You Gotta Speed Up!

Yes Ma'am. But How? Dags att hoppa i poolen för egen maskin då. Marre Maräng och jag hade morgondejt i poolen i tisdags och båda var helt förvimsade av det faktum att vi nu skulle klara oss utan kvitter från kvittrig coach i örat. Hur gör man? Vad gör man? Frekvensen? Simma snabbt? Teknik? Skovla? Vad ska vi gööööööööööra? Dök ner i databasen från Tri-coachen Pär och hittade lämpligt nog en lämplig pyramid bland veckans pass. Alltså 25-50-75-bla bla bla -75-50-25. Pust.

Well... Jag gick ut stenhårt med min nya CSS på 23:60 men kände redan på första 50:an att jag skulle få äta upp det ganska omgående. Alltså 75 meter funkade också hyfsat men på 100 var jag redan ifrånsimmad av pipet och på 125 var jag ifrånsimmad med så mycket att jag fattade att jag måste ställa om den för att undvika sammanbrott. Så jag höjde till 24:05, mitt emellan gammal och ny, och testade 150 meter. Gick inte. Testade 175 och det gick verkligen inte. Höjde till 24:50 och körde 200 och 225 och när det inte heller funkade så fick pip-mojängen stanna på kanten medan jag tragglade mig ner för stegen igen. Ett bra pass ändå, och jag inbillar mig att jag tog i lite mer än jag brukar på ett morgonpass.

Tog i lite mer än jag brukar gjorde jag även på tisdag kväll när jag satt på frökencykeln igen. Kände mig så otroligt inspirerad av all oslagbar coaching från helgen att jag inbillar mig att jag snäppte upp det lite. Skitbra kändes det. Och jag har gjort ett discopass nu. Matsalsdisco på Lillåskolan mellan åren 1997-2002. Fattar ni hur kuuuuul det är att sitta på frökencykeln och trampa loss till sån här musik. Plus Aqua, Brittan, Spice Girls, Hanson och The Sounds. Allt man kan tänka sig att en låg- och mellanstadieelev från millennieskiftet gick igång på. Och så Westlife och Backstreet Boys i pauserna. Jag dör! Helt okej att söka upp listan Spinning 00 och låta sig transpireras. Upplägget är uppvärmning i tre låtar, därefter är betinget 8 min backe + 8x30/30 spurt. Efter en och en halv minuts blockvila kör vi 10 minuter brantare backe och avslutar med 10x30/30 spurt. Och skönsång till STJÄRNA PÅ HIIIIIMMMELEN om man orkar.

På onsdagen var det dags att besöka poolen med pip-mojängen igen. Det var väl lika bra att beta av det andra passet som stod på att göra-listan för vecka 47. 10x200 meter i så fall. Jag tänkte att det inte skulle vara omöjligt att göra det med CSS 24:50 (alltså den gamla) om jag hade paddlarna på. Det gick faktiskt himla bra. Konsekvensen av "ett pip vila" blev ju starttid 3:40 på mina tvåhundringar. Så tight har jag nog faktiskt aldrig kört. Intressant också att behöva dra argumentationen med mina multipla personligheter om huruvida jag ska simma ifrån pipet i början eller inte. Självklart hade jag ju den inställningen att jag skulle "spara tid" om jag tog i lite i början. Konsekvensen blev självklart att jag blev tröttare. Därav jämnast och bäst simning på de sista när jag inte orkade gå ut för hårt. Intressant.

Torsdag blev vilodag. Jag slutade vid lunch och rattade in till Sandviken för att uträtta diverse ärenden och åkte sedan hem till mamma och pappa där jag spenderade en del av min eftermiddag med att jobba lite och dricka kaffe mycket. Hittade en fantastiskt fin mugg i ett skåp. Undrar om den är min?  

Mamma och jag skulle tillbaka in till Sandviken på kvällen för att gå på en inspirationsföreläsning med Renata Chlumska. Jag hittade inbjudan i mitt FB-flöde av en slump och den var gratis och lät himla spännande. Och den var fantastisk.  

