Sen sist

Jag förstår att ni sliter ert hår av nyfikenhet om hur det gick med den där tonfisken. Ber om ursäkt att jag har hållit er på halster så här länge. De senaste dagarnas dåliga ursäkt kan vara denna. Någon liten magbacill som golvade mig på måndag morgon och har gjort att de senaste två dygnen spenderats såhär. De stunder som jag inte har suttit på toaletten. Nog med detaljer. Efter tre säsonger Solsidan (har två kvar), och tappra försök att peta i mig vitt bröd och blåbärssoppa så kanske livet börjar återvända så sakerliga. Jag hoppas det. Fy fasen vad en kan hata magsjukor. 

 
Nåväl. Det är fortfarande gansak otrevligt att tänka på och prata om mat men fredagen var fantastiskt trevlig. Och tonfisken blev helt okej. Till och med bra. Självklart var det noga underbyggt hur den skulle tinas och hur den skulle oljas och hur den skulle stekas. Forskarna hade forskat väl och resultatet blev där efter. Vi kallade hela buffén för en ica-kassen leftovers där Maria och Johan bidrog med ett gäng olika små konstallationer som tillsammans blev... Gott! Nu finns det sex stycken tonfiskfiléer kvar och alltså alla chanser i världen att upprepa stordådet. Vill du komma och laga tonfisk med oss så är du välkommen med din anmälan.
 

Och Meckis hittade ju en fordonskille att hänga med. Först fick han titta på en film där han fick lära sig tre bra saker om traktorer. Sen fick han både köra tågbana och läsa traktorbok. Vilken lycka! Och lite avundsjuk blev han när han såg att Allan dessutom har en Volvo 240!

 

Helgen i övrigt bjöd på bra jobbväder och vi hängde ute vid huset så mycket vi orkade. På lördag kväll hade jag ensamparty i soffan med Ironman Kona på tv. Så himla häftigt att kunna få ta del av det. Dock orkade jag inte härda ut hela tävlingen. Förväntad målgång var ju runt tre på natten. Jag tittade i alla fall tills de första killarna var ute på löpningen, då packade jag ihop. 

 

Söndag morgon var det dags för en dejt i poolen igen. Jag tycker att det smidigaste sättet att få sin vilja igenom är att fråga dem som man eventuellt stör med sin närvaro om det är okej att infinna sig. Inte bara överraska liksom. Frågade därför Micke på lördag kväll om jag och Maarit kunde få låna en bana av honom och det fick vi självklart. Nu var det emellertid så att det skulle riggas för simtävling samtidigt varför det tydligen fanns fler människor i badhuset som kunde bli störda av min närvaro. Det skulle läggas i några linor och det skulle läggas i några tidtagningsplattor och tydligen var det helt omöjligt för oss att simma då. Bara vi. Simgrupperna gick bra. Tydligen. Jag upplevde inga som helst problem att anpassa mig efter detta tävlingsfix. Bryr mig inte om jag för en stund har ingen lina eller en lina som är så slapp att banan blir dubbelt så lång. Vet att det gnisslas bara för att få gnisslas. För att någon tycker att jag egentligen inte har något på simklubbens bassängtider att göra. Så kan det vara.

Hur som helst. Vi fick simma och Simpis var så taggad. Igen. Hon är så extra rolig att ha att göra med då när hon går med på lite vad som helst. Den här gången hade jag låtit oss inspireras av ett litet morgonpass som Jennie Johansson lagt ut på instagram under veckan.

 
Älskar att kunna sno pass ifrån proffsen. Om så bara en liten liten del som förkortas och anpassas efter rådande förutsättningar så känns det alltid lite coolare att simma delar av ett proffspass. Vår huvudserie blev 
 
2x400 med paddlar och dolme
4x100 (50 fr/50 ry)
3x300 1-3 med paddlar och dolme
9x50 (1-3)x3 
 
På 300:ingarna sa Simpis lite försiktigt "Tänkte du verkligen 3st? För jag tänkte nog bubbelpoolen nu..." Sen simmade hon i alla fall. Och efter det fick hon sätta handen i plattan Like a Pro efter sitt längsta simpass på länge. Hon är bäst!
 
