Vansbrosimningen 2015

Jag vet inte om jag någonsin varit mer nöjd med någonting. Faktiskt. Det är kanske dags att bli känslosam igen. Håll i er.
 
 
Före
Mamma och pappa hämtade upp mig halv sex på morgonen för avfärd mot Vansbro. Därav blev det en väldigt kort session på sommarfesten på asco på fredagen. Whatever. Min seedning ledde till fyra timmar tidigare start och i efterhand vet jag att det är det bästa beslut jag tagit. Lite halvorolig sömn som alltid när jag ska upp tidigt, men oväntat bra för att vara en inför-tävlingsnatt. Våtdräkt, vaselin och neoprenlim i simväskan. Och så startbeviset. Två exemplar. För säkerhets skull.
 
Vi kom fram till Vansbro vid åtta. Bra tid. Gott om tid och lite folk. Jag hämtade ut startkuvertet direkt och sen skulle vi hitta till starten för att äta frukost. Vi irrade runt och frågade varenda parkeringssvakt om vägen. Blodsockerlåg deluxe bestämde jag mig för att äta frukost på fläcken för att undvika sammanbrott. Hittade en bänk utanför en plåtfirma och undgick ett världskrig. Tack Jesus! Man ska inte vara ute med sina föräldrar. Definitivt inte på nya platser före frukost.

Efter ägg och macka, och lite kaffe, kändes livet ljusare och kartan gick plötsligt att läsa och vägen var inte alls svår. Dock ganska lång. Ska jag simma hela den här vägen? Pust.
 
Vi kom fram till startområdet och fick perfekta sittplatser. Kalle hittade dit till slut också. Han ville åka MC till Vansbro, såklart. Vi såg elitgruppernas repstarter. Herregud vad snabbt det gick!
 
 
Vi som startade i grupp 3 eller senare slapp repstartsprocessen. Så skönt att slippa startkaos. Istället fick vi passera en portal på land som läste av tidtagningschipet och med en viss fördröjning startade tiden vid passage. Man hade några sekunder på sig att ta sig ut i vattnet och börja simma. En uppvärmning med friskis och svettis a la vårruset (lite jobbigt på en grusplan barfota) medan gruppen före startade. Sen var det dags.
 
Loppet
Klockan 10:39 fick min grupp börja simma. Jag gick ut i vattnet ganska sent. Ungefär 47-51 minuter var seedningsgränsen och jag tänkte att det fanns risk att jag skulle ligga i överkant på det tidsintervallet så jag höll mig långt bak. Kanske i efterhand ett lite sämre val men jag upplevde det inte som särskilt som besvärande.
 
Jag måste ha simmat ikapp och förbi många många men jag hade mestadels fritt vatten. Ibland killade jag någon under fötterna, ibland höll jag på att kroka i någon arm, ibland andades jag väldigt nära någons ansikte, ibland fick jag en neoprenrumpa under hakan när någon plötsligt bytte kurs, men inga sparkar eller andra incidenter.
 
Navigeringen gick bra. Jag kunde sidoandas mer än jag kunde i Runn eftersom det oftast fanns fötter framför eller armar bredvid att sikta mot. Plus att det ju var mycket mycket smalare så det kunde omöjligt gå så himlans snett. Några blickar framåt då och då för någon form av rumsuppfattning. Dessutom var det ju inte tal om några vågor här, så simningen var betydligt stabilare bara därför. I början var banan lite bredare och där for jag lite fram och tillbaka från kant till kant. Jag hade svårt att hitta mitten och den optimala strömmen i Vanån, som ju såklart var extraordinärt stillsam just i år. Vi fick alltså inte så mycket medström som man haft tidigare år och tiderna förväntades därför bli något sämre. 
 
Jag försökte att inte stressas av folk runt omkring. Jag var rädd för sparkar men försökte låta bli att få panik av att en massa fötter var närgångna och ostyrsliga. Jag intalade mig att jag simmade med personerna runt mig och inte tävlade mot dem. Helt omöjligt att veta om de var före eller efter ändå eftersom vi startade individuellt. När jag slappnade av gick det superbra och jag hade kontroll och jag hade bra tryck. Jag hade till och med bra benspark hela tiden.
 
Jag tyckte att jag hade vevat på olidligt länge när jag passerade 1500m-portalen. Hälften kvar. Den jobbiga halvan enligt förhandsinformationen. Dock tyckte jag att den var lättare. Åtminstone i huvudet. Det blev ganska snart en brygga på innerkanten som gjorde det ännu lättare att hålla kursen. Plötsligt skulle vi svänga in i Västerdalälven och då är det ju snart klart sägs det. Alla skulle simma nära bryggan fick vi order om. Jag hade nojat om den där strömmen och fick lite panik för att jag låg rätt långt ut. Styrde inåt så gott jag kunde och låg stundtals så nära att jag kände trädoft när jag andades. Behöver ju inte överdriva och hamna under bryggan. Styrde ut igen och fick genast någon på insidan. Whatever. Jag märkte dock inte supermycket av motströmmen, däremot blev det väldigt mycket kallare direkt när vi svängde in i västerdalälven. Som en liten vägg av kyla, dock inte olidlig. Det var bara att harva på. Till slut såg jag en skylt som visade 400m kvar. Kom igen nu. Definitivt mindre än tio minuter kvar. En skön tanke. Snabbt kom även 300m och 200m. Dags att lägga in den definitiva spurten. Rörigast var det sista 25m när alla hade samma tanke. Stora bensparkar överallt. Men till slut. Handen i kaklet. På den vänstraste av händerna på höger sida. Jag gjorde det. 
  
