Skärgårdsutmaningen 2017

I ärlighetens namn är det sällan jag försätter mig i situationer som är självutvecklande på riktigt. Situationer där jag lär mig något nytt om mig själv för att jag faktiskt inte har något annat val. De senaste åren har jag tagit mig an och genomfört många nya utmaningar. Alltid tänkt att jag KAN avbryta om det blir förjävligt men alltid genomfört. Nästan alltid på resultat bättre än väntat. När jag grät i misär inför Vasaloppet och ville sälja min startplats frågade min kloka vän varför jag aldrig gör något som är svårt på riktigt. Varför jag ville ge upp så fort utgången var lite oviss. Jag krigade fram till och igenomi det loppet och efter det har jag krigat mig igenom fler långa och tuffa utmaningar. Dock alltid med vetskapen att det närsomhelst går att kliva av om det skiter sig.

I lördags satt jag i våtdräkt och fulgrät på en sten i Söderhamns Skärgård. Ena benet nedkört i en djup skreva efter att ha trillat för tredje gången på de hala klipporna. Jag hade inte gjort illa mig, men hela kroppen skakade av adrenalin och ansträngning. Det förra fallet hade varit rikgit läskigt och jag var livrädd och trött. Höga och hala stenar med stort avstånd och mina blanka Nikedojor var helt fel för ändamålet. På ena sidan dånade havet. Bakom mig fanns nästan 2km hal sten som tagit mig 1,5 timme att passera. Framför mig en hög klippa som jag måste klättra upp på. Det enda jag ville göra var att ringa till min mamma. Det enda jag hade var min lagkamrat och en visselpipa. Inga funktionärer i sikte. Inga andra tävlande lag. Ingen som kunde rädda oss ur situationen. Det enda alternativet vi hade var att klättra vidare. Jag klarade det. Jag kom hem, för jag skriver det här. Och jag känner mig lite nyskapad efteråt.

Så hur hamnade jag ens där? Det som hände var ungefär det här. En vecka tidigare när jag kände mig som en förslappad bulldeg efter semesterveckor med ltie för mycket vin och grillkorv och glasslunch. Jag satt på Gotlandsbåten och inväntade hemfärd när telefonen sa pling och nedanstående fråga från Ulrica mötte mig i displayen.

 

Det vi ska komma ihåg om denna "långsamsimmare" är att hon behövde 5 minuter mer än mig på sig för att avverka 6,5 km i Voxnan. Med givna hastigheter ger det oss en skillnad på ca 3 meter per minut. Eller typ 4-5s/100m. Ingeting i sammanhanget. Däremot är hon en liten bergsget som tydligen sprungit i skogen och hoppat på stenar i hela sitt liv. Jag springer aldrig i skogen. Jag äger inte ens ett par springa-i-skogen-skor och jag är extremt långsam i all annan terräng än öppna vägar (där jag i jämförelse med henne också är extremt långsam ty kvinnan sprang på silvertid på Lidingö bland annat). Jag försökte förklara allt detta men hon insisterade. Hon ville att vi skulle köra swimrun ihop.

Okej då. Jag gör det. Men jag tävlar inte och jag tänker inte hetsa i skogen. Punkt. Men jag tyckte att vi skulle ta långa banan. Jag tyckte inte att 18km löpning lät så himla allvarligt (ty hade missat den där detaljen med 2km stenhoppning) och skulle jag ändå åka 12 mil så kunde vi väl hålla på ett tag. Det bästa med att få bara en vecka på sig med förberedelser var att jag inte behövde göra några förberedelser alls. Jag kan inte påverka min bristande träning. Jag skulle inte hinna lära mig att springa i skogen på en vecka så jag totalstrutsade gällande allt fram till torsdag. Jag skulle få låna en kort våtdräkt av lagkompisen om vädret skulle vara kortvåtdräktsvänligt och jag tänkte att all annan utrustning har jag väl. Eller? Dolmen måste ju kunna sitta fast så Kalle hjälpte mig att borra hål och trassla fast en gammal cykelslang i den så att jag skulle kunna springa med den runt benet. Hej nödlösning. Och så åkte jag och köpte en draglina eftersom vi konstaterade att det förmodligen underlättar att sitta ihop med kompisen.

