Forsbackarännet 2015

"Forsbackarännet är inte en tävling där det gäller att komma först i mål, utan det är något vi gör tillsammans. Kampen är mot det kalla vattnet,  sträckan och mot sig själv.
 
Simningen följer Gavleåns sträckning från Forsbacka herrgård till  målgången i Boulongerskogen genom det natursköna Gästrikelandskapet, med bävrar som gör sig påminda om sin närvaro. Avbrott i simningen sker naturligt vid de kraftstationer, som alla  ruvar på sina egna historier, som finns längs sträckningen. Vid dessa så passar vi på att dricka en kopp kaffe och summerar den genomförda  etappen. Vi delar in oss i startgrupper, med varje grupp så kommer det simma  en till två guider som ser till att “alla är med” och guidar gruppen genom de olika delarna av Gavleån".
 
Sällan har jag uppdaterat en vädertjänst så ihärdigt som jag har gjort den senaste veckan. Vart skulle vädret ta vägen med den där himla fredagen? Mörka moln och 11 grader blev 19 grader och en stor sol som blev 15 grader och sol med moln. Uppdaterade igen. Och igen. Och igen. På torsdagen såg det ut som att det skulle bli sol med moln och 17 grader. Dock 10 grader och molnigt klockan sex på morgonen. Det var då vi skulle stå gummiklädda i Forsbacka för att kliva ner i Gavleån med 21 kilometer simning framför oss. Kan man ens klara att simma 21 kilometer?
 
Allt har varit så impulsartat ring det här loppet. Maarit länkade till en race-report som lät fantastisk. Vi pratade om det i swimrun-hetsen. Det är ju myssimma vi gillar. Inte springa i skogen i neopren. Det här måste vara perfekt. Lät det vara någon vecka. Pratade om det igen. När det bara fanns fem platser kvar anmälde vi oss. Det skulle bli bra. Det är tre veckor sen. Sen då? Hur använder man sina tre semesterveckor till att förbereda sig för att simma 21 kilometer? Det gör man inte. Jag kan simma så det kan omöjligt vara problemet. Det är frysa jag inte kan, och det har varit skräcken efter vårt enda försök till långsim. Vi simmade 6,5 km. Inga som helst problem med ork eller smärta. Men kyla. Vi simmade i tre timmar och jag höll på att frysa bort. Jag hatar att frysa. Snälla vädret, bara skärp dig så kan jag lösa det här.
 
På torsdagen hade jag en hel svärm privata åskmoln runt mitt huvud. Utöver dem som hängde på himlen. Muller, muller, brak, pang, poff. Blixt och dunder. Hur sjutton ska jag göra? Väderappen hade stagnerat på en prognos som såg ut som sol med moln, maximalt 18 grader i luften och en kall morgon. Maarit skrev och var osäker. Vi pratade i telefon en stund. Ännu mer osäker. Hon äventyrar livets viktigaste tävling om det här slutar med nedkylning eller skador. Jag riskerar ingenting som jag inte kan överleva utan. Samtidigt hade jag svårt att se vad jag skulle vinna på att göra det här själv. För att vi anmälde oss tillsammans för att göra det tillsammans och för att jag hatar att frysa. Vill jag frysa en hel dag i Gavleån själv? Skulle jag våga? Skulle ja vilja? Skulle det ens kunna vara roligt att göra det själv? Samtidigt ville jag inte ge upp det. Nånstans bakom köldångesten såg jag ju fram emot det. Jag anmälde mig ju för att jag ville göra det. Tänk om jag skulle vakna till finväder på fredag morgon och så hade jag gett upp det för att jag är feg. Jag jobbar hela tiden på att förstå att allt jag gör i idrottssammanhang är mina egna val och egna mål och att mina resultat kommer av det jag gör. Jag ska göra saker som jag får ut nånting av. Själv. Det jag gör handlar om mig. Sällskap eller inte. Vill jag så gör jag. Vill jag inte så kanske jag måste tvinga mig lite att göra ändå. Själv.
 