 
Efter
Medaljen är min och jag ska försöka förstå vad som hände. Jag skulle aldrig simma Vansbrosimmet, det var tvärsäkert när jag tävlingssimmade och det var tvärsäkert i väldigt många år efter det. För att jag var rädd för kyla och trängsel. Jag var ju heller aldrig bra på att tävla. Kom alltid bland de sista i min åldersgrupp och var alltid mycket sämre än alla andra på träning. Till slut blev jag rädd för att tävla och ett vansbrosim lockade definitivt inte då. Nu, tio år senare, sitter jag och tänker att det nog är det bästa jag har gjort någonsin. Både prestationen och upplevelsen i sig, men definitivt det bästa resultatet jag uppnått på en simtävling. Plats 338 av 7600 startande. 112:e dam.
 
Jag kan inte påstå att jag älskar kyla och trängsel nu heller, men ingen av dessa variabler fanns med i denna tävlingsformel. Däremot älskar jag att tävla igen. Jag älskar att tävla för att jag älskar att prestera. Och jag presterar hela tiden nu. Vad betyder det ens att prestera? Att prestera är att uppfylla ett mål. Ett mål om snabbare, längre, bättre placering eller i vissa fall att bara genomföra. Målet kan ha varit satt sedan länge eller ha formulerats om utifrån dagens aktuella förutsättningar. Jag har insett att det är på tävlingsdagen presrationen sker. Det är då jag orkar, kan och vill.
 
Jag har ställt upp i lopp och jag har krossat personbästan i både löpning och simning hej vilt den här våren. På alla distanser jag har provat. Alla lopp jag genomfört har gått över förväntan bra. Jag börjar tro att jag kan. Och jag älskar det. Kvittot. Jag presterar för att jag har gjort rätt saker och jag presterar för att jag har insett vad vettig träning på rätt sätt kan leda till. I Vanån och Västerdalälven hände det igen. Jag överträffade mig själv på alla plan. Jag gjorde en tid som blev fem och en halv minut bättre än min drömgräns på 50min. Och ska vi jämföra och hitta perspektiv så överträffade den med marginal tider av kända namn från min tävlingskarriär som på den tiden simmade ifrån mig med ljusår i bassängen.
 
Jag älskar att se att alla timmar jag har lagt ner har gett resultat. Jag är en bättre simmare nu än jag någonsin varit. På samma vis en bättre löpare. Och det finns en bra anledning till det. Det hände något i november. Då dök hon upp där, min stenhårda PT, och jag svär att det har räddat mitt träningsliv. Ingenting var kul just då och jag hade ingen koll, inga mål, ingen struktur och satt fast i deppig slentrianträning. Jag hade säkert kunnat sluta med allt, men hon fanns där och hon styrde upp mig. Och hon finns där nu. Stöttar och stärker mig varje dag. Får mig att våga och vilja och driva på. Att inse att simning och löpning är det jag egentligen älskar och få hjälpen att göra vettiga val utifrån det var början på mitt bästa halvår hittills. Ett halvår med mätbarhet. Jag ser resultat av det jag gör eftersom jag har mål som jag vill uppnå för mig själv. Jag flyttar gränser och blir glad och nöjd och stolt. Hela tiden.
 
Vansbrosimningen är bara ett av målen. Ett bra sådant. Simning och utmaning i ett härligt kombopaket. Och jag klarade det. Föredömligt klarade jag det. Det är alla hundratusentals meter i bassängen och några tappra timmar i sjön som ligger till grund för att resultatet blev så bra. Jag hade aldrig orkat genomföra dem ensam. För fysiskt närvarande eller inte, varje avverkad meter, varje simtag, varje fenbenskick, varje vändning och varje långsamt skovlingstag har hon funnits där. Som min coach och som min bästa simkompis i bassängen och som ett ovärderligt stöd när simningen förflyttades ut i sjön. Det var helt ny mark för mig. En skräck som jag nu behärskar. Till och med tycker om. Älskar. Tack för din tid och ditt engagemang. För att du har tränat med mig och för att du tävlade med mig i Runn så att jag kunde seeda mig till ännu bättre förutsättningar. Tack för att du bryr dig och orkar och får mig att våga. Du har så stor del i det här. Du är guld!! 
#1 - - Vansbrosimningen:

Motiverande post! Kul att det gick så bra.