Vansbro Triathlon 2017

För tredje året i rad blev det idrottsbesök till Vansbro. Tidigare har jag mest simmat och plaskat och haft mig men i år nöjer jag mig med triathlon. Kanske årets enda triathlontävling. SM i medeldistans. Halv Ironman. Två kilometer simning följt av 90km cykel och sist en halvmara. Andra försöket. Häng med från början.
 
Före loppet:
Orimligt länge gick jag runt med orimligt många osäkerheter som jag liksom inte kom mig för med att ta tag i. Meckis har slängt vår luftmadrass för att vi har konstaterat att det var hål i den så vad ska vi sova på? Måste jag kanske öva lite punkabyte eftersom jag aldrig har provat på den nya cykeln? Hur ska jag fästa punkafixgrejerna? Hur löser jag vätskefrågan så att jag får med mig mer än en flaska? Kommer jag få skavsår av tri-brallan när jag springer? Förhala, förhala och förhala. Jag kickade in den ena lösningen efter den andra de sista dagarna. Meckis handlade madrass i farten efter jobbet, jag fick napp på en supersnabb flaskhållare att sätta mellan pinnarna av självaste Annie Thorén (det gick dessutom att fästa två flaskor i den så punkaprylarna fick en egen plats), jag övade punkafix med Meckis hela torsdagkvällen och jag beslutade att med en halv burk vaselin i brallan får det bära eller brista. Punkt. Alla osäkerheter fixade.  
 
Och så det här med vädret. Yr verkade inte riktigt kunna bestämma sig utan singlade slant mellan 13 grader och mulet eller 25 grader och strålande sol. Till slut tycktes drömvädret vinna. Jag började oroa mig för värmen istället. Lätt att klä sig, men oj så jobbigt att springa.
 
Jag jobbade till lunch på fredagen och åkte då hem till mamma och pappa med min matlåda. Hängde där en stund och snicksnackade lite innan jag for hem och färdigställde packningen och stuvade in den och mig själv och Meckis i bulgarbussen för avfärd mot Vansbro.
 
 
Vi hittade smidigt till Kulturhuset i Vansbro där vi skulle bo och vi fick ett eget krypin på övervåningen. Eller, ett helt konferensrum för oss själva hade vi. Lyxigt. Kompisarna hade hittat fram också och vi installerade oss och gick sedan för att hämta ut nummerlappar. Det var ungefär här jag bestämde mig för att trots allt inte försöka byta till motionsklassen. Jag hämtade min röda seniortävlingslapp som om någon annan tanke aldrig ens hade existerat. Inne på mässan köpte jag vattenflaskor till den nya snabba hållaren och pratade länge med Maria som dykt upp i cybervärlden genom blogg och instagram men som nu existerade som fysisk person. Kul ju. Sen blev det soligt pizzeriahäng innan det var dags för prerace-möte. Fina gänget. Fyra triathleter och ett serviceteam.
Foto: Anders Björk
 
Jag orkade inte riktigt lyssna på mötet. Det var mest en massa surr och det enda jag kunde minnas efteråt var att simbanan skulle vara för lång och att de som nyttjade Wheel Stop skulle komma ihåg att hämta sina prylar före jul, typ. Näe, så var det väl kanske inte. Vet inte. Efter mötet gick jag och Serviceteamet på en kvällspromenad. Luftade hjärnan och spanade in den hemska hängbron som jag skulle cykla över. Solig och fin kväll.
 
Tillbaka på boendet besiktades utrustningen igen. Det är inte alls mycket saker som behövs för att utföra ett triathlon. När jag än en gång konstaterat att jag nog fått med mig allt (och lite till eftersom allt är inte uppackat ur lådan...) kunde jag gå och lägga mig.
 
Jag sov dåligt men jag sov i alla fall. Det bästa med tävlingar som startar runt lunch är ju att en inte behöver hetsa på morgonen. Vi gick upp vid halv åtta, packade på mig kläder, fyllde flaskor och försökte äta frukost så gott det gick. Faktiskt petade jag i mig två mackor vilket nog var ungefär två mer än förväntat. Till slut var det dags att gå till växlingsområdet. Kramade kompisarna som skulle starta senare än jag och trampade iväg. Tur jag hade bärare med mig.
Foto: Maarit Kaskela
 
Jag fick gå i omgångar för att få in alla saker till min plats. Jag tänker att mängden prylar i växlingsområdet säger något om kalibern på triathleten. Ju mer saker desto lägre hobbynivå. För att vi som inte kan och inte vet och inte har så bråttom plockar med oss allt vi äger i händelse av oförutsedda händelser. Det fanns de som hade betydligt större lådor än jag, men det fanns också de som inte hade det. Min granne i växlingsområdet till exempel. Hon hade IN-GEN-TING runt sin cykel utöver en handduk med ett par löparskor på. Och så vann hon ju också hela tävlingen. En ska kanske försöka lära sig något av dem som vet hur det ska vara. Heja Åsa!
 
På något vis känns det som att hur mycket tid jag än har på mig så blir det stressigt precis innan start. Jag var på plats 1,5 timme innan start men tog en promenad och var tillbaka 45 minuter innan. Ändå hörde jag snart speakern säga att han OM FEM MINUTER ville ha alla seniordamer på startmattan. Våtdräkten var på men min badmössa hade typ smält ihop i solgasset och var omöjlig att hitta in i. Jag var livrädd att dra sönder den och försökte att inte stressa sönder den ännu mer. Till slut fick jag isär det klibbiga latexstycket, trädde det på huvudet, tog glasögonen och studsade iväg. Hörde TVÅ MINUTER ur högtalaren, gick åt fel håll i växlingsområdet, det var stängsel överallt, hittade inte ut, måste fråga en funktionär. Sist av alla nådde jag startområdet med andan i halsen. Det var inte direkt bråttom ändå. Det var bara så att de som hade varit i vattnet och simmat in och därmed passerat tidmattan måste upp för att chippen skulle nollställas. Vi fick stå i några minuter innan vi fick kliva ner i vattnet. Kaaallt när det kyliga älvsvattnet hittade in i våtdräkten. Återigen glad att jag fick trampa vatten en stund för att vänja mig. Okej. Nu gör vi detta.
 
