Helgen H

Det var sannerligen en händelserik helg mitt i livet. Började redan i fredags med att Maarit och jag skulle ha discofredag på lunchen. Det hade vi. Körde en WOD på Aerostep med massor med chins och marklyft och thrusters och boxjump. Vänta, boxjump!?. Jag älskar ju boxjump. Eller? Och hon brukar alltid säga att det är bra att landa lite utanför boxen. Det är bara det att en kanske ska välja sina tillfällen lite bättre. När en hoppar boxjump på en hård vass trälåda så gör det ganska ont att landa utanför boxen. Men benet blev ju tämligen discoanpassat.  


På lördagen var det dags för långpassdejt med coolaste bruden i Hoo. Den här gången skulle vi upp och nosa på 2 timmar var det tänkt. Under tiden vi sprang skulle bilmagikern som jag bor ihop med ta hand om hennes vrålåk så vi fick utgå ifrån garaget. Det betydde att rundan över Hammarby som i vanliga fall är 22 kilometer borde bli ca 19,5. Perfekt ju. Lite knöliga vägar, mycket rullgrus, lite bråkiga magar och lite tunga ben men vi ser glada ut ändå. Coolaste bruden har snuddat vid tvåmilsgränsen för första gången och passaten där bakom har fått fungerande torkare. Nu kan hon ju till och med åka bil när det regnar, vilket krav.

Resten av helgen har jag spenderat vid ruckelhuset. När vi anlände vid tvåtiden på lördagen stod där ett ganska intakt hus. Lite avsaknad av fönster och några extra hål i väggen bara,

När vi avslutade lördagskvällen låg där endast en hög av trä och sten. ÄNT-LIG-EN!

Vi firade den mycket lyckade rivningen med en burgare bland vänner. Ida och jag delade en flaska vin. Efter det sov Sara vid 22:30. Långlöp, mycket friskluft och lite alkohol på det. Zzzznark.
 
Jag hade en plan på att vakna tidigt på söndagen eftersom jag lagt mig så okristligt tidigt. Icke. Strax innan 10 vaknade jag till liv och konstaterade att jag sovit i över 11 timmar. Jaha, behövde väl det då. Vid 11 var vi vid huset och dagen gick åt till sortering och nedstyckning av ett redan rivet hus. Mamma och pappa hjälpte till. Likaså Ida och Tatte. Så imponerad över min pappa. Han är ju ändå sjuttio bast men for fram som en ekorre på det där taket och slängde tegelpannor och bände bort läkt. Tatte var eldkungen. De grävde en stor grop i åkern som vi eldade i och grillade korv och grejade. Gav upp när det blev mörkt och kallt. Tio timmar senare. 
 
Idag kom så dagen som jag bävat lite för. Jag har tänkt fram och tillbaka hur jag ska göra och vad jag egentligen vill. Så himla länge kände jag "ALDRIG MER". Egentligen ända tills jag började se folks målgångsbilder förra helgen. Då slog det där aldrig mer om till ett "KAN JAG FÅ GÖRA DET PÅ EN GÅNG!!!". Typ. Idag öppnade i alla fall anmälan och innan jag hann fundera på det gick jag lös med klickfingret. Röda mattan i Kalmar, vi ses igen! Och jag beställde gravering av medaljen för jag tänker persa!
 
 
 

Äventyr på Island

En hektisk jobbvecka är till ända och en ännu mer hektisk husrivarhelg (mer om detta i eget inlägg). Äntligen har jag i alla fall lite tid att berätta om förr veckans äventyr på en ö i Nordatlanten. Ja, mamma och jag åkte till Island onsdag-söndag. En riktigt häftig liten tripp. Jag ska försöka maximera utbytet i bilder och inte dränka dem i allt för mycket ord. Får se hur det går. En dag i taget.
 
