Skärgårdsutmaningen 2017

I ärlighetens namn är det sällan jag försätter mig i situationer som är självutvecklande på riktigt. Situationer där jag lär mig något nytt om mig själv för att jag faktiskt inte har något annat val. De senaste åren har jag tagit mig an och genomfört många nya utmaningar. Alltid tänkt att jag KAN avbryta om det blir förjävligt men alltid genomfört. Nästan alltid på resultat bättre än väntat. När jag grät i misär inför Vasaloppet och ville sälja min startplats frågade min kloka vän varför jag aldrig gör något som är svårt på riktigt. Varför jag ville ge upp så fort utgången var lite oviss. Jag krigade fram till och igenomi det loppet och efter det har jag krigat mig igenom fler långa och tuffa utmaningar. Dock alltid med vetskapen att det närsomhelst går att kliva av om det skiter sig.

I lördags satt jag i våtdräkt och fulgrät på en sten i Söderhamns Skärgård. Ena benet nedkört i en djup skreva efter att ha trillat för tredje gången på de hala klipporna. Jag hade inte gjort illa mig, men hela kroppen skakade av adrenalin och ansträngning. Det förra fallet hade varit rikgit läskigt och jag var livrädd och trött. Höga och hala stenar med stort avstånd och mina blanka Nikedojor var helt fel för ändamålet. På ena sidan dånade havet. Bakom mig fanns nästan 2km hal sten som tagit mig 1,5 timme att passera. Framför mig en hög klippa som jag måste klättra upp på. Det enda jag ville göra var att ringa till min mamma. Det enda jag hade var min lagkamrat och en visselpipa. Inga funktionärer i sikte. Inga andra tävlande lag. Ingen som kunde rädda oss ur situationen. Det enda alternativet vi hade var att klättra vidare. Jag klarade det. Jag kom hem, för jag skriver det här. Och jag känner mig lite nyskapad efteråt.

Så hur hamnade jag ens där? Det som hände var ungefär det här. En vecka tidigare när jag kände mig som en förslappad bulldeg efter semesterveckor med ltie för mycket vin och grillkorv och glasslunch. Jag satt på Gotlandsbåten och inväntade hemfärd när telefonen sa pling och nedanstående fråga från Ulrica mötte mig i displayen.

 

Det vi ska komma ihåg om denna "långsamsimmare" är att hon behövde 5 minuter mer än mig på sig för att avverka 6,5 km i Voxnan. Med givna hastigheter ger det oss en skillnad på ca 3 meter per minut. Eller typ 4-5s/100m. Ingeting i sammanhanget. Däremot är hon en liten bergsget som tydligen sprungit i skogen och hoppat på stenar i hela sitt liv. Jag springer aldrig i skogen. Jag äger inte ens ett par springa-i-skogen-skor och jag är extremt långsam i all annan terräng än öppna vägar (där jag i jämförelse med henne också är extremt långsam ty kvinnan sprang på silvertid på Lidingö bland annat). Jag försökte förklara allt detta men hon insisterade. Hon ville att vi skulle köra swimrun ihop.

Okej då. Jag gör det. Men jag tävlar inte och jag tänker inte hetsa i skogen. Punkt. Men jag tyckte att vi skulle ta långa banan. Jag tyckte inte att 18km löpning lät så himla allvarligt (ty hade missat den där detaljen med 2km stenhoppning) och skulle jag ändå åka 12 mil så kunde vi väl hålla på ett tag. Det bästa med att få bara en vecka på sig med förberedelser var att jag inte behövde göra några förberedelser alls. Jag kan inte påverka min bristande träning. Jag skulle inte hinna lära mig att springa i skogen på en vecka så jag totalstrutsade gällande allt fram till torsdag. Jag skulle få låna en kort våtdräkt av lagkompisen om vädret skulle vara kortvåtdräktsvänligt och jag tänkte att all annan utrustning har jag väl. Eller? Dolmen måste ju kunna sitta fast så Kalle hjälpte mig att borra hål och trassla fast en gammal cykelslang i den så att jag skulle kunna springa med den runt benet. Hej nödlösning. Och så åkte jag och köpte en draglina eftersom vi konstaterade att det förmodligen underlättar att sitta ihop med kompisen.