Loppet:
 
1950m simning - 39:00 (Plats 30/118 - bästa tjej 28:20) - (enligt garmin 2207m och snitt 1:46/100m)  
Min bassängsimmarkarriär till trots är jag ytterst obekväm med dessa hetsiga triathlonsimningar. Jag mindes hetsen och paniken från förra året och ville inte återuppleva det. Jag ställde mig långt bak och tänkte att jag släpper iväg hetsisarna. Hamnade ändå i en hög av svart gummi när visselsignalen ljöd. Det är på riktigt läskigt tycker jag. Allt är svart runtomkring. Är det inte neoprenrumpor så är det mörkt vatten. Fäktande armar överallt, sjövatten i munnen vid varje andningsförsök, ivrigt sparkande fötter millimeter från näsa och hals, något slag i bakhuvudet och någon som trycker ner, någon är på tvären antingen under eller över. Panik igen. Värre än tidigare. Jag fick stanna upp och bröstsimma för att ens kunna fortsätta. Ta kontroll över situationen. Andas.
 
Upp till första rundningsbojen hade jag svårt att andas. Gråten i halsen. Fick inget flyt. Efter rundningen fanns det utrymme men då finns det ingenting att sikta på. Ingenting. Försökte se några gula huvuden runt mig och konstaterade att alla valde ett spår mycket längre ut i älven än vad jag gjorde. Trots att det kändes som att jag låg hur långt ut som helst. Jag tyckte att jag hade simmat i en evighet när jag simmade under träbron, alltså den som är nästan vid målet. Insåg att jag simmat kanske max 6-700 meter och hur mycket det var kvar. Det började i alla fall funka skapligt med tekniken, men siktningen var fortfarande bedrövlig. Hade två gula mössor en bit framför mig som jag försökte följa men fick stanna upp och orientera mig flera gånger. Vågor och skvalp kom från sidan och störde. Till slut kom rundningsbojen och det var bara transportsträckan längs bryggan kvar, men  fortfarande 850 meter. Så skönt att ha något konkret att följa, även om jag ibland simmade så nära att jag fick sjögräs i ansiktet och kände trädoft i näsan. Äntligen fick jag så åla mig upp för den där rampen och kände mig ännu en gång som tjejen i The Ring. Såg 38 och någonting på klockan. Nästan fem minuter mer än förra året men jag är nöjd i jämförelse med hur jag simmat den sista tiden. Och så skönt att ha överlevt detta moment.
 
Resultat 2016: 1950m Simning - 35,04 (Plats 35/140 - bästa tjej 25,48) - (enl garmin 2105m och snitt 1:40/100m)
 
Foto: Maarit Kaskela
 
T1 - 5:20 (Plats 105/118 - bästa tjej 1:29)
Okej, det finns en del att jobba på i växlingarna. Efteråt sa Kalle: "Du kröp ju upp ur vattnet i jämförelse med alla andra". Troligen sant. Yrsligt vankade jag fram längs den blåa mattan, fipplade av mig mössa, nollställde klockan och fick efter många om och men armarna ur våtdräkten. Inte snabbt eller snyggt någonstans. Ändå har han fångat en bild på där jag tydligen faktiskt springer. Eller vad jag nu gör. Två fötter i luften samtidigt åtminstone.
 
Foto: Carl Larsson
 
Lättnaden att ha överlevt simningen var enorm. Och det absurda i att jag nu skulle ge mig ut på det moment som jag såg mest fram emot denna dag. Vänta nu, Sara ser mest fram emot att få cykla? Ja, faktiskt. När våtdräktsbenen skulle av åkte chippet med och jag fick börja med att sätta tillbaka det. Sen trassla på lite för tajta strumpor på blöta fötter. Och så få ner lite energi i de blöta och trånga fickorna på linnet. Glasögon och hjälm på innan en får peta på cykeln. Just jävlar, nummerlappen också. Tur den hängde på styret för annars hade jag garanterat glömt den. Hela proceduren tog en evighet. Men till slut var cykeln utledd på vägen och det var dags att ge sig iväg.
Resultat 2016: T1 - 4,31 (Plats 79/140 - bästa tjej 1,31)
 
90 km Cykel 3:04:57 - snitt 29,3 km/h (Plats 83/118 - bästa tjej 2:16,08)
Det första som händer på cykelbanan är att en ska ruska sig över en smal och räfflad träbro. Det första som hände på min cykeltur var att den flaska jag satt i mitt nya snabba flaskställ mellan pinnarna ruskade loss på detta helvetespåfund till bro. Jäv-la-skit. En snäll funktionär lubbade iväg för att hämta min flaska medan jag fick kliva av cykeln och vänta. Där konstaterade jag att jag inte hade fått i gång klockan heller, så det fattas några hundra meter på min egen mätning. Så mycket krångel hela tiden. När jag fick tillbaka flaskan och kunde cykla iväg var det det enda jag lyckades tänka på i början. Sitter all min utrustning kvar nu? Med händerna på pinnarna kunde jag i alla fall ha den där flaskan under bättre uppsikt och strax kunde jag slappna av.

Den största anledningen till att jag valde att starta i tävlingsklassen igen var för att få cykla i ensamt majestät i början. Eller majestät är kanske fel ord när en är ensam för att en är sist. Men att slippa fundera över draftingregeln åtminstone. Inte ha miljarder motionärer och masters överallt. Det finns ju liksom inte en sportkepa till chans att jag cyklar ikapp någon av snabbtjejerna framför mig och inte är det så många kvar bakom heller. Jag får cykla ensam och jag får chans att fundera över vad det är jag ska göra. Jag fick cykla så ensam så länge att jag övervägde sannolikheten att jag på något vis hade irrat mig av banan. Näe, inte hade det väl passerat någon väg där det ens varit möjligt att svänga av? Till slut var det ändå ett par stycken som susade förbi och jag slappnade av i det också. Allt är rätt, nu är det bara att trampa.

Jag kände direkt att benen var med mig och att det skulle bli en rolig cykeltur. Inga som helst problem upp till första vändpunkten vid 22,5 km. Jag sneglade på Garmin varje gång det vibrerade på armen och konstaterade att jag stadigt höjde min snittfart. När jag kom till 27 km/h var jag nöjd, när jag kom till 28 var jag överväldigad och när jag kom till 29 visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Hur kan jag ens cykla så här bra? Fyllde på med resorb då och då och såg till att ha tömt den flaskan när jag kom till vändningen vid 45. Fick en ny flaska med sportdryck (i farten ska ni veta...) och bad en stilla bön att det inte skulle vara samma äckel som förra året. Prisa gud vad god den var i jämförelse. En gel högg jag också, och den var så lättflytande att halva smetades ut över mitt lår när jag tryckte till lite lätt för att sörpla i mig den. Mys. Fick i mig litegrann i alla fall även om större delen av andra halvan rann mellan fingrarna och över hela handen. Skönt.

