Hur vet facebook?

Det här var nästan det första jag såg när jag scrollade igenom facebook-flödet på morgonen
 
 
Ironiskt. Hur vet facebook att min vadmuskel fortfarande är som en liten tennisboll efter gårdagens krampande i poolen? Men tack för tipset. Jag ska, jag ska, jag skaaaa!!
 
Vaden gör sig lite väl mycket påmind idag. Som det faktum att mitt vänsterben i vanliga fall är lite för kort för att nå till kopplingspedalen i bilen. Imorse protesterade både vaden och bilen när jag försökte växla. Det oroar inför lördag. Jag brukar inte få kramp när jag springer. Två gånger har jag fått det. Den första gången hade jag blöta och kalla cykelben på triathlon. Den andra gången sprang jag 22km. Nu ska det springas 21,1 plus att risken finns att det regnar och är kallt. Om utgångsläget är halvt kramp redan från start känns det ju inte jättepeppigt. Tvångsmassage på agendan ikväll. Och magnesium.
 

onsdag

Men jäklar vilken dag. Trodde att tåget kört över mig när klockan ringde 05:15. På nåt vis tog jag mig till Hofors. Olika vantar, men glad att det var en höger och en vänster. Brände av några backintervaller med bootcamp-gänget. Riktigt hög puls och tillfälligt pigg. Ytterst tillfälligt. Trängdes med samma kollega vid kaffemaskinen hela förmiddagen men höll ändå på att somna i arseniktexterna.
 
Från tio var jag prao i försökshallen igen. Jag somnar i alla fall inte stående, så jag hoppade i de där gigantiska byxorna igen. Jag skulle få en praktisk genomgång av vattenreningen, men Master kom aldrig. Fick veta att han tänkte komma klockan tre istället för tio. Jag skulle sluta tre för en episk simdejt. Paniken. Jag fick spola vatten i ett rör för att ha något att göra. Och sen dänga dit grabbarna i kortspel på lunchen (nåväl, jag kom i alla fall inte sist...) Så jobbar jag. Lösningen på att jag inte hade någon lust att gå runt som en stressig liten tomte till klockan tre blir att jag får tänka lite själv. Det kanske är lika bra. Jag ska räkna lite och sen göra mitt bästa för att rena fyra liter i labbet istället för nio kubikmeter i anläggningen. Nånstans lär man ju börja.
 
Så glad att jag fick simma. Det gick helt galet bra. En av alla superbra saker som är extra superbra med att simma med Maarit är att differensen är perfekt för att vi ska kunna simma långa intervaller med samma starttid. De långa intervallerna blir bara lite olika långa, vilket ju är helt irrelevant. Det ger så mycket att starta samtidigt och komma i mål samtidigt och kunna peppa och peppas däremellan. Jag driver aldrig på så mycket i poolen som jag gör på dessa intervaller. Paddlarna åkte på och för mig blev det 3*200 med start 3:50 följt av 3*150 med start 2:40. Det senare var slitigt på riktigt och jag fick harva på rejält för att hinna med. Himmel. Vi tog några femtior och tjugofemmor också när vi ändå var igång. Och avslutade med fenben. Och kramp i vaden igen. Nu blir det överdos av magnesium (eller i alla fall sluta slarva...). Såå trött. Såå nöjd. Nu har vi drivit oss till rejält tuff simning två dagar i rad och jag blir så galet simpepp. Alla borde ha en så bra simkompis som jag har.
 
Jag skulle försöka skriva ut passet till träningsgruppen sen eftersom de skulle börja passet utan coach. Fick anpassa lite. Det skulle vara intressant att veta hur de löste det med alla starttider. Där är det inte så synkat, vare sig i fart eller i engagemang. Tvivlar på att de tajmade lika bra som vi gjorde.
 
 
Och så tycker jag att det är lite fånigt att jag kan bli så löjligt nöjd över så löjligt banala ting. Som en lite cool följare på instagram. 
 
 
Nu blir det sängen. Sovmorgon imorgon gott folk. Ända till 06.30!! 

tisdag

"Sara, nu är det bara att hoppa i grovkläderna för nu ska vi få jobba!"

Hann bara precis till Lissgårn och trycka ett ägg och en avokado efter morgonsimmet innan chefen kom och strålade och berättade att det var kort om folk i försökshallen så att vi skulle behöva täcka upp. Så det gjorde vi. I varsitt par tio nummer för stora flambrallor stod vi och plockade spik och annat metalliskt från ett skakigt transportband för oxidiskt material fem meter upp i luften. Mer oroliga för att byxorna skulle ruska av inför den utländska kunden som ägde materialet än för att vi skulle bli yrsliga av skaket och dammet och höjden. Vi överlevde. Och byxorna satt kvar. Vikta två varv. 


Åkte hem och släppte ut min blåaste kompis ur förrådet för första gången i år. Behövde blåsa ut lite damm ur huvudet. Helt mos efter en dag med helt annat än jag vanligtvis gör. 


Kände för en tänkarrunda. Premiärturen blev Malmjärn-Östansjö-Hästbo-Spjutäng-hem, totalt 28 km. Min "vanliga" träningsrunda.


Kanske lite mastig premiär med tanke på att det var roligt ungefär till badplatsen vid Malmjärn. När jag hade tagit min åh-så-fint-det-är-här-bild tröttnade jag. Fem kilometer. Hade kunnat vända där. Det var kul att inse att det inte är samma sak att cykla som att spinna. Trött i helt nya muskler. Trött är kul. Ont är tråkigt. Jag började känna av skumt i svanken på vänster sida efter en mil. Det förflyttade sig runt höften och ner i låret. Den där himla höftböjaren som är för kort. Antar jag. Stånka på. Försök sitta annorlunda. Ruska ur. Hjälpte inte. Så himla jobbig sista halva, och rundan tog tjugo minuter längre tid än den normalt ska. Det finns att jobba på


Men det mest oväntade inslaget var ändå att någon placerat ett kranium på en stubbe precis i toppen på Lummerbacken. Jag tror inte att den dog där. Men jag konstaterade att jag klarade backen utan att tappa huvudet. Det gjorde inte den här filuren. 

Visa fler inlägg