 
Faktum är att jag inte ens vädernojade särskilt mycket. Jag såg att det var monsunmisär i Söderhamn och det gick väl inte att göra så mycket åt. Jag kollade Yr löpande under fredagen men de tänkte inte ändra sig. Insåg att jag fick måla upp min egen sol i sinnet va. Precis där får det mentalt sluta regna. OK?
 
På lördag morgon ringde klockan tiiidigt och jag rullade iväg mot Hälsingland vid 6:30-tiden. Himlen var lite blå när jag lämnade hemmet men jag hann inte långt innan den öppnade sig och det fullkomligt vräkte ned i alla 12 milen. Suck. Jag hittade med Googles hjälp till Stenö Camping och jag hittade Ulrica. Vi hämtade ut våra mössor och vi minglade runt lite. Träffade några från triathlonklubben och några andra kända ansikten från simsammanhang. Och så grymma Lise-Lott och Mathilda som blev trea bland damerna och uppenbarligen farit fram som missiler bland skog och sten. Heja er!

Efter ombyte och pre-race-genomgång var det dags att trassla på sig badmössa och klart för start. Så taggade.

 
Banan bestod av typ 20 delsträckor fördelade på 18km löpning och 5,5 km simning. Det låter som att det ska passa en simmare perfekt ju. Det hade den säkert gjort också, om vi fått springa alla 18 kilometrarna. Hur det än är så är det på land en måste kunna förflytta sig lite snabbt för att vara med i matchen och jag är så himla harig i skogen. End of ursäkter. Det är okej att vara med och prova saker som en inte är så bra på. Så här ser banan ut.  
 
Loppet började med en prolog på ca 2km löpning. På vägar och breda stigar ska en ju kunna springa snabbt och obehindrat även om en är dålig på att springa i skogen. Men. Vi hade bestämt oss för att köra i långa dräkter när det var så miserabelt väder. Det kändes som en för stor risk att bli nedkyld när det var 14 grader i luften och lika många i havet och dessutom konstant störtregn. Min våtdräkt är trång. Det är stelt att springa med benen instängda i neoprengummi och det är jobbigt att inte kunna andas pga helt ihoptryckt bröstkorg. Jag var alltså helt värdelös på att springa över huvud taget så det var jobbiga jobbiga två kilomter innan det var dags att bege sig ut i vattnet för den första simningen.  
Bild från Skärgårdsutmaningens facebooksida
 
Det kändes ändå som att vi plockade många placeringar på den första simningen som var ganska lång. Jag är fantastiskt nöjd med känslan i min simning genom hela tävlingen. Jag kände mig stark i vattnet. Jag trodde det skulle vara svårt att sikta när allt var så jämngrått men jag siktade bra och jag simmade bra. Jag var aldrig rädd, varken för att se ett lik eller för hajar eller för att få någon annan typ av panik. Jag var helt beredd på att jag skulle se stenar och snusk och det bekom mig inte. Framför allt så frös jag aldrig. Vi tuffade på och vi simmade ifrån folk mest hela tiden. Det är i vatten en ska förflytta sig i den här munderingen. Gummiklädda människor i skogen är.... vanvettigt? I skogen såg det mest ut som på bilden nedan. Jag stirrade ner i marken för att se var jag satte fötterna och jag for som en vante i ett koppel bakom en dragvillig liten terrier med full koll på stenar och snitslar. Och lagen vi simmat om tassade i kapp och ångade förbi.
Bild från Skärgårdsutmaningens facebooksida
 
De flesta löpsträckorna i skogen var ca 0,5-1km långa. Där hann det inte bli så stora avstånd till lagen framför. De som sprang förbi oss lyckades vi utan större problem simma ikapp så vi hade sällskap kontinuterligt under de tre första timmarna. "De där får ju se att vi i alla fall kan simma" sa kompisen vid ett tillfälle när samma herrlag sprang om oss för femtioelfte gången i skogen. Nå ja.
 
