karaktär

Klockan ställd på nio imorse för att hinna vakna till och pipa ut på 15km distanslöpning innan lunch. Vad hände med det? Jo, jag avslutar tidernas sämsta träningsvecka med att hoppa över ännu ett planerat pass. Anledning? Lite regn och förbannat dålig karaktär. Jag var ju stressad över att jag hade varit oplanerad och hafsig i några veckor. Nu hade jag en plan, men lyckades ändå förhandla bort saker exakt varje dag. Är så oändligt glad för att jag hamnade på spinning i fredags, annars hade det varit helt åt skogen med allt jag skulle göra. Jaaa, man måste förmodligen kunna vara lite flexibel men jag tänker ju inte ens. Är bara sämst och ett hopplöst fall och så himla arg för det.
 
Jag hade helt klart för mig hur jag skulle lägga upp den här dagen. Insikten att jag skulle springa själv var inte helt obekväm. Femton kilometer tar ju inte ett helt liv att utföra. Det är bara att göra. Jag hann inte ens börja skotta in frukost innan det började rassla med kvastar i gruset på parkeringen utanför. Just det. Städdag i bostadsrättsföreningen. Hade helt förträngt det. Hur göra med det? Jag tänkte att när springdejten uteblev hade jag inte någon riktigt bra anledning att hoppa över det där grussopandet och ogräsrensandet. Ett lite för dåligt samvete. Jag hade redan springkläder på mig. Drog på ett regnställ utanpå. Tänkte att jag kan sopa grus en liten stund och springa sen. Frukosten ska ju ändå landa. Jag sopade grus i tre timmar. Och när jag ställde tillbaka kvasten började det hällregna.
 
Gick in i lägenheten, stirrade ut genom fönstret och kände efter lite för mycket. Försökte övertyga mig med ursäkter som "Det var ju rätt tungt att sopa, nästan som att springa 15km". "Och klockan är nog för mycket för att springa nu, jag hinner inte bli människa igen innan b-fit". Det enda jag egentligen sa var "Det är kallt och jävligt och blött och jag VILL inte vara ute mer". Har varit arg hela dagen för jag lyssnar på den vekheten, att karaktären är så kass och att förmågan att åstadkomma något på egen hand som tar emot lite är helt obefintlig. Det ÄR bara lata människor som har ursäkter. Jag vill inte platsa i det facket. Jag är inte lat, men jag kunde inte känna mig annat än brutalt värdelöst dålig när jag kom till b-fitpasset och alla andra (ja ALLA) hade cyklat hela förmiddagen. Det hade jag också kunnat göra, men jag hade sopat lite grus. Jag vet att jag inte ska bry mig om vad andra gör. Jag vet att jag ska planera och utföra vettiga träningspass utifrån vad jag ska åstadkomma i framtiden. Nu hade jag ju faktiskt energi så det räckte till att utföra alla miljarder djupa benböj som vi utsattes för. Men ofrånkomligen, det var löpningen som var dagens nyckelpass. Det var det jag skulle göra. Förhoppningsvis går inte jorden under om jag springer mina 15km imorgon istället. Jag har skrivit till Lena att hon måste jaga ut mig runt Rönningsvreten när vi slutar om jag försöker smita undan. Så får det bli.

Skotest

Jamen det här är nog de närmaste swimrun jag kommit hittills. 


Japp. Skoshoppingen resulterade i att två par följde med hem. För att avgöra om jag vågar låta något av dem göra mig sällskap på 15km imorgon tog jag den rastlösa kroppen ut i regnet på provrunda. Eller två. Jag såg det som en chans att öva lite mer på det där med växlingar genom att bryta av med ett skobyte mitt i rundan. Tjugo minuter i varje par resulterade i lite drygt sju kilometer. Inte den roligaste löpning jag gett mg ut på. Det regnade ju småspik tametusan. Det var lite lockande att stanna inne när jag sprang upp i lägenheten och bytte skor. Men nej. Ett varv till. Kände mig korkad när jag för andra gången klev i samma djupa vattenpöl vid järnvägsstationen. Ännu mer när jag såg blickarna från de två hundägare som motvilligt hukade i regnet under sina paraplyer när jag kryssade mig fram mellan vattenpölarna i byn. Gav dem det glättigaste "hejheeej" jag kunde åstadkomma. Jag förstår skepsisen. Stundtals tyckte jag det var ganska skönt springväder, men det blev vansinnigt kallt till slut. Jag var röd som en kokt liten kräfta när jag ställde mig i duschen. Av fyrtio minuter. Stackars stackars marathonlöpare som nötte många många timmar i det där vädret idag.

