Problemen med före och efter

Det är nytt år. Nytt år innebär en inflation i nystarter och förändringar och överallt dyker det upp bilder på perfekta och funktioella magar som inte duger i maginnehavarens ögon. Magar som dallrar lite för mycket och måste plattas till. Midjemått som är lite för stora och måste minskas. Människor låter sitt självhat lysa ohämmat i alla sociala kanaler och det är så sorgligt. Och det är så sorgligt att jag har gjort det själv också.
 
Bilden nedan visar Sara 2013 till vänster och Sara 2014 till höger. Samma tjej iklädd samma bikini badandes i samma sjö. Ett år emellan. Sara 2013 hade precis flyttat hem från fyra års universitetsplugg med inte alls särskilt mycket träning och inte alls särskilt hälsosam livsstil i bagaget. Sara 2014 hade haft ett år med stora mängder fritid och träffat tränningstokiga kompisar på sommarjobbet. Vi tränade fan jämt. Och det visade ju sig.   
 
Alltså, här står Sara 2014 och spänner sig. Låter den nya kroppen definiera hela sin preson. Likt alla andra prestationer. Skitnöjd över att alla hysteriska timmar med träning gjort att vågen visar 52 istället för 62 och att springmilen klockas på 50 minuter istället för 65. Står där fast i något slags villfarelse om att kroppsförändringen kommer att vara för evigt och att det berättigar ett ohämmat hatande av den jag tidigare var. Nu duger jag. Nu är jag bra. Lovar mig själv att aldrig aldrig mer väga över 60 kg igen. Aldrig mer beblanda mig med Sara 2013 igen. Trots att det var lika mycket jag i den kroppen också. En kropp som i högsta grad var funktionell. Den begränsade mig inte i något avseende. Samma själ och hjärta. Samma drömmar och rädslor. Samma existentiella värde. Bara lite större omfång på mage och lår. Sara 2014 reflekteraade förstås aldrig över vilka konsekvenser det skulle kunna få för självkänslan om vågen skulle börja ticka uppåt igen. Om jag skulle återgå till den version av mig själv som jag så hårt hatade. Ännu mer självförakt. Ännu mer hat. Risk för ännu större restriktioner och drastiska metoder för att upprätthålla det där påhittade idealet.
 
Sara 2019 väger garanterat mer än vad Sara 2013 gjorde. Till viss det på grund av att jag stoppar i mig mediciner som orsakar hormonrubbningar och viktuppgång. Till annan del på grund av att jag bara låtit tiden ha sin gång. Jag har en kropp som bråkar och jag kan inte träna det jag vill eller hur mycket jag vill men jag äter det jag vill när jag vill och kroppen förändras därefter. Jag kan inte säga att de är fritt från problem. Jag tampas med tankar och skev kroppsuppfattning varje dag. Sara 2019 är dock fem år klokare och VET att kroppen, vars insida ju fortfarande är densamma, har ett större syfte än att bara vara smal. Sara 2019 har få drömmar som är större än drömmen om en smärtfri kropp. Få längt som är större än längtan efter att få springa en mil igen. Och det är helt oväsentligt om den springs på 50 eller 65 eller 85 minuter.
 
Jag kommer aldrig mer i klartext säga att jag strävar efter ett visst utseende på min kropp. Både för att jag är mån om den själ som ska fortsätta bo i den här kroppen, men också för att jag är mån om alla andra själar. Jag vill inte tvinga på någon annan mitt självhat. Vill inte riskera att trigga igång ett ätstört beteende hos någon som kanske är ännu mer osäker än vad jag är. Vill inte sätta en etikett på vilken kropp som är rätt och vilken som är fel. Såklart ska folk uppvisa förändringsvilja och driv, men måste det bara handla om att förändra kroppen mindre? Klart att vi ska sätta mål och uppnå mål, men kan det inte få handla lite mer om vad kroppen ska uträtta? Hur den ska kännas? Hur den ska må? Det måste gå att värdera kroppen och personen i kroppen utifrån andra egenskaper än hur den ser ut. Slippa göra sig själv besviken över saker som egentligen är så komplett oviktiga. Are you with me?
 
