Lidingöloppet 2015
En selfie i bakluckan efter tre mil på Lidingö är inte av det vanliga slaget. Inte gångstilen heller. Varken samma kväll eller dagen efter. Den korta historien är att jag kom runt och att det var mest bara roligt i alla tre timmarna och två minuterna. Det tog lite längre tid än jag trodde och hoppades men jag är ändå väldigt nöjd. Jag kan tänka mig att göra det igen och jag tror att jag kan göra det bättre. Det är en bra känsla. Nu vet jag också att man får en dubbelt så stor medalj om man springer ett dubbelt så långt lopp. Den lilla fjutt-medaljen från LL15 2013 kan slänga sig i väggen. Det är också en bra känsla.
Före loppet.
Vi anmälde oss i mars, coachen och jag. Då visste jag i princip ingenting om att springa långt och länge. Hur skulle jag kunna klara tre mil. Otänkbart just då, men hon sa att jag skulle kunna det. Det har varit skönt att ha ett avlägset mål. Den här gången tillsammans med den där damen som förmodligen är bäst i världen på att bråka med sitt huvud. Hon får mig att klara allt. En bra springvår, en bra springsommar. Rutinen har blivit bättre. De långa passen fler. Många av dem ganska bra. Jag har nött i två och en halv timme utan att tappa huvudet åtminstone ett par gånger. Förutsättningar för att komma runt den där ön fanns nog ändå till slut. Och ingen cykling eller annat svårt. Bara ut och flytta fötterna en stund. Det ska nog gå.
Jag har inte funderat så mycket sista veckan. Tävlingsdagen närmade sig men det var som att jag inte riktigt brydde mig om det. Försökte tänka att jag faktiskt skulle springa tre mil, men ingenting hände. Jag försökte tänka att jag har hört att det här loppet ska vara lika jobbigt som Stockholm Marathon, men det hände ingenting i alla fall. Lite pirrigt och svårt att sova var det sista natten, men så ska det väl vara. Visste inte vad jag skulle packa, vare sig i form av mat eller kläder. Fick ihop en svintråkig pastasallad halvt i sömnen, några bananer och en kvarg. Bestämde mig för långa tights och t-shirt. Packade korta tights och långtröja utifall att. En miniliten väska. Ingenting med. Skor och klocka på. Då ordnar det sig.
Mamma kom och hämtade mig hemma strax efter sju på morgonen för avfärd mot Lidingö. Vi hämtade Maarit i Hofors och Ulrica i Gävle. Så himla himla skönt att jag inte behövde åka själv. Så skönt att få med sig tonvis med rutin i baksätet. Var nervöskissnödig innan vi ens kommit till Gävle. Satt och funderade om jag skulle behöva hålla mig ända till Stockholm men kom på att det ju finns en rastplats i Tierp. Rutinen skrattade lite åt mig, sen ville de ta en kisspaus-selfie. Såklart ska vi det. Tre taggade på morgonkvisten. Fint väder. Lovande.
Vi kom fram i bra tid. En levande gps i baksätet och mamman rattade säkert ekipaget ut på Lidingö. En perfekt parkeringsplats, smidigt att hämta ut nummerlapparna, kisspaus i fortfarande hanterbara bajamajaköer. Maarits supportrar slöt upp och vi körde lite pre-lopp-häng vid diskusringen. Humöret på topp.
Det gick som vanligt lite sådär med att äta innan. Kämpade med en kvarg i en halvtimme i bilen, men den fick jag i alla fall i mig. Petade lite pastasallad men det var tröstlöst. Gick över till banan istället. Om någon undrar hur länge man kan kämpa med en banan? Det är länge.
Jag lämnade en väska på Lidingövallen för att kunna duscha efter loppet. Där råkade jag även lämna in snuttefilten jag hade med i form av dextrosol och gel som jag skulle ha under loppet. Det var bara att bestämma att det fick gå ändå. Vi gick till starten. Lycka-till-kramen och in i startfållan. Ladda nu då.
Innan starten gick gjordes ett världsrekordförsök i stående längdhopp till förmån för Suicide Zero. Syftet var att uppmärksamma de 1500 människor som tar sitt liv varje år. Nu hoppade uppskattningsvis 5000 människor ett jämfotahopp framåt samtidigt. Det tidigare rekordet var 300 eller så. Fin grej. Kul att ha varit med på det.
