LOT15

Igår sprang jag Lidingöloppet on Tour i Gävle tillsammans med tre hurtfriska kollegor. PwC, som är våra miljörevisorer, var samarbetspartners för loppet och erbjöd alla sina kunder ett kostnadsfritt deltagande. Hurra för det.
 
 
Loppet var 10 km och gick mestadels i boulognerskogen och där omkring. En bitvis lite halvbökig bana med mycket upp och ner. Jag gick ju ut för optimistiskt igen såklart. Kände att det var snurr i benen, men redan efter två kilometer kom en backe som jag trodde skulle döda hela loppet. "Vi kallar den böcklingbacken, för springer man för fort där så blir man rökt". Ja, precis så var det. Upp upp upp upp brant som satan följt av ner ner ner längs en slirig grässlänt med endast ett gräsklipparbrett spår att springa i. Halt och svinjobbigt. Efter det fick jag aldrig riktigt ordning på andningen igen och det var jobbiga återstående sju kilometer. Riktigt jobbiga.
 
Jag försökte intala mig att jag var ute på en trevlig kompisjogg. Fast tyst. Och med lite olika kompisar hela tiden. Det kändes bra när jag kunde springa ifrån de tysta joggkompisarna men varje gång jag blev ifrånsprungen tappade jag självförtroende. Det kan vara så olika känsla beroende på vad man befinner sig i för referenssystem. När alla springer ungefär lika fort och man knappt rör sig i förhållande till övriga är det så svårt att uppskatta sin fart. På samma sätt känner man ju sig sämst i världen när man hela tiden blir omsprungen, även om man faktiskt springer snabbare än man ska. Min bästa löpkänsla någonsin hade jag ju på tjejmilen, där jag startade så långt bak att jag fick ägna tio hela kilometer åt att flyga förbi människor. Blev knappt ens trött i det loppet.
 
Trött blev jag nu. Jäklar i min lilla låda. Men ambitionen om en tid  under 50 minuter på ett millopp infriades med marginal när jag sprang i mål på 48 minuter och 30 sekunder. Det höll! Arrangörerna påstod sig ha kontrollmätt sträckan till 10013 meter. Min klocka stannade på 9,78 km. Kollegornas klockor visade också för kort sträcka. Vi kom överens om att det berodde på att klockorna är dåligt kalibrerade för höjdskillnader. Jag vet inte. Jag hoppas att jag har sprungit 10km. Har jag inte det så blev i alla fall snittet 4,57/km på 9,78km och jag hade kunnat spurta i 200m till. Nöjd på riktigt.
 
Och idag hittar jag en resultatlista och konstaterar att jag kickade in en topp tioplacering.

Jamen det var väl fräsigt. Och så rysligt långt var det heller inte till topp fem. Jag vet att det vimlar av snabbisar där ute, men det går ju inte att tävla mot dem som inte är där. Sååå.. jag tänker inte spekulera i vad det betyder egentligen. Bara vara galet nöjd med att kvala in i den celebra skaran av milen SUB50-löpare.