Sista juni

Dags att lägga ännu ett kvartal av 2015 till handlingarna och det ser ut som att jag har haft en del att göra trots nio timmar mindre än kvartal ett. Rackarns.
 
Hur som helst. Jag har tagit mig utanför många trygga boxar och jag har gjort massor av saker som jag aldrig har gjort förut. Förutom en liten civilingenjörstitel har det tillkommit många andra nya titlar på detta cv sen i april.
 
* Halvmarathonlöpare
* Open Water-simmare
* Swimrunner
* Triathlet
* Racercyklist
* Milen sub50-löpare
 
Det var bara början. Ser fram emot fortsättningen.
 
 

 
 
 

En bra dag

En bra dag brukar med fördel föregås av en bra natt. En natt utan mygginvasion, värmeslag och propellersnurrande till klockan ett. Särskilt en dag som inleds med klockringning 05:10. Men tydligen finns det undantag när fyra timmars halvtaskig sömn är fullt tillräckligt för att studsa ur sängen. Undantaget stavas sju kilometer mysjogg i det här tempot.
 
 
Och tydligen kunde jag vara turbosnabb och till och med komma tio minuter tidigare till dejten. Taktiken för att hinna springa liiiiite längre. Prat om allt och allt och allt och swoooosh så hade det gått fyrtiosex minuter i morgonsolen. Fan-tas-tiskt! 
 
Till exempel avhandlade vi vem som egentligen är Sveriges bästa triathlet (jaa, för mig är det du Maarit men om vi bortser från det). Jag följer en sida på Facebook som heter simregler, som oftast är ganska rolig och bra, men det här inlägget gjorde mig bara upprörd. Faktiskt.
 
Jag är väldigt ny i triathlonvärlden och känner inte igen några av Sveriges elittriathleter. Förutom Lisa Nordén. Och det är tjejen på bilden. Det råkar jag veta. Hon har bland annat OS-medalj och Jerringpris i sitt bagage. Det vet jag också. Iofs är det tre år sen och mycket kan ha hänt men HON borde vara Sveriges bästa triathlet. Vem är den där killen? Säkert någon superbra, men jag känner inte igen honom. Vad har han gjort som gör att det är värt att lyfta fram endast honom när båda är med på bilden? Puckat. Ja, det är säkert bara han som pratar i podden (jag har inte lyssnat) men välj då en bild på bara honom. För jag tror fortfarande att Lisa är bättre. Punkt.  
 
Avslutar med en bild på ett par nycyklade ben med nya cykelbyxor. 
 
Jag börjar bli ganska fullkittad nu. Och med tanke på lyckan hos coachen när jag sa att jag hade skaffat ett race belt så måste jag ju gå in för ett till triathlon snart. Ska bara lära mig cykla först. 
 
Sååååå, trettiosex kilometer fick de trampa idag de här benen. En självförtroenderunda hade jag tänkt mig efter att ha vräkt i lite mer luft i däcken. Och det gick lätare att trampa, men min räcer verkar inte må så bra. Det är något knas med växlarna som gör att väääldigt många inte vill hoppa i. Det är som att kedjan lägger sig mitt emellan och så kuggar det bara över. Superdrygt och väldigt störande. Jag fick varken i de högsta eller de lägsta växlarna utan hamnade i nåt slags planmarkstillstånd. Uppför gick det supertungt och utför trampade jag luft. Inte så festligt. Det måste till en service pronto. Hoppas mecken kan fixa. Men ett snitt på 26,5 fick jag till. Det känns lite som ett dåligt skämt. Faktiskt.
 
Tyckte ändå att jag fick belöna mig med jordgubbar när jag kom hem, så det gjorde jag.
 
Tack och god natt. Morgondagen stavas SWIMRUN!