Onsdag 16/8
Mamma hämtade mig hemma vid niotiden på morgonen och vi rullade mot Arlanda. Växlade till oss sisådär 15 000 isländska kronor var (ja, det går ca 13 isländska kronor på en svensk så ni kan va lugna) och såg till att bli av med bagage. Tydligen hade vi inte betalat för att checka in några väskor. Pust. Redan här började strul med bokningar som inte var vad vi trodde. Det löste sig. Åt en torr macka i väntan på avfärd, inte så jättehippt att åka från terminal 2. Planet landade tidig eftermiddag lokal tid och vi fick efter några om och men tag på en transferbuss. På temat strulande bokningar hade vi tydligen bokat buss på torsdagen vilket ju var dagen efter ankomst. Det löste sig också. När vi kom fram till hotellet var det mest bara att härda ut det faktum att klockan nu var två timmar mindre än hemma, att vi knappt ätit lunch och att det fortfarande var någon timme tills restaurangerna skulle öppna. Vi utvärdderade Trip Advisor och valde en restaurang med bra betyg. Fiskmarkadurinn, eller The Fish Market. Mycket bra och fint ställe! Mamma kör google translate på menyn för att vi ska fatta vad vi tänker äta. Konstaterade båda att fiskar på engelska är helt hopplöst. För att inte tala om på isländska.
 
Vi valde båda en "catfish" vilket tydligen inte var "havskatt" som google sa utan någon typ av mal. Gott i alla fall, trots att vi uppenbarligen ändå inte visste vad vi hade ätit. Redan här konstaterade vi att det är dyyyyyyyrt att äta på Island. Runt 4-5000 ISK för en normal rätt utan krusiduller. Dela på 13 och det blir... ja. ganska många svenska kronor.
 
Efter maten en sightseeingpromenad till den mäktiga Hallgrimskirkja. Dock inte ända fram och ända in så jag vet inte hur den ser ut inuti. Fin utanpå åtminstone. 
 
Sen hängde vi vid havet i kvällssol och spöregn på samma gång.
 
 
Avslutade dagen med att titta på solnedgången från vårt hotellfönster. Fint!
 
Torsdag 17/8
Denna dag började med en morgonjogg längs havet. Två timmar minus på tidskontot åstadkommer en lätt jetlag så strax innan 07 gav vi oss iväg. Mamma promenerade och jag joggade med Dagny Carlssons sommar i P1 i örat. Om du inte har lyssnat på henne så vet du vad du ska göra. Här kan du läsa Dagnys blogg också. Häftig tant med en häftig livshistoria. En 105 år lång histora!
 
Jag smygfotade även ett mycket häftigt hus
 
Efter morgonjoggen blev det frukost på hotellrummet. Vi snålade in på hotellfrukosten ty kostade 300 spänn per person och dag och kändes icke värt. När vi konstaterat att vi hade kylskåp på rummet kändes det mer värt att handla bröd och juice och skyr (såklart) och sånt på en lokal mataffär för att istället lägga frukostpengarna på annat. En guidad bussresa genom Golden Circle till exempel.
 
Turen vi valde var totalt 7 timmar lång. Den gjorde tre stopp på ca 45 minuter vardera och vi fick då se nationalparken Thingvellír (typ Tingsfälten på svenska), gejsern Strokkur och vattenfallet Gullfors på nära håll. Jättefiffigt i bussen var att alla fick en varsin liten surfplatta med en audioguide så varje gång gps:n kände av att vi passerade en checkpoint så berättade den en liten anekdot.
 
Den mänskliga guiden vi hade var också jätteduktig och berättade långa historier kopplade till både det ena och det andra. Här är vi i Thingvellír, ett lavafält som bildats i skarven mellan den amerikanska och den europeiska kontinentalplattan. Kontinentaldriften gör att Island blir några centimeter större varje år och den här platsen ligger precis där det delar sig.
 
Platsens historia är mäktig. Man stiftade och skrev om lagar, man beslutade om kristendomens införande, man utredde dispyter delade ut straff. Vi fick se forsen där kvinnorna dränktes. Männen fick andra straff eller försattes i exil i bergen.
 