Jag är egentligen inte så himla mycket för det här med "det är bara att bestämma sig" och "man kan allt bara man vågar" men det här tog liksom det här med mindset till en helt ny nivå. Hon hävdar att hon på inget sätt är en elitmänniska, men hon har ett pannben som aldrig aldrig aldrig ger upp. Hon har alltså bestigit Mt Everest. Och hon har paddlat och cyklat runt hela USA. Livet är inte kul varje dag under sådana äventyr, men hon berättade mycket om hur mycket vi kan vinna genom rätt mentala förberedelser. Det är applicerbart på hela livet. Det du inte gör idag är dubbelt så jobbigt imorgon. Stanna upp och njut, men stå inte stilla. Ta bara ett steg till hela tiden så står du till slut på toppen av världen. Var förberedd och se till att du vet precis vad du ger dig in på för när du når toppen har du lika lång klättring ner igen. De som dör gör det på vägen ner för att de har firat för tidigt. Tänkvärt.

Disco-fredag idag, men eftersom disco-bicepsen måste vila några dagar pga anledning så blev det discospinning på lunchen idag. Maarit och Anders frågade om jag ville åka med på lite lunchcykel och konsekvensen blev att jag fick ta plats på frökencykeln igen. Så himla roligt! Och svettigt. 

Konsumentmakt och kräftkalas

Hej hej helgen. Veckorna springer på och det finns egentligen inte jättemycket att avrapportera, därav tystnad. Jag blev himla sliten efter Lidingöloppet. Inte bara sådär att jag var stel och stum och ville äta abnorma mängder mat. Jag hade dessutom extremt hög puls i flera dagar. Ett alldeles vanligt litet spinningpass på tisdagen gav kurvan nedan.   

Det var liksom jobbigt att bara sätta sig på cykeln och jag mådde lite smådåligt efter varenda intervall. Jag hade både min klocka och Activio och de var tämligen överens så jag är benägen att tro på att det var sant. Bara att inse. Det krävdes mer mat och mer vila.
 
Vad som kan hända när en råkar ha både fläskfilé och kantareller i frysen är Fredriks fläskfilégryta med kantareller. Så himla himla god. 
 
 
Fläskfilén kom sig av att jag testade att utöva lite konsumentmakt häromveckan. Meckis och jag skulle då äta fläskfilé till fredagsmiddag var det tänkt. Hittade bara Danish Crown och köpte kyckling istället. Med argument om både Östersjön och grisetik och antibiotika som grund så vägrar vi att köpa danskt fläskkött. Punkt och end of discussion. Klart att jag kan åka någon annanstans och köpa min fläskfilé men jag tänkte ändå att det kunde vara värt att fråga vårt lokala lilla Ica varför de inte säljer någon svensk fläskfilé. Vi bor på vischan i en liten kommun men vi har i alla fall en lokal liten Ica-affär och vi småhandlar ofta där för att stötta dem. Vill de sälja fläskfilé till mig så kanske de svarar tänkte jag. Och det gjorde de. Heja Peppe! Stjärna i kanten till dig. 
 
 
På onsdagen blev det ett lätt löppass efter jobbet. För att försöka återhämta mig ville jag inte låta pulsen gå upp särskilt högt. Inget att skriva hem om, utöver att dessa knappa nio kilometer gjorde att jag nu officiellt har klivit över 100 mil detta springår. Hej och hå. 
 
På torsdagen kändes kroppen mycket piggare och jag bestämde mig för att jag skulle testa lite gym igen. Det var inte igår. Och det var sjukt mycket människor på gymmet för att vara en lunch. Lite knäböj och latsdrag och några marklyft fick jag ihop i alla fall. Och upplagt för träningsvärken från helvetet såklart.
 
Efter jobbet testade jag det nya RPM-programmet också. Jättekul. Och teamwork mellan två taggade fröknar. På fredagen var jag fröken själv. Inte en jättetaggad sådan till att börja med för jag var himla trött, men det bästa är ju att det finns svett i kroppen nästan varje dag. Jag dammade av ett av mina pass från i våras bara för att få göra något annat än i tisdags och jag fick sällskap av tre cyklister. Kul kul!
 
Direkt från cykeln till kräftkalas hos mamma och pappa tillsammans med Magnus, Ann och Bella och med Kurt och Margot. 
 
Jag hade fått uppdrag att göra en efterrätt och det blev typ den här kakan. Äppelkladdkaka med kanel. Och jag slängde i lite vit choklad också. Grymt gott!
 
Vi fick även komma på frukost imorse. Om någon noterar vinet i bakgrunden. Ja, det stod väl helt enkelt bra där. 
 
 
Slutligen ville gästerna se hur det går med huset. Elda lite och grilla en hamburgare, det känns som att det är det enda vi gör därborta. Fast nej. Vi jobbade lite också. Lovar.
 
