Vasaloppet 2016

Så här i melodifestivaltider utropas det varje vecka. "SVERIGE: VI HAR ETT RESULTAT". Jag vill också skrika det rätt ut. För det har vi verkligen. Vi har ett resultat. Vi. Klarade. Det. Tillsammans.
Elva timmar, sex minuter och fyrtioen sekunder i Fäders Spår. Nej, i Fäders Jävla Snösörja. Det fanns knappt ett spår av spår. Den korta historien är att jag bara bara bara är glad att det är över. Jag krigade med mig själv redan efter en mil och jag är fantastiskt stolt över att jag kunde klara av det. Läs gärna den lite längre storyn också. Och läs även Maarits story här.
 
Före loppet
Jag ville inte stressa dagen före. Ville vila upp mig till max så Kalle och jag tog lång sovmorgon på lördagen, packade i lugn och ro och rullade iväg mot Mora tidig eftermiddag efter ett kolhydratrikt lunchstopp hos m&p. Har nog aldrig ätit så mycket som senaste veckan.

Jag nojade lite över att jag valt att hämta ut nummerlappen i Mora med tanke på det kaos som var där på dagen före kortvasan. Nu var det dock hur lugnt som helst på mässan och jag fick ut min nummerlapp på ingen tid alls. Vi hann även med att göra mässan osäker på det sätt som man oftast gör en mässa osäker. Hamstra allt upptänkligt i former av gratis ätbart. Arla hade ett lyckohjul där man med största sannolikhet fick en blåbärsmjölk eller en drickkvarg. Förutom i en ruta där man fick en bok. Kalle och jag snurrade på hjulet för att jag ville ha en blåbärsmjölk. Tyvärr vann vi högvinsten och fick en varsin bok. Ganska fin förvisso. Men vi kan ju faktiskt läsa i samma så jag gav den ena till Maarit och Anders.
 
En halvtimme senare åkte vi vidare mot Sälen. De nio återstående milen som jag skulle förflytta mig med skidor på fötterna dagen därpå tog en och en halv timme med bil. Oxberg, Evertsberg, Risberg och Mångsbodarna passerades. Allt snuskigt bekant. Men shit vad långt det är. Lugnt på vägarna och inte mycket till trafik så vi nådde Sälen vid 18:30-tiden. Fick en eminent vägbeskrivning till stugan där vi skulle bo och installerade oss som hastigast innan vi drog vidare till ett pizzahak för den sista kolhydratsuppladdningen före loppet.

Mer och mer nervös. Fler och fler ljudliga suckar. Efter maten satte coachen ett statement: En Suck = En Burpee. Med skidor på fötterna. Fick väl försöka sluta sucka då. Burpees med skidor är svårt och hon är rätt obeveklig. Tillbaka i stugan såg vi en duell i Andra Chansen. Precis som allt annat som har med Mello att göra har jag noll koll i år. Kalle och jag dissade det till förmån för ett avsnitt Bones och sen var det god natt.
 
En extremt dålig natt. Utombordarsnurrade värre än någonsin. Sängen var mjuk och jag låg i en grop. Vände och vände och vände och vände och till slut var klockan 04:45 och dags att kliva upp. Havregrynsgröt, på med skidkläder och chip och nummerlapp, packa ombytesväska och så iväg. Var såå nära att glömma kvar ombytesskorna i stugan. Hade varit mindre kul.
 
Vi kom i bra tid till startgärdet men fick en världsdålig parkering lååååångt bort. Kalle följde med och bar mina skidor. Tack för det. Efter en halkig pjäxpromenad hittade vi startfållan och lämnade skidorna så långt fram det var möjligt i den oändliga tionde startgruppen. En kaffe och sen en timme i en toakö. Note till Vasaloppet: Hur tänkte ni när ni satte upp så extremt få toaletter när femtontusen nervösmagar ska samlas på så liten yta? När det dessutom inte finns tillstymmelse till skog att välja som substitut. Sjukt. Men vi hann. Klev ut ur bajamajan 07:45 piiiip och det var hög tid att ta på sig skidorna. Ready to race
 
Loppet.
Maarit började med lite akrobatik på startgärdet, trots att vi var överens om att vi hade kvittat alla suckar och burpees så att det stod 0-0. Snabbare än snabbt var hon dock uppe igen och massan av människor började så sakteliga röra sig framåt. Mot backen. Backen med B. Backen med Kö. Ett steg i taget. Bara fokus på att hålla in stavarna och på att inte släppa in alltför många emellan oss. Det gick långsamt men där fanns ändå hoppet. Hoppet om att det skulle bli bra bara Backen var över.
 
