maiersara.blogg.se

Efter en räcka av händelser som egentligen inte har någonting med varandra att göra föll det sig på så vis att jag och Meckis trampade Siljan Runt i helgen. Ja, du läste alldeles alldeles rätt. Vår första gemensamma sportinsats ever. Alltså ever.

 

Den första händelse som föranledde detta var att jag fick ont. Igen. Samma eller nytt vet jag egentligen inte, förutom att det känns som att någon vrider runt något oidentifierbart inuti mitt vänstra underben när detta blir belastat lite mer än vid vanlig promenad. Ja, vänster nu. Från första början var det höger. Det dök upp efter en morgonjogg förrförra veckan. En sån där morgonjogg när jag kvittrade ikapp med fåglarna och sken ikapp med solen och hade syrendoft i näsan och tänkte att livet var jävligt nice ändå. Ja precis en sån. Helt hundra procent problemfri. Den var inte problemfri så länge. Jag kände mig ovanligt stel efteråt. Sladdade runt i mina sladdriga sandaler på jobbet och kände att varje steg ner för trappan var lite mer gnissligt än det brukar. Så pass gnissligt att jag bestämde mig för att skjuta på mitt sista långpass från tisdag till onsdag. Även långpasset gjorde ont och coachen har i efterhand frågat varför jag sprang det. Det enda jag kunde svara var för att det stod att jag skulle göra det. Så funkar jag. Jag gör. Fattar aldrig vad som är lämpligt och inte. Ingen mer löpning förrän 7:11/km-morgonjoggen på Åland kommande helg. Den värsta jag gjort. Jag trodde att mitt vänsterben skulle vika sig under de första stapplande stegen. Under kommande 20 minuter slutade det aldrig att göra ont. Där fattade jag. Det kommer inte gå. Maran kommer skita sig. Jag har inte sprungit efter det. Men jag har provocerande hoppat runt på ett ben en liten stund varje dag för att liksom bekräfta att det fortfarande gör ont. Så funkar jag också. En ny utredning från en ny fysioterapeuft visade ingenting. Jag fick springa på löpband och det var lika hemskt. Han sa att det var ett "funktionsproblem" jag hade. Stela höfter, stela axlar, dålig rotation. Han ordinerade rörlighetsövningar. Nya bud. En säger vila och Voltaren och absolut ingen stretch för det är definitivt en benhinneinflammation. En säger stretch och massage och spring så mycket det går för det är absolut ingen benhinneinflammation. En säger yoga och rörlighetsträning för du är bara lite stel sörru. Hur fasen ska en veta? Va? Va? Va?

 

Nästa händelse var en cykelannons i en facebookgrupp. En instegsräcer i prefekt storlek för min Meck. Han har nämligen provat att cykla till jobbet ett par gånger på sistone. Med MTB och utan cykelskor har han förfasats över att snittet inte kommer över 28 km/h på vägen hem. Förfasat sig över "en gubbe på landsvägscykel" som swishat förbi på golfrakan. Inte velat fatta skillnad på cykel och cykel. Eller skillnad på cykelskor och gympaskor. Jag skickade en bild på annonsen och han sa "jaha kanske det". I tisdags förra veckan for vi till Uppsala för att titta på cykeln. Lätt och snabb och med extra snabba hjul. Meckis sa "oj" och "wow" och den lilla Rosen följde med oss hem.               

 

När vi åkte hem från Uppsala frågade jag Meckis på skämt om vi inte skulle cykla Siljan Runt. Jag hade liksom fattat att det inte skulle bli någon mara. Han övar friskt på att bli bättre på att säga JA till saker och i detta fall ville han inte ens ha betänketid. Sa ja utan att ens reflektera över vad det var han sa ja till.

 

Problemen var att:

1. Loppet var fulltecknat

2. Meckis ägde inte några cykelskor

3. Vi var fortfarande bara ägare till totalt en cykelhjälm.

4. Vi hade en husbil som tidigare haft besök av råtta.

 

Men allt löser sig ju. Jag jagade andrahandsplatser åt oss hela onsdagen eftersom sista dagen för platsöverlåtelse var på torsdagen, Meckis fick åka till Valbo och shoppa skor och jag utnyttjade livlinan "ring en vän" för att låna ihop en cykelhjälm eftersom den jag har beställt inte har kommit. Vi städade ur de sista spåren av råttbesöket i husbilen, bubbade upp två cyklar i sovloftet och rullade sedan mot Dalarna. Sent på fredag kväll satt vi med startbevisen och en mojito på en fotbollsplan på Sollerön. Efter att ha sladdat in till nummerlappsutdelningen ca 10 minuter efter stängningstid. Allt löser sig.   

 

Vi fick ställplats på campingen precis vid starten. Hade inte räknat med det. Eftersom Meckis hade cyklat totalt 2x13km på sin nya cykel och totalt ca 5 mil som längst i sitt liv bestämde jag vänligt men bestämt att vi skulle cykla 12 mil istället för 16 och i och med detta fick vi lite sovmorgon. Starten till vårt lopp var 9-9:30. Vi sov till 8, åt frukost, fixade det sista med cyklarna och var redo för att köa till start vid 9. Cool Meckis. Mycket cool.