Efter varvningen kom det då och då en motionär i min väg som jag fick cykla förbi. Sällsynt men uppskattat. Och en liten extra motivator att höja farten lite. Den bästa känslan var ändå att jag fortfarande inte kände någonting som liknade smärta. Jag hade cyklat över 45km utan att sätta ner en fot i marken och jag kände ingenting. Benen hade hur mycket krut som helst och vid vändningen vid 65 var det samma känsla. Ingenting. Tiden flög i väg och kilometrarna adderades i rasande takt. Sista tre milen stretade det lite i nacken men inget allvarligt. Jag hade fortfarande rullat non stop. Trasslade mig igenom vändzonen och slängde min tomma flaska för att inte riskera att den skulle ruska av på hängbron. Bara hoppades att flaskan med punkagrejerna skulle sitta kvar. Det gjorde den och jag rullade mot växling med tidernas vinnarkänsla. Kan vi, snälla ni, bara ta en tyst minut och reflektera över mina trettiofyra sista kilometer på min cykel. Tack. Amen.

Jag är så sjukt nöjd med detta. Nej hörrni, jag förstår verkligen inte detta. Jag har alltså avslutat med att cykla tre mil på 58 minuter. Jag har snittat över 30 km/h i tre mil. Jag vet att detta inte är särskilt märkvärdigt för de allra flesta, men för mig är det på riktigt helt ofattbart. Jag har aldrig cyklat så här bra någonsin. Jag tänkte att nu kan jag promenera en halvmara med ett konstant fånflin och kommer för evigt vara så stört nöjd med det här. Jag cyklade nästan fjorton minuter bättre än förra året. Fjorton minuter.
 
Resultat 2016: 90 km Cykel - 3:18,20, snitt 27,3 km/h (Plats 120/140 - bästa tjej 2:16,06)
 
T2 - 3,24 (Plats 106/118 - bästa tjej ~50s)
Inte heller den här växlingen var något att rapportera hem om som särskilt snabbt. Kalle stod vid vägen när jag cyklade in mot växlingen. Hojtade till honom hur sjukt bra jag hade cyklat. Sen vandrade jag i sakta mak, ställde ifrån mig cykeln, bytte skor och strumpor, drack lite ljummet plastsmakande vatten, på med keps och så iväg. Växlingsområdet är långt, hur sjutton gör ni som växlat på under en minut? Ja, jag förstår att jag var himla seg och omständlig men jag är onekligen imponerad av alla andra. Mycket imponerad. Och tydligen lite snabbare än förra året trots allt.
Resultat 2016: T2- 3,40 (Plats 108/140 - bästa tjej 1,02)
 
21,1 km Löpning - 2:07,52, snitt 6:04 min/km (Plats 65/118 - bästa tjej 1:29,40)
Jaha lite löpning kvar då. Det är alltid långt att springa en halvmara, låt oss för allt i världen slå fast det. Jag har inte ordat så mycket om vädret i denna utläggning ännu. På både sim och cykel hade det ju varit ytterst behagligt att det var varmt och relativt vindstilla. Nu var det inte så behagligt längre. Och jag var faktiskt rätt klar med det här. Jag hade ju cyklat som ett jäkla monster, kan vi inte bara få vara nöjda så? Mååååste vi springa också? Ja, vi måste väl det. Kom igen då benen, kom igen huvudet.
 
Stapplade iväg och försökte hitta kraft i alla andras träbensstela steg. Det gick sådär, men alltid blir jag lika förvånad över fartblindheten som uppstår efter cykel och att jag i den här stela misären faktiskt gör mina snabbaste kilometrar precis i början. Mina snabbaste kilometrar som denna dag landade på smått blygsamma 5:30/km. En annan historia. Jag sket i tempot. Tänkte att om jag skulle komma i närheten av förra årets totaltid skulle jag vara supernöjd, men jag sket i det. Nu var huvudfokus kylning. Jag ville inte hamna i diket med värmekollaps. Det var det enda jag tänkte på. Stanna i varje vätskestation och se till att det blir några munnar vätska i magen och minst en mugg vatten över huvudet. Helst vatten åtminstone. Tror dock aldrig att jag hällde över mig något annat. Efter 5km var vi tillbaka vid växlingsområdet och jag sprang förbi Kalle igen. Talade om för honom hur otroligt lite roligt detta var just nu. "Äh, spring bara" svarade han.
 
Jag tog ett toastopp vid 5km och efter det tändes någon form av hopp om livet igen. Benen kanske börjar fungera. Begränsningen satt mest bara i att hjärnan smälte. Det var så varmt och jag kunde inte plocka fram mer trots att jag faktiskt kände mig ganska pigg. Inget ont någonstans åtminstone. Fick första bandet och ännu mer hopp om livet. Det här skulle kanske komma att ta slut någon gång. En kilometer i taget bara. Fokus på att stanna och kyla och dricka. Låt det gå långsamt men spring. Och jag sprang. Fick till slut mitt andra gummiband och hemlängtan deluxe. Precis innan jag fick bandet mötte jag Anders som ordade något om att jag skulle komma ikapp honom. Kunde det gå? Jag orkde inte försöka öka, men tydligen kom jag ikapp honom i alla fall. Precis innan jag fick svänga mot mål medan den stackarn fick ge sig ut på ett varv till.  
 
Faktum är att jag de sista metrarna lade in en Usain Bolt-spurt av sällan skådat slag när jag kom in på upploppet. Jag hade ingen koll på hur mycket jag såsat i växlingarna så jag hade ingen koll på vad min totaltid var. Jag såg klockan vid mållinjen ticka upp från 16:59:51, 16:59:52,.... Tänkte att om jag kommer i mål före 17:00:00 så kommer jag under 6 timmar. Nu hade vi tydligen startat en halv minut för tidigt varför min sluttid blev 6:00:32. Men hörrni, vem bryr sig?  
 