 
 
 

Mitt jullov

Efter en vecka tillbaka i verkligheten kanske det är på sin plats att lägga en liten lunchrast på att berätta för mig själv om jullovet 2018. Ifall jag skulle glömma bort det och vilja påminna mig själv. Jag tror inte att det är så många andra än jag själv som läser här faktiskt. Hur som helst. Ledigheten kantades av snor och slem, en skyhög kortisonpåverkad puls och ganska mycket ovilja så det blev en helt träningsledig ledighet. Egentligen hade jag bestämt mig för att jag ville slippa tänka på krav och måsten under min ledighet, så det blev egentligen inte så stor skillnad. Förutom att byxorna blev lite trängre än de var innan lovet. Dock tror jag inte primärt att det bara beror på utebliven träning.

Dagen före julafton spenderade vi precis som vanligt med uppesittarkväll hos mamma och pappa.

 

Innan det hann vi med ett besök till pjäxtjejen med en uppiggande liten julklapp.

 

Julafton var precis som vanligt, förutom att vi i år inledde den i badhuset. Det är alltid bad med frivillig välgörenhetsentré på julafton och vi passade på att bubbla och bubbla och bubbla och dricka kaffe och äta pepparkakor i någon timme på förmiddagen. Mysigt. Sedvanlig jullunch hos Kalles mamma och pappa och sedvanlig julmiddag hos mina föräldrar. Inga konstigheter. Tomten kom med massa stickat till mig. Två par raggsockor, handledsvärmare, vantar och mössa. Förutseende tomte. Tack tomten.  

 
Och pussel. Mamma och jag gav pussel till varandra vilket innebar att vi plötsligt hade tre stycken nya. Inte alls dumt. Det första smällde vi ihop på juldagen. Älskar att vara ledig och lägga pussel. Älskar.
 
På annandagen var Kalle och jag på dejt med Elis. Till Falun. Medan bilen fick ladda betterierna på parkeringen laddade vi våra med lunchbio och lunchlunch.
 
Sen var det 27:e och vi rullade norrut. Två dagar på hotell med spa i Sundsvall. Magisk utsikt.
 

Magisk mat.

 

Och lite spelhäng

 

Sen var det helt plötsligt nyår och det skulle ätas lite till. Frångick alla mina principer och köpte en brasiliansk oxfilé till mitt crew. Hoppas att det vägs upp av att jag köper svenskt kött alla andra 364 dagar om året. Serverades med sparris, räkor, såskungens rödvinssås och en potatisgratäng med västerbottenost. M m m.

 

Idas efterrätt!!!! Browniebotten med vid chokladmousse och passionsfruktsmousse. Hon kan det där med efterrätter hon.

 

På tolvslaget hade vi champagne

 

Och nyårsdagen ägnades åt mer pussel med mamman

 

Andra januari började jag jobba igen och bestämde samtidigt att jag var tillräckligt frisk för lite försiktig träning igen. Sedan dess har jag simmat två korta pass, cyklat två lätta pass (som blir satans dryga pga så hög puls) och styrkelyftat två gånger. Inte så tokigt ändå. Imorse tog jag mig till och med iväg på morgonsim. Det är sådana tider nu. Skärpningstider.

 

I helgen som precis passerade hann jag med en väldans massa social samvaro med vänner också. Båda dagarna fick jag dessutom vara ute och äventyra helt ensam med Elis. På lördagen åkte vi till Gävle där jag hade en lunchdejt med Julia och på söndagen åkte vi till Falun där jag fikade med Hanna. Ladda själv och allting. Så äventyrligt.

