Vansbro Triathlon 2017

För tredje året i rad blev det idrottsbesök till Vansbro. Tidigare har jag mest simmat och plaskat och haft mig men i år nöjer jag mig med triathlon. Kanske årets enda triathlontävling. SM i medeldistans. Halv Ironman. Två kilometer simning följt av 90km cykel och sist en halvmara. Andra försöket. Häng med från början.
 
Före loppet:
Orimligt länge gick jag runt med orimligt många osäkerheter som jag liksom inte kom mig för med att ta tag i. Meckis har slängt vår luftmadrass för att vi har konstaterat att det var hål i den så vad ska vi sova på? Måste jag kanske öva lite punkabyte eftersom jag aldrig har provat på den nya cykeln? Hur ska jag fästa punkafixgrejerna? Hur löser jag vätskefrågan så att jag får med mig mer än en flaska? Kommer jag få skavsår av tri-brallan när jag springer? Förhala, förhala och förhala. Jag kickade in den ena lösningen efter den andra de sista dagarna. Meckis handlade madrass i farten efter jobbet, jag fick napp på en supersnabb flaskhållare att sätta mellan pinnarna av självaste Annie Thorén (det gick dessutom att fästa två flaskor i den så punkaprylarna fick en egen plats), jag övade punkafix med Meckis hela torsdagkvällen och jag beslutade att med en halv burk vaselin i brallan får det bära eller brista. Punkt. Alla osäkerheter fixade.  
 
Och så det här med vädret. Yr verkade inte riktigt kunna bestämma sig utan singlade slant mellan 13 grader och mulet eller 25 grader och strålande sol. Till slut tycktes drömvädret vinna. Jag började oroa mig för värmen istället. Lätt att klä sig, men oj så jobbigt att springa.
 
Jag jobbade till lunch på fredagen och åkte då hem till mamma och pappa med min matlåda. Hängde där en stund och snicksnackade lite innan jag for hem och färdigställde packningen och stuvade in den och mig själv och Meckis i bulgarbussen för avfärd mot Vansbro.
 
 
Vi hittade smidigt till Kulturhuset i Vansbro där vi skulle bo och vi fick ett eget krypin på övervåningen. Eller, ett helt konferensrum för oss själva hade vi. Lyxigt. Kompisarna hade hittat fram också och vi installerade oss och gick sedan för att hämta ut nummerlappar. Det var ungefär här jag bestämde mig för att trots allt inte försöka byta till motionsklassen. Jag hämtade min röda seniortävlingslapp som om någon annan tanke aldrig ens hade existerat. Inne på mässan köpte jag vattenflaskor till den nya snabba hållaren och pratade länge med Maria som dykt upp i cybervärlden genom blogg och instagram men som nu existerade som fysisk person. Kul ju. Sen blev det soligt pizzeriahäng innan det var dags för prerace-möte. Fina gänget. Fyra triathleter och ett serviceteam.
Foto: Anders Björk
 
Jag orkade inte riktigt lyssna på mötet. Det var mest en massa surr och det enda jag kunde minnas efteråt var att simbanan skulle vara för lång och att de som nyttjade Wheel Stop skulle komma ihåg att hämta sina prylar före jul, typ. Näe, så var det väl kanske inte. Vet inte. Efter mötet gick jag och Serviceteamet på en kvällspromenad. Luftade hjärnan och spanade in den hemska hängbron som jag skulle cykla över. Solig och fin kväll.
 
Tillbaka på boendet besiktades utrustningen igen. Det är inte alls mycket saker som behövs för att utföra ett triathlon. När jag än en gång konstaterat att jag nog fått med mig allt (och lite till eftersom allt är inte uppackat ur lådan...) kunde jag gå och lägga mig.
 