Resultat 2016: 21,1 km Löpning - 2:00,56, snitt 5:43 min/km (Plats 69/140 - bästa tjej 1:32,48)
 
Efter loppet:
Kalle stod vid målet när jag sprang in. Bästa Serviceteamet hade varit så tapper med hejandet hela dagen. Jag pustade ut, fick en medalj, berömde mig själv och tillät mig att i några sekunder vara smått lyrisk över min insats. Frågade sedan hur det gick för kompisarna. Han hade följt oss alla och talade om hur killarna hade cyklat och nu sprang för glatta livet. Den ena hade passerat här och den andra hade passerat där och den tredje hade redan gått i mål och den fjärde hade nog ont i knät för han gick mest. Jaha, jaja men hur går det för Maarit då? Han drog på det. Jo.. eh.. ja.. hon har brutit under cyklingen och åkt ambulans till Mora med hjärtproblem.
 
Hon får berätta sin egen historia men världen frös liksom där och då. Det blev som en iskall klump i magen och trots att hon hade ringt till Kalle själv från ambulansen och ändå tycktes vara relativt okej så är det förmodligen det värsta beskedet jag har fått nångång. Punktering i hela kroppen och plötsligt var jag knappt ens trött längre. Hjärnan bara slog bort allt och jag tittade ner på min medalj och tänkte att den faktiskt inte betydde ett himla dugg i sammanhanget. Det är helt oviktigt att jag har cyklat som en torped om min finaste vän har problem med sitt hjärta. Hon som är mer än mig själv i många av mina insatser. Hon som har dragit mig på tvären genom den ena utmaningen värre än den andra. Hon som gjorde att jag blev triathlet när jag blev stor. Varför ska jag gå runt här och vara mysnöjd när vi inte kan fira den här bedriften tillsammans? Men du kompis, du är så jäkla delaktig i den här målgången också. Vi delar på den här <3   
 
 
Jag duschade, packade in mina saker i bulgarbussen och gick sen tillbaka till målet för att vänta in den här hjälten.

Sen var det liksom inte så mycket mer att fundera över än att rodda det praktiska. Tre trötta triathleter och ett Serviceteam skulle komma fram till hur två triathleter med utrustning kunde transporteras till Hofors i en bulgarbuss. Och en triathlet skulle finna den fjärdes utrustning och transportera sig till Mora. Vi löste det medan vi petade i lite blaskig lasagne i mattältet. Kunde inte äta. Alla kom ändå till slut dit de skulle och Serviceteamet fick avsluta dagen med en sista viktig insats. Mathämtning. Kunde inte äta den heller.

 
Sammanfattning: Totaltid 6.00:32 (Plats 61/118 - bästa tjej 4:22.21)
Jag gjorde det igen. Jag är en halv Ironman och jag klarade förra årets totaltid med två minuter trots betydligt långsammare i både simning och löpning. 
 
Simningen var riktigt svår när de hade plocakt bort siktningsbojarna som tidigare låg mitt i banan. Nu kunde man svaja omkring hur som helst i älven och jag kom lite vilse. Dessutom verkar de allra flesta som yppat sig i frågan ha simmat 2200m istället för 1900, så det kanske var så att det var en lite för lång simbana. Jag är ändå nöjd med att jag plaskade ihop ett simsnitt under 1:50/100m eftersom det inte blivit mycket simma alls i vår.
 
Cyklingen gick som en dröm och jag höjde mitt cykelsjälvförtroende med många hundra procent efter att ha cyklat non stop i 90km och dessutom avslutat med 30km med ett snitt över 30km/h. Jag är så glad att jag köpte min tempocykel och att jag har vågat använda den. Jag kanske tycker om att cykla nu. Kan ni tänka er.
 
Löpningen var varm och jag hade inte tillräckligt mycket substans i huvudet för att orka pressa mer, trots att benen svarade ganska bra. Bolt-spurten till trots missade jag sextimmarsgränsen med trettiotvå sekunder. Jag bryr mig inte. Kanske hade jag grämt mig mer om alla vänner gått i mål friska och hela och det hade känts som en viktigare sak att haka upp sig på. Nu bryr jag mig inte alls. Verkligen. Sammantaget är jag stört nöjd. Cyklingen kommer jag hur som helst att leva på. Länge.
 
Resultat 2016: Totaltid 6:02:34 (Plats 85/140 - bästa tjej 4:21,45)

Fyra veckor senare

 
Jag fick uppmaning att titta på Ironman-filmen igen. Känna allt igen. Tänk att det har gått fyra veckor. Jag gjorde det verkligen. Jag var där. Jag kände allt det där. Glädjen. Spänningen. Förväntan. Skräcken. Smärtan. Allt. Om jag blir sugen att göra det igen? Ja, men nej. För 2017 har löfte om att vara fritt från konstigheter. Men 2018. Kanske kanske 2018.
 
 

Kalmar Ironman 2016

"Sara, you are an Ironman". Det var svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att få höra de där orden. Jag har visualiserat dem i mitt huvud i trehundrasjuttio dagar. Varje dag sedan anmälan. Ett år och lite till. Jag fick höra dem. Jag fick genomföra en Ironman. Jag fick stappla fram på den där upploppsmattan, framför all fantastisk publik, och ta emot min medalj efter tolv timmar och fyrtiosex minuter. Mitt ideala drömlopp skulle vara en och en halv timme för simning och två växlingar, sju timmar för cykel och fem timmar för maran. Tretton och en halv totalt. Det blev fyrtiofyra minuter bättre än så. Jag gjorde allt bättre än jag någonsin kunnat hoppats på. Jag är så glad. Så stolt. Och så mörbultad. Och det finns mycket att berätta.
 
Före loppet
Kalle och jag rullade iväg med husbilen tidigt onsdag kväll. Tanken var att komma ungefär hälften av de drygt femtio milen redan på onsdagen för att slippa stress på torsdagen när det faktiskt fanns en tid att passa. Självklart nyttig mat efter vägen.
 
Någonstans efter Söderköping lämnade vi den stora vägen, drog i handbromsen på lämpligt ställe efter en mindre grusväg och sov. På torsdagen tog vi lite sovmorgon innan vi avverkade sista halvan och ankom till Kalmar strax efter lunch. Under resan läste jag igenom Athletes Guide igen. För vilken gång i ordningen. Först då såg jag att jag skulle skriva ut och underteckna någon form av regler. Lite panik en liten stund innan jag fick klart för mig att det fanns miljarder sådana utskrifter vid registreringen. Skönt. Jag registrerade mig och fick min coola ryggsäck och åkbandet på armen. Dock var mitt band trasigt så funktionären fick lite halvhafsigt handskriva dit mitt startnummer på ett reservband. Inte så coolt, men den största coolheten satt knappast där.
 