 
Faktum är att jag inte ens vädernojade särskilt mycket. Jag såg att det var monsunmisär i Söderhamn och det gick väl inte att göra så mycket åt. Jag kollade Yr löpande under fredagen men de tänkte inte ändra sig. Insåg att jag fick måla upp min egen sol i sinnet va. Precis där får det mentalt sluta regna. OK?
 
På lördag morgon ringde klockan tiiidigt och jag rullade iväg mot Hälsingland vid 6:30-tiden. Himlen var lite blå när jag lämnade hemmet men jag hann inte långt innan den öppnade sig och det fullkomligt vräkte ned i alla 12 milen. Suck. Jag hittade med Googles hjälp till Stenö Camping och jag hittade Ulrica. Vi hämtade ut våra mössor och vi minglade runt lite. Träffade några från triathlonklubben och några andra kända ansikten från simsammanhang. Och så grymma Lise-Lott och Mathilda som blev trea bland damerna och uppenbarligen farit fram som missiler bland skog och sten. Heja er!

Efter ombyte och pre-race-genomgång var det dags att trassla på sig badmössa och klart för start. Så taggade.

 
Banan bestod av typ 20 delsträckor fördelade på 18km löpning och 5,5 km simning. Det låter som att det ska passa en simmare perfekt ju. Det hade den säkert gjort också, om vi fått springa alla 18 kilometrarna. Hur det än är så är det på land en måste kunna förflytta sig lite snabbt för att vara med i matchen och jag är så himla harig i skogen. End of ursäkter. Det är okej att vara med och prova saker som en inte är så bra på. Så här ser banan ut.  
 
Loppet började med en prolog på ca 2km löpning. På vägar och breda stigar ska en ju kunna springa snabbt och obehindrat även om en är dålig på att springa i skogen. Men. Vi hade bestämt oss för att köra i långa dräkter när det var så miserabelt väder. Det kändes som en för stor risk att bli nedkyld när det var 14 grader i luften och lika många i havet och dessutom konstant störtregn. Min våtdräkt är trång. Det är stelt att springa med benen instängda i neoprengummi och det är jobbigt att inte kunna andas pga helt ihoptryckt bröstkorg. Jag var alltså helt värdelös på att springa över huvud taget så det var jobbiga jobbiga två kilomter innan det var dags att bege sig ut i vattnet för den första simningen.  
Bild från Skärgårdsutmaningens facebooksida
 
Det kändes ändå som att vi plockade många placeringar på den första simningen som var ganska lång. Jag är fantastiskt nöjd med känslan i min simning genom hela tävlingen. Jag kände mig stark i vattnet. Jag trodde det skulle vara svårt att sikta när allt var så jämngrått men jag siktade bra och jag simmade bra. Jag var aldrig rädd, varken för att se ett lik eller för hajar eller för att få någon annan typ av panik. Jag var helt beredd på att jag skulle se stenar och snusk och det bekom mig inte. Framför allt så frös jag aldrig. Vi tuffade på och vi simmade ifrån folk mest hela tiden. Det är i vatten en ska förflytta sig i den här munderingen. Gummiklädda människor i skogen är.... vanvettigt? I skogen såg det mest ut som på bilden nedan. Jag stirrade ner i marken för att se var jag satte fötterna och jag for som en vante i ett koppel bakom en dragvillig liten terrier med full koll på stenar och snitslar. Och lagen vi simmat om tassade i kapp och ångade förbi.
Bild från Skärgårdsutmaningens facebooksida
 
De flesta löpsträckorna i skogen var ca 0,5-1km långa. Där hann det inte bli så stora avstånd till lagen framför. De som sprang förbi oss lyckades vi utan större problem simma ikapp så vi hade sällskap kontinuterligt under de tre första timmarna. "De där får ju se att vi i alla fall kan simma" sa kompisen vid ett tillfälle när samma herrlag sprang om oss för femtioelfte gången i skogen. Nå ja.
 