Jag sov dåligt men jag sov i alla fall. Det bästa med tävlingar som startar runt lunch är ju att en inte behöver hetsa på morgonen. Vi gick upp vid halv åtta, packade på mig kläder, fyllde flaskor och försökte äta frukost så gott det gick. Faktiskt petade jag i mig två mackor vilket nog var ungefär två mer än förväntat. Till slut var det dags att gå till växlingsområdet. Kramade kompisarna som skulle starta senare än jag och trampade iväg. Tur jag hade bärare med mig.
Foto: Maarit Kaskela
 
Jag fick gå i omgångar för att få in alla saker till min plats. Jag tänker att mängden prylar i växlingsområdet säger något om kalibern på triathleten. Ju mer saker desto lägre hobbynivå. För att vi som inte kan och inte vet och inte har så bråttom plockar med oss allt vi äger i händelse av oförutsedda händelser. Det fanns de som hade betydligt större lådor än jag, men det fanns också de som inte hade det. Min granne i växlingsområdet till exempel. Hon hade IN-GEN-TING runt sin cykel utöver en handduk med ett par löparskor på. Och så vann hon ju också hela tävlingen. En ska kanske försöka lära sig något av dem som vet hur det ska vara. Heja Åsa!
 
På något vis känns det som att hur mycket tid jag än har på mig så blir det stressigt precis innan start. Jag var på plats 1,5 timme innan start men tog en promenad och var tillbaka 45 minuter innan. Ändå hörde jag snart speakern säga att han OM FEM MINUTER ville ha alla seniordamer på startmattan. Våtdräkten var på men min badmössa hade typ smält ihop i solgasset och var omöjlig att hitta in i. Jag var livrädd att dra sönder den och försökte att inte stressa sönder den ännu mer. Till slut fick jag isär det klibbiga latexstycket, trädde det på huvudet, tog glasögonen och studsade iväg. Hörde TVÅ MINUTER ur högtalaren, gick åt fel håll i växlingsområdet, det var stängsel överallt, hittade inte ut, måste fråga en funktionär. Sist av alla nådde jag startområdet med andan i halsen. Det var inte direkt bråttom ändå. Det var bara så att de som hade varit i vattnet och simmat in och därmed passerat tidmattan måste upp för att chippen skulle nollställas. Vi fick stå i några minuter innan vi fick kliva ner i vattnet. Kaaallt när det kyliga älvsvattnet hittade in i våtdräkten. Återigen glad att jag fick trampa vatten en stund för att vänja mig. Okej. Nu gör vi detta.
 
Loppet:
 
1950m simning - 39:00 (Plats 30/118 - bästa tjej 28:20) - (enligt garmin 2207m och snitt 1:46/100m)  
Min bassängsimmarkarriär till trots är jag ytterst obekväm med dessa hetsiga triathlonsimningar. Jag mindes hetsen och paniken från förra året och ville inte återuppleva det. Jag ställde mig långt bak och tänkte att jag släpper iväg hetsisarna. Hamnade ändå i en hög av svart gummi när visselsignalen ljöd. Det är på riktigt läskigt tycker jag. Allt är svart runtomkring. Är det inte neoprenrumpor så är det mörkt vatten. Fäktande armar överallt, sjövatten i munnen vid varje andningsförsök, ivrigt sparkande fötter millimeter från näsa och hals, något slag i bakhuvudet och någon som trycker ner, någon är på tvären antingen under eller över. Panik igen. Värre än tidigare. Jag fick stanna upp och bröstsimma för att ens kunna fortsätta. Ta kontroll över situationen. Andas.
 