Resonemaget ledde till att jag packade mig iväg till pre-racemötet i Gävle på torsdag kväll. Jag ville i alla fall höra vad de hade att säga. Ledarna lovordade väderprognosen som perfekt, vattentemperaturen som idealiska 18,5 grader och medströmmen i ån hade aldrig i loppets historia varit starkare. Vi skulle få en bra resa. De berättade även att en följebil skulle dyka upp med våra väskor vid varje stopp så att vi skulle kunna få på oss kläder på land. Jag hade tidigare förstått att min väska skulle vänta på mig i mål och blev förstås överlycklig när jag insåg att jag inte skulle behöva huttra runt i neopren de stunder jag skulle befinna mig på land. "Packa gärna mer kläder än ni nånsin kan tro att ni behöver" sa funktionären och jag visualiserade berget av fleecetröjor och träningsjackor jag skulle plocka fram när jag kom hem. De lovade även att de aldrig hade hört om någon som blivit sjuk av nedkylning efter loppet. Entusiasmen smittade. Jag var nog sugen på start ändå.
 
Så om jag är själv, hur skaffar jag mig en ny simkompis på smidigt vis? Lite tvång och lagom mycket charm. Maarit hade berättat att hennes triathlonkompis Ulrica också skulle vara med. Jag trodde att jag kanske hade sett en sån på bild någon gång i någon race-repot i bloggen. Kanske. Jag kände mig lätt iakttagen av en tjej som kanske stämde med den bilden när vi stod inklämda under det lilla partytältet och lyssnade på mötesgenomgången. När hon sen kom fram och frågade om Maarit inte skulle vara med la jag ihop ett och ett. Det är henne jag ska hänga med.
 
Vi var båda anmälda i grupp 2 utifrån följande beskrivning  "Man väljer själv vilken grupp man vill simma med, i startgrupp ett  simmar de som känner att de behöver lite mer tid på sig, i startgrupp  tre simmar de som kanske simmat några meter tidigare och om varken ett  eller tre känns rätt så finns startgrupp två." Eftersom jag är lite jante och lever ganska mycket efter lagom är bäst så tog jag ju tvåan. Klart att jag har simmat några meter tidigare, men tänkte att jag inte skulle orka brutalsimma hela dagen heller.
 
Det var nästan ingen som anmält sig i grupp tre. Alla underskattar sig, sa ledaren för den gruppen. Gör du Vansbro runt en timme ska du definitivt inte tveka på start i grupp tre. Jag insåg att det stämde på mig och att jag var tvångsförflyttad. Frågan var om det stämde på Maarit, som jag flyttade på av logistikskäl, och på min nya substitutkompis (som kanske ännu inte ens visste att hon var min kompis..) Jag bestämde att det var så. Motiverade henne med alla argument jag kunde komma på att hennes simtid på halv-IM definitivt var tillräckligt bra. Hon bytte grupp. Nu skulle vi starta sju istället. En timme mindre morgonkyla. Tror att det var ett bra beslut.
 
När jag kom hem hade Maarit ännu inte bestämt sig för start eller inte, även om allt lutade åt inte. Jag var inställd på att åka själv till Forsbacka morgonen efter. Det kändes som att jag faktiskt skulle kunna klara det. Sov som en kratta hela natten. Snurrade varv på varv och kom aldrig riktigt till ro. Kroppen definitivt inställd på tävling, även om det här inte handlade om tävling på det sättet. Klockan ställd på fem. Jag vaknade efter fyra timmars sömn. Termometern visade 9 grader. 
Det här blir kul. Tvingade i mig gröt, tog min gigantiska väska med precis det berg av extrakläder som jag sett framför mig och rullade sedan iväg mot Forsbacka. Solen i ögonen hela vägen dit. Himlen klar. Det kanske blir bra ändå. Det såg trevligt ut där jag parkerade min bil framför herrgården.
 