 
Verkligheten kallar vidare. Lite mer jobb och sen blir det försiktig spinning i eftermiddag. Tjohopp

Årslistan 2018

Beskriv 2018 med tre ord
Extremt, utvecklande, smärtsamt,
 
Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Jag stångades med vården. Herregud vilken apparat det är att komma i kontakt med sjukvård och att få den hjälp man ska/vill/kan/borde få. Det har varit googlande läkarassistent på vårdcentralen, sjukförsäkringar genom två olika bolag, privata ortopeder som sprutat kortison på ackord men kanske haft fel profession för min åkomma, vård-appar för recept, egen vårdbegäran, väntan, väntan och åter väntan. Men inte att förglömma. När man väl kommer fram till rätt person med rätt kompentens så är vården helt fantastisk. Jag älskar bemötandet från både reumatologen och fysion som jag har träffat på Gävle Sjukhus. Verkligen älskar.
 
 
Vilka datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?
Kolla på bilden på det här ynkliga stycket till människa. Det är liksom startskottet för en misärartad höst. Det är svårt att föreställa sig hur otroligt dåligt man kan må men jag kan verkligen se på bilden hur dåligt jag mådde. Det här är 31:a juli. Efter tre dagar på toaletten när jag trodde att det värsta var över. Jag la ut den på instagram och ordade om "en vanlig enkel magbacill". Tänk om jag vetat.
 
Vilket var det roligaste äventyret?
Det måste nog ändå ha varit träningsresan till Mallorca med triathleterna. Mycket tack are dessa sköna damer förstås.
 
 
Har du blivit bättre på något?
Jag har kanske blivit lite bättre på att värdesätta mig själv utifrån andra egenskaper än prestationer. Det hugger till i magen när jag ser löparbilder eller pulskurvor eller svettiga trainerface. Det gör verkligen det. Jag har kanske trott att den största delen av mitt värde suttit i min förmåga att simma och cykla och springa och att jag misslyckats som människa när jag inte kan prestera. Särskilt om jag dessutom tappar formen, går upp i vikt, blir tung och långsam. Vad betyder jag då? Exakt lika mycket. Såklart har jag förlorat en del kontakter på att inte befinna mig i tusen olika idrottssammanhang, men jag har också insett att de som är vänner på riktigt kommer att finnas kvar i alla fall. Oavsett vad jag gör och hur jag ser ut. Det gör mig också bättre på att slappna av lite och att uppskatta livet för mer än träning. Tänka att det är okej att inte springa jämt. Det är okej att göra stillsamma aktiviteter också. För jag gillar faktiskt sånt också.
 
Bästa sportsliga prestation?
Det finns inte så många att välja på under 2018. Fast egentligen är hela min cykelsommar en bra sportslig prestation. Jag kunde faktiskt lära mig att cykla både snabbt och länge. Halvvättern var en cykelsensation utöver det vanliga. Där kände jag verkligen att timmarna på trainern under vintern och våren hade gett resultat när vi cyklade som missiler på Östgötaslätten. Men jag måste nog ändå säga att det är halvmaran i Gävle som tar priset. Jag hade sprungit så fruktansvärt krattigt sedan Lidingöloppet 2017 med rassliga benhinnor och dålig känsla. Därav gjort en missklädsam felbedömning av min förmåga med ca en minut per kilometer och det var faktiskt enda gången under hela 2018 som jag sprang någorlunda bra. Till och med bitvis superbra. 
 
 
Vad var extra dåligt med året?
Nämen ska jag nämna mina bakterier och mina knän en gång till? Ja. De var fruktansvärt dåligt med det här året.
 
 
Vad var extra bra?
Allt med sommaren!
 
 
Gjorde du något som inte uppskattades av andra?
Äh jag vet inte. Det gjorde jag väl säkert. Jag skulle vilja veta vad folk säger om mig när jag inte hör. Jag hoppas att det inte är en massa "varför fattar hon inte?". Mycket skulle jag säkert kunna göra annorlunda bara jag visste vad som förväntades av mig. Det viktigaste är ju ändå de som ställer upp och finns där hur konstiga ideerna än är. Mamman till exempel. Som satt i en timme på bryggan under paraply för att jag ville simma trots att det regnade. Jag antar att det inte uppskattades, egentligen. Men det uppskattades av mig.
 