Upp till första rundningsbojen hade jag svårt att andas. Gråten i halsen. Fick inget flyt. Efter rundningen fanns det utrymme men då finns det ingenting att sikta på. Ingenting. Försökte se några gula huvuden runt mig och konstaterade att alla valde ett spår mycket längre ut i älven än vad jag gjorde. Trots att det kändes som att jag låg hur långt ut som helst. Jag tyckte att jag hade simmat i en evighet när jag simmade under träbron, alltså den som är nästan vid målet. Insåg att jag simmat kanske max 6-700 meter och hur mycket det var kvar. Det började i alla fall funka skapligt med tekniken, men siktningen var fortfarande bedrövlig. Hade två gula mössor en bit framför mig som jag försökte följa men fick stanna upp och orientera mig flera gånger. Vågor och skvalp kom från sidan och störde. Till slut kom rundningsbojen och det var bara transportsträckan längs bryggan kvar, men  fortfarande 850 meter. Så skönt att ha något konkret att följa, även om jag ibland simmade så nära att jag fick sjögräs i ansiktet och kände trädoft i näsan. Äntligen fick jag så åla mig upp för den där rampen och kände mig ännu en gång som tjejen i The Ring. Såg 38 och någonting på klockan. Nästan fem minuter mer än förra året men jag är nöjd i jämförelse med hur jag simmat den sista tiden. Och så skönt att ha överlevt detta moment.
 
Resultat 2016: 1950m Simning - 35,04 (Plats 35/140 - bästa tjej 25,48) - (enl garmin 2105m och snitt 1:40/100m)
 
Foto: Maarit Kaskela
 
T1 - 5:20 (Plats 105/118 - bästa tjej 1:29)
Okej, det finns en del att jobba på i växlingarna. Efteråt sa Kalle: "Du kröp ju upp ur vattnet i jämförelse med alla andra". Troligen sant. Yrsligt vankade jag fram längs den blåa mattan, fipplade av mig mössa, nollställde klockan och fick efter många om och men armarna ur våtdräkten. Inte snabbt eller snyggt någonstans. Ändå har han fångat en bild på där jag tydligen faktiskt springer. Eller vad jag nu gör. Två fötter i luften samtidigt åtminstone.
 
Foto: Carl Larsson
 
Lättnaden att ha överlevt simningen var enorm. Och det absurda i att jag nu skulle ge mig ut på det moment som jag såg mest fram emot denna dag. Vänta nu, Sara ser mest fram emot att få cykla? Ja, faktiskt. När våtdräktsbenen skulle av åkte chippet med och jag fick börja med att sätta tillbaka det. Sen trassla på lite för tajta strumpor på blöta fötter. Och så få ner lite energi i de blöta och trånga fickorna på linnet. Glasögon och hjälm på innan en får peta på cykeln. Just jävlar, nummerlappen också. Tur den hängde på styret för annars hade jag garanterat glömt den. Hela proceduren tog en evighet. Men till slut var cykeln utledd på vägen och det var dags att ge sig iväg.
Resultat 2016: T1 - 4,31 (Plats 79/140 - bästa tjej 1,31)
 
90 km Cykel 3:04:57 - snitt 29,3 km/h (Plats 83/118 - bästa tjej 2:16,08)
Det första som händer på cykelbanan är att en ska ruska sig över en smal och räfflad träbro. Det första som hände på min cykeltur var att den flaska jag satt i mitt nya snabba flaskställ mellan pinnarna ruskade loss på detta helvetespåfund till bro. Jäv-la-skit. En snäll funktionär lubbade iväg för att hämta min flaska medan jag fick kliva av cykeln och vänta. Där konstaterade jag att jag inte hade fått i gång klockan heller, så det fattas några hundra meter på min egen mätning. Så mycket krångel hela tiden. När jag fick tillbaka flaskan och kunde cykla iväg var det det enda jag lyckades tänka på i början. Sitter all min utrustning kvar nu? Med händerna på pinnarna kunde jag i alla fall ha den där flaskan under bättre uppsikt och strax kunde jag slappna av.

