Mer sommar

Måndag eftermiddag. Kroppen kändes urlakad och trött efter fem timmar på cykel dagen innan, men det kändes som att förutsättningarna för lite njutsim i gummi ändå var på topp. Jag hade ju inte cyklat särskilt slut på armarna. Konverserade med två simpisar under dagen och lyckades synka ihop dem för en simdejt i kanotstadion direkt efter jobbet. Den ena simpisen plockade jag upp efter vägen, den andra dök upp några minuter senare. Synen som mötte oss när vi kom fram....

 
Tolven låg spegelblank i jämförelse med metervågorna som varit i Storgösken dagen innan. Det är det ni också ser va? Ni ser inte sex bitiga kanotpojkar med överkroppar som framkallade någon form av oförklarlig tonårsfnissighet hos mig och min kvinnliga simpis. Herre Jisses. Det blev några grader varmare i våra gummidräkter och vi fick med rosiga kinder vända bort blicken när de kom tillbaka från sin paddeltur och snitsigt lirkade av sig sina blöta överkroppstrikåer.
 
Men om vi ska prata om simningen istället. För vi simmade också. Jag är så långsam. Så oförklarligt otroligt långsam. På riktigt har jag problem att snitta under 2:00/100m. Nu vet jag inte hur bra min Garmin egentligen mäter eftersom kartan efteråt inte blir särskilt smooth. Jag vet ju till exempel att jag både började och slutade vid bryggan. Det här är min havssimning i Tolven. Imponerande 2265 meter på 48 minuter. Imponerande 2:08/100m. I och för sig inklusive några små stopp. Men ändå. Jag skäms.
 
 
På måndag kväll fick jag även vara spinningfröken igen. Vi har bara ett spinningpass i veckan på schemat just nu och vi är fem stycken som turas om och nu var det min tur. Kul ju. Jag körde mitt välbeprövade pass med 5x2 min/1min + 10min stege + 10x30/30 spurt. Nu hann vi bara 8st på slutet och jag drog ändå över några minuter. Tänkte inte riktigt på att det har passet är schemalagt 45 min och mitt ordinarie har varit 55. Nåväl. Superkul att sitta på frökencykeln även om det fanns delar av min kropp som inte tyckte att det var en bra idé att sitta på en sadel.
 
Tisdag morgon blev det lite mer sim. Denna gång i badhuset. Vatten i poolen igen alltså. Äntligen. Men alltså herre jävlar i mina träskruvar vad trögt det kan gå. Min simning är som uppslukad av yttre rymden. Jag förflyttar armarna med samma frekvens, tar i lika mycket, gör allt på samma sätt som jag brukar. Men. Jag. Kommer. Ingenstans. Vad har hänt? Ja jag vet att jag inte har simmat på en månad men lite muskelminne borde det väl finnas? Det borde gå att plocka fram igen med relativt enkla medel. Jag kan fatta att första passet är en drunkningsolycka och att andra passet går trögt men det här är fasen bortom allt som är rimligt. På riktigt är jag orolig för simningen i Vansbro. Jag måste hitta farten igen. Måste.
 
Resten av tisdagen hängde jag i försökshallen som försöksledare tillsammans med en kollega. Resten av tisdagen som i totalt 14 timmar. Jag jobbade 8-22. Skapligt ändå. Tyckte därför att jag förtjänade en liten sovmorgon på onsdagen. Eller, så mycket sova blev det inte men jag chillade en stund hos Pia på salongen istället. Desperat dags att göra något åt barret. Jag hade ju tillfälligt tänkt att jag ville bli långhårig igen och därav hoppat över en klippning. Det hade nu gått fyra månader sedan jag klippte mig senast och det hade blivit totalt ohållbart. Frid i själen igen. Tack.