Alla funktionärer och människor i organísationen var helt fantastiska. Så mycket hejarrop och pepp längs banan. Kanoter och båtar tryggade upp simningarna i havet. Föredömliga energistationer med bullar och bananer. Inslag av sång och spex. På ett ställe hade de placerat ut en hel vikingaby i stenröset. Jag sa till Ulrica att det var tur att jag var tvungen att titta ner i marken för att se vart jag satte fötterna för det var lite för pinsamt att titta på detta tjugotalet människor som just då hejade på bara oss. Men de var så fina!
Bild från Skärgårdsutmaningens facebboksida
 
Strax efter denna vikingaupplevelse kom dagens roligaste simning. Faktiskt. Den stökigaste och kallaste av dem alla. Vågorna slog mot klipporna när vi närmade oss platsen där vi skulle kliva i havet. Österut fanns bara Finland. Jag hade nojat över denna sträcka hela dagen. 700m öppet hav och halvmetersvågor från sidan. Jag har aldrig simmat i så stökigt vatten. Ännu ett tecken på orutin förstås, för de flesta hade varit med om värre och tyckte att det var rätt bagatellartat. Men jag är inte de flesta och jag kände mig som en maskin. Vi var helt fab och vi distanserade tre lag med marginal på den där simningen. Så skön och positiv känsla. Och det var faktiskt kul med vågor.
 
Vi klev upp på Enskär och vi fick mer bullar och nyponsoppa och kaffe och bananer. Sjukt nöjda med simningen. Sjukt nöjda med allt. Vi småpratade lite med funktionärerna i vätskestationen och fikade tills vi frös. Nåt av lagen vi simmat förbi fikade inte alls och försvann iväg. Vi rekommenderades att koppla loss linan för nu skulle vi springa länge. Och vi skulle klättra på lite sten. Jag hade inte fattat, och tur var väl det. Där och då med tre timmar på klockan hade jag haft kul varenda minut. Lite svårt och lite jobbigt men kul. Vi hade frågat oss om det skulle bli en sån tävling där en njuter sig igenom exakt varenda moment. Jag hade inte fattat.
 
Efter 2km stigjogg på Enskär kom stenhelvetet. Följande 2km skulle komma att ta oss över 1,5 timme. Hastighetsangivelsen på klockan visade fyra streck eftersom hastigheten var obefintlig. I början gick det ändå att ta sig framåt även om det gick sjukt långsamt. Jag gick och jag fokuserade på var jag placerade mina blöta och omönstrade skosulor på de hala stenarna. Lagen vi simmat om for förbi som små bergsgetter på klipporna. Jag kämpade för att ta mig förbi en snigel som slemmade fram på en sten. Stenarna blev större och större. Avstånden mellan dem blev större och större. Det lutade, det var oregelbundna former och det var såphalt. Klättrande och hasande och mer och mer rädd. Tänkte på  vad som skulle hända om jag skulle ramla. Det spelade liksom inte någon roll hur lugnt jag tog det. Jag skulle ramla lika hårt ändå. Och jag ramlade. Tre gånger. Första gången satte jag mig bara lite osnyggt på rumpan. Höften sa aj men det var inte mer än så. Andra gången försvann en fot under mig och jag for handlöst åt sidan. Jag hade ingen aning om vart mitt huvud skulle ta vägen och jag hann tänka många saker på vägen ner. Inget hände. Inget gjorde ens lite ont i det fallet men jag blev rädd. Rädd för att vi var så jäkla ensamma där ute. Överallt på alla simningar hade det varit helt oklanderlig säkerhet. Massor med båtar, kanoter och dykare från sjöräddningssällskapet övervakade varenda simtag som togs. Här, där en verkligen skulle kunna dö på riktigt fanns det inte en enda människa. Skulle något hända skulle vi inte kunna få hjälp förrän funktionärerna förhoppningsvis började leta. Alla medtävlande hade ju passerat för längesen. Vi hade varandra och en visselpipa i helt ogenomtränglig terräng. Vad skulle vi kunna göra? I tredje fallet försvann hela mitt ena ben ner mellan två stenar. Jag satt där och ville mest bara inte dö.  
 