Jag hittade Ulrica och hennes kompis Ulf. Det första Ulrica sa var "Alltså Sara, jag kom på det efter mötet igår. Jag läser ju Maarits blogg och där är du med överallt så det känns som att jag har känt dig jättelänge, men det var ju helt orimligt att du skulle veta vem jag var". Så var det. Vi har sett varann på bild. I samma forum. Nu ska vi simma en halvmara tillsammans. Jag gillar henne redan.
 
Morgonen i Forsbacka var klar och syrerik. Inte särskilt kall, solen kämpade bra. Vi trasslade på oss våtdräkter och de orange badmössor som vi fått i förväg. Och vi smörjde nackarna med vaselin i överflöd. Många tejpade också, men så utrustad är jag inte. Jag tiggde åt mig lite solskyddsfaktor av någon eftersom ansiktet troligen riskerade att förvandlas till tomat efter några timmar i vatten om solen skulle ligga på. Jag velade fram och tillbaka om jag skulle ha simbojen eller inte. Några hade, några hade inte. Jag bestämde mig för att ta den ändå. Med vaselin och två nötcreme i. Utifall att. En något skeptisk inför-selfie.
 
När alla var färdiga letade vi oss ner mot vattnet längs en smal stig. Ledaren gav oss riktningsinstruktioner för den första etappen. Han skulle simma sist och samla upp alla. En tjej var bekymrad. Huuuur skulle hon hitta om ingen ledare simmade först? Håll dig längre bak då, tänkte jag men sa inget. Till slut hade vi tillräcklig koll. Okej, gör det bara. En efter en gled vi ner i vattnet och tog oss några meter ut till ett betongfundament som vi var tvungna att gå över. Killen som gick först plockade upp ett fiskedrag. Ingen bra grej att kliva på. Tur han såg den, för vattnet var grumligt grumligt av humuspartiklar. Fy. 
 
Första kilometern gick över en sjö som var ganska bred. Tempot var högt på dem i täten och jag hamnade i ett ingenmansland i mitten där jag låg för mig själv och försökte hitta ett bra bastempo. Visste inte hur många som var före mig, eller hur det såg ut bakåt. Tänkte att jag simmade ganska fort, definitivt ett ingenriskattfrysatempo, men jag blev lite bekymrad för Ulrica. Jag vet ingenting om hennes simning. Tänk om jag lurade henne att byta grupp. Tänk om hon känner sig superstressad över farten eller blir sist och ifrånsimmad. När sjön smalnade av till mera av åkaraktär fick vi ordentlig hjälp av strömmen. Efter en kilometer till stannade täten upp och vi samlades ihop. Då var det fantastiskt skönt att kunna hänga simbojen under armarna och bara ta några bröstbentag. Vi betraktade en stor fågel som lyfte från vassen. Någon visste att det var en häger. Jättefin var den. Snart såg jag att Ulrica dök upp inte långt bakom mig. Definitivt inte sist eller ifrånsimmad. Hon var glad och tillfreds med tempot och ville inte stå still för då skulle hon frysa. Precis då slutade jag bekymra mig för henne. Hon var helt klart på rätt ställe och helt klart en riktigt vass simmare.
 
Fyra kilometer till betade vi av i å eller smalare vassbevuxen sjö. Efter sex kilometer var vi tvungna att kliva upp ur vattnet och gå runt ett kraftverk. Hela gruppen skulle samlas ihop igen så det blev några minuter på land. Då var det lite kallt, men jag var oändligt glad åt mina neoprenstrumpor som tog bort mycket av kylan underifrån. De gjorde det dessutom hanterbart att gå på den steniga stigen. Tempot diskuterades i gruppen och alla var nöjda utom en. Samma tjej som var bekymrad i början. Hon tyckte att det gick alldeles för långsamt. Hon fick minsann bara ligga och skovla och tyckte att vi skulle göra två grupper av vår grupp så att hon kunde få simma på. Någon kommenterade att det var synd att det inte fanns en startgrupp fyra till bara henne då och ville hon snabbsimma hade hon kommit fel. Bra sagt. Jag kokade lite inombords när vi skulle hoppa ner i strömmen på andra sidan kraftverket och hon sa att "se till att alla långsamma kommer i först nu då". Vi visste förutsättningarna. Tagga ned.
 