Lite jobb på onsdagen också och sen en dejt med Hoo-bönan som var springsugen. Vi tog en kvällsjogg runt Eltebo. Vilken progress hon gör. Förra veckan stånkade vi ihop 9km och höll på att bryta ihop lite lätt efter 5, rejält efter 7 och totalt efter 8. Denna vecka var hon inställd på 7km när vi gav oss iväg. Jag tänkte att det är förhandlingsbart men jag sa inget. Det är tre kilometer innan man måste bestämma om rundan ska bli 7 eller 10 och jag anade att hon hade bra studs i benen idag. Hon ville ändå välja 7 men jag lirkade lite och det blev till slut den långa rundan. Det gick hur bra som helst. Ja vips studsade hon ju en mil som inget. Andra gången hon springer en mil. Första var typ tre år sedan. Det är så coolt. Well done kompis!

Jag lämpade av Sara efter ett varv i det ena milspåret och gav mig sen ut på ett varv ensam i det andra. Vilken lyx att jag har två olika rundor på ganska precis en mil. Vilken lyx att jag har en kropp och ett huvud som utan vidare protester går med på att lufsa två mil en onsdagkväll. Mitt första långpass efter maran. Jag tog det lugnt, huvudet var med till 100% och benen rullade på bra. Kanske var det ett misstag att jag inte tog med vatten för det blev rejält segt på slutet, men överlag en bra känsla. Inte så snabbt osv, men det var väl heller inte tanken.
 
 
Tror att det var bra att få till ett långpass innan nästa helgs bravader för kanske har "ränderna gått ur lite". Faktum är ju att jag knappt sprungit alls sedan det där loppet för tre veckor sedan. Det kändes lite småskumt i kroppen direkt efteråt. Skakigt i benen och trött i fötterna på ett sätt som jag inte brukar bli av 20km. Jag drack någon liter men vaknade ändå med bakiskänslor och ont i kroppen idag. Får se vart det tar vägen.
 
Jag tänker att det ska bli lite gummisim i eftermiddag i alla fall. Tänker kompa ut några av de där extratimmarna från i tisdags. Sen lite shopping med Kalle när han kommer hem. Vi tänkte försöka bli midsommarfina. Får se hur det går.
 
Peace!
 
 

En triathlon-onsdag

Jaha ni. Några dagar att avrapportera igen. Måndag och tisdag styrketränade jag och flexade mina discomuskler. I synnerhet på måndagen då Sara fick mig tillräckligt motiverad att pallra mig iväg och testa det nya bodypump-programmet. Det kändes spontant som att det var ett lite annorlunda program. Inte alls så mycket stång, mest mycket nya övningar med fria vikter. Och kanske till och med ganska bra musik. Om jag inte hade haft elva mil cykel färskt i benen hade jag nog kunnat ladda på rätt rejält på benlåtarna, men nu fick jag spara krutet till discomusklerna. Bröst och biceps, i synnerhet biceps. Herre-gud. Prova det.

På måndagskvällen tycke Ica-kassen att jag skulle laga ärtrisotto, så det gjorde jag. Vilket jäkla påhitt. Ska det vara något att fylla musklerna med vaa? Näe, det behöver du inte prova. Den smakade... ingenting. Och grön mat? Nja.

På tisdagen hade jag en kort liten gymdejt med Maarit direkt efter jobbet. Vi joggade hemifrån henne till gymmet (runt 1,5 km), marklyftade lite och axelpressade lite men funderade mest över vart musklerna vi byggde i våras hade tagit vägen. Och hur det kommer sig att en månad utan gymträning är ungefär samma sak som att aldrig någonsin ha satt sin fot i gymmet. Nåja. Avslutade med en riktigt skön jogg tillbaka och totalt en timme till träningsdagboken.