Loppets första tre kilometer tog en timme och tio minuter innan människorna skingrades och spreds ut. Det blev inte bättre för det. Det fanns inga spår. Inga alls. Kämpade med att hålla ihop fötterna när jag skulle staka, försökte jag diagonala hasade jag bara i sidled och uppför fanns inget fäste så det blev oundviklig skidpromenad. Såklart hade jag jättesvårt att slappna av. Det kändes som att jag aldrig hade åkt skidor i hela mitt liv. Fötterna spänt inåtvinklade. Ändrade jag ställning på dem trycktes de ut och jag måste ta små mikroskopiska skejttag. Hela kroppen spänd och jag bara hafsade i alla rörelser jag gjorde. Försökte tänka att snart blir det bra. Snart måste det bli bra. Efter de två timmar det tog oss att nå Smågan hade loppet kvalat in i topp över det jobbigaste jag gjort. Precis den känsla som var det enda jag hade som mål att inte behöva uppleva. Jag ville ge mig själv förutsättningar att inte vara helt slut redan där. Jag har gett mig de bästa förutsättningar jag kunnat, ändå var jag helt slut. Jag måste ändå tänka att alla skidtimmar jag stoppat i ryggsäcken ändå bidrog till att jag kunde se förbi det där jobbiga. Att om jag inte hade förberedelseåkt skidor i trettionio timmar hade jag inte haft en suck att komma längre. Förmodligen hade jag inte ens klarat det första repet då. Nu gjorde vi det.
 
Vi slurpade lite varm sportdryck innan vi begav oss vidare mot Mångsbodarna. Jag minns skylten med 78 km kvar. Alltså den första skylten efter Smågan. Jag minns att jag precis där tänkte att om jag ska stå ut med detta måste jag komma på något som är kul. Eller försöka hitta någon som har det värre än den situation jag just nu befinner mig i. Jag kom sakta närmare en människa som gnisslade fram på vallningsfria skidor i ett ständigt och ljudligt gnek-gnek-gnek-gnek. Jag tänkte att jag är glad att jag i alla fall inte behöver ha det där ljudet i huvudet i alla dessa timmar. I samma veva blev jag dessutom omkörd av en gnisslare till. Under ett litet moment av mitt liv gnisslade då fyra vallningsfria skidor i mitt ljudupptagningsområde i olika takt och i olika frekvens. Som en hel liten gnisslande orkester som fick mina trumhinnor att gå i självsvängning och gnissla loss. Typ. Skrattade åt dem inombords. Definitivt en situation värre än min och jag funderade en stund hur jag skulle benämna dessa stackars gnisslare här på bloggen. Det blev inte bättre än såhär men det gick några kilometer där jag tänkte på annat och hur det än gick till så gled vi strax in till kontrollen i Mångsbodarna. Helt ljudlöst.
 
Vid det här laget började tröttheten så sakteliga övergå till smärta på sina ställen. Först en olustig känsla i vänster armbåge och rejält stela fotleder. Armbågen var värst. Det högg till i varje staktag och varje promenadsteg i den lååååånga backen upp mot Risberg. Redan där älskade jag det faktum att vi hade köpt till hjälp av Gästrikeservice så att vi fick dubbelt så många energi- och vätskekontroller jämfört med om vi bara hade haft de ordinarie att tillgå. Varje extra stopp med cola och dextrosol fick det att gå lite till. Lite fler delmål. Lite kortare etapper att beta av. Lite fler som peppar och hejar.
 
När vi väl gled in i Risberg fick vi höra att en norrman vunnit vasaloppet på 4:08 efter en spurtstrid. Vi hade varit igång i nästan fem timmar och åkt drygt en tredjedel. Fukk Yeah. I Risberg stod Kalle för första gången och hejade på också. Den stackars sötingen hade kanske inte en särskilt rolig dag, men han gjorde verkligen det bästa han kunde. Jag fick gnälla lite om armbågar och dåliga spår och jag fick lite vatten som var kallt.
 
Mot Evertsberg. Mot halva loppet. Det var riktigt tungt mellan Risberg och Evertsberg. Så deppdystert att veta att mer än hälften fortfarande återstod, trots att vi harvat på evighetslänge. I en av alla tusen miljarder uppförsbackar sa jag åt Maarit att hon måste säga något positivt och hon svarade med ett avmätt "hurra". Sekunden senare mötte vi en spårmaskin och det var troligen det absolut mest positiva som kunde hända. Min kompis har kontakt med högre makter, uppenbarligen. En liten, liten, liten bit hade vi nu spår att åka i. Så länge de nu höll. Max en kilometer. Men ändå. Känslan att få sätta skidorna i spår. Känslan av att någonting håller in fötterna utan att jag knäcker mina fotleder. Den känslan var magi.
 
