Lite helghäng

I lördags fick jag hänga med M&M på deras första gemensamma cykeltur. Vilken ära. Den började med att de fick hantera en punka och fortsatte sedan med inslag av spöregn men det var överlag ändå en mycket trevlig tur till Gammelstilla och Årsunda och sedan hem över Gavelstigen. Ni som kan den rundan vet att det knappt ens finns någonstans att köpa kaffe. Ännu ett mått av prövningar att utsätta sig för när en ska cykla tillsammans för första gången. Men de klarade det, så nu klarar de allt.
 
 
Inget kaffe, motvind och regnmisär. Sista milen fick de reda ut själva då jag svängde av hemåt mot bondeland. När jag cyklade där efter 68:an mot Torsåker så passerade jag den här lilla skogsvägen och såg alla flaskorna och blev alldeles kall och ledsen i själen. Det var liksom lite svårt att ta med dem när jag var ensam på räcern. Vad är det för jävla papp-arsle som gör såhär? Fotot är inte mitt. Kalle såg det på Instagram.
 
 
Jag vet att glas är ett tämligen inert material, och att hela glasflaskor inte alls är skadliga för miljön i den här formen, men ändå. Hur länge kommer de att vara hela?  Tänkte på det hela vägen hem att jag måste ta bilen och åka tillbaka snabbt och hämta dem. Men under lördagskvällen gick det åt lite för mycket tid till upptining av frusen cykelkropp, matlagning, matintag och partypiff så jag hann inte med det just då. Kalle och jag åkte dit på söndag eftermiddag för att plocka upp dem men då hade alltså Katarina redan varit där. Heja henne! Alltså femtioåtta stycken. Fattar ni? Jag hoppas att du som inte orkade åka hela vägen till återvinningen med dina flaskor kommer att kliva på en glasbit varje dag i resten av ditt liv. Eller köra på den med bilen eller cykeln och få punka. Varje dag.
 
Som sagt blev det partypiff och Orken-folkan av lördagskvällen. Totalt oplanerat. När Kalle kom hem från garaget och jag satt i pyjamas i soffan och hade laddat med film så berättade han att Niklas och Tatte skulle ha lite förhäng och sen gå till folkan. Han ville hänga med dem. Jag kände nja. Jag skrev lite med Maarit samtidigt och funderade om och hur vi eventuellt skulle synka söndagens idrottsliga aktiviteter och hon svarade att de också funderade på folkan. Vi hamnade där. Dock var jag nykter och körde bil. Jag droppade av Kalle och Tatte hemma hos Niklas och åkte själv vidare hem till Maarit och hängde där en stund. Drack alkoholfri rosé och visade hur man gissar årtal i något slags spel genom att vinna två av tre omgångar osv. Ja, så kan det gå. Lite senare joinade jag förhänget hos Niklas eftersom jag fortfarande inte trodde att jag skulle ut nykter. Träffade en klasskompis från nian som jag inte pratat med på de tolv år som gått sedan vi slutade. Skoj. Och ja, sen blev det dansgolvet. Stärkt av en halv flaska unvined rosé. Festligt. Men faktiskt jättekul. Mest kul att betrakta alla radiostyrda människor.
 
Hemma och i säng runt klockan 03:00. Och pigg som en mört på söndag morgon? Icke. Tydligen är det inte enbart alkoholen som gör en bakissöndag till en meningslös dag. Jag var helt sänkt trots 0,0 promille och jag trodde verkligen inte att jag skulle komma ut på det planerade löppasset på 80minuter. Huvudet sprängvärkte och jag mådde illa. Efter frukost och massa vatten och mat fanns det ändå hopp om livet. Och tänka sig att jag till och med fick sällis på rundan. Efter viss överläggning om soffa vs löpning kom Marre Maräng till bondeland och joggade med mig. Bästa. Så mycket bra samtal det kan bli på 80 minuter. Huvudet var inte tungt längre när jag kom hem.
 