Alla funktionärer och människor i organísationen var helt fantastiska. Så mycket hejarrop och pepp längs banan. Kanoter och båtar tryggade upp simningarna i havet. Föredömliga energistationer med bullar och bananer. Inslag av sång och spex. På ett ställe hade de placerat ut en hel vikingaby i stenröset. Jag sa till Ulrica att det var tur att jag var tvungen att titta ner i marken för att se vart jag satte fötterna för det var lite för pinsamt att titta på detta tjugotalet människor som just då hejade på bara oss. Men de var så fina!
Bild från Skärgårdsutmaningens facebboksida
 
Strax efter denna vikingaupplevelse kom dagens roligaste simning. Faktiskt. Den stökigaste och kallaste av dem alla. Vågorna slog mot klipporna när vi närmade oss platsen där vi skulle kliva i havet. Österut fanns bara Finland. Jag hade nojat över denna sträcka hela dagen. 700m öppet hav och halvmetersvågor från sidan. Jag har aldrig simmat i så stökigt vatten. Ännu ett tecken på orutin förstås, för de flesta hade varit med om värre och tyckte att det var rätt bagatellartat. Men jag är inte de flesta och jag kände mig som en maskin. Vi var helt fab och vi distanserade tre lag med marginal på den där simningen. Så skön och positiv känsla. Och det var faktiskt kul med vågor.
 
Vi klev upp på Enskär och vi fick mer bullar och nyponsoppa och kaffe och bananer. Sjukt nöjda med simningen. Sjukt nöjda med allt. Vi småpratade lite med funktionärerna i vätskestationen och fikade tills vi frös. Nåt av lagen vi simmat förbi fikade inte alls och försvann iväg. Vi rekommenderades att koppla loss linan för nu skulle vi springa länge. Och vi skulle klättra på lite sten. Jag hade inte fattat, och tur var väl det. Där och då med tre timmar på klockan hade jag haft kul varenda minut. Lite svårt och lite jobbigt men kul. Vi hade frågat oss om det skulle bli en sån tävling där en njuter sig igenom exakt varenda moment. Jag hade inte fattat.
 
Efter 2km stigjogg på Enskär kom stenhelvetet. Följande 2km skulle komma att ta oss över 1,5 timme. Hastighetsangivelsen på klockan visade fyra streck eftersom hastigheten var obefintlig. I början gick det ändå att ta sig framåt även om det gick sjukt långsamt. Jag gick och jag fokuserade på var jag placerade mina blöta och omönstrade skosulor på de hala stenarna. Lagen vi simmat om for förbi som små bergsgetter på klipporna. Jag kämpade för att ta mig förbi en snigel som slemmade fram på en sten. Stenarna blev större och större. Avstånden mellan dem blev större och större. Det lutade, det var oregelbundna former och det var såphalt. Klättrande och hasande och mer och mer rädd. Tänkte på  vad som skulle hända om jag skulle ramla. Det spelade liksom inte någon roll hur lugnt jag tog det. Jag skulle ramla lika hårt ändå. Och jag ramlade. Tre gånger. Första gången satte jag mig bara lite osnyggt på rumpan. Höften sa aj men det var inte mer än så. Andra gången försvann en fot under mig och jag for handlöst åt sidan. Jag hade ingen aning om vart mitt huvud skulle ta vägen och jag hann tänka många saker på vägen ner. Inget hände. Inget gjorde ens lite ont i det fallet men jag blev rädd. Rädd för att vi var så jäkla ensamma där ute. Överallt på alla simningar hade det varit helt oklanderlig säkerhet. Massor med båtar, kanoter och dykare från sjöräddningssällskapet övervakade varenda simtag som togs. Här, där en verkligen skulle kunna dö på riktigt fanns det inte en enda människa. Skulle något hända skulle vi inte kunna få hjälp förrän funktionärerna förhoppningsvis började leta. Alla medtävlande hade ju passerat för längesen. Vi hade varandra och en visselpipa i helt ogenomtränglig terräng. Vad skulle vi kunna göra? I tredje fallet försvann hela mitt ena ben ner mellan två stenar. Jag satt där och ville mest bara inte dö.  
 
