Inflammationen och jag

Idag är det två månader sedan utbrottet av den så förrädiska magsjukan som skulle sabba så mycket. Jag orkar inte orda om knäna hela tiden och det leder till att jag inte orkar orda så mycket alls. Eftersom det är vad ungefär hundra procent av min vakna tid går åt till att tänka på. Jag vet inte ens om jag sagt att det började strama och dra i vänster knä också. Det tog fem veckor från att problemen började i höger knä till att det också uppstod i vänster knä. Dock endast som en svullnad och en rörlighetsbegränsning och tack och lov inte med samma smärta som i höger. Faktiskt inte särskilt ont alls, bara stelt stelt stelt. Dock så pass lika att jag fattar att det rör sig om samma sak. I onsdags fick jag i alla fall träffa en ny knädoktor och jag fick kortisonsprutor i båda mina knän. Jag fick tjata lite och övertyga doktorn om att det var rätt sak. Han var skeptisk men gick med på det. Började med att tömma hittade 40ml gult snusk i mitt vänstra knä. Den som fortfarande har svårt att tro på mig kan klicka upp en storbild av beviset nedan. Ni andra kan låta det passera. Jag fick i alla fall jättestora plåster som bevis på ingreppet och kände mig mycket nöjd med det.
  
 
Om det nu är en reaktiv artrit jag har så innebär ju det att de trevliga små bakterierna som var på besök i min tarm nu har fått mitt immunsystem att freaka ur. Min kropp har börjat skapa inflammationer ur tomma luften trots att det varken funnits skador eller irritationer i lederna sedan tidigare. Resultatet är mina två mest stillasittande månader på många år. Prognosen är fortfarande diffus. Ingen vet hur lång tid det kommer ta att bli helt bra. Heller inte när jag är tillräckligt bra för att kunna börja "cykla lite lätt"? Vad betyder det ens att "cykla lite lätt"? Jag håller på att bli galen av att inte veta.
 
Någon som såg Mia Skäringers program om kroppshetsen förresten? Jamen ni fattar ju. Det är väl knappast osannolikt att den påverkar mig också. Rentav blir den extra påtaglig nu när mina annars vardagliga aktiviteter är satta på paus. Jag kan inte cykla och jag kan inte springa och jag sitter stilla och jag ligger stilla mest hela tiden. Jag ljuger ju om jag säger att det inte stressar mig som fan. Förbränningen! Vad fan händer med förbränningen!? Jag är ju skev ändå i hur jag ser på mig själv. Formad av hur det ska vara och vad som är norm och rätt. Jag vill inte behöva lägga en massa tid och energi på att fundera över hur kroppen förväntas se ut. Jag vill, precis som de flesta som yttrar sig, att alla ska få vara ifred och se ut precis som deras kroppar vill se ut. Utan skam. Utan pekpinnar. Utan "riskfaktorer". En kropp är en kropp. En kropp som fungerar är en bra kropp. En kropp som kan vara hälsosam och vacker och fantastisk hur den än ser ut.
 
Jag ljuger ju om jag inte erkänner att det är lite mer förenat med ett visst mått av ångest att förhålla sig till mat av olika slag just nu. Särskilt de dagar som träningen helt uteblir. De dagarna är så många fler än vad de brukar vara. Sluta frossa i knäckemackor Sara, det är sååå onödigt! För nu när jag knappt tränar alls så måste jag väl tänka extra på vad det är jag stoppar i mig? Inte äta för mycket. Inte äta fel. Men vad ska man egentligen äta och hur jävla noga är det? Beror såklart på vem jag frågar. Vad hen vill uppnå och vad hen påverkats av. Ja eller nej till kött? Ja eller nej till fett? Ja eller nej till gröt och pasta? Ja eller nej till bullar? Ja eller nej till chips och rödvin? Ja eller nej till en alldeles liberal och fri vilja utan förhållningsregler och pekpinnar? Ja eller nej till att känna efter hur fasen man mår istället för att bara räkna och väga och mäta? Är det verkligen nödvändigt att utesluta och förbjuda? När man tränar? När man inte tränar? Alltid?
 