Tidsresor och träning

Jag inser att jag inte har varit supersnäll mot min kropp den här veckan. Jag har bara spenderat fem av sju nätter i en säng, jag har förflyttat mig åtta timmar bakåt i tiden och tvingat kroppen att anpassa sig efter det, jag har spenderat tre dagar på 1700m höjd och där utfört fyra träningspass, jag har inte haft några som helst matrutiner och bara ätit skitgrejer och socker på för kroppen superkonstiga tider, jag har spenderat totalt 25 timmar i sex olika flygplan och därtill massa timmar på flygplatser för att slutligen förflytta mig åtta timmar framåt igen.
 
Kalle hämtade mig på Arlanda och vi åkte direkt upp till Axmar för mat på deras fina brygga. För att lax med basilikasås var precis vad jag var sugen på och för att de råkar ha en grymt bra sån just där. 
Efteråt satt vi länge på bryggan i solen och tyckte att livet var rätt bra. Så skönt att vara i Sverige igen.
    
 
Det blev ju en mastig resa hem också så det är kanske inte skitkonstigt att kroppen har känts helt väck idag. Jag sov 13 timmar i natt men visste ändå inte vart jag var när klockan ringde vid 10. Ja, jag la mig vid 21 och var ändå tvungen att ställa en klocka för säkerhets skull för att inte missa min swimrun-dejt med teamkompisen som jag ska tävla med om två veckor. Vi körde lite drygt en och en halv timme idag och irrade oss runt längs tävlingsbanan.
 
Simningen var på alla sätt magisk men jag kunde verkligen verkligen inte springa. Jag fick ingen som helst ordning på andningen och jag har aldrig känt mig så instängd som jag gjorde i min våtdräkt idag. Det var verkligen hemskt. Det kändes som att jag inte hade tagit mig ner från höjden i Denver och benen kändes helt bortdomnade. Och så var det varmt. Riktigt varmt. I den stunden bestämde jag mig för att jag troligen klipper min våtdräkt efter Vansbro. Om det inte dyker upp något superklipp till swimrun-dräkt i min omgivning rätt snart så att jag kan få dragkedja fram också. Jag är skeptisk till blocketköp nu efter min cykelbyxincident som jag ska berätta om vid tillfälle (men om någon behöver ett par nya korta 2XU-brallor i storlek MEDIUM så hör av sig. Snart är de väldigt billiga. Typ gratis faktiskt.) men kanske är det värt att chansa igen. Jag vet inte.
 
Men åter till simningen. Ett tag var jag ledsen för att det inte var swim-swim vi hade anmält oss till. Eller att det inte är ungefär dubbelt så mycket sim och hälften så mycket löp på tävlingen. Eftersom vi är så synkade när vi simmar kommer den delen att bli så bra. Vi simmar ganska exakt lika fort och var även jämnbra på navigeringen. Det gick rakt och det gick bra. Löpningen var så jobbig medan det kändes som att jag hade kunnat simma flera mil idag. Det var underbart. Efter ett riktigt swimmers high i en kanal där det var helt fantastiskt fint och vi klarade motströmmen som ingenting sa jag till Sara att jag egentligen ville stanna upp och ta en massa bilder. Hon sa att hon kände lika men att hon hade lärt sig att det var bättre att faktiskt VARA i the moment. På riktigt. Jag insåg att det var sant. Jag ville vara där mer än jag ville trassla fram telefonen ur simbojen (som faktisk var bara besvärlig att swimrunna med). Så det blev inga bilder. Bara en innan vi stack iväg.
 
Efteråt åkte jag hem till mamma och fikade och pratade resa en liten stund innan jag bestämde mig för att jag nog ville ge kroppen en chans till att förstå att den faktiskt har kommit hem igen. Jag åkte på B-fit och utsattes för miljoner axelpressar och back squats. Och så lite löpning däremellan. Kroppen vaknade till ju längre passet gick så kanske börjar polletten trilla ned.
 
Jag avslutade sedan dagen med en MC-tur med glasstopp. Kalle tycker att motorcykelfolk är så bra eftersom de bara åker runt och fikar överallt. Jag har försökt tala om för honom att räcercyklisterna funkar precis likadant men han vill inte riktigt lyssna på det.
Visa fler inlägg