Ja. Den där simningen var alltså det sista vettiga som hände i mitt liv före magsjukan. Känns som en evighet sen. Dagar i soffan framför träliga serier är så fruktansvärt tråkiga. Nu vill jag inte detta mer. Igår fick jag ju av förklarliga skäl ge bort mitt spinningpass också. Simpis tog det med den äran har jag förstått. Ryktet säger att hon nästan fyllde salen. Herregud vad jag vill träna igen! Kom igeeeeen mageeeen!
 

Man ska ha simpis!

Freeeedag! Även denna dag hängde jag i poolen i arla morgonstund för att försöka tillryggalägga några längder innan tuppen gal. Gol? Skitsamma. Morgonsim i alla fall. Även denna vecka innehöll Colting-programmet en monster-serie med 25:or till förbannelse. Sextio fukking stycken. Den här gången som 24+20+16 med 50 löst mellan delserierna. Och vi skulle vila lika länge som vi simmar. Jamen hur kul låter det då? Inte kul alls. En serie på 1500m är väl i vanliga fall inte mycket att bråka om, men det här låter ju så tråkigt att en kan gå över lik för att hitta något att förhandla bort skiten mot. Tills en får med sig sin världsbästa simpis på noterna, trasslar på na ett par fenor och säger att nu är det start 40s all over som gäller. Och så ska vi jaga varandra på varenda längd. Och hon gör. Hon som alltid är världsbäst på att förhandla säger inte en bokstav om "jag gör nog si eller så eller så istället". Som två missiler i poolen lägger vi alla 60 längderna runt 20s. Lite långsammare på slutet när vi måste förhandla ner starttiden till 35s för att simpis ska på möte. Jamen ni hör ju. Inte tal om att strunta i någon simning. Istället brakade vi oss igenom de sista 16 med andan i halsen och så tog vi bort 80s av vila för att simpis skulle få 80s mer till hårpiff. Viktig och helt legitim förhandling där. Men så jäkla nöjd med oss idag.  Och det kunde nästan vara kul att simma 60x25. Vi är bäst!

 
Något annat som är så himla himla bäst är att vi ska åka på intensivkurs med simcoachen i november. Det ska bli så skoj och jag ser såååå mycket fram emot det. Till den kursen var det obligatoriskt att införskaffa sig en sån där liten pip-mojäng att sätta i badmössan. Jag har aldrig provat. Blir superspännande. Jag hade ju av förklarliga skäl ingen sådan i min ägo utan var tvungen att klicka hem en. Och på temat tvungen-att-klicka-hem så hade ju klickfingret även gått loss på ett par nya Nike Pegasus. De står hemma i min hall och frustar just nu. Vill så gärna komma ut och provas. Det var rena julafton för mig igår med andra ord.  
 
Ikväll ska Meckisen och jag till Maria och Johan på middag. Tonfisk-fest. En bra sak med att ha extremt akademiska och experimentintresserade vänner i sin närhet är att en plötsligt kan få avsättning för tio tonfiskfiléer som grund för en vetenskaplig studie. Jamen ni ser ju. Ica-kassen har fullständigt spårat ur på tonfisk. Vi har fått det fyra gånger. Fyra filéer varje gång. Två ärliga försök att laga till den har vi gjort och båda gångerna har det smakat gummi. Nu är en hel hylla i frysen fylld med tonfisk och den ger mig ångest varje gång jag öppnar luckan. Men någon måste ju veta hur man lagar tonfisk, tänkte jag? Jag kan bjuda hem en vän som lagar till tonfisken åt mig. Eller så bjuder en helt enkelt in sig på en trial-and-error middag hos kollegorna som sätter upp en försöksplan och bidrar med en idiotsäker efterrätt ifall allting skiter sig. Jag har tillit till konceptet. Ni vet, det är lite så vi jobbar varje dag på mitt jobb. Kunden skickar ett jävligt bökigt material, Maria gör en försöksplan, kunden kommer och bevittnar försöket och inväntar sedan rapport med processparametrar och resultatutvärdering. Tvekar inte en sekund på att Maria ror i land det här försöket också. Det ska bli otroligt spännande att utvärdera detta. Tuna-night.

I övrigt. Helg med husjobb, Ironman Kona-night och kanske lite sim- och springdejter på agendan. Låter toppen!

Välgörenhet och välbefinnande

Jag hade en löjligt bra träningsvecka förra veckan.  Just check this out.