Såklart passerade vi expot och jag köpte redan före loppet tröjan med alla namn. Både som hoodie och som t-shirt. Jag tänkte att hur det än går så har jag faktiskt varit anmäld till det här spektaklet och jag har gjort de förberedelser som just jag har kunnat. På tröjan stod alla namn i bokstavsordning, så där var det inget problem att hitta. Lite svårare på skylten utanför där allt var i en salig oreda. Efter ett gediget stirrande kunde jag dock hitta mig. Dåså, då är det väl meningen att jag ska göra det här.
 
 
Eftermiddagen spenderades med en stillsam promenad runt tävlingsområdet. Vi käkade drömmig pasta till lunch, kollade in simbanan och hittade då även en väldigt lämplig husbilsparkering i hamnen bara ett litet stenkast från starten. Vi flyttade oss dit och sen var det läge att trampa iväg på prerace-möte. Där hittade jag trevligt nog en hel hög med klubbisar att hänga med. Några med rutin, andra utan. Skönt med båda delarna.
 
Natten mellan torsdag och fredag sov jag som en stock. Så himla skönt och välbehövligt. Klockan stod på 8:00 och på schemat stod test av simbanan med klubbisbrudarna. Vi konstaterade att vi alla skulle rejsa i en varsin age-group och att vi därmed hade läge för en varsin Kona slot, hur coolt var inte det? Fina gummitjejer.
 
Det blev ingen lång historia, men skönt att få göra saltvattensimpremiären, känna på vattentemeraturen, försöka spana in någon boj och vänja sig vid det faktum att det faktiskt vimlade av maneter. Dessa ligger inte i topp på listan över favoritdjur men de var väl ändå tämligen harmlösa och de flesta inte större än femkronor. Dock kändes tanken på kallsup lite jobbig för då skulle det högst troligt kunna slinka med en och annan. Det gjorde det inte som tur var.
 
Efter simningen tog jag en kort terapipromenad med Camilla och Ulrica. Vi som är rookies nojade lite om det mesta och Camilla lugnade med sin rutin. Så skönt.  
 
Sen skulle påsarna packas. En Blå som i Bike och en Röd som i Run. Jag bestämde mig för att byta om mellan grenarna så jag la i ett komplett set med cykelkläder i den blå samt korta tights och triathlonlinne i den röda. Och så respektive skor förstås. Och någon banan och gel och godis. Helt huller om buller. Lite senare, när jag vågade tro på att allt låg på rätt ställe, checkade jag in cykeln och påsarna tillsammans med nästa fröken rutin. Passade på att suga ur så mycket info jag kunde ur henne också. Och posa framför en ännu ganska tom ställning med Blue Bike Bags. 
 
Bianchin såg till en början ganska ensam ut där på ställningen, men när jag kom tillbaka dagen efter hängde där en exakt likadan. Bara två nummer bort. Jag hade säkert kunnat ta fel om inte den tjejen haft pinnar och ramväska på sin. Nåväl. Ni ser ju tendenser till vad folk runt omkring åker på. Dock är ställningen framför proffstjejernas och AWA-atleternas (vad det nu är..) så det är kanske inte så konstigt.  

Delar av eftermiddagen spenderade jag på Öland tillsammans med Ulrica då vi nojandes lät google maps visa oss runt delar av cykelbanan. Bara för att ha något att göra. Det vi såg tycktes ganska platt. Och asfalten tycktes ganska bra. Och jag är glad att jag fick åka bil över bron och ta mig tid att spana in den fantastiska utsikten medan jag fortfarande var relativt klar i huvudet. På kvällen gick jag och Kalle en kort promenad igen. Åt mat och fördrev tid. Här sitter jag. Men jag lovar, jag tänker inte på någon annan än mig själv.
 
Race day
Sömnen sista natten var lite sådär och det var fortfarande mörkt ute när klockan ringde 04:45. Och det var vinterkallt i husbilen. Riktigt jobbigt att häva sig ur sängen. Jag fick i mig lite yoghurt innan jag hoppade i våtdräkten till hälften och gick till växlingsområdet med de sista prylarna. Jag la ner lite mer struntsaker i påsarna och satte två flaskor på cykeln. Två sportdrycksflaskor som jag fått på köpet när jag sponsrat Enervit med hutlösa summor pengar på energi. I den ena fanns just sportdryck. Den andra flaskan hade jag provdruckit sportdrycken ur och istället fyllt med 9st liquid gels. Nio stycken á 40 kronor. Ja, ni fattar. Jag vågade inte pumpa däcken mer utan klämde bara lite förstrött på dem och konstaterade att det verkade finnas luft. Sen gick jag till startområdet. Där fick jag en lycka till-kram av Maarit och jag försökte mest bara hålla mig samlad.
 
Simning 3860m (1:08:47 - 1:46/100m)
På med våtdräkten och den bäbisblå badmössan och hoppa in i startledet på lämpligt ställe. Vi fick självseeda oss efter förväntad simtid och jag valde att ställa mig i mitten av 1:00-gruppen. Jag trodde att jag skulle vara snabbare än 1:10 utan större ansträngning men visste inte hur mycket. Vi lyssnade till nationalsången och jag fyllde glasögonen med lite tårar när ormen av människor sedan långsamt slingrade sig ner i vattnet till tonerna av "just idag är jag stark". Det var riktigt mäktigt.
 
Simningen började stökigt. Jag hade ett ständigt läckage in i vänster glasöga och fick stanna till och försöka fixa det flera gånger. Dessutom hade jag hela tiden folk på ryggen, ryck i fötterna och slag i bakhuvudet. Vid de tre första bojarna försökte jag gå tight och blev nedtryckt under vattnet. Fick anstränga mig för att inte få panik. Det var folk överallt och jag ville bara överleva. Det där med att det blir ett himla slagsmål när en simmar i någon form av tävlingssituation utomhus lockar mig inte alls. Jag tänkte att jag var för långsam och att de kom bakifrån och simmade över mig men jag tror faktiskt att jag till stor del hade samma människor runt mig hela tiden. En rödsvart huub-dräkt var där flera gånger. Kors och tvärs och på längden och på tvären. Så himla många sådana kan det väl inte finnas.
 
