En helg att minnas

Vissa helger har fyra dagar som känns som två. Andra kan ha två dagar som känns som fyra. Jäklar vad en kan hinna med mycket saker på en helg om en bjuder till. Kalle och jag gav varandra en spahelg i julklapp. Det har inte blivit av pga alltid tusen saker på ageendan. Nu bestämde vi oss att bara göra och jaaa, vad den lilla verklighetsflykten till dalaskogen på fredag eftermiddag var magiskt välbehövlig. Åkerblads hotell och spa i Tällberg blev det.
 
Vi checkade in med rosa bubbel och choklad innan middagen.
 
 
Fortsatte med lite bubbel i bubbelbadet och det rosa bubblet var slut innan middagen. Oooops. 
 
 
Och så en magisk kalvytterfilé med den här lilla kalven. 
 
Trerätters minsann. Och lite mer vin. Sen sov vi som stenar. Nä. Inte riktigt. Det var bastu på vårt rum. Och i huvudet snurrade mängder av tankar som jag mot bättre vetande låtit ta plats där. Det är dock en annan historia och den historien ryms inte här. Vi vaknade i alla fall till frukosthimlen verklifierad. Massor med nybakat bröd och en superfancy juicemaskin där man slängde i hela apelsiner med skal och allt och en sekund senare hade man ett fullt glas juice. Spännande.
 
 
Efter frukost hängde vi på spa och bubblade bubbelpool. Vi hade även bokat varsin 20-minutersbehandling som förstås var magisk. Jag kunde dock aldrig riktigt slappna av i att det bara var 20 minnuter. Låg mest och stressade över att den skulle ta slut, och det gjorde den ju förstås. Snabbare än kvickt.
 
Efter ännu mer bubbelpool och bastu åkte vi hem. Urlakad och mosig i hela systemet. Jag stannade till på gymmet i Hofors och brände av en omgång tröskelintervaller på löpbandet. Eller snabbare än tröskel tror jag. 5x3 minnuter i 13 km/h. Typ 4:36/km enligt bandet. Det var dock inte så kräkjobbigt som att hålla motsvarande fart i 3km. Såklart. Nä, jag vet inte vad jag håller på med. Kutar bara ändå.
 
Kvällen avslutades med nån himmelsk köttbit som Mekarn fångat på Ica och stekt till sensation. Och så gjorde han egna pommes, den lilla stjärnkocken. Och som grädden på alt drog han fram en flaska Palanca. Vilken kille!
 
 
Söndag så. Solen sken och det var sommartid på klockan. En timme tidigare i poolen alltså. Och med en Simpis som tagit för vana att spendera helgerna på andra äventyr så innnebar det att jag fick hänga med soolen i poolen ensam. Men alltså söndagssimmet kan ändå vara bästa passet på hela veckan. Jag älskar att det är tidigt med ändå sovmorgon, att det är lugn och ro i badhuset, att jag har massvis med tid, att jag får anlända till badet i mysbyxor och också lämna badet i demsamma, att jag får simma långa f2-intervaller i mystempo och att jag kan kliva ur poolen och vara pigg efter över 4km simning. Älskar det.
 
 
Sen älskar jag ju förstås att nästan alla mina simsöndagar också är våffeldagar hos mamma efteråt. Givetvis är det inget undantag när det är våffeldagen på riktigt. Men hörrni... Kan vi prata om logiken i att vi nio månader före julafton firar den lyckade aktivitet (mellan en oskuld(?).. och Gud(??)) som resulterade i Jesus tillblivelse? Och att vi firar det med en våffla? Det är trovärdighet i historien, så varför inte? Det är ju jäkligt gott med våffla.
 
 
Mätta och andaktsfulla for sen mor och jag till Valbo. Det uppstod kris i min byxgarderob när mitt enda vettiga par hela byxor plötsligt hade en trasig dragkedja och därmed inte kunde klassas som hela längre. Och mor hade lämpligt nog gett mig presentkort på ett par brallor i födelsedagspresent. Det blev ett träningspass i provhytten och en stund senare åkte vi hemåt med två par lite för dyra byxor bagaget. Grarttis Sara önskar Sara och Grattis Sara önskar mamma&pappa. Perfekt. 
 
