Styrkecomeback och sånt

Dags att plita ner några rader så att ni inte behöver tro att jag glömmer bort att jag har en blogg. Det är glest mellan inläggen, tyvärr. 

Den här veckan bestämde jag i alla fall att jag en gång för alla skulle låta den "riktiga" styrketräningen göra återintåg i mitt liv. Jag behöver den och jag inbillar mig att den gör det mesta i mitt liv bättre. Jag behöver verkligen besöka det där källargymmet varje vecka för att hålla gymskräcken stången och för varje gång jag låter bli att åka dit så blir tröskeln högre och högre. Nu har det säkert gått en månad sedan jag rörde en skivstång med mer än 20kg på, och det märks.

Nu fick emellertid comebacken ske genom att jag fick vara fröken på efit-passet i onsdags. Kortlekarna åkte fram och jag såg till att plocka med åtminstone lite tunga marklyft och lite axelpressar i lotteriet. Ni fattar principen. Man tar sig ett kort och får man en sjua så gör man sju stycken av den övning som färgen säger. Sen tar man ett nytt kort. Det kan bli många marklyft om en plockar många ruter. Nu går det inte att bygga mer än 50kg på stängerna på Aerostep, men det är åtminstone 30kg mer än det viftas med i bodypumpen. Framsteg. Men träningsvärk. 

 
Jisses vad det var gnissligt i kroppen på fredag morgon när jag skulle ner i poolen. Drivkraften hette ny baddräkt som måste testas. Trispot har rea på funkita och jag klickade hem en ny tvådelad eftersom den jag haft tidigare har blivit helt urvattnad. Bilden nere till väster är bilden som låg på hemsida och facebooksida och alltså motsvarar den jag beställde utifrån. På bilden uppe till vänster sitter min överdel på mig. Inte lika va? En snabb googling ( bilden till höger) visade att toppen finns i två utföranden och jag känner att jag blev lite lurad. Menar, ni ser ju vilken variant som är snyggast och vilken som per garanterat har bäst passform. Ja, den nedre. Och så ser ni vilken jag fick hem. Ja, den övre. Påtalade detta för trispot och fick den då faktiskt ännu lite billigare. Plus att de bytte bild på hemsidan för att inte luras.Gott så. Men den här är så låg och har så långa band att den redan första gången satt under tuttarna av ett dyk. Snart sitter den troligen under tuttarna av ett frånskjut. Men whatever. Det kanske går att korta ner banden lite. Men lite synd ändå för den var ju snygg ju.
 
 
 
 
Lördag idag och jag hade tänkt gå på bodypump klockan 10. Det slutade med att jag åkte med Maarit till gymmet redan klockan åtta, och jisses vilken pangstart på dagen. Nedan, när klockan är 9:07, har jag alltså gjort min efterlängtade gymcomeback på riktigt. Marklyftat och knäböjt och utfallit och dragit och pressat i en hel timme. Magiskt.
 
Sen bar det av till snön i Hälsingeskogen för att fira en nybakad 40-åring. Mamma och pappa hade köpt honom en snygg tröja. 
 
Och jag hade en aningen kontroversiell present och jag var lite orolig för hur det skulle tas emot. Tänker att många ger sig på klassikerlopp när de 40-årskrisar så jag hoppades att han inte skulle vara helt bangen för detta. Det är ju sjukt långt till 29:e september och större under har ju skett än att folk lär sig springa dugligt för att klara ett lidingölopp. Och jag tänker självklart att jag ska vara med på tåget. Så, ännu ett äventyr för 2018 är nu inbokat. Jag behöver verkligen revanschera årets lopp. 
 
Nu ska det sovas och laddas för CSS-test i poolen imorgon. Hoppas att det inte sitter alltför mycket träningsvärk i kroppen då. 
 
 

Firardagar

Vilken helt galen vecka det här har varit. Meck har dock tyvärr fått ärva mina magbaciller med sisådär två veckors inkubationstid så han har varit klen mer eller mindre hela veckan. Stackarn. Jag hoppas åtminstone att det är mina baciller han har fått och att jag därmed är immun emot dem, men det går ju inte att svära på.

I alla fall så fyllde kraken år i tisdags så vi började morgonen med lite paketöppning innan jag stack till badhuset. 

 

Efter jobbet på tisdagen brände jag av ett galet spinningpass. Galet på så vis att det helt plötsligt dök upp 12 deltagare. Sjukt kul. Det lite jobbiga i kråksången är att jag kände mig så himla konstig på cykeln. Pulsen sticker iväg utan att jag gör minsta ansträngning och mitt i första blocket trodde jag på riktigt att jag skulle svimma på cykeln. Blev helt skakig i hela kroppen och fick djupandas en stund eftersom jag mest bara ville springa därifrån. Det gör mig liksom lite osäker på min förmåga. Jag känner igen vissa tendenser från en tid när jobbiga prestationskrav ledde till jobbiga panikattacker med lite jobbiga följder. Vill allt annat än uppleva de känslorna igen. Jag vill fortsätta tro på att jag kan det här. Jag vill älska mina spinningpass och jag vill fortsätta glädjas åt en tavla som ser ut så här.

 

Efter passet blev det i alla fall hem till en trditionsenlig pumpatårta. Som alltid när en fyller år på Halloween. 