 
 
Tydligen får hon ibland frågan från sina mer jämnåriga vänner hur hon kan vara kompis med mig eftersom vi är så himla olika. Jag vet att folk runt mig funderar också, och jag lovar er att jag nyper mig i armen varje dag för att liksom bekräfta att det ändå är sant. Vi är olika, absolut. Det är stor åldersskillnad. Hon är extrovert och röd. Jag är introvert och blå. Jag vet fortfarande inte helt hundra vad det där med röd och blå betyder för jag har inte kommit så långt i boken. Men min introverta sida gör att jag kan ha ganska svårt för att ta plats och umgås i grupp. Generellt har jag ganska svårt att hantera ytliga bekantskaper. Att småprata med människor om jag inte vet vad jag ska småprata om är jobbigt. De som inte känner mig så bra ser bara att jag backar och blir tyst. Om de inte ser mig när jag har druckit lite vin förstås. När jag umgås med EN person är det annorlunda. När jag har byggt djupa relationer eller är i sammanhang där jag vet vad jag håller på med och känner mig säker, då jäklar kan jag hålla låda ska ni veta. Till exempel när vi joggar. När vi joggar med fullständigt öppna ventiler är vi kanske inte så himla olika ändå. Hon sa häromdagen till sin M att hon måste fortsätta vara kompis med mig eftersom jag vet alldeles för mycket om alldeles för privata saker. Det är säkert sant, men jag hoppas att hon ser fler anledningar. Jag kan henne bokstavligt talat uppifrån och ner. Inifrån och ut. Och jag är så himla glad för det <3
 
You're from the 70's, but I'm a 90's bitch
I don't care. I love it.
I don't care. I love it. I love it
 
 
Måndag idag och vi ska cykla igen. Räcern hänger bak på bilen och vi gör oss redo för 8-9 mil. Gott så.

Hemma igen

Så har en vecka passerat på hemmaplan igen. Faktiskt en väldigt slitsam vecka. Mitt huvud har varit totalmosat av alla cykeltimmarna på Mallorca. Inte van vid dosen antar jag. Det var liksom jobbigt att bara komma hem och försöka fungera och det är först nu som det börjar kännas som att hoppet om livet återvänder. Livet återvänder denna kalashelg då vi bränner av tre föräldrafödelsedagar på fyra dagar. Igår var det min pappas dag och vi firade genom att återvända till Mallorca-vibbarna om så bara för en liten burgare. Det var inte onsdag, men på Granliden är det burgar-onsdag varje dag från onsdag och söndag. Är det inte händigt så säg?
 

Och efter burgaren ett snabbt besök i tårthimlen för en upplevelse av sällan skådat slag. Choklad och choklad och massor av choklad. Så god att jag dog inte bara en gång. Och snygg.
 

Annars då? Jomen det är vatten hemma i bondebyn. Våra framtida grannar som kanske med lite vilja brukar kunna se ån från övervåningen bor numera på en ö. Helt stört. Men så jäkla välkommet att jag lämnade Sverige med vinter och snö och återvände till vår med både tussilago och vitsippor. Att det sitter sjöfåglar och simmar på åkrarna kanske kommer på köpet då. Jag kanske också måste börja simma på åkrarna nästa vecka ty badhuset stänger för säsongen (Hur puckat det än må vara...)
 

Två sim har jag lyckats åstadkomma i veckan i alla fall. Först i onsdags eftermiddag då jag flashade både cykelbränna och SPD-blåmärket för övriga badgäster. Förstår att de flesta vände på klacken och gick. Simmet är segt nu. Två veckors uppehåll är skadligt och det är svårt att hitta både motivation och inspiration när det plötsligt går tungt och långsamt igen. Och så den där ångesten med att behöva hitta andra alternativ för att få simma. Hoppet finns fortfarande att simklubben har någon liten tid som det går att simma på, men annars vette tusan. Kanske åker jag till ett annat badhus och trängs, eller så blir simning en sport som inte finns igen. Hoppas inte.
 