Nästa stopp, gejsern Strokkur. Den största nu aktiva gejsern på Island som ca var femte minut sprutar vatten 30m upp i luften. Ett hett tips var att inte stå i vindriktningen för då blev en rejält blöt.
 
Det fanns även källor med kokande vatten. Kontinentaldriften och all vulkanisk aktivitet gör att det finns massor med värme i marken på Island. Så mycket att grundvattnet kokar på vissa ställen. Vi åkte förbi ett av de mest geotermpererade områdena med bussen och guiden berättade att de boende inte kunde begrava sina döda vid sin kyrka eftersom liken då skulle bli kokta i sina kistor. Mysigt.  
 
Sista stoppet: Gullfoss vattenfall. Det var sol och det var vind och det var vatten. Regnjacka på, mest för att vinden drog med sig vattnet från forsen.
 
Totalt 30 meter högt och en maximal vattenföring på 2000 kubikmeter per sekund. Ofattbart mycket.
 
 
På kvällen åt vi fyrarätters avsmakningsmeny på ännu ett välrenommerat hak. Här fjällröding med rödbetssås och avokadopuré. M m m.
 
Efter två rätter som dessvärre var "förpestade" med koriander (alltså jag klarar inte den kryddan....) däremellan, avslutades det hela med skyrmousse. Kan vara det godaste jag ätit. Wow.
 
Fina vyer på vägen hem
 
Fredag 18/8
Något av en antiklimax-dag. Vi hade bokat valsafari och skuttade ur sängen i arla morgonstund för att stå påpälsade och redo när upphämtning skulle ske utanför hotellet 8:00. Ingen kom. 8:15 hade ingen kommit. Inte 8:30 heller. I denna stund gjorde jag något av ett karriärframsteg då jag för första gången i mitt 27,5¨åriga livsförfarande ringde upp och förde ett samtal på engelska. Det visade sig att turen blivit inställd på grund av storm. Jaha. Vad ska vi göra då då? Vi blev ombokade till dagen efter, men vad skulle vi fylla fredagen med?
 
Vi skulle hämta min nummerlapp någon gång efter 14, men fram till det då? Hittade ett badhus med sådana där geotermiska pooler i närheten och hängde där i ett par timmar.
 
Resten av eftermiddagen åkte vi lokalbuss för att hitta till nummerlappsstället och tillbaka igen. Lite vandrande i affärer för souvenirjakt också. Jag köpte en mössa. Typiskt bra att ha om en ska ut på havet och det faktiskt är ganska kallt. Och så är jag jag ju sådär fånigt crushig på fåniga mössor. Jättefin tycker jag.
 
Fiskpanna till middag
 
Och så en stormig promenad längs havet efter maten. Vi fattade mycket väl varför vi inte fick åka båt när vi stretade fram där i motvinden. Och jag bara hoppades hoppades hoppades att det skulle ge sig till dagen efter när jag skulle springa där. Herreguud vilken vind.
 
Konstverk. Okänt men estetisk.
 
Avslutade kvällen med att komma i race-mode
 
 
Lördag 19/8.
Race-dag. Som bekant hade jag anmänt mig till Reykjaviks halvmarathon som väl var den främsta anledningen till att resan blev av just hit och just nu. Starten gick 8:40 så det var uppstigning och frukost 06:15 som gällde. Fin promenad till starten på morgonkvisten.
 