Efter att ha oroat mig för att bli knockad medvetslös i tjugofem minuter bestämde jag mig för att försöka ta en längre väg och jag fick genast friare vatten. Skönt. Dessutom sög glasögat äntligen fast så att jag slapp tömma det i tid och otid. Det flöt på bra och tiden gick snabbt och hur det än hände så var det strax dags att lämna de öppna havet, så öppet det nu blir när Öland ligger där det ligger. Vi skulle simma under en bro och in i någon liten kanal där det kändes som om de hade släppt ut hela Kalmar läns avloppsvatten. Grumligt och upprört och snuskigt och luktade blä. Passera bara med stängd mun och tänk inte så mycket så löser det sig.
 
Sista biten mot mål njutsimmade jag verkligen. Mest njöt jag av att jag kände mig så himla oberörd. Enligt Garmin hade jag simmat 4,06 km när jag hävde mig upp för rampen. Vet inte om det är så att den mäter lite hej och hå eller om det blev så mycket längre när jag tog ut svängarna lite. Jag var på förhand rädd för att vara trött och yr efter att ha simmat fyra kilometer med det bekom mig inte alls. Det kändes lovande för fortsättningen.
 
T1 (7:45)
Det var inga problem att hitta påsen trots att de allra flesta hängde kvar när jag kom fram till ställningen. Däremot hade jag tydligen gjort en trippelknut som lite kalla fingrar fick kämpa evighetslänge med innan jag kom åt mina cykelsaker.  När våtdräkt och trosor äntligen åkt av till förmån för cykelbyxor och cykeltröja stapplade jag mig genom växlingsområdet mot min cykel ätandes på dagens första men definitivt inte sista banan.
 
När jag kom fram till cykeln hörde jag speakern säga att de som kom upp ur vattnet troligen varit ute i ungefär en timme och tretton-fjorton minuter. Jag tänkte att jag inte hade sölat så fasansfullt mycket ändå medan jag satte fast Garmin på styret. Jag lyfte ner cykeln och såg att jag bara hade en flaska kvar i hållarna. Flaskan med 9 liquid gels var borta och kvar satt endast den hånfulla flaskan med sportdryck. Jag hoppas ju att den på något himla vis fått vingar och flugit i väg för jag vill inte misstänka någon, men OM någon passerade min cykel och tänkte att den verkligen behövde en sportdryck just då så hoppas jag att denne någon fick sig en rejäl förvåning när det var sliskigt flytande socker i flaskan. För fyrahundra jävla spänn. Nåväl. Det måste ju gå ändå. Jag ledde ut cykeln och hoppade på.
 
Cykel 182 km (6:41:09 - 27,2 km/h)
Fördelen med att vara en snabb simmare och en dålig cyklist är att jag sällan behöver fundera över omkörning- och draftingreglerna. Jag blir omkörd hela tiden och det går snabbt som sjutton. Jag hinner bara slänga en liten förströdd blick på dem så är det tolv meters lucka alldeles av sig självt. Mycket smidigt.
 
Det var ändå ganska kul att bli omkörd för det var så många som hejade och peppade när de passerade eftersom de kunde läsa namnet på nummerlappen. Faktiskt fick jag trampa förbi en snubbe redan på Ölandsbron och funderade lite hur det ens kunde vara möjligt. Ölandsbron ja. Jag var glad att jag och Ulrica hade åkt bil där dagen innan så att jag hade fått se utsikten för nu var det sån grötig dimma att det inte gick att se något alls. Jag var tvungen att plocka av glasögonen och hålla dem i handen för att kunna se vägen framför mig. Lite läskigt.
 
I övrigt funderade jag på den här himla energifrågan. What to do? Nu hade jag inga koncentrerade kolhydrater kvar och jag måste alltså lita fullständigt på arrangörerna. Det var egentligen aldrig något problem. Det enda tipset som varit unisont från alla rutinerade människor i gemet har varit detsamma. Ät. Ät så otroligt mycket mer än du någonsin tror att du behöver. Ät om du är glad. Ät om du är trött. Ät om det gör ont. Ät om det är tråkigt. Ät om det är solsken. Ät om du blir omkörd. Ingen hade egentligen sagt vad en skulle äta. Bara ät. Cykla, ät, cykla, ät, cykla, ät. Du har heller  inte så himlans mycket annat att syssla med.
 
Direkt när vi kommit över till Öland kom den första energistationen. Jag tog en flaska vatten för att fylla min tomma hållare och började det eviga ätandet av bars och bananer. Och sådant jag hade med mig själv vilket var nötcreme, snickers och twix. Jag tror att jag överåt lite för efter fyra mil hade jag ont i magen. Rejält. Mådde inte illa, men körde åt sidan en liten mikrostund för att försöka sträcka ut magen lite. Jag trodde aldrig då att det skulle bli mitt enda stopp på nästan sju timmars cyklande. Jag var snabbt uppe igen men tänkte att jag håller mig till vatten och bananer en stund och till slut så gav magen med sig.
 
Jag försökte sätta större vikt vid pulsen än vid hastigheten och strävade efter att hålla mig över 150 men under 170 för att få en behaglig men ändå inte alltför mesig resa. Det var lättcyklat och det blev en relativt jämn historia. Jag passerade första halvan på strax över 3:15. Snabbare än jag cyklade i Vansbro men betydligt mindre trött - bara en sån sak. Så länge jag var kvar på Öland var även andra halvan helt okej. Jag blev omkörd av grymma Aron som susade fram i sin armcykel. Först blev jag förvånad eftersom jag inte var beredd på att bli omkörd i marknivå. Inte bara en gång. Han hade det förståeligt nog lite jobbigt uppför och vi åkte om varandra både en och två och tre gånger. Sista gången sa han "vi ses väl säkert igen" innan han försvann iväg.
 
När jag kom till Ölandsbron stod mamma och pappa och Kalle och hejade. Jag susade över och nu gick det att se omgivningen även om det inte kändes fullt lika njutbart längre. Cyklingen på Kalmarsidan var hemsk. Jag kände mig nöjd och färdigcyklad när jag rundade rondellen vid växlingsområdet efter tolv mil. Speakern gastade "Three athletes are off the bike" och det var skönt att veta att det inte var fler än så som redan var klara. 
 