Jag hade inte skadat mig och jag fattade att vi måste lösa det. Ulrica var magisk. Jag var miserabel. Rädd och trött och skakig. På något vis tog vi oss ändå upp på den där sista höga klippan och äntligen bar det av in i skogen igen. Men energin var slut. Hur mycket bullar och bananer jag än försökte mata hjärnan med så kände jag mig helt urlakad. Det hade varit så kul fram dit men jag hade blivit för rädd så det betydde ingenting längre. Det var inte så att jag var överjävligt trött. Jag var bara likgiltig. Vi hade fyra sträckor kvar men nu orkade jag inte bry mig mer. Orkade inte mana på mina ben till mer neoprenbegränsad löpning. "Kan vi inte jogga lite" huttrade frysande kompis när vi gick längs stranden på den näst sista ön. Försökte. Orkade heller inte njuta av min simning, men försökte hålla ihop det. Mest för Ulrica som var så jäkla stark men även för den stackars tjejen i kanoten som punktbevakade varje simtag vi tog på den där näst sista simsträckan. Hon hade kanske suttit där i flera timmar och guppat runt på havet i ösregn. Stackarn. Hon tog massor med bilder på vår simning men jag har inte sett dem någonstans än. Hon frågade till slut om vi mådde tillräckligt bra så att hon kunde vända och jag skrattade lite inombords åt att det var här de var rädda för att vi skulle dö.
 
Vi dog inte. Vi tog oss i mål. Efter 6 timmar och 15 minuter var vi i mål. På det bitvis sjukaste äventyret hittills.
 
Efteråt fick vi äntligen duscha. Varmt och länge. Det såg deppigt ut när vi stod i regnet utanför det låsta utrymmet men på tredje försöket fick vi äntligen napp på en liten tant som gick förbi med sin hund och som kunde tänka fram koden till duschrummet. Underbara människa. Känslan av att äntligen svepas in i varmvatten och att 6 timmars spår av saltvatten och grus och dy och sjögräs äntligen spolades bort. Hurra för den känslan. Fyra timmar efter målgång hade jag fortfarande russinfingrar. Och svampigheten på fötterna som varit instängda i blöta skor under en halv livstid behöver vi inte ens nämna.
 
Vi åt en korv och snicksnackade med några arrangörer och medtävlande efter loppet. Jag nämnde mina synpunkter om bättre säkerhet på stenarna och jag hoppas att de tar till sig det. För det var ett så himla fint arrangemang i övrigt. Om de inte vill bevaka det området skulle jag önska ett annat alternativ för motionärer och nybörjare som ändå vill ha all lång och tuff simning. Vi som inte vill tävla. Vi som vill prova fast vi inte har rätt utrustning men som inte avskräcks av att saker tar lång tid. Både jag och Ulrica tyckte att det skulle ha känts fjuttigt att köra den korta banan. Då hade allt varit över på drygt två timmar. Och vi hade inte fått vara med om de långa simningarna i havet. Vi gillar ju ändå att hålla på länge med saker. Tänk om vi hade fått välja den långa banan men slippa stenhoppningen. Det kanske skulle kunna få mig att vilja återvända till Söderhamns skärgård för ett nytt lopp. Kanske. Eller så kan jag såklart försöka lära mig att springa i skogen och hoppa på stenar så att det blir mindre läskigt.
 
Så vad tar vi med oss ifrån detta? Jag vet att jag inte är någon swimrunner, men jag hade ändå himla kul i skog och hav. Jag har inte den flashigaste och smidigaste utrustningen, men det är ändå kul att få vara med. Det är okej att göra saker som en inte är bra och jag övar på att låta bli att ursäkta. Jag kan skylla på att våtdräkten var lång och trång och att skorna var hala, men vad skulle det förändra. Det stör mig inte att vi kom ganska sist. Jag tävlade inte. Men jag klarade av loppet och jag fick en fin finisher-tröja. Och jag fick ett över lag riktigt kul äventyr i bagaget. Tack Söderhamn. Så här sliten såg jag ut i väntan på att Kalle skulle komma hem och mata mig med pizza.
 
 
Och till dig som kom fram och sa att du läser min blogg och gillar den. Dig jag aldrig lät mig presenteras för för att jag blev så chockad. Och kanske för att jag var en liten aning nervös och tankspridd inför loppet. Men TACK! Vad kul att du är här och jag hoppas att DU hade en trevlig stund i skärgården. Puss!
 

