Skidfest

Jag checkade ut fredagkvällen ganska tidigt. Redan när vännerna packade sig iväg mot Gästis vid 23 gick jag hem. Jag mådde inte alls bra och var övertygad om att jag skulle bli sjuk igen. Var trött som ett as och frös så jag skakade så jag la mig med tröja på plus att jag lindade in mig som en kåldolme i en filt under mitt täcke. Somnade så, och vaknade när Kalle ramlade hem vid tretiden. Då var det desto varmare och när klockan ringde 8:30 kändes det mesta ganska som vanligt.
 
Skiddejt på agendan. Det stod tre timmar skidåkning i planen även denna lördag. Lite svårare att genomföra eftersom Putin inte bara tog tillbaka några av minusgraderna. Han snodde allihopa. Inklusive snön. Men Högbo tar betalt för att erhålla konstspår så vid 10 mötte jag upp Maarit i tegelbruket för vidare transport.
 
"Är det du eller jag som kör?"
"Vi tar min bil, men du kör!"
 
Jaha, ja det var ju också ett alternativ. Sara kör automat för första gången sen postis-tiden. Cementera vänsterpjäxan i golvet och vi kom ända till Högbo utan kopplingsorsakad tvärnit eller andra incidenter. Fränt. 
 
Högbo ja. De hade någonting som liknade konstspår när vi kom dit vid 10:30. När vi gav upp vid 12:30 var det en salig blandning av vattenslask och knölig isbana och och strösockerliknsnde snömodd. Inte så mycket till spår. De blev stadigt sämre för varje varv. Men trots detta slog jag personbästa på de fyra första varven då jag var ungefär tio minuter bättre än förra gången. Sen blev det två varv till av bara farten. 
 
En herre frågade när jag stannade för vattenpaus: "jaha, går det snabbt idag?" Förmodligen för att påpeka att han tyckte spåren var katastrof. "Jahaadu, det har aldrig gått så snabbt" förkunnade jag och han tänkte förmodligen att jag var lika ironisk som han. Men alltså, jag har aldrig åkt snabbare. Det säger ju förvisso inte att jag åkte snabbt. Men jag dog heller inte av två timmar idag. Och jag körde ikapp människor och jag körde om människor. Dock är jag så vansinnigt dålig på att byta spår så den jag precis har kört om kommer ju ikapp och får slå på en tvärnit innan jag är igång igen. Nästa kurs att gå. 
 
Två timmar och sju minuter senare och en dryg halvmara till loggboken. Vi firade tapperheten och matade pannbenet med kaffe och bulle. Fy fasen så jävla bra vi är, snyggskidarn och jag.

På vägen hem konstaterade jag att resorb smakar väsentligt mycket bättre efter två timmar skidåkning än klockan tre en fyllenatt. Ett högst rimligt konstaterande. Rutinen skrattade. Och jag har försökt dricka litervis med vatten så kanske är både salt- och vätskebalansen i bättre harmoni denna vecka. Långcykling imorgon. Förhoppningsvis inte som ett slakt.