Avslutade sedvanligt söndagen med två timmar på trainern. Den här gången med Bonusfamiljen som underhållning.
 
Ny vecka är igång. Bodypump igår och kroppen skriker lite lätt idag. Och så tisdagssim förstås. Med en Simpis på hemmaplan. Fast det är lite uppochnervända världen när hon ligger och simmar ryggsim helt plötsligt. Fattar inte vad som händer. Sen fyllde jag nästan salen på min tisdagsspinning också. Wanna see this? Kom nästa tisdag!!

Händer det nåt?

På vissa fronter - JA. Massor. Om vi backar bandet ända till lördag kväll så åkte jag hem till Hanna på kvällen. Åt helt orimliga mängder kinamat, pratade i många många timmar och sov som en prinsessa på hennes soffa. Fint.
 
Söndag morgon lämnade jag Falun vid 10 och for till poolen och simmade mina två promenadkilometer. Ångrade tilltaget lite eftersom vädret var helt magiskt. Men. Efter simmet välte jag Meckis ur soffan och fick ut honom på promenad. Hur skönt? Jätteskönt.
 
På söndag eftermiddag var vi på kalas hos Ida som fyllt 28. Det fanns plats för helt orimligt mycket fika. Och det slutade med att JAG också fick ett fång blommor. Av Emma som missade mitt kalas. Tack!
 
Måndag då. Jobb och jobb och ångest inför det faktum att jag skulle leverera FTP-test på cykeln på kvällen. Vad är det? Jo basically ska du cykla i 20 minuter på så hög snitteffekt du kan. Jag körde den variant som finns inbyggd i Trainer Road och den startar med en uppvärmning som innehåller 3x1 minut race och sen en femminuters testintervall där man ska lyckas uppskatta den effekt som man sen ska palla i 20 minuter. Jag vet inte hur det gick. Jag vet bara att förra gången så snittade jag 213 W och denna gång 228 så kanske har det hänt något. Hur som helst är detta test sjukt jobbigt. Sjukt jobbigt.  
 
På tisdag morgon hängde jag i poolen och kajkade runt en stund och så levererade jag ett fullsatt spinningpass på kvällen. Amazing. Förra veckan var jag så trött och konstig men den här gången kändes det bra och kul. Det blev 3x5 plus 5x3 minuter med progress. Svettigt.
 
På onsdagen ville mästerfotograf Marre hänga i gymmet med mig. Morgongym! And this is how we enter.
 
Alla proffsbloggare har väl nån som fotar dem. Eller?
 
Förra gången hon insisterade på knäböj så kunde jag inte  gå samma kväll för att jag hade så mycket träningsvärk. Den här kvällen kunde jag faktiskt springa 14 kilometer. Och jag vill säga att jag är nöjd. Som fan. Jag valde odubbat och asfalt och lite mindre kläder och kunde trippa runt med behaglig puls trots att tempot var lite lite högre än jag brukar. Dock inte högt. Och inte utan sportskada. Mitt pulsband skaver sönder mig. Det här är kanske det närmaste en tuttbild du kommer idag. Vad vet jag. Jag bjuder på den.
 

Idag är det fredag och jag har jagat Simpis i poolen på morgonen. Vi körde hennes pass med 10x50 halvmjäkigt och 10x100 också halvmjäkigt och avslutade med 5x50 max. Alltså jag-vill-nästan-kräkas-max. Jag gillar ju sånt. Särskilt gillar jag att jaga på min Simpis. Hon simmade under 40s på den sista. Ni ser väl vilken sadist jag är.

FREEEEEDAG. Vad ska du göra? Jag checkar ut och drar på spa. Hörs Hej!