 
Faktiskt har jag sprungit långpass också. I regnrusk och misär på måndagskvällen. Passet låg egentligen på söndagen när det var sol och fågelkvitter men fåglarna kvittrade inte i min hjärna den dagen. Jag började springa men jag vände hemåt efter drygt 2km med insikten att loppet liksom var kört. Ville inte. Pallade inte. Fastnade med den här lilla filuren istället.
 
Det nya försöket på måndagen var inte så kul det heller, men med en liten annan inställning så lyckades jag i varje fall genomföra det. Men jag orkar liksom inte. När jag tänker och beräknar hur långt jag ska hinna på två timmars löpning så tänker jag inte på att jag i skrivande stund är nästan en minut långsammare per kilometer än vad jag skulle vilja vara. Det betyder att 22km inte alls tar strax över två timmar att genomföra, det tar nästan två och en halv. Glad och nöjd ändå? Eller ett totalt fastfruset leende. Det var. Så. Jävla. Kallt.  
 
Efteråt har jag haft samtal med mitt nya stycke coach och han tycker garanterat att jag framstår som komplett korkad. Jag gnäller om att jag känner mig så sliten och att allt är så jobbigt och att inget känns riktigt kul och att min återhämtning totalt lyser med sin frånvaro och att jag inte kan förståååååå varför det är så. Jag gör ju liksom inget annat än äter mellan passen. Alltså mellan passen. Och han ba " men vad har du med dig för energi PÅ passen?". "Eeeh, vatten!?" svarar jag. Och kan liksom ana uppgivenheten i andra änden. Förmodligen så förbrukar jag väl glykogen som alla andra och förmodligen är jag inget unikum med oändliga depåer. Särskilt inte efter en 25-timmars träningsvecka. Förmodligen så är det väl där skon klämmer. Jag fick läxa att inventera skafferiet och fota och maila bild på det jag hittar i termer av gels och bars. Har inte vågat göra det än. Vid en snabb översikt såg jag "bäst före XX-2016" på några av dem. Jag köper aldrig sånt och jag har uppenbarligen heller inte nyttjat dem som jag kommit över på annat sätt. För jag tänker liksom alltid att gels och bars och annat syntetsocker inte bidrar med så himla mycket för taffliga amatörmotionärer på min nivå. Jag tänker att det är dyrt och överskattat och onödigt. Och jag brukar tänka att jag klarar mig i två timmar utan energi. Troligen gör jag inte det. Troligen. Instruktionen för helgens löppass på 80 minuter är "börja energiintaget efter 5 minuter (!!) och sluta med fem minuter kvar". Well... Kaffe?     

Jag tänkte annars ladda med en till omgång tårta idag. Svärmor fyller 65. Hipp hurra för henne!

Träningsläger på Mallorca

Hörrni, jag har varit på mitt första träningsläger i relativt vuxen ålder. Jag har varit på Mallorca och cyklat som en liten vilde bland bergen tillsammans med triathleter och cyklister från regionen. Jajamensan. Totalt 23 timmar i cykelsadeln, massvis med höjdmeter både uppåt och nedåt, femtio mil trampade på fem rejäla cykelpass. Därtill lite löpning, hela tio minuter simning och massvis med Sangria. Häng med på en episk vecka! 
 
Dag 1 - resdag (9,5 km cykel)
 
Avfärd mot Arlanda tidigt lördag morgon. Efter en lång dag med inte alltför mycket av vare sig mat eller vätska landade vi på Mallorca vid 15:30-tiden. Jag var helt mosad i huvudet så jag och Maarit sökte upp första bästa Supermarket och hetsåt lite kakor, nötter och chips innan vi gick och hämtade ut våra hyrda vänner för veckan. En svart och vit liten pärla i allldeles lagom storlek skulle komma att frakta min rumpa många mil och många höjdmeter under veckan.  
 