I Evertsberg, efter 47 km kändes det ändå lite ljust att mer än hälften var avklarat och enligt banprofilen skulle det börja luta utför. Tack Jesus! En flock människor stod bredvid spåret och spelade musik och dansade och hejade på med applåder och vågen när vi passerade dem. Jag blev först provocerad. Så där himla positivt och kul kan det inte vara för någon vid det här laget. Ingen. Ni har inte en jääävla aning om hur det här känns just nu. Det gör ont överallt och det är så fukking fruktansvärt helveteslångt kvar. Tycker ni synd om oss för att ni tycker att vi är lite för långsamma för vårt eget bästa? Tyst bara. Sen tänkte jag om. Vi tillhör kanske de sista tusen som passerar här. Tänk om de hejat lika glatt och entusiastiskt på alla trettontusen före oss. Vilka hjältar. Sen kom även några nerförsbackar som gjorde att det äntligen försvann ett antal kilometer med lite högre tempo och lite mindre ansträngning, trots att det fortfarande var helt spårlöst.
 
Fäste hade vi inte heller mycket till och sista biten fram till Oxberg var en evighetsuppförsbacke som aldrig tog slut. Vi kom ändå till kontrollen till slut och bestämde oss för att slå till på både ett toabesök och en omvallning. Vilken lyx att få kliva ur skidorna för en liten stund. Lite mindre kul att sätta på sig dem igen för tre mil till. Fotlederna skrek. Sendrag i alla tår. Baaaaara tre mil till. Ironin i att det är en distans som jag bemästrat fyra gånger i mitt liv före denna dag. En distans som fått mig att förlora alla former av normalfunktion för återstoden av dagen samt för dagen efter. Nu försökte jag se den som bara ett avslut. En sista liten, liten insats. Det var grymt skönt att ha åkt den sista biten så nyss. Och jag pratade lite med Kalle och han sa med sin peppigaste stämma att speakern sagt att vi får spår nu. Spår och lång nedförsbacke. Då älskade jag honom. Lite extra.
 
Placeboeffekt är ju också en effekt så jag bestämde mig för att inbilla mig att omvallningen gav nytt fäste. Dessutom fanns det faktiskt spår. I en hel mil mellan Oxberg och Hökberg fanns det hyfsat hårda, fina spår att åka i. Her-re-guuud så fantastiskt. Det var ändå lite svårt att njuta. Vi hade varit igång i över åtta timmar, jag hade vansinnigt ont i armbågarna och jag var så oliiidligt less samtidigt som det var lite för långt kvar för att se ett uppenbart slut på lidandet. Spåren försvann efter Hökberg. Så också hjärnkapaciteten. Tänkte inte på något annat än på varje kilometerskylt jag såg. Från 18 och nedåt.
 
Innan Eldris hade det nästan blivit mörkt. I alla fall väldigt skumt och svårt att se den lilla antydan till spår som fanns. Jag kom att tänka på Martina Haags sommarprat när hon berättar om känslan att springa sin första mil. Hur hon startade före soluppgången och sprang och sprang och sprang och sprang och sprang ända tills det blev mörkt igen. Ja, första springmilen kändes som en evighetssyssla men den här gången var det bokstavligen sant. Vi åkte skidor varenda ljus minut av det där söndagsdygnet. Vem gör sånt?
 
I Eldris skulle sista repet dras ungefär en timme efter vår passage. Vi hade gott om tid och vi skulle få åka klart. Sista nio mot mål. Helt sjuk känsla att det äntligen var ensiffrigt på skyltarna. Helt sjuk känsla att jag åkt skidor i över tio timmar. Helt sjuk känsla att jag var så nära att lägga ett Vasalopp till handlingarna. Helt sjuk känsla att det nästan var klart och att jag visste att jag skulle klara av det. Jag ville njuta av varje meter på det lilla upploppet när jag svängde runt och såg målportalen. Så jävla nöjd. Jag och min krigarkompis. Vi är ett oslagbart team. Vi klarade det här. Det här också.