Hängde med supportern innan start och vi försökte filura ut vilken startgrupp jag skulle stå i. Några människor sprang runt med skyltar för att sortera dem som skulle springa milloppet. Det stod <40, 40-45, 45-50 osv. Uppenbart att det var den förväntade sluttiden de skulle sorteras efter. Utöver det fanns skyltar för <4:10, 4:11-5:00, 5:01-5:44, 5:45-6:10 och >6:11. Vi fattade ingenting. Tog förgivet att det var förväntade sluttuder på maran och fick inte ihop det. Menar, 4:11 är ju långt ifrån en monstertid. Det lär vara ganska stor andel som klarar det. Och om maxtiden var satt till 6 timmar, varför ha en separat startfålla för dem som inte tror att de ska ta sig i mål?. Och vi som skulle springa halvmaran då? Till slut frågade jag en funktionär. Sa att jag tänkte springa på 1:55-typ och hon ba "ja, 5:20 runt då alltså?" Eh va? Fast jahaaa. Det var kilometertiden som stod på skyltarna. Himla bright av mig att inte fatta det.   
 
Så. Jag tog lydigt plats bakom en skylt som visade 5:01-5:44. Helt plötsligt ytterst övertygad att jag definitivt inte skulle platsa någon annanstans. Hamnade bredvid en farthållare för 1:55 och tänkte att jag skulle försöka hänga på henne. Noll självförtroende att det skulle finnas mer fart i benen än så. Jag tänkte att jag är jättenöjd om jag springer in på 1:55. Jag hade jobbigt att komma igång men efter en kilometer eller så kändes det bättre och jag sprang lätt ifrån farthållartjejen. Jag låg ganska lätt på 5:15-kilometrar och tänkte att jag faktiskt hellre gör mitt eget race än försöker rätta mig etfter något givet program. Jag ville verkligen njutspringa utan press. Öka om jag ville, bromsa om jag ville och inte tappa kontroll över andning och puls.
 
Solen stod midsommarhögt men var inte särskilt varm. Det var ganska lättsprunget i början och mycket folk längs banan som hejade och peppade. Sträckorna längs havet var magiskt vackra och vinden från gårdagen var som bortblåst. Första milen försvann som ingenting. Jag passerade den på 53 minuter någonting och hade för längesedan räknat ut att jag gick för 1:52-1:53 om jag skulle hålla. Underbart bra. Det kändes som att det skulle gå rätt enkelt. Vid 14 km kom en evighetslång uppförsbacke och det var den enda lilla dippen jag hade. Rakt fram i två kilometer och vi mötte hela tiden dem som vänt vid 16 och var på väg tillbaka mot mål i lätt nedförsbacke. Lyllos dem. Det var deppigt, men desto skönare när vändningen väl var gjord och jag visste att jag hade kommit längre än alla jag mötte. Loppet avslutades med en knix inne i centrum innan vi fick springa i mål på samma ställe som vi börjat. Jag hade bra med krafter kvar för spurt och mycket riktigt stoppade jag klockan på 1:52:50. Precis enligt kalkyl och så himla glad och nöjd. Notera att motivet på medaljen är den där mystiska vikingabåten.
 
Tight schema för eftermiddagen. Vi var tillbaka på hotellet strax efter 11 och klockan 17 skulle vi titta på valar, det var fastslaget. Helst hinna gå på museet innan också. Mamma hade dessutom spanat in att det fanns ett uppvärmt havsbad nära vårt hotell. Nära som i ca 4km. Vi bestämde att vi skulle gå dit, helst hinna bada lite, gå tillbaka och sen gå till hamnen för att titta på valar. Pust. 40 min promenad senare var vi på stranden. Ångrar inte en sekund tt vi gick dit. Ångrar snarare att vi inte gick dit dagen innan när vi hade all tid i världen. Så. De har alltså sk'rmat av en liten snutt av havet som värms upp genom att de sprutar ut varmt vatten från en geotermisk källa. Utanför vallen är det ca 10 grader. Innanför typ 20.
 
Men bäst var kanske ändå det lilla badkaret med 40-ish grader. Perfekt för stela halvmara-vader.
 