Hofors Swimrun

Så var den här, dagen som spökat i mina tankar sen i höstas när jag fick nys om det här loppet. För att simning är kul och löpning är kul. Kombinationen måste ju vara superkul. Eller? Efter lite löst letande hittade jag mitt dreamteam i form av barndomssimkompisen tillika ex-klassisen Sara.
 
Faktum är att det rönts framgångar i Team Sara förut. Ett antal gånger har vi stått på prispallar tillsammans i olika lagkappskonstellationer (de gånger jag fått äran att vara med i "bra" lag). Som här till exempel. Tioåringar som precis segrat på 4*25m frisim i Hedemora år 2000. Sen dess har det simmats otaliga längder i bassänger här och där. Och två utlandsläger har vi betat av tillsammans. Vi kan.
 
Före loppet 
Vi fick inte den bästa sista förberedelseveckan. Sara skrev till mig redan i måndags att hon känt sig krasslig efter simningen i Vansbro. Hon kurerade sig och jag skulle inte oroa mig. Det skulle lösa sig till helgen. Onsdagen kom utan förbättring och hon började flagga för att starten var i fara. Men hon skulle leta ersättare och det skulle lösa sig. Torsdag kväll, ytterst tveksam på start och ersättaren hade ångrat sig. Jag började bli lite svettig. Och jag började känna efter själv också. Är jag inte lite ovanligt seg i kroppen? Har jag ont i halsen? Lite förhöjd temperatur? Är det verkligen som det ska?. Jag testade en joggsväng som kändes okej. Inbillningssjuk bestämde jag. Fredag. Sara hade bestämt sig för att inte starta och jag panikade runt i jakten på alternativ. Ville verkligen verkligen starta. Igår kände hon sig ändå okej och bestämde sig för att ge det en chans. Det skulle i alla fall bli en start.
 
Så. En nervös morgon med många tankar fram och tillbaka. Jag petade i mig lite gröt och packade ihop utrustning och mig själv och åkte till Hofors strax före nio. Hämtade ut vår startpåse med nummerlappsvästar och satt sedan mest och djupandades. Hur skulle det gå. Det började ramla in lite kompisar tillslut och jag lyckades kanske slappna av en del. Det fick väl ändå bli som det blir.
 
Även mitt supporterteam kom på plats och de skötte sig föredömligt hela dagen. Mamman med saxen i högsta hugg för att sista-minuten-frisera min dräkt. Och så ett rejält lager vaselin på halsen. Här planerar vi inte för skavsår. 
 
Jag stod i världens segaste toakö ett bra tag och till sist var det bara att trassla på sig all mundering. Paddlarna på plats. En hemsk röd latexmössa på huvudet. Först tänkte jag ha en silikonmössa under, men ångrade mig. Dubbla bh:ar för förvaringsutrymme. Tre geler och lika många nötcreme innan för dräkten. Och så ett rör med GT-tabletter inknölat i våtdräktsbenet, gnussandes mot mitt lår, som en liten snuttefilt. Tillslut bestämde jag mig även för kompressionsstrumpor. Vansinnigt bra val. Taggade för start, min långa fina vän och jag.
 
Loppet.
Starten gick och alla rusade som väntat. Vi hamnade långt bak och jag försökte få kroppen att förstå att vi var i rörelse. Någon uppvärmning hade det ju inte varit tal om. 
 
En kilometer jogg genom Hagaparken och sedan dags för första simmet. Från kallbadhuset och rakt igenom ankdammen. Det var trångt, grumligt av dy, massa snuskigt gräs och jag kunde inte tänka på annat än blodiglar och andbajs. Därtill var dräkten supertung och flytförmågan noll och jag kom ingenstans. Höll på att få panik under de trånga broarna. Sara simmade fortfort och jag kämpade på för att hänga med. Hängde inte med.
 
Jag tror vi var bland de sista ur vattnet. Lufsade vidare mot hammardammen. En kort simning tvärs över. Samma känsla igen. Tungt och långsamt. Varför går det inte? Skitdräkt. Märkte ändå att vi simmade ifrån folk runt omkring.
En åskådare gastade att vi var första damlag när vi tog oss runt dammen men jag hade svårt att tro honom. Det kändes ändå lite bra. Sen en sammnbrottslöpning på stig. Min puls skenade och jag klarade inte att springa. Allt gick tungt tungt tungt och lagen vi simmat ifrån fullkomligt vällde förbi. Ett efter ett.
 