Vetskapen att jag hade en tredjedel kvar var inte kul. Mil efter mil efter mil efter mil. Utan något att se. Utan att något hände. På en evighetslång raksträcka där vi skulle åka och vända i en korsning hade jag en tyst omröstning i mitt huvud där jag bad alla jag mötte som tyckte att det var kul att cykla just nu att räcka upp handen. Ingen gjorde det. Konstigt. Konstigast var ändå att jag fortfarande blev omkörd av det ena vrålåket värre än det andra och jag kände mig så nöjd med att vara så pass vanlig och oproffsig. Jag veeet att jag kan ha simmat uppemot en timme snabbare än personerna i fråga, men vi har hur det än är varit ute lika länge. Jag har ingen tempocykel. Inga tempopinnar. Inga höga fälgar. Inga täckta hjul. Ingen struthjälm. Inte ens en triathlondräkt. Det gick ju ändå. På slutet led jag med dem jag mötte som skulle ge sig ut på kalmarvarvet när jag var klar. Såg så mycket fram emot att kliva av.
 
T2 (9:45)
Till slut hände det. Efter sex timmar och fyrtioen minuter i princip non stop cyklandes fick jag äntligen hänga upp min cykel. Jag hade stannat en gång för att veckla ut magen i några sekunder. Jag hade stannat en gång för att jag missade att ta emot en flaska i en station. Jag hade stannat en gång för att jag missade att ta emot en bar i en station. Tre gånger hade jag en fot i marken på arton mil. Om jag tror på garmin och på det jag har läst tidigare så är cykelbanan i Kalmar 182 km istället för 180 vilket ger mig 27,2 km/h i snitt istället för 26,9. Och snittiden på 27,2 km/h är då verkligen brutto. Med pauser inräknade. Jag var så sjukt nöjd med den bedriften. Jag stapplade iväg från cykeln och passade på att gå på toa under min långa väg bort till ombytestältet. Första gången på sju timmar och ändå inte riktigt kissnödig. Jag hade troligt druckit för lite trots allt. Nåväl. Det är enkelt att åtgärda på löpningen.
 
Faktum kvarstår. Det är ett Marathon kvar. Jag har sprungit Marathon en gång förut och det är by far det längsta jag sprungit. Absolut i toppskiktet av jobbiga idrottsupplevelser. Ändå stod jag nu där och tänkte "bara lite löpning kvar" medan jag fipplade med knuten på ännu en växlingspåse. På med trosor, tights och triathlonlinne. Knöt skorna och insåg att jag glömt calfsen. Dem vågade jag inte vara utan så det var bara att knyta av sig skorna igen. Jag rationaliserade dock bort saker som jag hade nojat sönder för om det "bara" varit ett Marathon som skulle avverkas. Jag struntade i att stoppa på mig några skavsårsplåster. Jag struntade i att byta strumpor trots att de kanske innehöll spår av grus efter att jag varit blöt och barfota i den förra växlingen. Jag struntade i att ta med mig röret med GT-tabletter som jag lagt i påsen. Jag struntade i att smörja vaselin under armarna trots att jag aldrig sprungit längre än en halvmara i mitt linne och visste att det skulle gnussas en del där. Jag struntade i att plocka av mig pulsbandet som gett mig skavsår på nästan varje löprunda. För det var bara lite löpning kvar. Jag tog en gel som en liten snuttefilt i min hand, sen stack jag iväg. Trots alla saker jag inte gjorde tog min växling nästan tio minuter.
 
Löpning 42,2 km (4:38:38 - 6:36 min/km)
När jag började springa kände jag mig lite glad för det faktum att benen inte kändes lika mycket som stockar som de annars kan göra efter cykling. Nu hade det ju trots allt gått tio minuter sedan jag parkerade cykeln så lite hade väl lagt sig men ett faktum som kvarstår här är att arton mil är det längsta jag någonsin cyklat utöver Vätternrundan. När jag och Maarit hade cyklat vårt fjortonmilspass mäktade vi med en bricklöpning på hela 1,3 kilometer. Det här är helt okänd mark. Försök nu bara att låta bli att tänka på vad som återstår. Ta lite i taget.
 
Första kilometrarna var vidrigt jobbiga. Mest för huvudet. Redan innan jag hade tagit mig ut ur centrum första gången hade jag promenerat två gånger. Jag insåg dock båda gångerna att det var värre att försöka hålla någon form av tempo på promenaden än vad det var att försöka springa. Jag hade ju faktiskt inte ont någonstans. Om jag håller mig till att gå genom vätskestationerna så vore det alldeles lysande. Då behöver jag inte powerwalka och det är max tre kilometer emellan dem. Lagom delmål. Jag kom till en vätskestation och slet åt mig några chips och någon form av kex. Magen drog ihop sig till en liten boll så jag slängde dem direkt. Insåg att jag måste släppa det här med att försöka äta hela tiden. Nu är det vätska och salt jag behöver. Vatten och sportdryck vid varje stopp får det bli. Inget annat.
 
Någonstans vid 5-6 kilometer hittade jag en oväntad men ytterst välkommen supporter när min gamla simmarkompis Frida plötsligt dök upp bredvid banan. Det gav grym energi. Någonstans här hade dock min vänsterfot helt domnat bort så jag fick stanna till och knyta om den skon och kontrollera så att det inte fanns grus eller gräs eller andra störningsmoment i den som gjorde att det domnade. Hittade inget, men hoppades att en lite lösare knytning skulle göra susen. Det funkade. Foten kom tillbaka och så även huvudet. Från cirkus sex kilometer och fram emot halvmaran hade jag en riktigt bra känsla. Det var fantastiskt att få det första bandet. Det var fantastiskt att komma in i Kalmar centrum och se det enorma publikstödet. Det var fantastiskt att high five:a med m&p&K när jag sprang förbi dem. Det var fantastiskt att passera bredvid upploppet och tänka att snart snart snart är jag där.
 
När jag varvade första gången gick en kille i mål på 9:40. Cellen var inte superskarp i det där läget men jag insåg att det med plus minus några minuter alltså är min totaltid just nu. Jag sneglade på garmin och konstaterade att jag hade mindre än tre mil kvar men mer än tre timmar på mig för att klara osannolika tretton timmar. Jag skulle behöva komma under fem timmar på min mara, men inte med så fasansfullt stor marginal. Inget är över förrän det är över, men det kändes onekligen hoppfullt.
 
Andra varvet var segt. På riktigt sirapssegt. Särskilt när jag passerat halva distansen och fick dåliga tankar om att lika mycket var kvar. Dit hade det ändå gått relativt lätt. Långsamt men lätt. Nu blev det värre. Jag mötte både Maarit och Anna och fick lite ny energi, men det kändes ändå som en evighet innan jag fick det där andra bandet. Därifrån gick det lättare igen. Jag visste att jag skulle stappla ut på ett tredje varv men jag visste också att det var sista gången som jag skulle behöva springa förbi bredvid målet. Nästa gång skulle jag få vika in på upploppet. Som jag längtade. 
 