 

På onsdagen firade vi också. Pärona har kommit fram till att det efter 31 års samboskap kunde vara lämpligt att säga JA till varandra. En helt vanlig onsdag på Pias salong. Så söta!!

 

Lite bubbel efter JA:et såklart.

 

Och smaskig mat på gästis. 

 

På torsdagen såg jag ett instagraminlägg som satte fart på klickfingret. Jag har velat i en månad trots att jag egentligen hade bestämt mig första dagen. Det blir ett besök till Vansbro ävn nästa sommar. Jag vill ju ändå prova något annat medeldistanstriathlon nästa år. Och 3km-loppet i den där bäcken känner jag mig också klar med eftersom det bara är hetsig och trångt och egentligen inte särskilt utmanande. Eller särskilt spännande. Men detta verkar spännande. Detta skulle kunna vara ett drömmigt sagoäventyr i den där bäcken. Lite mer familjärt och trevligt inbillar jag mig. Och långt som satan.

På fredagen hade jag spinningpass igen. Bättre känsla den här gången, men fortfarande lite flyktmani och konstig puls. Men jag satt kvar på cykeln den här gången också och jag levererade en insats som jag är ganska rejält nöjd med. Bra energi på cyklarna och fina ord efteråt. Och när jag klev aav cykeln httade jag en middagsinbjudan i inkorgen. Ida och Emma var båda gräsänkor och skulle ha tjejkväll. Så himla välkommet. Visste ju att den ynkliga meckisen troligen varken skulle vilja laga eller äta mat så det var inte så dumt att få åka iväg till ett dukat bord på annan ort. I mjukisbyxor dessutom. Idol och mys med brudarna. 

 
Jag åkte hem tidigt, jag somnade tidigt och jag vaknade tidigt. Hade tänkt åka på bodypump men när solen sken så valde jag att sticka ut på långpass istället. Första insatsen på länge som med lite vilja kan kallas ett långpass. Det var otroligt skönt väder, men det är mycket som känns lite småjobbigt med löpningen. Utöver ovanan. Bastempot är superlågt. Vaderna är stenhårda. Senan i hålfoten är spänd som en fiolsträng. Det gnisslar både här och där. Jag har börjat rulla runt en tennisboll under fötterna på kvällarna, men jag måste nog hitta på något som får vaderna att slappna av också. Och kanske något mer. Pust. Äntligen fick jag ta en groupie med kossorna i alla fall.
 
Hem och äta matlåda och vidare på andra äventyr. Pga kompisar som tycker om att leka hade det roddats ihop att vi skulle hänga på Alborgen hela eftermiddagen. Jag har alltså klängt i lianer, klättrat i rep, räknat, memorerat, balanserat, bollat och dansat mig alldeles genomtrött i hela kroppen. Men viktigast var förstås att tjejlaget brutalt dängde till killaget.  
 
Och så hittade jag ännu en lite mystisk händelse på mitt instagramkonto. Kul. Eller?
 
 
 

Min bästa sim-månad

Trots en veckas sjukfrånvaro från allt blev det distansrekord i poolen under oktober månad. Funbeat har spottat ut data från hela 2015, hela 2016 och hela 2017 och resultatet ser ut som följer.
 
 
Ja, jag ser att det finns ett högre värde i juli 2015, men då simmade jag Forsbackarännet med 21km i ett svep så jag vet inte om det räknas. Skitsamma. Under oktober 2017 bjöd jag mig själv på trettiofem simmade kilometer fördelade på 12 simpass. Snitt tre pass i veckan alltså. Och 2,9 km per pass. Inte så illa. Oktober blev verkligen en månad då jag älskade simningen igen. Jag är så himla tacksam för det. Det har ju liksom alltid varit min grej trots att det ibland tar emot på riktigt att åka till poolen.
 
Just nu är jag dock himla komfortabel med ett myslunk i poolen som jag inte varit förut. Jag är avslappnad på ett nytt sätt. Jag skiter i tider och klocka och bara gör. Hinner inte riktigt med mina gamla starttider men vill bara skita i det också. Inte för att jag bara vill messimma. Jag tar faktiskt i som en galning ibland och är inte rädd för att bli trött. Särskilt när jag jagar Simpis på intervallerna. Då kan svetten spruta och hjärtat hoppa högt. Men jag bryr mig inte att eller om jag är mycket långsammare än förut. Jag vet inte och jag vill egentligen inte veta. Jag vill inte mäta och jämföra längre. Jag vill bara simma och älska simning. Känner mig därför sådär pepp på simkurs-frökens lilla läxa.
 
Okej. Det är en race-kurs och vi ska gå den för att vi vill bli snabbare. Klart som sjutton att det ska presteras ett CSS-test igen. Jeeezes. Och jag skiter väl egentligen i att jag inte befinner mig i de forna glansdagar jag hade där under början på 2015 när jag faktiskt slog pers på både 400 (6:03) och 200 meter (2:55). Fast det kommer svida lite att se det svart på vitt hur långt ifrån de tiderna jag är nu. Och jag får kräk-känslor så fort jag tänker tanken på att någon ska ta tid på mig. Men herregud. Sluta mesa människa!!
 
Visa fler inlägg