Alla tycker saker om kost och kroppar och det är så svårt att förhålla sig till för en som gillar fakta. Jag älskar fakta. Jag hatar när folk har för mycket åsikter just eftersom jag är så lätt att påverka. Forskning och utförliga studier (utan betalande beställare ofc) med vetenskapliga resultat behöver inte ifrågasättas. Bred grund och bevis. Argument. Inte vad någon tror. Jag skiter högaktningsfullt i vad någon tycker om det finns stöd för motsatsen i fakta. Maria har broderat en tavla som jag stal med mig när jag bytte kontor. "I don't need your opinion on a fact". Så är det.

Nu är det ju sällan så himla entydigt och även ganska svårt att hänga med på vad som är fakta och vad som är åsikter när det handlar om kost. Upprepning. Om det är en reaktiv artrit jag har så innebär det att mitt immunsystem har freakat ur och att min kropp har börjat angripa friska leder med inflammationer. Inflammationer? Inflammation är ett så konstigt ord. Jag vet knappt vad det betyder och kan inte tänka på ordet i ett annat sammanhang än ont i öronen. Troligen eftersom jag alltid hade öroninflammationer när jag var liten. Jag är dock nyfiken. Vad tusan är inflammation egentligen? Vad är det som orsakar den (förutom elaka magbakterier)? Vad finns det som lindrar det? Vad kan ta bort den? Kan något ta bort den snabbare? Jag  har så jäkla mycket fritid till övers för tillfället och jag tänkte använda den till att fördjupa mig lite mer i ämnet.
 
 
Jag vill inte vikthetsa. Jag vill inte hälsohetsa. Jag vill inte skamma någon som väljer det den tror på och jag vill inte att något ska vara förbjudet. Det enda jag vill just nu är att förstå vad det är som pågår i min kropp. Jag vill veta om jag själv kan göra något för att läka snabbare och jag måste hitta något som jag tror på. Helst något som är baserat på fakta. Om det motiverar att jag mixar ihop märkliga gröna drycker varje dag så ska jag gladeligen göra det.
 

Spenat, mango, citron, chiafrön, ingefära, gurkmeja och en ansenlig mängd av mammas äppeldricka för att göra det uthärdligt. Skiter i om det är placebon som hjälper mig, bara någonting gör det. Skål!
 

Bra morgon

Det bästa just nu är att det krävs en sån otroligt liten dos bra känsla för att jag ska känna mig väldigt väldigt nöjd och glad. Det krävs inte många längder av bra tryck och teknik för att jag ska känna mig som en simmare (och en vinnare). Det krävs inte många endorfiner för att jag ska studsa på mina skakiga fladderben ner för trappan till omklädningsrummet när simpasset är slut. Det krävs inte många minuter av social samvaro för att jag ska känna oändlig tacksamhet och lycka över att "få vara med". Det krävs inte särskilt mycket som är bra i en tillvaro som för tillfället hela tiden kantas av att någonting är dåligt.
 
Den här morgonen var en sådan typiskt bra morgon. Jag simmade så jäkla BADASS. Trots att avsaknaden av vit audi på badhusets parkering först fått mig att tänka tanken att jag kunde bubbla hela timmen. Den vita audin hann dock dyka upp innan tanken ens var färdigtänkt och sekunder senare satt det en lapp på bassängkanten på banan bedvid min. Simpisen sa med sin myndigaste stämma att nu hänger du med på det här. Jag hade simmat mitt insim och tittade lite väl suktande mot bubbelpoolen. Jag fick inte bubbla i onsdags heller för Simpis har blivit helt obeveklig.Jag läste passet uppifrån och ner och sedan upp igen.Gjorde några 200-ingar där jag faktiskt kunde växla mellan tre farter. Hoppfullt. Huvudserien var massa 25:or och 50:or med starttid. Hon skulle ha fenor, jag valde paddlar och dolme. Det är inte jag som brukar vara den som vill förhala och förhandla och plocka bort och byta ut MEN. Starttid 35s sa hon. Hon fick till och med hålla koll på klockan själv ty mitt huvud var fullt med ludd. Kunde inte tänka ut när det gått 35 sekunder och kunde inte heller minnas på vilken siffra jag startat. Kunde heller inte minnas hur många längder hon hade sagt att jag skulle göra. Försökte fejka in lite extra vila här och där men det gick hon inte med på heller. Efter 10x25 och 5x50 tyckte hon dessutom att vi skulle korta ner starttiden till 30s på 25:orna och 60s på 50:orna och köra lika många till. Herregud. Men det gick det också.
 