En snabbkilometer i jättemycket medström betades av på nolltid innan vi kom till nästa kraftverk och där var det frukostdags. Så himla hungrig. Faktiskt enda gången på hela dagen som jag var riktigt hungrig. De hade förberett med mackor, kaffe, juice, snickers och bananer. Som att komma till himlen.
Jag visste inte huur snabbt jag skulle kunna trycka i mig en snickers och en banan och sen mådde jag lite illa. Åt två mackbitar också. Bara för att. Det var ju trots allt fem kilometer kvar till den omtalade pizzalunchen. Jag hade cabbat ned både våtdräkt och baddräkt och fått på mig t-shirt och tröja och snygga sim 77-jackan så jag frös inte nämnvärt.
 
Femkilometersetappen till lunchen var ganska jobbig. Första biten fick vi parera för träd och stenar i vattnet och strömmen var stark så det var lite trixig men rolig simning. Lite senare började det gnissla till lite i axlarna, mest den vänstra, och det kändes lite som att någonting förflyttade sig därinne vid varje simtag. Försökte tänka bort det. Tog fler och tätare bröstbenspauser med simbojen under armarna. Det fanns ändå ingen anledning att hetssimma. Älskade bojen från just den stunden. Dessutom hade jag lite glasögontrassel. Jag hade tänkt byta brillor vid frukosten men glömde bort det. De transparenta är jobbiga att ha i solsken eftersom de bränner ögonen, plus att de har blivit helt igenfettade på insidan av ovarsamma vaselinfingrar och solen blänker i fettet. Dålig sikt. I sol, noll sikt. Vattnet var ju från start bara ett gult grummel, så jag såg aldrig nånting i vattnet, men att kunna navigera ovanför är ändå en liten fördel. Vi skulle räkna broar. Jag såg dem knappt, så det gick ju sådär. Fem stycken skulle vi passera innan vi skulle se spikfabriken i Mackmyra där vi skulle få lunch. I en hel kilometer såg man det där himla huset som inte tycktes komma det minsta närmare trots envetet simmande. 
 
Till slut kunde vi trassla oss i land och ansluta till de övriga grupperna. Strömmen gjorde att vi låg lite före i tidsschemat så de första grupperna hade inte hunnit få sin lunch när vi kom ifatt. Det gjorde inget. Vi fick mat ganska direkt och sen en lång skön lunchrast medan de första grupperna gavs försprång. De hade fått rasta innan maten. Sämre. Jag såg till att det blev glasögonbyte. Bra val.
 
Vi var nere på ensiffrigt och hade gjort mer än hälften vilket kändes bra i huvudet. Nu hade vi tre trekilometersetapper kvar till mål. Tydligen en lång och två lite kortare. En hel flock gummimänniskor med orange mössa förbereder sig för att börja med den längsta.
 
 
Vi hade fått order om att vi inte fick simma om deltagarna i grupp två ifall vi skulle komma ifatt dem så tempot skulle automatiskt dras ned. Det gjorde inget. Vi rekommenderades att lyfta blicken och njuta av landskapet istället för att bara borra ned och simma på. Syftet är att det ska gå långsamt. Vi det här laget hade jag börjat känna av konstigheter i vänster armbåge också. Förmodligen kompenserade jag för smärtan i axeln. Mina hänga-på-bojen-stunder blev tätare och fler. Men jag hade bytt glasögon och kunde glädjas åt att jag faktiskt såg något. Ett tag. Stora fina hus vid strandkanten. Lite änder här och där. Problemet med spegelbrillorna är att de immar igen. Och med igenimmade mörka glasögon ser en inte heller särskilt mycket de stunder som solen är borta. Då är det liksom kväller.
 
