Bränna skidor

Efter vasaloppet förra året så sa jag ju att jag skulle arrangera ett skidbål i Mora. Och det måste ju vara fler än jag som är rätt trött på sina plankor när säsongen är slut. Antar att det är skidtrötta individer som inte ser någon annan utväg än att bränna sattygen som föranlett märkningen av brännbartcontainern på vår återvinningscentral. 

Jodå. Tre gånger packade vi bulgarbussen full med skärp igår kväll. Det lättade lite, men fortfarande finns det massor kvar. Idag kör Meckis ett eget spararejs och kör undan prylar som han vill ha kvar. Lika bra att jag inte lägger mig i det. 


Istället passade jag på att jobba länge och sen bränna av en timme i poolen. Jag simmade igår morse också och båda passen har varit riktigt bra. Förutom att jag inte riktigt har varit helt närvarande i huvudet. Igår behövde jag inte räkna så mycket. Idag tappade jag räkningen så många gånger att det knappt var värt att räkna alls. 400 och 300 meter. Helt hopplöst utan simpis på banan bredvid. Hade koll, tänkte på annat, hade inte koll. Räknemoralen säger att jag ska tro på det kortaste så stämmer inte matten så är det åtminstone så att jag har simmat längre än tänkt. 

När jag kom hem var maten klar. Älskar när det händer. Men matkassen är helt spårad den här veckan. Något mysko asientema tror jag bestämt. Igår åt vi tofu med stekt broccoli. Idag glasnudlar med citrongräs. Det var bara som ett himla slem. Ska det va nåt för en atlet? Tofun var i alla fall okej en stund. Också slemmigt, eller snarare som smaklöst gummi, men vi fick göra en himla god sås till. Och piffa med lite mer grönsaker. 

Imorgon är det tydligen torsdag och torsdagsspinning igen. Det har varit några konstiga dagar hittills denna vecka. Orolig för en fin vän och många tankar i omlopp. Nu har jag fått mer klarhet i vad som händer så kanske lättar tankarna upp lite. Fast oron består. Cykla ska jag i alla fall göra. Jag hoppas att jag fortfarande finner passet och musiken lika uppiggande och peppigt. Längtar lite faktiskt. Sen väntar en ledig fredag och Stockholm med Meckis. Ser fram emot det med. 

Härliga solen!

Vilka fantastiska dagar det har varit. Strålande sol och riktigt varma vindar. Trots lite jetlagad av sommartiden tog jag mig ut på långpass i hyfsad tid igår. Kämpade mig ur sängen strax efter halv tio, ny tid, och skorna var knutna drygt en timme senare. Jag tog min vanliga runda. Den som börjar med samma fem kilometer och sen kan få lite olika längd beroende på vägval. Jag sprang drygt en kilometer, njöt av solen och tänkte att kanske kanske kanske är det vår på riktigt nu. Och jag hann bara avsluta tanken innan jag upptäckte de små solarna i diket.

Efter det gick rundan mest ut på att försöka ignorera en ömmande benhinna och försöka springa lite långsammare än förra veckan. Det kändes ändå riktigt bra. Det tog fem minuter längre tid och jag blev betydligt mindre trött. Jag är glad att jag har kommit så långt att huvudet fixar en halvmara utan större gnissel. Och att kroppen fixar en halvmara utan fullständig kollaps resten av dagen. Den här dagen var det extra bra för när jag kom hem såg jag frågan om jag kunde hoppa in som fröken på efit-passet några timmar senare. Jösses.


Det blev dusch, mat och sen en lite för snabb kaffe i solen hos Ida innan jag åkte till Hofors och på något himla vis mäktade med 4x8min EMOM med gänget som kom. Jag vet inte hur det kunde finnas mer vätska att svettas ut men se det gjorde det. Hur mycket som helst tydligen. Efteråt åkte jag hem och fyllde på systemet med lax och spenat. Finns det bättre energi? 