Lite längre dejt på onsdagen. Jag hade ägnat en del av tisdagskvällen åt att frakta hela triathlonutrustningen till Hofors. Cykel och cykelkläder, våtdräkt och simgrejer, springskor. Ja allt alltså. Vi tjuvade någon liten timme av arbetsdagen och började med knappa 7mil cykel. Riktigt bråkig känsla i kroppen första halvan av passet. Benen var bra men huvudet och kanske framförallt magen ville inte alls cykla och jag kände mig skum i hela kroppen. Efter en timme släppte det och det funkade riktigt bra i någon mil innan ryggslutet/höften/vaddetnuär började bråka. Det känns som att ju mer jag cyklar desto kortare sekvenser fixar jag innan hela vänsterbenet domnar bort. Nu gick det riktigt bra i fyra mil, men sista tre fick jag stanna och kliva av cykeln tre gånger för att stå ut. Inte så kul. Jag tror att jag kan cykla mina nio mil i Vansbro mycket snabbare än jag gjorde förra året, men det känns trist att tappa en massa tid på att jag måste stanna titt som tätt för att ryggen ska överleva. Nåja, tre dagars cykelvila med massa massa stretch nu så hoppas jag att det funkar bättre när jag kör nästa pass på söndag.

Parkera cyklarna och stick direkt ut på en halvtimme löp. Det var i alla fall förhandsplanen. När en har möjlighet att välja och framförallt ett jäkla förhandlingsutrymme känns det inte alltid så himla käckt. Vi fick muta oss själva ganska rejält för det var inte så att motivationen var på topp längre. Vi sa att om vi springer tre kilometer så får vi äta glass. Gissa om vi sprang tre kilometer. När jag klev in genom dörren i glasskiosken stoppade jag klockan på exakt 3,00 km. Årets första linnelösa löpning är därmed avbockad. Även om den blev en halvtimme i form av 18 minuter spring och 12 minuter glass.

 
Det återstod fortfarande en aktivitet denna maxade onsdageftermiddag. Årets första besök till kanotstadion i Tolven.
 
Ett glatt gäng klädde sig i gummi och peppade för årets OW-premiär. Kanske lite nervösa. Jag var på riktigt orolig att det skulle vara svinkallt.
 
Det var inte kallt. Faktiskt inte kallt alls. Men hörrni. Simning, är det en sport som finns? Jag vet inte. Jag har inte simmat på en månad pga inget vatten i poolen och ingen fungerande isborr. Nämen på riktigt. Det går inte att låta bli att simma och sen tro att det ska vara guld och gröna skogar, det blir inte kul då. Nu hade jag inga som helst förväntningar och inte några som helst krav på prestation heller. Tänkte att om jag tar mig i och ligger i blöt i fem minuter så är det i alla fall fem minuter bättre än ingenting. Jag simmade en kilometer uppdelad i ungefär tusen etapper. En meter i taget alltså. Nästan. Axlarna gnisslar instängda i våtdräkten, glasögonen immar igen, huvudet snurrar. Efteråt är det ändå mest en lyckokänsla. Nästa gång blir det ännu bättre.  
 
 Min fina triathlet, vad glad jag är för alla äventyr vi drar ut varandra på!
 

Med juice i ådrorna

När en ska lämna blod är det viktigt att en dricker ordentligt innan och efter. När det försvinner mer än en tiondel av blodvolymen så skulle en tuppa av om inte kroppen fixade att upprätthålla rätt tryck i systemet. Pumpen skulle inte orka få upp något till hjärnan i denna mycket långa kropp. Trycket upprätthålls genom att direkt suga in vilken annan vätska kroppen nu kan hitta i ledningarna. Oftast apelsinjuice. Efter varje blodgivning fås en liten juice och en macka att tugga i sig som tack för besväret. Eftersom jag har svimmat av blodtrycksfall vid blodgivning förut så ser jag alltid till att vara lite mer safe än sorry nu mera. Jag brukar alltid ligga kvar någon minut extra och brukar då oftast bli försedd med en extra juice bara för att säkra upp vätskedepåerna. Ut med en halvliter blod och in med en halvliter juice och det är 0-0 på kontot och bara att knata hem som om inget hade hänt. Och inget har hänt förrän en ska bemästra tre trappor upp till lägenheten en kvart senare och en kliver in i hallen mer andfådd än efter en löpintervall och med pulsen dånande i öronen. Fanns det inget syre kvar i trapphuset? Jo, men syretransportförmågan hos apelsinjuice är lite sämre än hos hemoglobin. Det är ingen hit att anstränga sig med för mycket juice i ådrorna. Faktum är att det är sjukt jobbigt. För mig. Vissa påverkas inte alls verkar det som.
 