 

 

Vi kom iväg genom startfållan ca 9:27 och hade därmed inte alltför många startande bakom oss i ledet när vi trampade iväg. Det gick lätt i början, som sig bör. Vi cyklade om och vi cyklade om och vi cyklade om. Meckis kaxade sig och sa att han "knappt hade fötterna på pedalerna". Sa att det gick för lätt. Att det absoluuuut inte kunde bli några problem att cykla 12 mil om det gick så här långsamt. Vi snittade just då långt över 30 och jag körde ändå ganska hårt. Inte så att jag trodde att det var ohållbart, men inte heller så att jag tyckte att det var helt bekvämt. Störde mig på att han var så kaxig men lät honom trampa på.  

 

Vi fick stanna vid exakt alla rödljus i Mora men vi for förbi den första kontrollen strax därefter. Inget behov av att stanna redan efter två mil. Trampade vidare i långt över trettio fram till det beryktade korvstoppet. Det gick bra som tusan, men det var lång kö till korven. Hann med att besöka skogen också och visade förmodligen allt för alla. Inte så kinkigt när det är lopp. Stoppet tog en kvart. Jag lät klockan gå för jag tänker att det är resultatet i resultatlistan som räknas. Meckis stoppade sin klocka för att vi skulle få vår cykeltid. Bulle och banan och sportdryck och blåbärssoppa skvalpade runt i magen tillsammans med en halv torr korv med bröd (den var egentligen INTE värd besväret) när vi trampade vidare, och det gick fortfarande så satans bra.

 

Tre mil till nästa stopp. "Jag känner mig som en kanonkula" sa Meckis innan vi kom dit. Och han cyklade som en sådan. I långa sega uppförsbackar efter Rättvik och branta backar både uppåt och nedåt vid Tällberg. Jag trodde ju att han skulle fått äta upp sin kaxighet vid det här laget, men det var snarare jag som började dippa. Kontrollen i Leksand kom i precis rätt tid. Drygt hälften cyklat. Mer bulle, mer banan och mer blåbärssoppa tankade på depåerna. Och vi cyklade om och vi cyklade om och vi cyklade om. Alla sorter. Allt från fräsiga kolfiberräcers som tickar högljutt när chauffören slutar trampa till MTB och citybikes och tandemcyklar. Till och med en kickbike. Ja en kille for fram i 30 på sparkcykel. Kan inte riktigt låta bli att imponeras över det.

 

Det dumma med att starta typ sist av alla var ju att vi aldrig fick några bra klungor att haka på. Alla vi kom ikapp var ju liksom monumentant långsammare. Hela tiden. Även de som var på 16-milsbanan hade ju haft minst 1,5 timme på sig för de extra 4 milen. Det blev därför mycket dra på egen hand men det var egentligen bara innan den sista kontrollen med 14km kvar som vi hade det lite jobbigt. När vi cyklat sisådär 11 mil. Meckis var trött och hade krampkänningar i låren. Jag hade oväntat skav i byxorna och jag hade så sjukt ont i nacken. Antar att det senare berodde på ovan hjälm. Vad det första berodde på är oklart, men att det svider fortfarande är inte oklart. Peppade mitt bästa för att vi inte skulle stanna för länge på sista stoppet pga det kan bli sjukt jobbigt att starta om. Lite kaffe och mer bulle var dock livsnödvändigt. 

 

När vi rullade ut från kontrollen efter ca 10 min i viloläge susade tre snygga rumpor från Mälar Energi förbi i ett behagligt och bra tempo. Bestämde mig för att vi skulle bita oss fast där och åka med. Skönt att slippa tänka. Det gick bra igen. Nacken var uthärdlig efter att ha fått sträcka ut sig en liten stund. Meckis kände av kramp men kämpade på. När vi passerade skylten som förkunnade att det var 5km kvar såg jag att vi hade under 4:50 i totaltid på klockan. Sa att vi kunde komma under 5 timmar, men att jag faktiskt sket i vilket. Det blev ändå moroten för en liten spurt och på 4:59:40 korsade vi mållinjen. Som värsta vinnarna. Ca 4:21 i cykeltid och därmed 28,5 km/h med korvstoppen borträknade. Hurra för oss.

 

Det fanns bara röda och vita hästar att välja på när vi kom i mål. Det fick bli en vit för mig och en röd för Meck. Allt för matchningen av det som matchas kan.     

 

 

Så underbart att vi fått parkera bilen så nära. En av oss var ändå lite mer trött än den andra när vi kom tillbaka till husbilen. Den av oss som låg i fosterställning på gräsmattan och kramade chipspåsen med en öl i andra handen. Synd att jag missade that photo moment. Jag var lite för upptagen med att fota min nya häst på grönbete. Och med att instagramma vår bedrift.

 

 

När ölen lagt sig till rätta och cykelbenen började återgå till det normala kunde vi rulla hemåt. Jag krävde dock att vi skulle stanna för lite safari på vägen över bron. Uttersafari. Vilken dröm att få se en sådan. Det fick jag inte. Fick nöja mig med att fota skylten som ju förvisso är det sötaste som denna helg burit med sig. Ville sno den. Gjorde det ej.  

 

 

Efter badstopp, grillstopp och kaffestopp på vägen hem avslutade vi kvällen på samma sätt som vi börjat ett dygn tidigare. En mojito i solnedgången. Fint dä.  

 

Ja Siljan Runt var ett mycket kul lopp. Underbart att få göra en sportinsats tillsammans för en gångs skull. Eller kanske inte för en gångs skull. Han tyckte det var roligt och han vill cykla mer. Det kommer mer. Just sayin.