Efter lite velande om vi skulle parkera cyklarna på balkongen och fortsätta intaget av chips och kakor eller om vi skulle ut på en kort provtur bestämde vi oss för det senare. Huvudet ville sprängas av vätskebristen och av den ångest jag alltid känner över cykling innan cyklingen är en naturlig del av livet. En mil längs strandpromenaden fick bli första dagens cykeläventyr. Mest bara rätt glada över att vara på plats.  
 
Veckans citat kom när vi återvände till hotellrummet och duschade. Maarit klev ut ur duschen och klampade rakt emot balkongen, hundra procent oklädd. Jag ifrågasatte lämpligheten i detta varpå hon svarade: "ja alltså, jag frvånar min omgivning men jag KAN verkligen bete mig naken". Det betydde tydligen att gå runt naken utan att tänka på att en är naken och då riskera att försätta sig i jobbiga situationer. Eller? Vet inte. Handduken åkte i alla fall på, och sen betedde vi oss inte mer naket efter det. 
 
Dag 2 - Orient  (79 km cykel, 500 höjdmeter)
Andra dagen skulle vi cykla på riktigt. Några hade gjort upp tydliga planer och bestämt att vi skulle cykla Orient-rundan. Hade ingen aning och brydde mig inte så mycket.  Slipper jag fatta beslut så låter jag gärna bli, och slipper jag bry mig om att försöka hitta så låter jag gärna bli med det också. Med åsiktsmaskiner och kartläsare i gänget var det liksom bara att åka med. Åka med och försöka överleva. Försöka låta bli att må illa. Försöka låta bli att vara livrädd. Jag hatar ju att cykla. Nej det gör jag inte, jag hatar att jag är så himla rädd för att cykla. Rädd för allt som har med cyklingen att göra. Dessutom i kombination med rädd för att vara sämst, rädd för att komma efter och bli bortglömd och komma bort. Jag spände mig och brottades med paniken första halvtimmen. Varför gör jag ens det här? Sen kom första uppförsbacken och det blev fri fart (bra ty alla är väldigt olika snabba både uppför och nedför). Jag kände att jag kunde trycka på. Jag distanserade några kompisar och kände att jag hängde med hyfsat. Jag var kanske inte jättesämst. Inte på uppförsbacke i alla fall. Skön känsla.    
 
 
 
På toppen av backen kom en korsning där alla stannade för att vänta in sin flock. Kruxet var väl mest att jag inte hade en aning om hur min flock såg ut. De flesta hade jag aldrig träffat. Jag såg Anders då han tog bilden ovan så jag stannade vid en grupp i närheten av honom. När Maarit sen kom ikapp mig talade hon lite försiktigt om att jag hade stannat med helt fel grupp (läs: hon berättade det ivrigt för alla resten av veckan...) Så, jag fortsatte med att plugga in hur kompisarna såg ut. Så här typ. Men som ni ser så var det ju alltid någon som klädde av sig eller klädde på sig eller bytte ut något plagg så det var ju inte helt lätt alltså.  
 
Efter en lunchfika på torget i Bunyola skulle vi ta den riktiga backen upp till Orient. En serpentin på 500 höjdmeter. Första passet för veckan och jag hade inga som helst problem med att låta pulsen ligga på 180 hela vägen upp. Benen jobbade, hjärtat jobbade, alla kroppsdelar var liksom pigga och glada. En sväng i taget. Lätta växlar. Upp upp upp upp. 
 
 
Så himla mycket cykellycka att nå toppen. Hade klarat av den första stigningen. Hurra.
 