På tisdag morgon försökte jag mig ändå på lite morgonsim. Lugnt och med mycket teknik. Flytet kändes bra men tempot var helt obefintligt. Faktum är att jag hade svårt att klara start 2:00 och ändå var död efter 100m rots att jag lät bli att ta i det minsta. Det går att hantera så länge pulsen är låg, men så fort den höjs lite så känns det som att lungorna ska sprängas och hjärtat hoppa ur bröstkorgen. Drastiskt. Stånkade i alla fall ihop 2km och fortsätter att hävda att kontinuiet is king. Varje jobbig kilometer lägger grunden för en bra.
 
På kvällen körde EFIT-gänget ett teknikpass på Aerostep och vi fyllde salen till bristningsgränsen. 21 deltagare och fem instruktörer. Både gamla rävar och helt nya ansikten. Så himla himla roligt. Vi coachade benböj, marklyft och frivändningar och sen fick deltagarna prova på en WOD med de övningar vi testat. Jag gick mest runt men var med och körde litegrann med lätta vikter. Pulstopp direkt. På slutet fick jag äran att improvisera ihop en nedvarvning och stretch. Se så trångt det är. Hoppas att alla vågar och vill komma tillbaka.
 
Idag var jag på rymmen från jobbet en stund på förmiddagen. Åkte till Kungsgården och träffade en ny massör/sjukgymnast för axeln. Och nu var det lite skillnad i upplevelse. Jag viftade lite med armen och han såg direkt att jag har en framåtroterad axel pågrund av en spänning/inflammation i en liten fånig muskel på skuldrans baksida. Infraspinatus. Mindes bara att den hette något med spenat och fick googla det när jag kom hem. Ja alltså, jag är fruktansvärt bra på spenatstuvning och det kan vara det godaste jag vet så det var lätt att minnas. För mycket information. Nåväl. Infraspinatus. Där sitter den. Mitt på skulderbladet ungefär. När han tryckte på den så strålade det i hela överarmen så det var nog rätt.
 
Nåväl. Efter en lång och mestadels ganska plågsam massageomgång med armen i alla möjliga tänkbara vinklar (och inklusive en rejäl knäckning av nacke och bröstrygg) fick jag två olika rehabövningar att nöta med gummiband. Han hade även gummiband på metervara så jag fick med mig en stump hem att knyta fast i någon dörr. Och så fick jag en ny tid redan på måndag för uppföljning så nu är det ju bara att gnussa tills dess. Med konstiga oljor i hela håret åkte jag som ett vandrande aromabad tillbaka till kontoret med en glad känsla i magen. Och med inga andra restriktioner än att inte provocera fram onödig smärta.
 
Någon timme på kontoret och slutspurten av ett tre veckor långt projekt senare åkte jag till gymmet och mötte upp Maarit för några fler marklyft. Nu har jag marklyftat så mycket på sistone att valkarna i handflatorna även har utökats med valkar vid fingerlederna. Klädsamt. Men nu känns 20kg plus stången som en bit kaka att lyfta och det känns så himla bra. Tro mig, jag vet hur man lyfter kakor. Efteråt simmade vi lite också. Femtio minuter närmare bestämt. Inga underverk i poolen idag heller, men kontinuiteten är det svartaste av det svarta.
 
Visa fler inlägg