Mot Cancer - För Camilla

I lördags roddade Maarit och jag ett tre timmar långt spinningpass för att försöka göra en insats för vår fina triathlonkompis Camilla. Varför? Camilla har bröstcancer som spritt sig till lever och skelett. Prognosen är dyster och hennes hopp står till en metod för att exakt kartlägga tumörcellerna för att därigenom kunna behandla dem på rätt sätt. Behandlingen är dyr och hon måste bekosta den själv. Vi ville peppa henne att starta en egen insamling för att få hjälp att nå de ca 150 000 kr som genprofileringstestet kostar.
 
Vi ville göra något på riktigt, för att skicka en massa hjärtan på facebook hjälper liksom inte. Vi bestämde oss för ett cykelpass. Cyklingen var egentligen sekundär men den var ändå någonting att samlas kring. Vi hade 13 cyklar och på ingen tid alls hade vi 13 anmälda cyklister. 13 cyklister som fick betala sin anmälningsavgift genom att swisha valfritt bidrag till Camilla. Ingen press och ingen redovisning, bara var och ens egen goda vilja.
 
Den första mars startade vi engagemanget och samma dag skrev Camilla ett djupt hjärtskärande inlägg där hon beskrev sin situation och sitt behov av hjälp. Inlägget blev viralt och pengarna började rulla in. I skrivande stund är hon nära sitt mål, om inte förbi. Du kan fortfarande vara med och bidra. Swisha till 070-6875533.
 
Jag har så svårt att förstå cancer. Jag hatar kroppen och livet när jag tänker på det. Och att se den här brunbrända, glittriga och positiva tjejen med så mycket livskraft och samtidigt försöka ta in vilket krig som pågår i hennes kropp. Det är helt ofattbart. Det är ofattbart men det är på riktigt och vi måste tänka snabbt. Camilla har bestämt sig för att inte vika ner sig och vi kämpar med henne. Hon ska stå på startlinjen i Kalmar med oss den 18 augusti. Det finns inget annat.
 
Det var väldigt tryckt stämning när vi rullade igång passet. Maarit hade sin "Ironman in training"- tröja på sig för att liksom visa att det är dit vi ska. Och hon höll ett starkt och fint litet tal som inledning innan hon brände av sin första timme med en uppvärmning och en stege på 10-8-6-4 minuter. Det var några tårar att torka innan vi kom igång.    
 
 
Jag körde rodret för timme två som givetvis blev mellanstadiediscopasset med 2x10 minuter backe och 6x2 minuter max. Fast kanske inte så jättemax när en är mitt i ett tretimmarspass. Maarit hade lovat deltagarna att jag som är så ung skulle leverera den nyaste musiken. Det lovade hon innan jag tog över med mitt nittiotalsdisco. Och precis innan hon själv spelade "Story of my life" med One Direction. Japp. Fjortonåringarnas favoritlåt år 2015. Inte ens jag var så ung då. Fast jag spelar ju gärna Markus och Martinus när jag inte har mellanstadiedisco. Det stämmer mer in på mig. Typ tretton år gammal år 2018. Tumme på det.
 
 
Sista timmen delade vi på. Maarit körde 10x90/30 och jag avslutade sedan tillställningen med 20x20/40. Efter det var det en ganska trött skara människor som satt framför mig i salen. Här under Camillas eget lilla avslutningstal.
 
 
Och tänk att till och med Meckis var med och cyklade. Va? Va? Vaaa? Jo, han ville faktiskt helt frivilligt. När det blev lite återbud och vi hade lediga cyklar så kunde han faktiskt tänka sig att vara med. Det var ju faktiskt för en god sak. Han delade cykel med Sara och båda två gjorde det superbra.   
 
 
Hela stora glada cykelgänget. Tack för att ni ville dela tre svettiga timmar med oss. Tack för att ni ville svettas för en god sak.
 
 
Jag föredrar att engagera mig i konkreta hjälpinsatser där jag på en gång ser vad min insats får för verkan. Det finns mycket kärlek i omlopp och jag är glad för att vi faktiskt åstadkom någonting som kan betyda åtminstone lite. Tack till alla som på något sätt är med och bidrar till att tumörproverna ska komma iväg till USA och till att Camilla ska få den hjälp som är anpassad efter henne. Det är värt att cykla i dagar för det.
 
 
Visa fler inlägg