Den största anledningen till att jag valde att starta i tävlingsklassen igen var för att få cykla i ensamt majestät i början. Eller majestät är kanske fel ord när en är ensam för att en är sist. Men att slippa fundera över draftingregeln åtminstone. Inte ha miljarder motionärer och masters överallt. Det finns ju liksom inte en sportkepa till chans att jag cyklar ikapp någon av snabbtjejerna framför mig och inte är det så många kvar bakom heller. Jag får cykla ensam och jag får chans att fundera över vad det är jag ska göra. Jag fick cykla så ensam så länge att jag övervägde sannolikheten att jag på något vis hade irrat mig av banan. Näe, inte hade det väl passerat någon väg där det ens varit möjligt att svänga av? Till slut var det ändå ett par stycken som susade förbi och jag slappnade av i det också. Allt är rätt, nu är det bara att trampa.

Jag kände direkt att benen var med mig och att det skulle bli en rolig cykeltur. Inga som helst problem upp till första vändpunkten vid 22,5 km. Jag sneglade på Garmin varje gång det vibrerade på armen och konstaterade att jag stadigt höjde min snittfart. När jag kom till 27 km/h var jag nöjd, när jag kom till 28 var jag överväldigad och när jag kom till 29 visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Hur kan jag ens cykla så här bra? Fyllde på med resorb då och då och såg till att ha tömt den flaskan när jag kom till vändningen vid 45. Fick en ny flaska med sportdryck (i farten ska ni veta...) och bad en stilla bön att det inte skulle vara samma äckel som förra året. Prisa gud vad god den var i jämförelse. En gel högg jag också, och den var så lättflytande att halva smetades ut över mitt lår när jag tryckte till lite lätt för att sörpla i mig den. Mys. Fick i mig litegrann i alla fall även om större delen av andra halvan rann mellan fingrarna och över hela handen. Skönt.

Efter varvningen kom det då och då en motionär i min väg som jag fick cykla förbi. Sällsynt men uppskattat. Och en liten extra motivator att höja farten lite. Den bästa känslan var ändå att jag fortfarande inte kände någonting som liknade smärta. Jag hade cyklat över 45km utan att sätta ner en fot i marken och jag kände ingenting. Benen hade hur mycket krut som helst och vid vändningen vid 65 var det samma känsla. Ingenting. Tiden flög i väg och kilometrarna adderades i rasande takt. Sista tre milen stretade det lite i nacken men inget allvarligt. Jag hade fortfarande rullat non stop. Trasslade mig igenom vändzonen och slängde min tomma flaska för att inte riskera att den skulle ruska av på hängbron. Bara hoppades att flaskan med punkagrejerna skulle sitta kvar. Det gjorde den och jag rullade mot växling med tidernas vinnarkänsla. Kan vi, snälla ni, bara ta en tyst minut och reflektera över mina trettiofyra sista kilometer på min cykel. Tack. Amen.

Jag är så sjukt nöjd med detta. Nej hörrni, jag förstår verkligen inte detta. Jag har alltså avslutat med att cykla tre mil på 58 minuter. Jag har snittat över 30 km/h i tre mil. Jag vet att detta inte är särskilt märkvärdigt för de allra flesta, men för mig är det på riktigt helt ofattbart. Jag har aldrig cyklat så här bra någonsin. Jag tänkte att nu kan jag promenera en halvmara med ett konstant fånflin och kommer för evigt vara så stört nöjd med det här. Jag cyklade nästan fjorton minuter bättre än förra året. Fjorton minuter.
 
Resultat 2016: 90 km Cykel - 3:18,20, snitt 27,3 km/h (Plats 120/140 - bästa tjej 2:16,06)
 
T2 - 3,24 (Plats 106/118 - bästa tjej ~50s)
Inte heller den här växlingen var något att rapportera hem om som särskilt snabbt. Kalle stod vid vägen när jag cyklade in mot växlingen. Hojtade till honom hur sjukt bra jag hade cyklat. Sen vandrade jag i sakta mak, ställde ifrån mig cykeln, bytte skor och strumpor, drack lite ljummet plastsmakande vatten, på med keps och så iväg. Växlingsområdet är långt, hur sjutton gör ni som växlat på under en minut? Ja, jag förstår att jag var himla seg och omständlig men jag är onekligen imponerad av alla andra. Mycket imponerad. Och tydligen lite snabbare än förra året trots allt.
Resultat 2016: T2- 3,40 (Plats 108/140 - bästa tjej 1,02)
 