Inte riktigt lika kul att åka serpentin på vägen ner. Läskigt med tighta svängar, mötande bilar, inte ha någon som helst koll på vart cykeln skulle ta vägen i kurvan eller hur mycket jag skulle tryckas ut. Bromsade och bromsade och bromsade och var ljusår efter alla tuffingar som vågade släppa på på vägen ner. Som tur var så var det uppsamling efter backen på vägen ner också så jag blev väntad på och jag kunde levade avnjuta pastalunch med de andra på torget i någon annan stad innan vi avverkade sista cykeltimmen hem igen på lätta och snälla vägar. Underbart bra första dag. 
 
 
Underbart också att avsluta cykeldagen på strandpromenaden med sin första Sangria i glaset och känna sig allmänt jäkla badass.
 
Dag 3 - Cala Pi (63 km cykel och 6,5 km löp)
Nästa dag skulle vi cykla lite kort och platt och lätt pga vädret skulle bli dåligt efter lunch. Det blev en tur till Cala Pi på totalt 63 km. Först hade vi avverkat lite off road-körning ty kapten Rolf tyckte att alla skulle titta på en fyr som stod lämpligt längs vägen. Nästan lämpligt. Lite grusväg bara. Inte jättecykelvänligt. Väldigt fin utsikt när vi väl kom fram till Cala Pi.
 
Ganska dåligt fika dock. En torr och smaklös cheesecake totalt utan finess för alldeles för dyra pengar. Minuspoäng på den.
 
Efter fikat kom det där ovädret också. Eller, det regnade väl i typ en kvart och det var aldrig så misärartat som vi hade ställt in oss på. Dock vääääldigt mörka moln runt omkring. Och tydligen kondens på kameran också. Dimmiga kompisar.
 
"Bara" lite drygt tre timmar på vift och det fanns mycket kvar av dagen när vi återvände till hotellet. Vädret blev också bättre igen så jag nyttjade tiden till en första liten löptur.Efter en lunch på strandpromenaden brände jag av 6,5 kilometer i mycket mindre klädsel än vad jag varit van med hemifrån polarvintern. Även i ett ganska mycket högre tempo än jag presterat hemma. Fortfarande misärartat långsamt osv, men tillräckligt snabbt för att coachen skulle kommentera i TP med frågan om jag fått en hagelskur över mig... 
 
Dag 4 - Sa Calobra (142 km cykel, 2000 höjdmeter)
På tisdagen var det dags för det riktiga äventyret. Backarnas backe som alla pratat om. Sa Calobra. Efter livliga diskussioner fram och tillbaka om hur den där rundan egentligen var upplagd så kom vi fram till följande. Efter typ 4mil platt kringelkrokcykling på små mysiga vägar kommer en knappt milslång backe med 500 höjdmeter (obs, inte riktiga backen utan bara en liten för-backe) som slutar vid en mack. Där ska man stanna och fika och ladda benen för den riktiga backen. Maarit och Anders tog förbacken like the bosses they are. Och jag vet fortfarande inte om herrarna till vänster står och kissar eller vad de gör. Vi bestämmer att de inte gör det. Känns trevligast.
 
 
Ytterligare en mil senare, med både lite uppåt och lite nedåt, måste en besluta hur en ska göra med den riktiga backen. Backen ner till hamnen i Sa Calobra. Det finns nämligen bara en väg dit. En mil med 700 höjdmeter. Snitt 7% alltså, men maximal lutning 13%. Och det brantaste är längst upp. Åker en hela vägen ner så måste en ofrånkomligen klättra hela vägen upp. Om en inte kapitulerar och smyger in cykeln i någon turistbuss då förstås. Längs vägen mellan macken och backen kan en fota berg och hav med helt galna perspektiv. Svårt att fånga på bild hur sjukt högt upp en är och hur sjukt fint det är. Något som inte var svårt att fånga på bild var att Marre ådragit sig en mystisk böld under sin vänsterarm? Eller så har hon helt enkelt laddat hela cykeltröjan full med nödproviant i form av chips. Ja, det senare var det nog.  
 