Loppet
Med seedningsloppet hade jag fått plats i grupp fyra. En ganska snabb grupp. Skulle jag verkligen höra hemma där. Osäker. Försökte att inte fundera på det. En sista stödkiss i skogen hann jag med före start. Skottet gick och vi susade iväg över en slirig gräsmatta. Helt hopplöst. Lerigt och blött. Blöt om fötterna direkt. Farten var ojämn i början. Det stockade sig till promenadfart i de första nedförsbackarna och där det väl gick att springa rusade folk brutalt. Farten första fem svajade mellan 5:05 och 7:00/km. Det var svårt att inte ryckas med och att inte stressas av vare sig hög eller låg fart. Dessutom kände jag mig konstig i magen redan från start. Försökte tänka bort det. Var på väg mot en bajamaja vid fem kilometer, men när det var kö lät jag bli. Jag tänkte att jag skulle ge det fem kilometer till och i värsta fall ta skogen.
Någonting vände när jag kom fram till första vätskekontrollen och småtjejerna som langade muggar skrek "BRA JOBBAT SARA!". Så roligt. Helt perfekt med namnet på nummerlappen.
Det svåra med det var ju att avgöra om jag skulle känna igen personen som hejade eller inte. Jag såg mamma en gång efter banan. Tror att jag hörde henne en gång till. På samma sätt såg jag Anders en gång, och kanske hörde jag honom vid ett annat tillfälle. I övrigt har jag ingen aning om ifall folk ropade för att de kände igen mig eller för att de läste på mig. Det var många som ropade, hela tiden. Maarit hade berättat om en bloggläsare som skulle känna igen mig och heja. Jag har ingen aning, om vem det skulle vara men jag kände mig så glad varje gång jag fick en personlig påhejning. Bästa grejen.
Mellan 5 och 21 km var loppet helt perfekt. Hela massan rörde sig i ganska jämn fart och jag hittade ett bra tempo runt 5:40-5:50. Kilometrarna tuggade ner stadigt, magen stabiliserade sig och allt gick finemang. Jag höll på att göra en redig face-plant när jag snubblade till på en rot eller sten och var nere med handen på hälen på killen som sprang framför. Det var inte som att han körde nån sorts hälkicklöpning, det var snarare små trippsteg, så jag förstår inte hur jag redde ut det men det gjorde jag. Inga andra konstigheter eller incidenter.
Jag hittade någon att prata med här och där. Konstaterade tillsammans med en bräkig skånska att vi hade avverkat första milen alldeles lysande. Passerade imponerande människor med budskap som "jag springer mitt 51:a lidingölopp" (den mannen har alltså sprungit historiens ALLA lidingölopp!!!!) och "äntligen 40 klassiker" och avhandlade imponerat med en annan tjej hur det ens kan gå till. Passerade även en tjej som hoppade sig igenom hela tremilen på kryckor. Jag läste på en rygg om ultraterrängloppet "Horndal Runt, 75km" och fnissade lite inombords och funderade i mitt stilla sinne hur det skulle gå till. (Horndal är typ mindre än min hemby och man skulle nog behöva passera både Torsåker och Avesta för att få ihop 75 km där omkring. Jag var tvungen att googla på det när jag kom hem för jag blev så nyfiken och har nu insett att det nog stod Hornindal Runt och att det är ett tufft fjällopp i Norge. Nåväl.) Jag kom till 15km och tänkte på loppet för två år sedan. Hur otroligt trött jag var då när jag tog mig igenom 15km för allra första gången. Vad mycket som har hänt sen dess. Nu hann jag springa nästan 18km på samma tid som jag gjorde på 15 då. Inte ens i närheten av lika jobbigt den här gången.
