maiersara.blogg.se

Jag teamade upp med supersnabba springfröken före start för peptalk och uppvärmning. Tur att hon hade rutin så det räckte till att även styra upp en nojig debutant. Trots fem grader och storm samt stundtals regn på tvären satte hon ribban direkt med ett "jag springer i linne!" Jag hade pälsat på mig både underställströja och jacka utöver den där tröjan. Rationaliserade bort dem. Tack Jesus! Och det var inte som att jag behövde frysa medan jag sprang.

 

Orutinen till trots, förutsättningarna är ganska klara. Ska det bli 1:50 är det 5,13/km som gäller. I alla tjugoen komma en kilometer. Klarar jag det? Jag har aldrig sprungit ett lopp som är så långt. Och jag har inte ens gjort särskilt många insatser av modell en mil i det tempot. Vad är lagom satsning från början? När blir jag trött och vad händer då? Jag skulle ju vara nöjd under 1:55. Då har vi förflyttat oss till 5,27-fart och det borde inte döda mig. Bestämde mig för att försöka hålla mig kring 5:20 i början. Känslan var grym. När tiderna började leta sig under 5,10 i mitten på första varvet var jag rädd att det gick för fort. Jag kände mig dock inte särskilt ansträngd. Försökte hålla igen lite.

 

Jag passerade första halvan av loppet runt femtiotre och en halv minut. Det är en rätt bra miltid i min värld. Lite oroande bra eftersom det inte är så många gånger som jag sprungit en mil snabbare. Det var aningen psykiskt påfrestande att springa ett varv på stadion och se millöpare gå i mål och veta att det var precis lika långt kvar. Men jag fick tag på en grym rygg på andra varvet och vi tuggade oss förbi löpare efter löpare i ett tempo som var högre än mitt första varv. Stadigt runt 5,05. Den sjuttonde kilometern blev min snabbaste. Den gick på 4,49. Trodde inte det var sant. Men strax efter det blev det brutaljobbgt. Sista två var inte kul nånstans. Försökte då och då räkna hur jag låg till mot 1:50-målet. Luddigt i huvudet. Ingen aning. Ibland trodde jag på det. Ibland inte. När jag såg klockan på upploppet trodde jag på det på riktigt.

 

Officiell tid 1:49,30. En hel halvminut till godo. Såå obeskrivligt glad. Och lättad. Jag gjorde det. Jag gjorde det fasen!!

 

Och den där himla vaden då, kanske någon undrar? Jag kände inte av den alls. Den största segern!! Vet inte om det var för att jag åkte och tröstshoppade igår. När allt kändes som mest hopplöst blev det både ett par kompressionsstrumpor utan fot, som säkert heter något snyggt på löparspråk, och ett par kompressionstights. Sååå, tack för hjälpen Craft Delta Compression. De satt som en smäck. Och stadigt var det. Det hade underlättat att amputera fötterna för att komma ur dem.

 

 

Så var det. Ett peppigt samtal från coachen när jag kom hem. "När vi springer Lidingö är det bara en mil till". Herregud, hur överlever man det? Men jag antar att det är dit jag ska flytta fokus nu. En sommar med backlöpning står på agendan. Först ett vårrus om två veckor. Det är ångest på ett annat sätt för att det är jobbigt på ett annat sätt. Men jag ser lite fram emot att få springa en snabb femma. Det kan faktiskt bli riktigt kul.