Så jäkla glad efteråt. Glad för att jag fått simma tillsammans med Simpis. Glad för att jag fått ta i. Glad för att det känts bra. Glad för glädjen och tröttheten efteråt. Glad för allt. Det är så befriande. Och mycket trevligare än att lämna poolen och känna mig deppig och misslyckad och så. TACK! 
 
 
Det är fredag hörrni. Jag har en fikadejt som väntar och efter det en soffkväll med Amarone. Imorgonbitti hoppas jag på samma fina känsla i poolen. 

Lite sen sist

Jag är ledsen på mig själv att jag har så dålig uppdateringsfrekvens just nu. Samtidigt är jag inte helt bekväm med den totala transparens som mitt skrivande riskerar att resultera i. Jag är en ganska ärlig person och jag kan helt enkelt inte undanhålla eller ljuga. Jag kan inte skriva om saker så att de stämmer på ett ungefär. Om jag väl tar till orda så blir det långt och detaljerat. Och det blir på pricken sant. Jag vill skriva men jag vill helt enkelt inte skriva ut allt som känns just nu. Jag riskerar att framställa mig själv i sån total genomdeppig dager för ibland känns det så himla mycket och så himla dystert.
 
En träningsblogg utan så värst mycket träning är som en... en... en... ja jag vet fan inte. Jag älskar min blogg, det gör jag verkligen. Jag älskar att kunna gå tillbaka och läsa inlägg från en viss tidsperiod. Se en bild, läsa mina ord och känna precis det jag kände precis just när jag skrev. Jag vet oftast ganska exakt när jag kände en viss känsla för jag kopplar ofta ihop händelser med tidi. Jag har rätt bra ordning på både när saker och ting hände eller när de kommer att hända. Jag minns händelser både i förhållande till varandra och i förhållande till ett år eller en månad. Ibland till och med en vecka eller en dag. Just nu behöver jag påminnas rätt dagligen om dagar med bra känsla
 
Jag är en endorfinjunkee och när jag inte får endorfinerna så deppar jag ihop. Men det här med att jag gråter en skvätt lite här och lite där över att jag inte får träna som jag vill är liksom inget som gemene man förstår. Jag missunnar såklart inte Kalle för att han får gå på peppiga spinningpass flera gånger i veckan. Jag älskar att han har kommit på hur kul det är. Ändå bryter jag ihop varje gång han kommer hem och kvittrar om hur bra det varit. Det går inte att förklara hur det känns att inte veta hur långt bort det är att jag får springa och cykla igen. Att inte veta när jag får jobba med mitt hjärta på riktigt. Det går inte att förklara hur det känns att det de senaste dagarna har börjat strama och dra i vänster knä också. På precis samma sätt som det började i höger knä för sex veckor sedan. Trots att jag nu i en veckas tid knaprat starka antiinflammatoriska piller varje dag. Jag var till en läkare igen i fredags och fick en ny handlingsplan. Fick tydligt på pränt att jag inte ska cykla, att jag ska fortsätta ta ett piller om dagen, att jag ska söka upp en sjukgymnast och att jag ska vara synnerligen försiktig i två veckor till. Om två veckor kan det bli aktuellt med mer kortison om det behövs och även med en remiss till röntgen.
 