Idag fick det bli vila. Inte för att jag behövde det utan för att jag inser att det är okej att prioritera annat ibland. Istället för gymmet efter jobbet blev det nästan tre timmar städrejs i ruckelhuset. Det borde inte vara allt för lång tid kvar innan ok-stämpeln som säger att vi får börja riva kommer och då är det bra om huset är tomt. Nu har vi preppat för ett rejält soptippsrejs imorgon och det känns betydligt lugnare i själen. Snart börjar livet. Snart. 

Våffeldagen

Vem behöver speciella dagar för kanelbullar och kladdkakor och räkmackor och allt vad det är. Nej, det räcker alldeles underbart bra med våffeldagen som frosserihögtidsdag. Igår skrev mamma och frågade om vi ville komma på våffellunch för att fira in våren. Klart vi ville det. En våffla på våffeldagen är inte bara prydd med en klick sylt på måfå. Näe, en våffla på våffeldagen är ett konstverk av sällan skådat slag. 

Förvisso har jag ju våffeldag var och varannan lördag, men det är en annan del av historien. Kanske en del av historien som förklarar ännu lite tydligare varför jag tycker att denna dag är lite extra viktig att fira. Jag älskarrr mammas våfflor. Sådana lördagar som börjar i badhuset brukar fortsätta med våffla hos mamma. Vi kan låtsas att denna lördag började i badhuset. Det fanns planer på det men det gjorde den icke, för jag valde att låta mig fastna i städträsket istället. Välbehövligt kan jag säga. Nu blänker dasset och diskbänken och jag har reducerat innehållet i kryddhyllan till ungefär hälften och tvättkorgen är tom och känslan i kroppen är överlag lite bättre. Fint så.


Simma kan vi göra en annan gång. Igår morse till exempel. Då hade jag till och med en riktigt bra stund i poolen. Trots att tre stora lurviga låg och flöt i bredd i mittenbanorna så att jag tvingades störa bröstsimmarstrukturen på bana 2 istället. Hela dubbelbanan blev påpassligt tom och jag tog en halvmeter längs linan i besittning. Hoppades att eventuella bröstsimmare med rundsimsmani skulle förstå att det räcker att rotera på 1,5 bana. Det gick nästan hela passet. När jag hade 400m kvar kom det en snubbe som absolut kände sig tvungen att lägga sig på kollisionskurs trots att exakt hela bassängen blivit tom vid det laget. Vaaarför? Men okej, jag flyttar mig. För all del. Rätt nöjd efteråt i alla fall.

I övrigt har denna våffeldag inte innehållit många knop. Eller jo, på sätt och vis. Caarlpdal rullade ut sina tvåhjuliga fräsare i solen och så tog vi en sväng. Liten aning kallt efter en stund, men ändå trevligt.

Och hemma igen avslutar vi kvällen med hämt-kina och discovatten och talang på tv. Snart snarkar vi ikapp av sockerkoma och jag har energi upp över öronen när jag ska springa långpass imorgon. 

Annars då. Jag gick på fredagsspinningen igår. Velade lite fram och tillbaka om jag skulle åka hem för jag kände mig rätt skapligt sliten men till slut bestämde jag mig för att stanna. Tur det. Maarit hade också låtit sig inspireras av Emma Graaf och körde också en variant av hennes mördarpyramid. Eller kanske exakt den. Minns inte. 

Jag hade reducerat den lite till min torsdag för jag tänkte att det inte var helt rimligt att knö in hur mycket som helst av ett 90-minuterspass på 55 minuter. Jag körde 3min + 6x15/15 , 3min + 4x30/15 , 3 min + 3x45/15 och så tillbak igen. Nu vet jag att det fungerar att ta hela pyramiden rakt av om jag skulle vilja. Nu vet jag att jag gott kan strama åt vilan lite och bygga ut jobbsekvenserna och vi dör inte. Eller nästan. En bra död. Ett bra pass. 

Visa fler inlägg