21,1 km Löpning - 2:07,52, snitt 6:04 min/km (Plats 65/118 - bästa tjej 1:29,40)
Jaha lite löpning kvar då. Det är alltid långt att springa en halvmara, låt oss för allt i världen slå fast det. Jag har inte ordat så mycket om vädret i denna utläggning ännu. På både sim och cykel hade det ju varit ytterst behagligt att det var varmt och relativt vindstilla. Nu var det inte så behagligt längre. Och jag var faktiskt rätt klar med det här. Jag hade ju cyklat som ett jäkla monster, kan vi inte bara få vara nöjda så? Mååååste vi springa också? Ja, vi måste väl det. Kom igen då benen, kom igen huvudet.
 
Stapplade iväg och försökte hitta kraft i alla andras träbensstela steg. Det gick sådär, men alltid blir jag lika förvånad över fartblindheten som uppstår efter cykel och att jag i den här stela misären faktiskt gör mina snabbaste kilometrar precis i början. Mina snabbaste kilometrar som denna dag landade på smått blygsamma 5:30/km. En annan historia. Jag sket i tempot. Tänkte att om jag skulle komma i närheten av förra årets totaltid skulle jag vara supernöjd, men jag sket i det. Nu var huvudfokus kylning. Jag ville inte hamna i diket med värmekollaps. Det var det enda jag tänkte på. Stanna i varje vätskestation och se till att det blir några munnar vätska i magen och minst en mugg vatten över huvudet. Helst vatten åtminstone. Tror dock aldrig att jag hällde över mig något annat. Efter 5km var vi tillbaka vid växlingsområdet och jag sprang förbi Kalle igen. Talade om för honom hur otroligt lite roligt detta var just nu. "Äh, spring bara" svarade han.
 
Jag tog ett toastopp vid 5km och efter det tändes någon form av hopp om livet igen. Benen kanske börjar fungera. Begränsningen satt mest bara i att hjärnan smälte. Det var så varmt och jag kunde inte plocka fram mer trots att jag faktiskt kände mig ganska pigg. Inget ont någonstans åtminstone. Fick första bandet och ännu mer hopp om livet. Det här skulle kanske komma att ta slut någon gång. En kilometer i taget bara. Fokus på att stanna och kyla och dricka. Låt det gå långsamt men spring. Och jag sprang. Fick till slut mitt andra gummiband och hemlängtan deluxe. Precis innan jag fick bandet mötte jag Anders som ordade något om att jag skulle komma ikapp honom. Kunde det gå? Jag orkde inte försöka öka, men tydligen kom jag ikapp honom i alla fall. Precis innan jag fick svänga mot mål medan den stackarn fick ge sig ut på ett varv till.  
 
Faktum är att jag de sista metrarna lade in en Usain Bolt-spurt av sällan skådat slag när jag kom in på upploppet. Jag hade ingen koll på hur mycket jag såsat i växlingarna så jag hade ingen koll på vad min totaltid var. Jag såg klockan vid mållinjen ticka upp från 16:59:51, 16:59:52,.... Tänkte att om jag kommer i mål före 17:00:00 så kommer jag under 6 timmar. Nu hade vi tydligen startat en halv minut för tidigt varför min sluttid blev 6:00:32. Men hörrni, vem bryr sig?  
 
Resultat 2016: 21,1 km Löpning - 2:00,56, snitt 5:43 min/km (Plats 69/140 - bästa tjej 1:32,48)
 
Efter loppet:
Kalle stod vid målet när jag sprang in. Bästa Serviceteamet hade varit så tapper med hejandet hela dagen. Jag pustade ut, fick en medalj, berömde mig själv och tillät mig att i några sekunder vara smått lyrisk över min insats. Frågade sedan hur det gick för kompisarna. Han hade följt oss alla och talade om hur killarna hade cyklat och nu sprang för glatta livet. Den ena hade passerat här och den andra hade passerat där och den tredje hade redan gått i mål och den fjärde hade nog ont i knät för han gick mest. Jaha, jaja men hur går det för Maarit då? Han drog på det. Jo.. eh.. ja.. hon har brutit under cyklingen och åkt ambulans till Mora med hjärtproblem.
 