So life goes on, och ni som tittar in här iblan får hålla tillgågo med rätt så vardagliga händelser tills vidare. Förra helgen åkte Kalle och jag på en romantisk dejt ju. Till fantastiska HavsVidden Resort i Geta på norra Åland. Har inte ens kommit med för med att skriva om det. Jag är så glad att vi fick chansen att hitta det där stället tack vare motorcykeltrippen i maj. Vi bestämde direkt att vi ville åka tillbaka efter säsongen och nu lyckades vi hitta en helg som passade. Och vilken helg vi hittade på. Tjugotre grader i luften, solvarma klippor trots mitten på september, helt uthärdliga 17 grader i havet, timmar i mysig bastu, en bra ripasso och choklad i solstolen, magisk oxfilé till middag, avslappnande miljö och lugn och ro i sinnet. Ett dygn som kändes som tre. Underbart. 
 
 
 
 
 
 
 
Träningsveckan v 36 bestod av två gympass och tre simpass. Att stå i gymmet och lalla med lätta vikter och bara försöka fokusera på överkroppen är varken särskilt kul eller särskilt givande, men jag ser uppdraget som uppfyllt att jag bara tar mig dit. Jag har knatat och gått lite i trappmaskinen också bara för att få göra någonting som ska generera lite puls. Jag vet inte hur klokt det är egentligen eftersom det gnisslar och känns och eftersom det är trappor som är mitt största problem till vardags. 
 
Jag försöker verkligen göra mitt yttersta för att skapa kvalitet i poolen. Jag försöker göra mitt yttersta för att affirmera mig själv istället för att ständigt klanka ner på mina prestationer och känna mig kroniskt kass. Det är nämligen inte särskilt produktivt det heller, och en riskfaktor för att jag snart kommer att välja bort den enda sporten som faktiskt funkar just nu. I onsdags simmade jag 10x200 i någon typ av stegrande fart. Jag försökte börja lugnt och avsluta så snabbt jag kunde i varje intervall. Att ta i i mer än 100m var helt omöjligt och pulspåslaget gjorde mig illamående. Jag satte alla intervaller på ungefär 3:25-3:30. En vanlig Sara hade skrattat högt åt det där men jag försökte intala mig att jag trots allt kan. Jag. Kan. Simma. I fredags morse hade jag ett mentalt bakslag. Jag åkte dit men jag simmade inte. Hoppade i, tappade räkningen på direkten, hade ingen lust och ingen plan och resultatet blev därefter. Ingenting. Ett försök att revanschera det på lördag morgon. Äntligen kändes det roligt att åka till poolen. Äntligen kände jag mig som en simmare och äntligen orkade jag utföra på ett ungefär det jag hade tänkt. Jag simmade 4x(200 - 2x100 - 4x50) och den här gången gick 200:ingarna på 3:15-3:18 istället. Wow. Så nöjd. Tillåter mig att tycka att jag duger. Oavsett vad jag kunnat förut. Om några veckor kanske det blir 3:05 igen. Sen 2:55 och då slår jag ju personligt rekord. Tänk va. 
 
 
I övrigt är mitt liv mest en matresa just nu. Alla torsdagar i september får man gå 2 för 1 på Gästis för att de vill fira att... att.. äh jag minns inte. Vi har varit dit båda gångerna. Finmat och lite husets röda mitt i veckan går väl inte att klaga på. Och en dejt med min Meck.    
 
I fredags åt vi säkert också något smarrigt och på lördagen blev det kräftor och bubbel hos mamma och pappa. Magnus kom också och vi peppade för Lidingöloppet. Så ledsen att jag inte kan springa med honom men jag ser verkligen verkligen fram emot att åka och heja. 
 
Jag försöker även göra ett visst mått av avslappnande och stillsamma aktiviteter såsom svampplockning. Mamma och jag var ute i en timme i torsdags eftermiddag, och även om jag fick offra mig en del....
 
...så blev ju resultatet helt lysande bra.  
 
En annan avslappnande och mysig vardaglig aktivitet är att hänga med den här lilla killen. Oscar. Typ en månad på dagen. Hans mamma är den första av mina "sedan-länge-vänner" som gått och förökat sig. Konstig känsla. Men så underbar.  
 
Det om det. Förhoppningsvis ska skrivkrampen släppa snart. Peace. 
Visa fler inlägg