Efter loppet:
Maarit skulle donera sina trasiga byxor som lättantändligt material för att underlätta mitt skidbål efter målgång. Det kom av sig lite när jag fick ägna en liten stund åt att leta efter mitt chip som på något vis lossnade från kardborrebandet när jag tog av mig det. Någon lyckades dock hitta det och lämna in det. Tack. Vi stapplade till en buss som skulle ta oss vidare till dusch och ombyte. Oändligt skönt att få sitta ned. Att försöka beklaga sig över smärta för någon som troligen har precis lika ont är lönlöst men jag gjorde det ändå. "Jag vet" sa hon bara när jag förkunnade hur det pirrade i mina ben. Jag vet att du vet, men jag vet också att du vet att jag inte vet och jag vet att du vet att jag inte kunde föreställa mig det här. Därav gnällanderätt. Ingår i coachens arbetsuppgifter att lyssna på sånt ;-)
 
Duschen var himmelsk, maten var superäcklig. I bilen hem visste jag inte hur jag skulle sitta för att kunna vara i mig själv. Så mycket pirr i benen att jag ville skrika rakt ut. Roade mig med att kolla diverse telefoner och såg att det rasat in pepp från fina vänner. Sötaste Hanna hade följt mig hela dagen. Ida också. Och Maria och Sofia och Boel och fler. Tack till er. 

Motivationen att ta sig till jobb tolv timmar efter målgång var sådär. Fick ta hjälp av lyftkran för att komma ur sängen imorse då jag har noll förmåga att stödja på armbågarna. Kroppen känns lite mör, milt uttryckt. Det är stelt både här och där, men jag har inte drabbats av några sjukiskänslor, tack och lov. Snart kommer stadiet där jag äter allt jag ser i några dagar. Sen tar jag min fantastiska vallare med mig och åker utomlands och äter lite till. Himmel vad jag har längtat efter detta. Ego-väggen har fyllts med ännu en trofé. Vad jag har längtat efter att få säga att jag har åkt ett Vasalopp.
VÄNNER, JAG HAR ÅKT ETT VASALOPP!

Soldagar

Vilka fantastiskt soliga dagar vi har haft. Är lite, lite (alltså liiiiite) avundsjuk på dem som har åkt öppet spår. Mest för att de är färdiga med sitt ångestmoment nu, men också för att risken finns att det inte blir samma väderförhållanden i helgen. Just nu har yr i alla fall flyttat undan kräksnön och monstervinden så prognosen ser inte längre alltför dyster ut. Hoppas hoppas hoppas. 

Hur som. Helgen var magisk. Lördagen har jag redogjort för. Söndagen var lika bra. Fyrhjulingen startade plötsligt så vi packade den full med prylar och åkte låååångt ut på sjön tillsammans med Ida och Tatte. 

Malmjärn är en skämtsjö. Det finns typ inget vatten i den. Herrarna brottades med den där borren både länge och väl för att sen, när fyra hål väl var gjorda, inse att det var ungefär en halvmeter djupt där under. Och vi var verkligen mitt på sjön. Antiklimax.


Men fiske är ju sekundärt när en kan sitta så här med solen på näsan. Och dricka kaffe och njuta och trivas. 


Så, vi pimplade i alla fall. Trots brist på vatten. Det gick ingen nöd på mekanikern. Han fick ju kaffe.

Och vi grillade, fikade, jäste, myste, trivdes. Så himla himla skönt. 

Fyra timmar senare var jag ändå lite kall om tassarna och tyckte att det räckte med friskt och sunt och hälsosamt och stärkande på sjön. Kalle skjutsade hem mig och jag åkte vidare på Spinning för Cyklister och sjuttiofem minuter med skiftesintervaller. Hittade visst ett spår av en liten mekaniker där

Passet gick bra. Till slut. Jag hade en tydlig känsla av att jag inte skulle orka något alls under de första intervallerna men det tog sig. Efter passet åkte jag vidare till mamma en stund och fick nybakad bulle och lite kattgos.


Igår var det skidåkningsmåndag och lunchdejt i Edskenspåret med Maarit. Båda ganska eniga om att denna den sista sista skidveckan var lite besvärlig att tagga igång. Jag hade inget fäste och ingen lust och en känsla som bara skriker att nu är det som det är. Låt mig bara reda ut dessa nio återstående mil skidåkning och låt mig sedan arrangera skidbål i Mora när jag är klar. Men en mil in på solkontot blev det åtminstone. 

Tillbaka på kontoret skulle kläderna förhoppningsvis hinna torka till ett eftermiddagsskift. Alltså släppte någon en atombomb. Inte Maria. Jag tycker synd om henne som måste dela utrymme med mig. Men hon säger att bara jag lämnar en besöksstol tom (så att det går att känna sig lite välkommen att slå ned rumpan på vårt kontor) så får jag vräka ut hur mycket väskor och prylar och kläder som helst. Stackars Maria. Men jag gör som hon säger. OBS! Datorn på besöksbordet är inte min. Allt annat. 