Vi hann bada i en halvtimme typ. Lite ledset att vi inte kunde stanna längre. Men som sagt, det var fyrtio minuters promenad tillbaka till hotellet och sen knappt en halvtimme att gå till valmuseet. Pust. När mamma summerade sin dag hade hon gått 19km. Jag hade sprungit en halvmara utöver det. Förstår varför det kändes som att jag hade ett betydligt längre lopp i benen när det pirrade och stack så att jag knappt kunde sova på kvällen.
 
Valmuséet var i alla fall väl värt ett besök. I en hangar i hamnen hade de hängt upp skumgummivalar i naturlig storlek. Alla arter som kan påträffas i vattnen runt Island, och det var tydligen ganska många. Toppensmart sätt att få en känsla för hur brutalt stora de är.
 
 
Det sista som hände var valsafarituren som blivit inställd dagen innan. Denna kväll var helt magisk med knappt någon vind alls. 
 
Och vi fick låna stora fluffiga overaller på båten så det var ingen risk att frysa.
 
 
Och jag hade min nya fina mössa på.
 
Det gick inte att fota någon val. De visar ju sig liksom bara någon sekund, och det var tyvärr inte någon humpback eller blåval med sådan enorm stjärtfenepose att skriva hem om heller. Vi såg något som tydligen hette vikval. Inte någon jätteliten sak heller ty kunde bli 10m lång, men lite beige ändå. Dock superfin kväll som sagt.
 
Det var allt från denna ö. Om jag vill komma tillbaka? Ja, jättegärna! Vi har ju islandshästridning kvar. Och blå lagunen.  
   

Dags att rejsa igen

Hörrni hörrni, det är rejsvecka igen. Om ganska precis två dygn (!!) slår stödhjulen i marken på en för mig ny och outforskad ö. Japp, jag och mamma åker till Island på onsdag och på lördag morgon springer jag Reykjaviks halvmarathon. Det ska bli så häftigt. Min julklapp från mamma (och pappa) var att om jag valde ett lämpligt lopp i Europa att anmäla mig till så skulle hon fixa resa och boende för en liten anslutande semestertripp. Så himla kuligt. Vi kom överens om att vi ville åka till Island efter att jag studerat vilka lopp som fanns ungefär den här årstiden. Reykjaviks stadslopp består precis som München av både 10km, halv- och helmarathon samma dag. Jag velade länge och väl om det skulle bli en helmara, men jag kom fram till att jag inte pallade med att belägga mig själv med någon form av press den här sommaren. En halvmara kan jag göra på uppstuds och just denna halvmara ska jag göra helt utan tidshets. Jag ska mysjogga runt och njuta av Island. Fattar ni vad coolt!?
 

Lite mer tidshets kanske det blir tre veckor senare. Då har jag och bruden i cirkeln anmält oss till Stockholm halvmarathon. Ännu ett lopp som kvarstår på min bucket-list. Förhoppningen är att med några veckor av bättre mat och något mer långpass i bagaget (typ loppet på Island och kanske ett eller två till) så ska kroppen återigen förstå att halvmara är det vi är allra bäst på. Kanske inte så att jag behöver persa, men jag skulle verkligen vilja känna mig pigg och stark och inte som en degklump.
 
 

Och på tal om den där bruden i cirkeln. Coolaste bruden i Hoo. Jag är så himla stolt över hennes springutveckling. I början på maj nojade hon över vårrusets 5km när vi lufsade ihop 4km tillsammans. Drygt en månad senare var vi uppe och nosade på milen. Jag sådde ett frö om att hon skulle ha en halvmara som mål i höst. Det lät lite sådär tveksamt till en början men sen grodde det mer och mer. Sagt och gjort så anmälde vi oss till Stockholm för ett par veckor sedan. Vi har gjort två långpass ihop nu under sommaren varav det senaste i lördags på 16,5 km. Hon kommer att fixa den där halvmaran plättlätt och det är så himla roligt. Och att springa omkring och prata bort ett par timmar med den här filuren är ett energipiller utan dess like. Så glad att jag har denna glädjespridare bara 4km österut <3.

 
Visa fler inlägg