 
När vi fikade vid macken hade jag nästan bestämt mig för att jag inte skulle ta mig an backen. Maarit och Sanna skulle stanna på toppen och många av kompisarna som skulle åka ner hade redan stuckit. Det var bara Anders och jag kvar. Han skulle ner. Jag visste inte. Jag ville i alla fall åka ner till den punkt i backen där man kunde se den bästa utsikten. Också otroligt svår att fånga på bild.

På något himla vis så lyckades han ändå peppa mig att vi skulle göra det. Han lovade dyrt och heligt (över typ all sangria i världen) att han inte skulle åka ifrån mig vare sig på vägen ner eller på vägen upp. Och det höll han. Jag bromsade så krampaktigt som jag mäktade med och han åkte några meter bakom och sa snälla saker när jag gnällde över allt jag var rädd för. Typ mest att bromsen skulle överhettas och försvinna. Eller att jag skulle hänga för mycket över styret och volta. Eller att de enorma bussarna inte hade koll på hur mycket deras bakdelar faktiskt sticker ut i kurvorna. Fötterna domnade bort, händerna domnade bort och det var faktiskt enormt jobbigt att åka ner. Surrealistiskt att stå i havsnivå och gnälla över hur jobbigt det hade varit att åka utför. Jaha, nu då? The only way is up.
 
 
Vi fotade och vi fyllde vattenflaskor och energiförråd innan vi påbörjade klättringen. Kurva för kurva. Meter för meter. Lättaste växeln och bara trampa. Tänk inte så mycket. Det kommer att ta tid. Varannan kilometer fick vi stanna för fotopaus och energi. "Nu tar vi två kilometer till och sen blir det chips!". Bästa chipsen i världen.
 
 
Efter halva backen satt Ulf och Simon på muren och väntade. De trodde att de väntade på två andra som passerat för längesedan. När de förstod att det var vi som var sist så valde de att cykla sista biten med oss. Betydde att jag fick ta sista biten av backen som en prinsessa, eskorterad av tre tappra män som sa snälla saker vid de rätta tillfällena. Det tog över 1,5 timme med den där milen, men känslan att nå toppen - magi. Känslan att ha 6mil cykling kvar hem till hotellet - inte så magi.  
 
 
Det blev ingen After Bike den dagen. Vi hade lämnat hotellet vid 9:30 på morgonen och återvände strax innan 20. Rumskompisen så trött att hon inte ens orkade bete sig naken sa hon. Eller var det en annan dag? Jag vet inte. Det blev en pizza till middag på det absolut närmaste haket vi kunde hitta, sen god natt.  
 
Dag 5 - Cykelvila (10 min sim, 12 km löp + turistande)
Efter tre dagar i rad nötandes cykelsadel så valde vi en dag där cyklarna fick stå kvar på balkongen. Jag hade ändå så mycket skav att jag knappt kunde gå behärskat i ett par vanliga byxor så sittdelarna jublade lite åt beslutet. Började dagen med att blöta ner våtdräkten lite. Jättelite faktiskt. Gjorde det mest för några bra bilder.
 
Jag trodde att jag hade varit smart när jag packat mina mörka glasögon med tanke på solen. Inte så smart då jag insåg att de inte gick att spänna åt. Eller, de släppte spänningen så fort jag drog dem över huvudet och saltvatten i ögat äro icke skönt. Efter att ha stannat ca 18 gånger på 8 minuter så gav jag upp simmandet. Som sagt, viktigast att få en bild där det ser ut som att jag simmat. Bortsett från att det inte blev så mycket simning var det en smått episk morgonstund
 
Del två av dagen gick åt till att leka turist. Maarit och jag tog lokalbussen in till Palma för en lunch och för att titta på katedralen. Tanken var att vi skulle gå in i den, men med lite för lite trasor på kroppen var vi inte välkomna. Om det är någonstans en inte får bete sig naket så är det tydligen där. Och shorts och linne är inte heller en katedralkompatibel klädsel. Vi fick nöja oss med att fota på utsidan. Turistisch.
 