  
Vad är du mest stolt över?
Jag är ändå rätt stolt över mitt nya mindset. Jag har behövt den wake up-call som den här hösten har inneburit, men någonstans tycker jag att det räcker nu. Jag fattar. Jag gör verkligen det.
 
 
Vad gjorde du på din födelsedag 2018?
Jag hade en fantastisk födelsedag. Det var en morgonsimsfredag och jag fick det fina hjärtat av Simpis. Jag fick tårta på jobbet, en fin vinterjogg när jag kom hem, mat på Gästis, cykelskor och simglasögon i paket och så spelade vi VR med mamma och pappa. Ja, jag var tvungen att läsa bloggen för att komma ihåg allt. Men vilken dag!
 
 
Vad gjorde dig mest arg 2018?
Ja vad gör en mest arg 2018? Exempelvis att 1800-talsstrukturer fortfarande tillåts upprätthållas i vårt jämställda Sverige. Att jag får aftonbladet-notiser VARJE dag om våldtäkter. Eller ännu värre att en kvinna hittats död och att en man misstänks för mord. Att hundratals poliser sätts in för att bevaka en bollsparkningstävling så att män ska kunna slåss på läktarna medan kvinnor fortfarande uppmanas att hålla sig hemma eller tänka över hur de klär sig om de absolut ska gå ut. För samhället kan inte skydda kvinnor från män. Eller vill inte. Jag vet inte. Men det där himla meetoo, det gick väl ändå lite för långt va? Trots att kvinnor mördas och våldtas varje dag. Jag blir arg på att det är samhälleligt accepterat att pojkbarn är oformbara. Att boys will be boys och att vi får finna oss i att de "inte kan låta bli". Såklart är inte alla män problem, men fasen alla problem orsakas av män. Jo, det gör mig ganska arg.
 
Hur många tävlingar genomförde du?
Jag genomförde 4 lopp och jag DNS-ade 3. Det blev inte fler lopp detta miserabla 2018. Eftersom hela våren kantades av underbenssmärtor blev löpsäsongen 2018 kort och innehållslös, men att jag genomförde Gävle Halvmarathon så bra som jag gjrode känns ändå fantastiskt. Cykel- och simsommaren desto mer magisk. Att jag fick byta ut Stockholm Marathon mot Siljan Runt är ingenting jag ångrar. Snarare tvärt om eftersom det var den första sportinsats som Kalle och jag gjorde tillsammans. Sen tog vi Halvvättern av bara farten när vi ändå var igång. Att jag missade min Ironman är förstås tråkigt, men helt sanningsenligt så fanns nog inte självförtroendet där. Jag kände mig osäker på alla tre momenten och ingenting kändes riktigt bra. Att missa Lidingöloppet var också tråkigt i och med att jag tänkt springa det med min brorsa. Men men. Det kommer fler loppsäsonger får vi hoppas.
 
 
Lopphistorier från de tävlingar som blev av kan hittas här: 
 
7 favorit-outfits under året?
7 outfits? Komigen! Jag är ingen outfit-människa. Men ni kan få två. Två som jag saknar.  
 
 
 
 
Nämn EN upptäckt?
Fitnessfeministen. Herregud vad jag behövde en förebild precis som hon precis just nu. Hon säger exakt rätt saker. När min hjärna får panik över att kortison och hormoner ur balans och radikalt minskad träningsdos kanske eventuellt får mig att gå upp i vikt så får hennes inlägg mig att flytta fokus. Tänka om och tänka rätt. Varför tränar jag egentligen? Vad är det jag vill uppnå?
 
Vad lyssnade du på?
True Crime-poddar. Rättegångspodden mest. Och En Mörk Historia.
 
Favoritbild 2018?
Spegelsimmet
 
Vad åt du?
Tyvärr åt jag en caesarsallad på Mallorca.
 