I slutet av den här etappen gick några upp vid en badstrand för vattenpaus. Det var ju omöjligt att veta vilka som tillhörde grupp två och vilka vi således inte fick simma förbi. Deras rödmössade ledare stod kvar i vattnet och väntade på några av sina deltagare. Ulrica och jag simmade vidare utan vätskestopp. Trots att vi aldrig medvetet synkade vår simning så lyckades vi vara på samma ställe hela tiden. Så lyckat. Bara några hundra meter längre bort skulle vi runt ett kraftverk igen. Återigen visste vi inte om tanken var att vi skulle vänta eller simma vidare. Vi fortsatte. Det var orange badmössor både framför och bakom och vilka som tillhörde vilken grupp gick inte längre att veta.
 
Nästa trekilometersetapp var nog faktiskt bara två kilometer. Axlarna kändes bättre men armbågen gjorde ont. Tempot var lågt eftersom vi nu även kommit ikapp grupp ett. Där var det mest bara bröstsimmare. Efter ett tag dök det upp en stor vit pil på en brygga. Där skulle vi in och hamnade i någons trädgård. Dags för överraskningen, som inte var så mycket överraskning eftersom det var det enda som det pratades om bland ledarna under hela dagen. Fikabuffén. Ja, det var helt klart en sagovärld av bakverk. Muffins, kakor, tårtor, smoothies, juice, kaffe, frukt, chips. Allt. Precis då skickade Maarit ett sms med frågan om jag hade en bra simdag. Som nån sorts telepati. Hon som älskar fika fick såklart en bild tillbaka på det lilla fikabordet. Ett av de tre fikaborden.
 
Efter denna käftsmäll av socker var det ingen som riktigt lockades av tanken på tre kilometer simning. Sista sista sista. Bara ett Vansbro kvar. En timme och lite till eftersom tempot slagits av rejält. En gång till skulle vi kliva ur vattnet för ett kraftverk. Där utsåg de tre ledarna en ur varje grupp som kämpat lite extra under dagen. Typ fryst från start eller haft alldeles för stor våtdräkt eller något annat. Dessa tre skulle få gå imål först och sista halvkilometern eller så fick ingen ligga före dem. Då gick det verkligen snigelsakta och jag bara hängde på min boj och tog något brösttag ibland. När vi såg målbryggan och hade kanske hundra meter kvar avslutade charmtjejen som haft invändningar hela dagen med att säga "nu måste ni öka så att jag inte råkar glida förbi er". Så onödigt. Vi kom i mål och jag har fått min första riktiga finisher-tröja.
 
Nu har jag simmat en halvmara och jag har gjort det utan att tappa huvudet. Ulf hade en klocka igång som stannade på precis 21 kilometer när vi kom iland på bryggan. Tiden i rörelse var 6 timmar och 58 minuter. Totalt tog hela strapatsen tio timmar, eftersom klockan var fem på eftermiddagen när mamma mötte upp mig vid målet för transport tillbaka till Forsbacka.
 
I efterhand är jag glad att jag valde att starta, även om jag är bekymrad över en rejält ond armbåge. Idag är kroppen seg och vill vila. Men lite glad är den också. Jag kan alltid mer än jag tror.
   
Jag hoppas att jag ska få fler bilder skickade till mig. De kommer i ett eget inlägg isåfall.   
 
#1 - - Jonas Boström:

Hej
Väl kämpat! Din race-report är också väldigt läsvärd:) Skulle du kunna tänka dig att få denna publicerad också på RaceReport.se? Syftet med sajten är att samla inspirerande och motiverande tävlingsberättelser från olika lopp, precis som din.

Är det ok så får du gärna återkoppla till [email protected]

Vänligen
Jonas Boström