Vid vätskekontrollen vid 15km tog jag en bulle. Inte skitsmart, men ganska distraherande. Jag fick kämpa med den i två kilometer innan den åkte i. Vid 20 låg jag fortfarande bra till för att klara det tretimmarsmål som jag bestämt mig för att inte haka upp mig allt för mycket på men som ändå gnagde lite i huvudet. Jag hade fortfarande ungefär två minuter till godo då. Det var innan diverse abborrbackar och den där hemska Karin ändrade förutsättningarna. Det som hände i samma veva som jag passerade skylten som deklarerade 11km kvar var att det högg till i höger vad. Jag blev förvånad eftersom det alltid är vänster som krånglar. Krampkänslan försvann lika fort som den kommit men jag bestämde mig för att ta dubbel vätskedos i kontrollen som kom precis efter.
Det gick bra en liten bit till, men sista 9 var inte så himla kul. Plant och nedför gick fortfarande bra men uppför blev det mer promenad och stel hällöpning än något annat. Började bli ordentligt trött i hela kroppen och nya vadhugg kom hela tiden. Tiden rusade iväg snabbare än vad jag gjorde. När kilometrarna tog sig uppemot 6:30-7:00 insåg jag att det var kört att klara tre timmar. Bestämde mig för att inte haka upp mig på det utan bara ta mig i mål med ett bra huvud. Det gjorde jag, på tre timmar och två minuter och femton sekunder sprang jag in under målportalen och fick min medalj. En riktigt fin sådan. Den pirrande och stickande känslan som spred sig i hela kroppen när jag slutade springa var det värsta på hela dagen. Jag ville lägga mig ner och gråta. Gjorde inte det.
Efter loppet
Inte tre timmar och ett tillsynes ganska halvdant kilometersnitt på 6:05 men vad fasen. Någonting i mig försöker jämföra med mitt halvmarasnitt på 5:11. Det går inte. Det är helt andra förutsättningar med alla backar till att börja med. Och nio kilometer längre. När jag inser det på riktigt ska jag vara riktigt nöjd med det här precis som det är.
Tills dess kan jag analysera lite. Nu var jag faktiskt aldrig överdrivet ansträngd i andning och puls och hade definitivt kunnat pressa mer för den sakens skull. Jag sprang ganska långsamt och det var distansen mer än tempot som var jobbigt i det här loppet. Om det inte hade strulat till sig med vaderna hade det kanske kunnat gå lite fortare men jag vågade heller inte trycka för mycket. Tänkte hela tiden på den beryktade sistamilen med de beryktade backarna. Hela kroppen var ju vråltrött på slutet trots att det gått långsamt. Jag ville inte riskera att pressa mig till kollaps. Det satt så mycket bleka människor i skogen sista biten. Folk som förmodligen gått ut alldeles för hårt. Jag gjorde det här för första gången och hade ju ingen aning. Jag tänkte att det är bättre att jag har gjort det här lite blekt och mediokert och kommer i mål med en känsla av att jag vill göra om det och göra det bättre. Jag hatar press och stress och jag hatar att vara missnöjd för att jag har satt orealistiska mål. Jag tänker inte vara missnöjd, men onekligen taggad på repris. Redan nu. Det är en bra känsla.
Mina kompisar då. Jäklar vad bra de är. Det här ser man inte så ofta har jag förstått. En silvermedalj. Silver-Ulrica tänkte åka hem utan att hämta ut medaljen. Skandal. Vi fick övertala henne. Silvertiden för tjejer är 2:38 och den här raketen sprang på 2:35! Helt galet bra. Vi var tre stycken i bilen som var starstrucked hela vägen hem. Vad grym du är!
Och den här sötsaken gjorde också ett fantastiskt lopp och persade med en halvtimme. Det ska ju nästan inte gå. Helt otroligt bra. Världens bästa du, tummen upp för dig! Tummen upp för att du är du och för att du gör det du gör för mig. Tack för att du har tagit mig fram till och igenom det här loppet också. Tack för att du peppar och för att du läser mina nojiga romaner och svarar på miljarder frågor. Du är guld!
Överlag en nöjd och glad trio. Och trött. Promenadfarten när vi stapplade oss till bilen var inte den högsta.
Idag vaknade jag med en tå som antagit en lätt lila nyans och en stelhet lite överallt som påminner om gårdagen. Skinkor, ljumskar, knän och vader gnisslar när jag går. Men känslan är bra. Det var en fantastiskt rolig dag. Vi har sprungit tre jävla mil. Uppför och nedför. Hitåt och ditåt. Bara en sån sak är värd all världens stelhet.