Testobjekten var följande:

New Balance 1080v5 Running. 

Scott T2 PRO Evolution triathlonskor

New Balance var dem jag provade för några veckor sen men inte köpte. Efter att nu ha tittat runt på tre ställen till utan att hitta något bättre fick de följa med hem ändå. De är lättare än de skor jag haft förut och ska vara för ett neutralt löpsteg. Om det nu är det jag har. Jag sprang på löpband inne på XXL och säljarn sa att jag var som gjord för dem. Så klart han sa. Och de kändes ju tillräckligt bra för att jag skulle slå till på dem efter lite betänketid. Efter dessa tre och en halv kilometer är jag lite mer osäker på om jag håller med. Jäkla skodjungel, vad svårt det ska vara. De sitter bra, men jag fick ont i hålfoten och hade svårt att slappna av i vristerna. Kanske blir de bättre om jag snörar om dem. 15km imorgon? Tveksamt.

Lika tveksam är jag nog till 15km i triathlonskorna. Just nu i alla fall. För de kändes som att springa utan skor. De fick följa med hem för att de i princip var gratis och är ett resultat av att säljaren jag pratade med idag inte hade en aning om vad swimrun är. På riktigt. När jag sa att jag letade swimrun-skor såg han ut som det största frågetecken jag någonsin sett. Min ena fot satt redan i en sån sko, och efter min beskrivning kom han fram till att de nog var vad de hade som stämde bäst in på vad jag letade efter. Jag vet inte, verkligen. Men skorna var rätt sköna, väger luft och kostade billigt. Det får vara vad det är. Och jag kan ju lika gärna bättra på min hobbytriathletstämpel lite. Nu har jag triathlonskor. Jag ska bara komma överens med att bakkappan sitter löst. Det kan bli bra. De kan i alla fall få funka när jag ska ut i sjön och prova swimrun. 




glass och spinning

Igår morse packade jag i vanlig ordning för alla alternativ som finns. Kanske lunchlöp med Lena. Kanske brännbollsmys efter jobbet. Kanske Lenas spinningpass och crosslöp. Kanske cykla hemma. Kanske ingenting. Livet görs svårt för en som inte kan bestämma sig och vill vara överallt. Hur mycket plan jag än har. 

Lunchlöpet ställdes in. Igen. Det blev istället ett besök till Långsjön för att heja på kollegorna som fisketävlade. På vägen tillbaka skulle vi käka lunchglass i solen. Årets första mjukglass. Med fantastiskt daim-strössel. Solen hann gå i moln innan vi kom till kiosken. Jag hann ta tre skedar innan himlen öppnade sig och det började regna. Årets första glass blev inte fullt så njutningsfull som den hade kunnat bli. Men snygg var den. 


Sen då. Brännboll eller spinning? Velade hela eftermiddagen. Regnskurarna avlöste varandra men till slut såg det rätt stabilt ut. Från början var ju tanken att gå på Lenas spinning, följt av en exemplarisk växling och en liten löpning. Det stod i planen, men hur många chanser ges till mysigt brännbollshäng? Det hade nog blivit brännboll om jag inte fått sms från bästa coachen. Halv fem. Hon skulle spinna. Och crosslöpa. Jag hade fortfarande inte bestämt mig. Båda sakerna började fem. Jag övertygade mig om att jag nog behövde spinning mer än brännboll. Bra val. Grymt bra val. Jag är ju rätt selektiv med spinningen. Vill ha ös. Lena är definitionen av ös. Jag behövde ös efter två slappdagar. Och plötsligt dök det även upp en chans att få visa att jag kan växla snabbt. Inte bara hävda det sen. Bytte tröja i spinningsalen och hade typ en halv minut från cykeln till skorna. Häpen coach när jag stod i hallen och trampade ganska långt före henne. Ja, jag kan ju. En mysig liten löpsväng på 26 minuter senare kände jag ännu mer att valet var rätt och kroppen trött. Precis vad jag behövde. Tack för sällskap. Och för att du alltid dyker upp på rätt ställe. Puss! 

Hem till soffan där jag snarkade av innan tio. Vilken peppig fredagsbrud. Nu ska jag ge mig ut på jakt efter skor igen. Både swimrun-skor och springskor. Hoppas på bättre resultat än senast. 
Visa fler inlägg