 

Bra närvaro och bra kropp i alla elva träningspassen. Typ. Löpningen är lite gnisslig eftersom den gör ont igen. Jag upplever lite samma känsla som i våras. En punkt på framsidan av smalbenet som smärtar i varje steg. Då bytte jag skor och det försvann. Människan som sålde skorna till mig gav dem en livstid på 50-100 mil. Jag har avverkat drygt 70 sen dess. Bestämmer mig för att hoppas att pjucksen har tagit slut i gummit och klickar hem ett par nya. Samma märke, nästa årsmodell och en annan färg. Hoppas på underverk. Det är så jäkla drygt när det gör ont.

Annars är ju löpningen som mest smärtfri när en får surra bort en timme eller så med en fin vän. Den här bönan hade jag ju knappt sett sen Stockholm halvmarathon så det fanns en hel del att avhandla under torsdagens drygt åtta kilometer.

 

Fredagen var magisk. Först en något trött morgonstund i poolen med 10x150m med diverse olika utrustning. Därefter jobb och jobb och jobb innan det var dags att leverera svettig spinning inför en näst intill fullsatt sal. Endast en enda tom cykel i salen och helt fullsmockat med fredagsfeeling och energi. Vi hade ju ett tema-pass med tillhörande After Spinn för att uppmärksamma att Rosa Bandet-månaden dragit igång. Jag skulle inte ha varit fröken egentligen men fick frågan om jag ville ha passet. Klart jag ville. En toppenchans att få sälja in mig själv och mina just nu 10x3min för några som kanske inte cyklar med mig i vanliga fall. Hoppas hoppas hoppas att det upplevdes i närheten av så bra som det kändes för jag hade så himla kul. Eftersvettades av cykeln och drog vidare till Bergsmannen med delar av cykelgänget för mat och prat. Åkte hem tidigt och stupade i säng.

På lördagen ringde klockan tidigt för nästa välgörenhetsmotionering. Den här gången plockade jag upp en annan böna efter vägen och så drog vi till Högbo Bruk för Run of Hope. Startavgiften på 50kr ramlade direkt in till barncancerfonden. Dessutom hade det stått i mitt lilla träningsschema att jag skulle springa ett lätt pass i mjukare terräng. Ja men perfekt då.

 

Kall och höstig men fantastiskt fin morgon.

 

Banan var totalt 7 km, men inte desto mindre viktigt att smälla upp en fullskalig energistation med dricka och chips. Fullpoängare.

 

Vi joggade runt, pratade ikapp livets små händelser och fick sedan diplom och dricka för besväret. Typiskt fin start på lördagen.

 

Jag hade tidigt börjat prata upp de magiska kanelbullarna som väntade på oss efter målgång. Kanske rent av det mest behagliga minnet jag har från den vinter som flitigt spenderades i Pay&Ski-spåret intill. Jag mindes dem som varma, sega och sockriga och försökte därigenom peppa Ida att förlänga steget en aning. Hon såg sådär lagom munter ut. Kanske för att jag kom på när jag pratade om bullarna för tredje gången att stackarn är glutenintolerant. Jäkla skit. Som tur var fanns det andra bakverk till henne. Och så bidrog vi till välgörenhet genom kaffet också.   

 

Jag hann vara hemma i några timmar innan det var dags att piffa upp sig och gå på revy tillsammans med Ida och Tatte. Pia har förstås återigen snickrat ihop en helt grym show. Monika gjorde flera helt klockrena imitationer av diverse lokalkändisar. Och coola, modiga Zebbe fullkomligt lyser när han får dansa loss i klackar. Wow!

 

Efter många skratt avslutade vi kvällen med vin och spel.


Söndagen går kanske till historien som dagen med tidernas sämsta väder. Rugg och regn exakt varenda minut. Men jag hade förekommit vädergudarna och faktiskt fattat att vi inte skulle kunna husjobba något så jag hade tagit reda på vilka möjligheter det fanns för simning på söndag förmiddag. Sneakade åt mig en bana i poolen och fick ihop veckans bästa simpass, 3700m distans.
 
Jag hade även förekommit i ett steg till och bearbetat sambon på ett besök till Valbo så att jag skulle få köpa lite höstiga pjucks.
 
När vi kom hem förekom vi en vecka av sena hemkomster genom att laga tre olika maträtter med älg. Vi har ju fortfarande helt sjukt mycket älg i svärmors frys och snart kommer det kanske en laddning till. Nu blev det en älggryta och en älgkalops som fick stå och sköta sig själva hela kvällen och så åt vi stekt älgbiff med sötpotatis. Galet.
 
Visa fler inlägg