Efter snabbt avklarat turistande och en bussresa tillbaka till hotellet var det dags för lite löpning. Rätt ambitionslöst tänkte jag bara att jag skulle prestera det som benen ville. Kände rätt tidigt att det skulle kunna gå ganska bra idag. Pulsen höll sig drömmigt låg och jag bara lufsade på. Så himla himla skönt. Alla världsvana filurer hade snackat om att det fanns en fyr dit man skulle springa och vända för att liksom bli en i gänget. Det var 6km till den där fyren. Alltså 12 totalt. Jag tog mig tydligen dit. Och tillbaka.
 
Underbart fin strandpromenad att springa längs med.  
 
Och när jag återvände till startpunkten och stoppade klockan på 11,98 km satt kompisarna och drack sangria och hejade på. Jag höll mig till cola denna dag. Usch vad jag har druckit mycket cola den här veckan. Men inte en så himla tokig sportdryck faktiskt. Eller ja. Kan väl diskuteras.  
 
Dag 6 - Valldemossa - Deia - Soller (107 km cykel)
Efter en dags cykelvila var det dags för det andra mastiga bergspasset för veckan. Till Valldemossa, Deia och Soller. Två rejäla stigningar och två rejäla utförskörningar och så några lite plattare transportmil före och efter. Valldemossa var en helt magisk liten bergsby på ca 400möh men tyvärr så hade jag inte ens vett att ta några bilder. Bästa viewpointen för fina bilder var långt innan toppen på backen, och väl uppe fanns det liksom inte något som matchade det. Tyvärr. Stigningen var egentligen inget särskilt besvärande om en ska jämföra med vad som uträttats dagen innan. Dock var min kropp ett mos. Jag kunde inte få den att göra ett jobb. Pulsen stannade på 140 bpm och det liksom ville inte mer. Jag hade knappt styrfart uppför den backen, så fikapausen på toppen var mycket välkommen.
 
Inga bilder från Valldemossa alltså, men däremot från Port de Soller där vi käkade lunch. I havsnivå. Det betyder att vi efter Valldemossa fick susa utför igen. 200m upp och 600m ner var det någon som sa. Efter en snickers och lite nytt krut i benen hade jag  taggat till lite på klättring så jag blev faktiskt lite besviken över den fördelningen. Så jäkla jobbigt med nedförsbacke. Stackars mig. Men jäklar vilken fin liten by. Och vilken fin restaurang vi hittade på. Typ magiskt.
 
 
Nästa punkt på listan var den så kallade Soller-passagen. Rakt igenom berget gick en tunnel där inga cyklister var välkomna. Vi var tvungna att åka bredvid och istället klättra upp och åka ner i serpentinen. Kapten Rolf kunde inte påtala det nog många gånger. Cykla. Inte. In. I. Tunneln. Det var inte jättestor risk, men ändå några nervösa kilometer i slakmota innan vi kom fram till berget. Jag skulle ju säkert lyckas hamna i den där tunneln ändå. Men det gick bra. Jag kom rätt och jag brände av de ungefär 500m upp i trevligt sällskap med återigen hyfsat fungerande ben. Fin utsikt på toppen.
 
 

 
Dag 7 - Petra (94 km cykel, 4 km löp)
Sista dagen och noll lust med mer cykling. Om jag hade haft förmåga till eget beslutsfattande så hade jag nog valt en heldag vid poolen med ljudbok i örat och kaffe i handen. Nu är jag ganska mycket av en medåkare och därför hamnade rumpan på sadeln i alla fall. Vi skulle cykla platta och lätta tio mil till fikornas fika på torget i Petra. Den fika som man absolut inte fick missa om man varit på Mallis och cyklat. Den fika som liksom skulle vara avgörande för värdet i hela veckan. Jag kunde inte med mig själv i att låta bli det. Så jag cyklade. Och jag cyklade.
 