Nu vankas det en lite sen middag pga både sen frukost och sen lunch. Därefter ska vi knata 872 meter norrut för lite kvällshäng med fina vänner. Imorgon är det bygdemarknad, höstjogg och husjobb i mitt schema. Inte sysslolös inte. Simma lugnt!  

Krångel

Varje pass jag sitter på frökencykeln är ett performance. Varje insats innehåller en rejäl dos nerovistet eftersom jag vid varje pass vill leverera mitt allra bästa. Jag är glad att jag har blivit så pass stabil i frökenrollen att den där nervositeten inte lamslår mig. Jag kanske surrar och låter lite osammanhängande. Jag kanske flackar med blicken och inte riktigt vet var jag ska placera den. Jag måste säga att jag ändå är rätt stolt över mig själv. Ja. Jag är glad att jag inte är så nervöshispig att det blir mental katastrof så fort saker inte går riktigt som det är tänkt. Igår fick jag visa prov på anpassningsförmåga både en och två och tre gånger. Det var som ett dåligt skämt.
 
Jag kom till spinningsalen och jag gjorde exakt allt som jag alltid gör. Startade projektor. Startade dator. Startade pulssystem. Startade fläktar. Startade stereon. När jag kopplade in min telefon och startade min spellista så hände det ingenting. Tyst. Knäpp tyst. När jag höjde volymen till max på telefonen så kom det till slut ut litelite ljud. Lite. Högtalaren bakom frökencykeln sprakade till och förblev sedan knäpptyst. Liksom ytterligare en av de fyra högtalarna. De övriga två lät svagsvagsvagt. Jag skrev till två rutinerade fröknar och panikade lite. Den ena svarade att jag fick rycka och slita och dra i kablarna lite på måfå för något måste ju glappa. Inget hände. Musiken förblev bara ett litet bakgrundssurr. Måste gå ändå. Jag hade stått och ryckt och tryckt och våndats i en halvtimme. När jag hoppade upp på cykeln och trasslade på mig headset och började prata konstaterade jag att min vattenflaska var kvar i omklädningsrummet. Skit. Fick studsa av igen och springa och hämta den. Kan ju inte cykla utan vatten i 50 minuter. Sen gick passet ändå okej men jag kände mig beige och ledsen. Det fanns ingen energi utan musik men vi fick försöka cykla med Power i våra egna huvuden. Försökte gång på gång höja och höja och höja volymen men det gick inte. Det var så himla himla deppigt. Jag hade ju nästan fullsatt. 13 glada själar. Jag är glad att de åtminstone såg lite svettiga ut när de gick.
 
När jag sen skulle vara EFIT-fröken hade min surfplatta på något himla mystiskt vis lyckats trolla bort min timer-app. Den fanns ingenstans. Jag använde den senast förra veckan. Och alla andra veckor innan det. Så jäkla märkligt. Så istället för att plocka fram alla prylar jag behövde och förbereda min plats gick alla femton minutrarna mellan passen åt till att strula med teknik. Igen. Men jag har ju samma app på telefonen så det fick väl duga. Lite mindre visible för deltagarna bara. Något som också var lite mindre visible för deltagarna var själva passet, eftersom jag inte lyckats hitta någon fungerande whiteboardpenna. Sucken.
 
Dagens pass blev 3x8 min cirklar. Tre övningar i varje. Åtta reps av varje övning.
 
Cirkel 1
8 Marklyft
8 Armhävningar på stången
8 Boxjump
 
Cirkel 2
8 Benböj till låda
8 Utfall
8 höftlyft
 
Cirkel 3
8 Knees2Elbows
8 Burpees
8 Thrusters
 
Och så en planktabata på slutet. Nu pyser träningsvärken fram ur alla vrår. Precis som det ska vara.
 
Efter passet, när jag var på väg att låsa och åka hem, fick jag ett infall att jag skulle kolla att jag släckt i spinningsalen. Mycket släckt var det, men däremot ett öppet fönster och surrande fläktar. Bra Sara. Och när jag klev ut genom ytterdörren sen såg jag en beachflagga stå och hånflina åt mig. När jag skulle bära in den gick fanskapet i två delar. Blev så trött att jag bara släppte den direkt innanför dörren. Förlåt. Det här var årets sista tisdag. Låt inte nästa år fortsätta i samma anda.
Visa fler inlägg