Gävle Halvmarathon 2018

Generellt tycker jag att det är ganska ocharmigt med folk som fullständigt underskattar sin förmåga. Oavsett om syftet är att tona ner sina egna och andras förväntningar eller om det är att få lite bekräftelse så är detta sjukt avlägset mina blåa statistikstyrda anlag. Poängen är att någonstans så vet man vad som är rimligt. Eller hur? Jag har aldrig tidigare haft särskilt svårt att sätta rimligt uppnåbara mål för jag brukar ha en ganska bra känsla för vad jag kan. Därför är jag lite kluven till hur jag ska skriva om lördagens insats i Gävle Halvmarathon.
 
Anledningen till att jag överhuvudtaget hamnade i det här loppet i år var för att jag fick det i födelsedagspresent av Magnus och Ann. Ni vet, som en liten kontring på att jag anmälde dem till Lidingöloppet så anmälde de mig till den här halvmaran. Samtidigt som de anmälde sig själva till milloppet. Fantastiskt bra. Ett långpass med lite edge och samtidigt få träffas och hänga lite med dem. Vi möttes vid Coop i Kungsgården och åkte tillsammans in till Gävle på lördag förmiddag. Hämtade nummerlappar, åt bananer och var lite nervösa. För dem var det första loppet någonsin. För mig fjärde gången i Gävle. Mitt tionde halvmaralopp om jag räknar med mina halva ironman. Den här gången med absolut inga förväntningar alls.
 
Min springvår har varit kaos. Ont i underbenen till och från, hög puls, dålig ork och dåligt huvud. Extremt få långa pass och uteslutande ganska dåliga pass. Mitt hittills enda långpass på över 21 km snittade jag 6:18/km. Jag försökte springa en snabb kortrunda förra veckan. Jag snittade då 5:45 på 4km och hade ändå en snittpuls på över 170 bpm. Och det kändes verkligen som att jag sprang snabbt. Jag hoppas att ni köper att jag hade anledning att tvivla på mig själv. Att jag hade anledning att tro att 2h var ett väldigt högt satt mål. Att kanske till och med ett snitt på 6:00/km (och därmed en sluttid på 2:07) var ett högt satt mål. Skulle jag helgardera mig och säga att 2:15 var målet? Ja, det var nog lika bra att göra det. Drygt 6:20-fart, det borde jag väl ändå klara?
 
Startskottet gick och vi drog iväg. Det roligaste är ju att en känner ganska direkt vart det bär hän, ursäkta det mossiga uttrycket, och redan efter några få fjuttiga steg så visste jag ju att det skulle gå bra. Bättre än jag vågat uttala åtminstone. Älskade känslan. Jag bara rann igenom första 7km. En kilometer efter en annan i trakterna av 5:00. Fem. Minuter. Per. Kilometer. Jag har inte ens varit i närheten av det sedan förra sommaren. Men jag har haft två bra samtal med min coach där han har övertygat mig om att kroppen fortfarande vet vad jag kan. Han säger att det är mycket lättare att återgå till en nivå som en tidigare har haft än vad det är att bli bättre än någonsin. Dessutom tror jag verkligen att han lyckades optimera min sista vecka och att jag faktiskt var både pigg och glad i min kropp.
 
Efter 7km börjar det bli uppförsbacke så där började jag tappa farten lite. Jag varvade ändå efter första milen på 51:30 trots att jag knappt gjort någon mil under timmen i år. Inte konstigt att krafterna tröt lite sen. Jag kämpade på med mina beordrade gels och jag höll huvudet glatt, men jag tappade farten rejält på andra varvet. Jag ville dock inte bry mig om det för jag var så sjukt nöjd med det första. Ändå ingen genomklappning men en sänkning av farten och sedan i mål på strax under 1:54. En och femtiofyra. Snittfart 5:21/km. En ocharmig underskattning av ca en minut per kilometer. 
 
Jag vet att loppfaktorn kan skapa stordåd och jag tänkte att om det är en bra dag så kan jag bli överraskad. Men jag hade också känslan från Lidingöloppet färskt i minnet. Den som har präglat all löpning sedan den dagen. Där var det tvärstopp från början och trots att det var lopp så fanns det ingenting att plocka av. Det skulle inte ha överraskat mig med ett liknande scenario, och då hade det kunnat bli 2:15 som sluttid på denna lilla halvmara. Är det då mer pinsamt att säga på förhand att en kan vara god för 1:50 och sen snubbla i mål på 2:15? Näe. Jag tycker inte det. En kan aldrig veta vilka faktorer som gör ett resultat sämre än väntat (trött, sliten, dålig mage, kramp, skada, väder, whatever) men en som har någorlunda koll underskattar inte sig själv med en minut per kilometer. Jag valde den där nedtoningstaktiken ändå. Jag underskattade mig själv. Och jag tycker att det är lite pinsamt nu.  
 
Jag vill inte säga att jag överpresterade och jag söker ingen bekräftelse. Jag vet att det här loppet har potential. Mina två reslutat under 1:50 har jag gjort på denna bana och förra året satte jag mitt personbästa med 1:47 just här. Jag är ett prestationsfreak och jag har alltid svårt att argumentera för att något som inte är rekord är något att ha, men nu tänker jag frångå den principen. Jag är så sjukt nöjd med det här. Training Peaks tror ju dock att jag har slagit alla rekord som finns att slå. Alla.
 
Efter loppet hade mina ständiga supportrar dukat upp en rejäl picnic i solen. Mackor, ostar, kakor, jordgubbar, melon, ägg, avokado, kaffe, ALLT. Hur underbart. Och som ni ser så klarade mannen till höger sig igenom sitt första lopp och fick medalj. HURRA!!

När jag kom hem väntade jag in Meckis och så fick jag ÄNTLIGEN hoppa i grovstället och följa med ut på en tur med Roffe. Motorcykeln alltså.
 
After Run i form av pizza på Strandbaden i Årsunda. Mitt bästa ställe.

Under bar sol, underbart ställe, underbar Meckis. BRA kväll!
 
Och när vi åkte hem stod den här i diket. Glad att hen stod kvar där. Vi passerade, vi vände och vi fotade. Sen gick den in i skogen.

Ja det var det. Min solcykelsöndag förtjänar ett eget inlägg. Hang on.  
#1 - - Lise-Lott:

Men hallå!
Grattis, grymt bra sprunget!

Svar: Men hallå! Taaack!!! :-)
Sara Maier