Hon får berätta sin egen historia men världen frös liksom där och då. Det blev som en iskall klump i magen och trots att hon hade ringt till Kalle själv från ambulansen och ändå tycktes vara relativt okej så är det förmodligen det värsta beskedet jag har fått nångång. Punktering i hela kroppen och plötsligt var jag knappt ens trött längre. Hjärnan bara slog bort allt och jag tittade ner på min medalj och tänkte att den faktiskt inte betydde ett himla dugg i sammanhanget. Det är helt oviktigt att jag har cyklat som en torped om min finaste vän har problem med sitt hjärta. Hon som är mer än mig själv i många av mina insatser. Hon som har dragit mig på tvären genom den ena utmaningen värre än den andra. Hon som gjorde att jag blev triathlet när jag blev stor. Varför ska jag gå runt här och vara mysnöjd när vi inte kan fira den här bedriften tillsammans? Men du kompis, du är så jäkla delaktig i den här målgången också. Vi delar på den här <3   
 
 
Jag duschade, packade in mina saker i bulgarbussen och gick sen tillbaka till målet för att vänta in den här hjälten.

Sen var det liksom inte så mycket mer att fundera över än att rodda det praktiska. Tre trötta triathleter och ett Serviceteam skulle komma fram till hur två triathleter med utrustning kunde transporteras till Hofors i en bulgarbuss. Och en triathlet skulle finna den fjärdes utrustning och transportera sig till Mora. Vi löste det medan vi petade i lite blaskig lasagne i mattältet. Kunde inte äta. Alla kom ändå till slut dit de skulle och Serviceteamet fick avsluta dagen med en sista viktig insats. Mathämtning. Kunde inte äta den heller.

 
Sammanfattning: Totaltid 6.00:32 (Plats 61/118 - bästa tjej 4:22.21)
Jag gjorde det igen. Jag är en halv Ironman och jag klarade förra årets totaltid med två minuter trots betydligt långsammare i både simning och löpning. 
 
Simningen var riktigt svår när de hade plocakt bort siktningsbojarna som tidigare låg mitt i banan. Nu kunde man svaja omkring hur som helst i älven och jag kom lite vilse. Dessutom verkar de allra flesta som yppat sig i frågan ha simmat 2200m istället för 1900, så det kanske var så att det var en lite för lång simbana. Jag är ändå nöjd med att jag plaskade ihop ett simsnitt under 1:50/100m eftersom det inte blivit mycket simma alls i vår.
 
Cyklingen gick som en dröm och jag höjde mitt cykelsjälvförtroende med många hundra procent efter att ha cyklat non stop i 90km och dessutom avslutat med 30km med ett snitt över 30km/h. Jag är så glad att jag köpte min tempocykel och att jag har vågat använda den. Jag kanske tycker om att cykla nu. Kan ni tänka er.
 
Löpningen var varm och jag hade inte tillräckligt mycket substans i huvudet för att orka pressa mer, trots att benen svarade ganska bra. Bolt-spurten till trots missade jag sextimmarsgränsen med trettiotvå sekunder. Jag bryr mig inte. Kanske hade jag grämt mig mer om alla vänner gått i mål friska och hela och det hade känts som en viktigare sak att haka upp sig på. Nu bryr jag mig inte alls. Verkligen. Sammantaget är jag stört nöjd. Cyklingen kommer jag hur som helst att leva på. Länge.
 
Resultat 2016: Totaltid 6:02:34 (Plats 85/140 - bästa tjej 4:21,45)