Till slut nådde vi ändå första vätskekontrollen och det var dags för simning igen. Sara tyckte att jag skulle ta dolmen för att få lite flythjälp. Hon flöt ändå som en kort i sin proffsdräkt. Jag hade aldrig tränat swimrun med dolme och hade heller inte haft en tanke på att behöva en. I min orca-dräkt är tunga ben mitt absolut sista problem. Det gick hur som helst mycket bättre men efter den simningen kände Sara av sin sjukvecka och började tveka på fortsättningen. Jag peppade allt jag kunde. Att vi skulle sakta ner. Bara kämpa lite till. Vi tog oss mest gående upp på berget vid tolven. Deppigt och dystert. Såg framför mig att det var slut här.
 
Nästa simning var vår bästa och vändningen för hela tävlingen. Vi susade ifrån två av de damlag som precis passerat oss och lättade kom vi ur vattnet med ny energi. Försökte ta vara på känslan. Vi tryckte i oss geler och sockertabletter och hittade även en bra känsla i nästa löpning, som dessutom var ganska lång. Vi visste att vi närmade oss den längsta simningen. Tvärs över hyen. Vi fick innan vi gick i vattnet veta att vi var tredje damlag. Kul ju. Nu när jag flöt någorlunda kunde vi ju trycka lite. Och avancera. Vi simmade snabbt om ett herrlag som tydligen tänkt att de "lätt skulle ta oss på löpningen sen". Tji fick de. 
 
Vi trasslade oss i land på hygget på andra sidan och forcerade genom skogen likt två missiler. Lite löpning på väg och sen kanalsimning. Inte min bästa. Glömde vrida in dolmen och flöt runt på rygg. Sen körde jag fast i ett snår av näckrosblad. Tvärstopp. Och hela tiden kunde jag bara tänka på en sak. Ångestspången på nästa löpsträcka. Spiken var borta och vi kom över och vi tog oss till kanotstadion. 
 
Efter den andra simningen över tolven hade vi rygg på tjejerna som låg tvåa. Vi låg där och avvaktade ett tag. De två kilometrarna till tolvsjöände, en kort och stenig simning där, samt stora delar av den långa sexkilometerslöpningen som väntade sen.
 
Någonstans i leran efter kolgårn var vi förbi dem och vi fick lite lucka till simningen över Lissjön. Inte tillräckligt stor för att jag skulle känna mig säker. Den simningen var dessutom riktigt tung. Armarna var slut i den trögflytande surfdräkten och det kändes att det gått tre och en halv timme sedan startskottet brann av. Men vi kom i land där också.
 Näst sista löpningen gick genom skolskogen bakom värna och den gick förvånansvärt bra. Den sista simningen genom kanalen var jag helt övertygad om att var motströms och jag tyckte att det kändes som en okej ursäkt till tung simning. Fick veta sen att det var den inte. Det var bara blyarmar som spökade. Helt sjukt. Spurten genom bruket och ner i Hagaparken igen var euforisk. Vi hade klara det. Och vi blev tvåa i damklassen.
 
Ett handskak med tävlingsledningen. Well Done! 
 
Efter loppet
Snabbt ombyte för att sedan heja i mål Maarit och Fredrik som verkligen imponerade med att överleva ett lopp i långa dräkter.
 
Lite mingel och sedan prisutdelning. Ja, vi kom ju tvåa ju.
 
Och så måste jag säga hur imponerad jag är över Saras brorsa. Killen fick cancer för mindre än två år sen. Ja, nån superaggressiv variant. Jag vet precis vad jag gjorde och hur ledsen jag blev när jag fick höra. Ingen trodde att han skulle klara sig. Sen fick han en ny lever och överraskade alla. Han överlevde. Och jag blev lika himla glad när jag förstod att han skulle vara med på Hofors Swimrun. Han och hans kompis blev fyra idag. Det, mina vänner, det är det coolaste jag hört på länge. Det är heeelt galet ju. Du är dagens idol Oskar!
 
  
 
  
  
Visa fler inlägg