Det var verkligen bara ett steg i taget som gällde på det där sista varvet. När jag hade fem kilometer kvar kom jag ikapp Maarit som fått börja gå och som formulerade tankar om att bryta. Jag gick några steg med henne och gjorde mitt bästa för att verka tillräckligt levade för att peppa ut henne på sitt sista varv. Jag fattar att det känns väldigt långt med två mils promenad när kroppen inte alls vill mer och jag är så galet imponerad att hon fullföljde, min starka fina vän.
 
Jag bävade men var till slut tvungen att kosta på mig ett toastopp även på löpningen, sen fick jag äntligen svänga in på arenan och hämta mitt sista band. Vilken känsla. Det sitter tre band på min arm och det är två kilometer kvar. 
 
Vid den allra sista vätskekontrollen med en kilometer kvar fick jag och några andra med oss en oönskad supporter. En man reste sig från en filt i gräset och började springa bredvid banan. Jag tänkte att han skulle försvinna efter några meter men han hakade på. Det var inte som att jag och de andra stackars löparna höll någon överljudshastighet så han lubbade med i sina jeans och sneakers uppför trädäcket, genom porten på vad det nu var för byggnad, ut på andra sidan, till och med där banan blev avgränsad med stängsel. Jag påpekade efter en stund att jag tyckte att det räckte och då sprang han fram till nästa tjej som inte heller verkade överförtjust. Vi var några stycken med tre band som sprang ganska tätt tillsammans på slutet så denna man hade omöjligt kunnat kopplas till mig om han hade fått för sig att följa med på upploppet, men det var inte utan att det oroade mig. Jag skulle bli diskad om någon sprang med mig på upploppet. Det tog lite udden av upplevelsen på den sista kilometern och jag kan inte låta bli att tycka att det är en jävligt puckad regel om vem som helst kan få någon diskad genom att göra intrång på banan.
 
Hur det än var så försvann han till slut. Precis innan upploppet började fanns det en lucka i staketet där han smet ut. Det var väl på sätt och vis bra att han hade distraherat mig en bit, men då kunde jag verkligen njuta av den sista biten. Jag fick äntligen svänga in på upploppet. Ta in alla människor. Applåderna. Musiken. Den upplysta portalen med Ironman-loggan. Speakern som pekar på mig och säger "Sara, you are an Ironman". Det var magi.

Målgång (12:46:04)
Såklart bröt jag ihop litegrann när jag äntligen fick medaljen runt halsen och ett omslag av plastad aluminiumfolie över axlarna. Samlade mig ändå för en målgångsbild. "Du vill nog ha den sen" sa den gulliga lilla funktionärstjejen som skulle ta hand om mig. Och det är väl kanske sant.
 
Funktionären visade mig runt i Athletes Garden. Hon såg till att jag fick en finishertröja i rätt storlek och hon visade var det fanns duschar och mat och massage och isbad och linement och godis och allt vad det var. Det hade varit en dröm att få besöka dagen efter. Nu stod jag som ett ufo. Kunde inte tänka på något. Allra minst mat. Det enda jag kunde tänka på var hur gärna jag ville duscha och var så oändligt glad att jag packat duschgrejer i min vita efter loppet-påse. För jag lovar. Den duschen när nästan tretton timmars salt, svett, snor, spott, sportdryck och sockrigt slem från bars och bananer sköljs av kroppen, den duschen är en seger i sig.
 
Jag hade kunnat duscha för evigt men jag klädde på mig och tog mig på något vis till mattältet där jag stirrade tomt ner i en skål med plaskig soppa medan jag försökte artighetskonversera med mannen mitt emot. Vi hade kommit i mål ungefär samtidigt men han hade cyklat Vätternrundan på 7:55 och tyckte konstigt nog att det här var lite jobbigare. Konstigt. För min del är ju tidsskillnaden mellan de loppen bara en halvtimme så jag vet ännu inte vad som var jobbigast. Det är på sätt och vis tiden som är jobbig, men det är nog den avslutande löpningen som har krossat kroppen mest. Jag hade inte särskilt ont någonstans efter Vätternrundan. Ingenting som inte gav med sig direkt jag slutade cykla. Nu hade jag ont överallt.
 
Efter loppet
Mina supportrar väntade på mig utanför Athletes Garden. Kalle följde med mig på evighetspromenaden det enda kvarteret upp till växlingsområdet för att hämta min cykel och mina påsar. Hemska tanke. Jag lyckades checka ut och lämna ifrån mig chippet och vi gick hem till husbilen där jag försökte reflektera över vad jag åstadkommit.
 
Min tanke var att ta mig tillbaka till målområdet för Heroes Hour och se min egen hero komma i mål men det tog stopp. Orkade inte röra mig en enda meter till. På något sätt baxade jag mig upp i sängen i husbilen och sen ville jag inte därifrån. Fast jag kunde inte ligga stilla heller. Pirr i benen och oändligt mycket stress i kroppen gjorde det helt omöjligt att komma ner i varv. Jag snurrade hela natten och våndades över det faktum att jag blev kissnödig och skulle tvingas ta mig ner från sängen. Det blev inte mycket sömn.
 
Sammanfattningen.
- Jag är sjukt nöjd med att simningen gick så lätt.
- Jag är sjukt nöjd med att cyklingen gick så snabbt.
- Jag är sjukt nöjd med att cyklingen inte gjorde jätteont och att jag klarade mig med så få stopp. 
- Jag är sjukt nöjd med att jag kunde springa hela maran och att jag bara tillät mig att gå vid vätskestationerna.
- Jag är glad att jag inte fick kramp eller magproblem på löpningen
- Jag är sjukt nöjd med att totaltiden blev 45 minuter bättre än vad jag hoppats på.
- Jag har aldrig varit stoltare över något jag åstadkommit än att få titulera mig Ironman.  
 
Och jag har lärt mig att en faktiskt inte behöver sponsra energitillverkarna med hutlösa summor. Det går alla tiders bra att förlita sig på den energi som arrangören tillhandahåller. Frågor på det?
 
Foton som jag inte har tagit själv eller stulit från finisherpix är tagna av Kalle eller av mina fina vänner Camilla, Maarit och Anders. Tack! <3
     
Visa fler inlägg