Gävle Halvmarathon 2017

Mitt självförtroende gällande löpningen har väl ärligt varit lite sådär. Visst, jag har betat av mina långpass precis som jag ska. Tolv och sexton och arton kilometer redan innan vi var inne i mars. Flera pass på tjugoen. Som längst tjugotre och tjugosju. De passen har jag prioriterat och avverkat, men vad mer? Bara tre gånger intervaller i backe. Uppvärmning i tio minuter före varje styrketräning på gym. Det är allt. Löpningen har på intet sätt varit extra prioriterad trots att jag har kunnat. Trots att jag egentligen har velat satsa lite extra har jag valt andra saker. Jag har knappt känt på någon fart. Definitivt inte i kombination med distans. Okej, Premiärmilen i Stockholm gick ju okej. Det gjorde den faktiskt. Jag hade svårigheter att hålla mig under 5:00 i en mil för en månad sen men den gick så okej att jag tänkte att med lite flyt kan jag kanske närma mig tiden från München på en halvmara. Alltså runt 1:52 eller något. Det vore en fantastisk tid.

Men fattar ni, för att klara 1:50 på en halvmara så måste en lubba varje enskild rackare av de där 21,1 kilometrarna under 5:11. Jag har ju klarat det. Första gången jag tävlade på halvmara klarade jag det. Men jag har på riktigt gått omkring och trott att mitt lopp från 2015 på 1:49 var en icke upprepningsbar engångsföreteelse. För att det är så sinnessjukt. Jag orkar inte springa så snabbt så länge. Jag har inte ens nästan klarat det de andra gångerna jag har försökt. Men jag kan inte låta mig styras av vilket tempo jag klarar. Jag vet på ett ungefär vilken känsla jag klarar. Och varje långpass jag har stoppat i min ryggsäck har faktiskt gjort att halvmaradistansen blivit mer och mer bekväm. Den är åtminstone inte överväldigande och ohanterbart lång längre.

Men nu då? På sista anmälningsdagen bestämde jag mig för att vara med. Tänkte att det får vara vad det är. En bra dag kanske jag kan springa bra. En sämre dag ökar åtminstone chansen att jag springer lite snabbare om jag befinner mig i ett lopp än om jag inte gör det. Jag orkade inte lägga någon större vikt vid det hela. Kalle skjutsade in mig till Gävle och hängde med mig fram till start. Morsade på några trikompisar och på snabb-Viktoria som jag visste skulle springa.

Vädret var helt perfekt med 10 grader, mulet och vindstilla. Det är så skönt att springa när kroppen inte behöver jobba extra vare sig för att hållas varm eller för att kylas ned. Välkommen skillnad mot de tidigare två loppen jag sprungit i just Gävle. Det är förmodligen en orsak till att jag inte avskräcktes när benen satte igång i ett otroligt mycket högre tempo än jag var beredd på. Men jag litade på känslan ända från start. Varför bromsa när det var så lätt. Tag del av mina första tolv kilometer nedan.  

Det här är en timme och tio sekunder. På tolv kilometer med tre vätskestopp. Troligen det snabbaste jag någonsin sprungit på tolv kilometer. Jag hade full koll på pulsen och kontrollerad andning. Perfekt känsla. Första sju är nedför och lättlöpta. Kilometer 8-10 är riktigt sega uppför. Jag kom ikapp en tjej i värsta uppförsbacken upp till arenan, precis innan varvningen. Hon skulle gå imål och ville peppa mig att vi skulle spurta in sub50. Jag stånkade till svar att jag skulle ut på ett varv till. Det var helt galet. Jag har ju alltid fått tider strax över 50 på mina millopp. Enda skillnaden var att detta inte var ett millopp.

På väg ut på andra varvet kom jag ikapp en kille direkt efter arenan. Tur det för annars hade jag garanterat sprungit fel. Man skulle inte ta exakt samma spår som vid starten, märkningarna på vägen var utsuddade och det stod dåligt med funktionärer och viftade. Jag skuggade honom tills jag kände igen mig. Han höll bra fart. Lite långsammare än i början, men precis vad jag trodde att jag orkade. Vi snicksnackade lite om upplägg och hastigheter och tidsmål och efter 13km bjöd han på dextrosol. Jag hade börjat tappa huvudet så jag tog en. Lotteri. Antingen får jag ont i magen eller så går det alla tiders. Jag vet inte om det var druvsockertabletten som gjorde susen, men jag sprang om honom efter en stund. Jag funderade inte så mycket mer på honom utan kom ikapp några andra ryggar att hålla. Höll en stadig och jämn fart fram till sista tre skulle börja. När uppförsbackarna kom sprang dextrokillen om mig igen. Vi konstaterade att vi hade bra marginal för att klara 1:50 när vi hade tretton minuter på oss för två kilometer. Jag myste inombords när jag sa det. Bra marginal för 1:50. Det kändes helt sjukt. Jag hade gjort ett så himla bra lopp. Ett så osannolikt himla bra lopp. Den sega avslutningen kostade förstås lite tid, men jag kom i mål på en tid som är ganska precis två minuter snabbare än mitt tidigare rekord. Jag stoppade klockan på 1:47:24 och har därmed snittat 5:05/km i tjugoen kilometer. Jag fattar det inte. Och jag spurtade tydligen ifrån dextrosolkillen med några meter också.