gick genom skolskogen bakom värna och den gick förvånansvärt bra. Den sista simningen genom kanalen var jag helt övertygad om att var motströms och jag tyckte att det kändes som en okej ursäkt till tung simning. Fick veta sen att det var den inte. Det var bara blyarmar som spökade. Helt sjukt. Spurten genom bruket och ner i Hagaparken igen var euforisk. Vi hade klara det. Och vi blev tvåa i damklassen.
 
Ett handskak med tävlingsledningen. Well Done! 
 
Efter loppet
Snabbt ombyte för att sedan heja i mål Maarit och Fredrik som verkligen imponerade med att överleva ett lopp i långa dräkter.
 
Lite mingel och sedan prisutdelning. Ja, vi kom ju tvåa ju.
 
Och så måste jag säga hur imponerad jag är över Saras brorsa. Killen fick cancer för mindre än två år sen. Ja, nån superaggressiv variant. Jag vet precis vad jag gjorde och hur ledsen jag blev när jag fick höra. Ingen trodde att han skulle klara sig. Sen fick han en ny lever och överraskade alla. Han överlevde. Och jag blev lika himla glad när jag förstod att han skulle vara med på Hofors Swimrun. Han och hans kompis blev fyra idag. Det, mina vänner, det är det coolaste jag hört på länge. Det är heeelt galet ju. Du är dagens idol Oskar!
 
  
 
  
  

In i dimman

Japp, det är cruising i Hofors idag. Eller, bilutställning måste det väl heta eftersom de inte har tillstånd. Skitsamma. Massa bilar och massa folk ute. Vi åkte dit en kortis för att kolla på burn-tävlingen. Kalles kompis tillika nya grannen mittemot skulle vara med. Lite svårt att fatta grejen har jag ju. Som med det mesta som är motorrelaterat. Lämna som mycket av däcken som möjligt kvar på marken och åstadkom så mycket gummirök som möjligt. Typ. Jag konstaterade mest att det var ett nytt och alternativt sätt att kliva in i dimman på.


För så mycket annan dimma blir det inte idag. En mindre seriös jag hade kanske hängt i Hagaparken bland bilarna. Nu är det dag-före-tävlingsdag och jag har istället tryckt så mycket jag någonsin mäktat med av en pizza hemma i soffan och försöker konservera energi. 

Och jag har provat ut min utrustning igen och konstaterat att det nog blir ett annorlunda första användningsområde för mitt race-belt. Det får troligen agera paddelhållare när vi springer.
 
Och mängden energi som kan gömmas i en våtdräkt är just nu tre gel och tre nötcreme samt ett rör med gt-tabletter. Det vore tusan om huvudet skulle ramla av. För det är faktiskt vad som oroar mig mest. Det där ögonblicket när energin tryter och det är alldeles för mycket tävling kvar. Jag gör ju aldrig långa saker. Dags att börja vänja sig vid det.
 
26 kilometer löpning och 3 kilometer simning. Det kommer bli kul. Det kommer det. 
Visa fler inlägg