 
Efter 26 kilometer med mest uppförstugg stannade vi till för en ihopsamling. Jag var så less och ville verkligen vända hem. Maarit och Anders vek av hemåt i en nedförsbacke och hade jag inte legat före dem så hade jag tveklöst hakat på. Men jag bet ihop. Det där fikat fick en ju liksom inte missa. Och till slut kom vi fram. Efter knappt två timmar och 45km. Det var totalt ospeciellt. Eller, klart att det var lite coolt att se så mycket cyklister på så liten yta men mackan jag köpte till lunch var det absolut torraste du kan tänka dig. Varför gick jag inte loss på en brownie som jag tänkt?
 
Hemvägen blev det enda som kunde liknas vid en snabbcykling då vi snittade 28,5 km/h över knappt 5 mil. Då gick jag mycket på hemlängtan. Eller snarare på övrigas hemlängtan. En lite för snabb grupp människor och jag som inte vill bli lämnad. Det var ju bara att trampa. Till slut nådde vi After Biken och jag kunde göra några små tappra försök att få lite färg på den fortfarande såå bleka kroppen. Och trötta. Sur anblick ty kanske lite less. Och jag hade precis spänt ögonen i en jobbig servitris som försökte skämta. Icke ett välkommet tilltag denna dag.  
 
Lämnade tillbaka cykeln och spenderade några timmar vid poolen. Snabbt ny rastlöshet i kroppen. Jag och Maarit avslutade träningsveckan med en kort strandjogg i solglajjor och utan linne. Lite glad igen. Tänk om det här kunde få vara default för löpning. Tänk. De tre framtänderna skulle alltid få se dagens ljus i sneda leenden så fall. Hääppeee!
 
 
Sista kvällen blev det utemiddag på en tysk restaurang som serverade allting i lite större format än brukligt. Rödvinet inkluderat i det formatet. Jösses. Delar av det fina gänget som förgyllde min vecka. Fotografen Simon får hemläxa på att ratta in självutlösaren så att han själv också ryms i bilden med lite mer än ett halvt glasöga.  
 
Bästa tjejerna <3 
 
Sent i säng och några timmars propellersnurrande innan klockan ringde 04:15 och hemresan var ett faktum. Vi sa hejdå till Mallis med soluppgången som sällskap. Fint. 

Bäst med hemresan var annars att jag fick en hel sätesrad för mig själv och därmed kunde ligga raklång (ja, sub-160-benefits) och tryna hela vägen hem. Och på Arlanda stod Kalle med räcervolvon redo att köra hem oss. Perfekt. Dock inte perfekt att jag var arg och otrevlig när jag väl kom hem. Stackarn.
 
Sammanfattning:
Cykling - 23 timmar och 493 km (och kanske 5000 höjdmeter?)
Löpning - 136 minuter och 23 km
Simning - 8 minuter och 370 meter (wow!)
Solsken - Nästan all vaken tid.
Sangria - Så många jag förtjänat.
 
Ja nog har drygt 25 timmar träning satt sina spår i rumpa och lår. Det finns backar på Mallorca ska gudarna veta. Men också så fina vyer att det är lätt att glömma bort vad en faktiskt håller på med. Jag är väldigt väldigt glad att jag valde att följa med på denna resa. Det var såå nära att jag valde ett simläger istället, men detta var nog precis vad jag behövde. Det är cykla jag är dålig på. Det är cykla jag vill bli bättre på. Och om en bara fixar att bortse från distanser och hastigheter och istället fokusera på jobbet som blir gjort så inser en lätt att det faktiskt biter i rätt så bra. Jag hoppas att veckan har gjort mig till en lite bättre cyklist. En lite bättre människa rent generellt kanske. Hoppas. Tack för att du ville läsa!
Visa fler inlägg