 
Vad skrattade du åt?
Lex Bälinge. Jag skrattade inte när jag tog bilden, för då hade jag nog inte tagit fler bilder sen, men vi har skrattat efteråt. Och det var väl ungefär lika kul när hon berättade om hur hon beter sig naket. Det var hysteriskt kul i en hel vecka faktiskt. Det förekommer skratt när jag får hänga med henne. Älskar.
 
 
Ett tillfälle du kände dig snyggast i världen? 
Byter ut snyggast mot lyckligast och väljer denna. Det är den 2:a september och två dagar efter min första kortisonspruta i knät. Augusti var som ett helt liv där allt vändes upp och ner och sen kom den här solskensdagen. Jag hade tillfälligt inte ont och jag kunde få fira med en fikacykling tillsammans med M&M och Meck.
 
När grät du?
Hela hösten, känns det som. Herregud vad jag har varit instabil den här hösten. Vissa dagar, när det har varit hög nivå på inflammationerna, gråter jag för ingenting. För att det gör såå ont men också för att jag bara helt enkelt mår så himla dåligt av dem. Andra dagar är jag bara ledsen och känner mig misslyckad för att jag inte kan. För att jag inte får vara med. För att jag är rädd för att bli bortglömd. För att allt känns hopplöst. Jag gråter. Hela tiden. Men det mest hysteriska var nog ändå när jag stod här.
 
 
Lärde du känna några nya människor?
Egentligen inte. Tror jag. Är inte så bra på just det. Men jag kom närmare tjejerna på mitt jobb. Det låter stort att säga att jag bytte jobb, men rent tekniskt så gjorde jag ju det. Jag flyttade min anställning till det andra företaget som huserar i samma hus på samma adress men jag fick byta kontor och flytta en våning ner i huset. Det ledde i alla fall till att jag kom mycket närmare tjejerna på nedervåningen och det känns som att jag har lärt känna dem bättre än förut vilket jag är mycket glad för.
 
Bästa minne
Det finns så många fina cykelminnen så jag kan inte välja ett. Sa Calobra. Alla andra häftiga serpentinbackar på Mallorca. Och Svartnäs som spelar i nästan samma division vad gäller backighet. Loppen runt Siljan och Halva Vättern. Moppedraften. Vinnersjö. Torsång. Motvindsturen till Magnus. Tour de Uppsala. Men det mestas förträfflighet sitter ju i cykelkompisarna. Cyklingen vore ingenting utan cykelkopmpisarna.
 
 
Bästa köpet?
Lätt var det Vita Rosen till Meckis. Som jag har haft glädje av att han har en cykel. Och han med. Han säger att det är kul att cykla. Jag älskar att han tycker att det är kul att cykla.
 
 
Dina utlandsresor under 2018?
Cykelresa till Mallorca
 
Motorcykelhelg på Åland
 
 
Mammasemester till Köpenhamn
 
Solchill på Mallorca igen
 
 
Myshelg på Åland igen
 
 
Något otippat som skulle kunna hända under 2019?
Att vi flyttar. Det ser väldigt otippat ut just nu eftersom de fortfarande inte har kommit till skott med att ens börja med vårt hus. Herregud vad jag längtar efter att få lämna den här lägenheten.
 
Vad ser du mest framemot och dina planer inför 2019?
Jag längtar efter att bli av med mina knäsmärtor på riktigt och att få springa barbent på våriga vägar. Alltså jag har bra dagar nu. Jag har en fungerande vardag och jag tycker egentligen inte så himla synd om mig själv längre. Men det är tack vare piller. Jag har provat att vara utan NSAID i ett par dagar vid något tillfälle men det går inte. Det gör såå ont. Jag längtar efter att slippa stoppa i mig kemikalier som bedövar hjärnan för att det ens ska vara uthärdligt att kliva ur sängen. Jag längtar efter att få bygga starka och uthålliga ben som inte skakar så fort de belastas. Men det är en bonus. Det viktigaste är att de är uthärdliga att ha på sig. Och de är de. Oftast. Och titta på kossor och lukta på blommor kan man göra utan att springa. Det förgyller ju livet oavsett.
 
Visa fler inlägg