Eftermiddasskiftet bestod av ett rullpass på spinningcykel där vi bara skulle trampa lätt i 40 minuter. Svårare och jobbigare än det lät. Efteråt, ett 4km bricklöp som utifrån form och förutsättningar kändes väldigt bra. Riktigt skönt. 

Denna tisdag började i poolen med en kort och väldigt lugn morgonsimning. Två kilometer bara för underhållandets skull. För att bli lite blöt så här på morgonkvisten. Men kroppen är trött. Den ville inte egentligen. 

Spinning med den härliga tisdagsligan ikväll. Sen kan det faktiskt vara så att det är färdigtränat innan söndag. Näst intill. Något enstaka litet lullpass återstår bara. Lugnt. Uppladdande. 

Kort om Kortvasan

Igår körde Maarit och jag kortvasan. Som två missiler i skogen mellan Oxberg och Mora. Ja jävlar vad det gick. Den superkorta historien är att jag är sjukt över förväntan nöjd. 
 
Likt en Xide Cactus Lime är jag No History, No Tradition när det kommer till skidåkning. Första gången jag stod på skidor på riktigt var 30 december. Därefter följde tre veckor av total misär innan jag bestämde mig för att jag tänkte reda ut det här. Nu skidade jag tre mil på två timmar och tjugoåtta minuter. Helt jävla amazing.
 
Nåväl. Efter jobbet på torsdagen packade vi oss iväg till Mora och en ypperlig sovplats i Wilmas lägenhet. Stärkt av en burgare på O'Learys (testade en annan än förra helgen...) använde jag min fenomenala VO2-max och pustade upp trycket i mammas snygga sjuttiotalsmadrass som imponerande nog fortfarande håller tätt. 
 
 
En lite knölig natt med ändå förhållandevis okej sömn. Låg och funderade ett tag på vad som får mig att göra detta. Varför lägga tid på omständig skidåkning. Varför? Vet inte om jag hade kommit på något svar när jag tog den här bilden på parkeringen innan vi gick till starten. Troligen inte. Men det kändes lite kul ändå. Nervöst.
 
Två andra sötisar var lite mer avslappnade innan start. I alla fall på just den här bilden.
 
Jag bestämde mig för att försöka hålla ryggen på Maarit så länge jag kunde. Första milen var det inget som helst problem. Jag åkte lugnt, beskedligt, ohetsigt, avslappnat, bra. Alla positiva ord jag kan om skidåkning åkte jag. Och vi började tidigt komma ikapp människor från startgrupperna innan. Allt som kan få mig att känna mig som en lite bättre amatörskidåkare än någon annan amatörskidåkare känns som en liten vinst.
 
Vi kom till Hökberg och fick i oss lite ljummen sportdryck. Haren frågade hur tempot var. Jag svarade bra, men att jag nog inte skulle ha problem att öka lite. Alltså lite. Liiiite. Vi gnetade vidare. Skyltarna med återstående kilometerantal kom en efter en. Vid 15 km tyckte jag att det var lite sorgligt att det bara var hälften kvar. Det kändes så bra. 
 
Två mil avverkade och kontrollen i Eldris serverade också varm sportdryck. Varm på riktigt. Superäckligt. Kväljande äckligt. Jag fick tvinga ner lite varmt vatten istället men det var också svårt. Bara en mil kvar men jag kände att jag nog snart skulle gå lite värskeminus. Äh, stånka på. 
 
Med sex kilometer kvar hade vi varit ute i två timmar. Jag sa till haren att vi kunde ta lång kafferast och ändå klara tre timmar. Då ökade hon. Jisses vad hon ökade. Jag bestämde att jag skulle med, till vilket pris mina skidor nu klarade av. Jag ska tänka annorlunda nästa helg. Då får jag inte sprängas. Nu spelade det ingen roll. Det var så lite kvar. Det blev hetsigt och det började kännas i axlarna och knäna att jag tappade tekniken. Jag var med i rygg nästan hela vägen ändå. Jag fick en liten släng av upploppsångest och jag fick släppa 20 sekunder på slutet men det känns rätt försumbart.
 
Sååå nöjda efter målgång. Vi gjorde det fenomenalt. 
 

Imål frågade jag vätskegubben om det verkligen verkligen verkligen inte fanns någon kall dryck. Varm saft är superäckligt och det släcker ingen törst. Det sa jag inte. Jag tror faktiskt att jag lät rätt trevlig. Men han svarade bara "Ät snö!". Jahapp. Jag har en vecka på mig att lära mig dricka varm saft. 
 
Trettiosju sekunder fattas här. Råkade av reflex stoppa klockan vid en kontroll. 2:28:39 blev min sluttid. Fantastiskt nöjd. 
 
Visa fler inlägg