Jag hade inte skadat mig och jag fattade att vi måste lösa det. Ulrica var magisk. Jag var miserabel. Rädd och trött och skakig. På något vis tog vi oss ändå upp på den där sista höga klippan och äntligen bar det av in i skogen igen. Men energin var slut. Hur mycket bullar och bananer jag än försökte mata hjärnan med så kände jag mig helt urlakad. Det hade varit så kul fram dit men jag hade blivit för rädd så det betydde ingenting längre. Det var inte så att jag var överjävligt trött. Jag var bara likgiltig. Vi hade fyra sträckor kvar men nu orkade jag inte bry mig mer. Orkade inte mana på mina ben till mer neoprenbegränsad löpning. "Kan vi inte jogga lite" huttrade frysande kompis när vi gick längs stranden på den näst sista ön. Försökte. Orkade heller inte njuta av min simning, men försökte hålla ihop det. Mest för Ulrica som var så jäkla stark men även för den stackars tjejen i kanoten som punktbevakade varje simtag vi tog på den där näst sista simsträckan. Hon hade kanske suttit där i flera timmar och guppat runt på havet i ösregn. Stackarn. Hon tog massor med bilder på vår simning men jag har inte sett dem någonstans än. Hon frågade till slut om vi mådde tillräckligt bra så att hon kunde vända och jag skrattade lite inombords åt att det var här de var rädda för att vi skulle dö.
 
Vi dog inte. Vi tog oss i mål. Efter 6 timmar och 15 minuter var vi i mål. På det bitvis sjukaste äventyret hittills.
 
Efteråt fick vi äntligen duscha. Varmt och länge. Det såg deppigt ut när vi stod i regnet utanför det låsta utrymmet men på tredje försöket fick vi äntligen napp på en liten tant som gick förbi med sin hund och som kunde tänka fram koden till duschrummet. Underbara människa. Känslan av att äntligen svepas in i varmvatten och att 6 timmars spår av saltvatten och grus och dy och sjögräs äntligen spolades bort. Hurra för den känslan. Fyra timmar efter målgång hade jag fortfarande russinfingrar. Och svampigheten på fötterna som varit instängda i blöta skor under en halv livstid behöver vi inte ens nämna.
 
Vi åt en korv och snicksnackade med några arrangörer och medtävlande efter loppet. Jag nämnde mina synpunkter om bättre säkerhet på stenarna och jag hoppas att de tar till sig det. För det var ett så himla fint arrangemang i övrigt. Om de inte vill bevaka det området skulle jag önska ett annat alternativ för motionärer och nybörjare som ändå vill ha all lång och tuff simning. Vi som inte vill tävla. Vi som vill prova fast vi inte har rätt utrustning men som inte avskräcks av att saker tar lång tid. Både jag och Ulrica tyckte att det skulle ha känts fjuttigt att köra den korta banan. Då hade allt varit över på drygt två timmar. Och vi hade inte fått vara med om de långa simningarna i havet. Vi gillar ju ändå att hålla på länge med saker. Tänk om vi hade fått välja den långa banan men slippa stenhoppningen. Det kanske skulle kunna få mig att vilja återvända till Söderhamns skärgård för ett nytt lopp. Kanske. Eller så kan jag såklart försöka lära mig att springa i skogen och hoppa på stenar så att det blir mindre läskigt.
 
Så vad tar vi med oss ifrån detta? Jag vet att jag inte är någon swimrunner, men jag hade ändå himla kul i skog och hav. Jag har inte den flashigaste och smidigaste utrustningen, men det är ändå kul att få vara med. Det är okej att göra saker som en inte är bra och jag övar på att låta bli att ursäkta. Jag kan skylla på att våtdräkten var lång och trång och att skorna var hala, men vad skulle det förändra. Det stör mig inte att vi kom ganska sist. Jag tävlade inte. Men jag klarade av loppet och jag fick en fin finisher-tröja. Och jag fick ett över lag riktigt kul äventyr i bagaget. Tack Söderhamn. Så här sliten såg jag ut i väntan på att Kalle skulle komma hem och mata mig med pizza.
 
 
Och till dig som kom fram och sa att du läser min blogg och gillar den. Dig jag aldrig lät mig presenteras för för att jag blev så chockad. Och kanske för att jag var en liten aning nervös och tankspridd inför loppet. Men TACK! Vad kul att du är här och jag hoppas att DU hade en trevlig stund i skärgården. Puss!
 
Visa fler inlägg