Stay With the Plan

Herregud vad tiden rusar på. Egentligen har jag inte alls tid med detta nu heller, men jag tänker flika in med några bokstäver så att ni får se att jag ändå lever. Det händer (med mina mått mätt) väldigt mycket saker just nu. Väldigt mycket.
 
Förra måndagen fick jag exempelvis gästspela som simfröken. Min före detta simfrökenkollega Micke skrev  och frågade om jag kunde tänka mig att lära kidsen lite fjärilsim. Gulp. Har kanske inte tagit ett fjärilstag på två år själv, men tänkte att det kunde ju vara kul. Klart jag kommer! Så. Tio kids av alla tänkbara åldrar och kunskapsnivåer i poolen. Jag hade kommit på sisådär kl 16 att jag kanske borde ha en plan. Tack för YouTube. Jag sökte efter drills och åkte till badhuset med en progress på ca 10 steg och 75min senare var alla kidsen som små mermaids. Och fröken totalt urblåst. Men det var skitkul. Inget jag skulle vilja göra varje vecka, men lite då och då. Kul.
 
På måndag kväll pratade jag med coachen i telefon så länge att det blev mitt i natten. Gjorde att jag sov över möjligheten att testa min nya snabba baddräkt på tisdag morgon. Tröttmössa på. Det dröjde ända till fredag morgon innan jag fick testa den. Ännu en gång med 5x100m max som huvudbeting. Så jäkla jobbigt.
Uppmärksamma läsare noterar att jag och Simpis nu blir likisar i poolen. Jag skickade ju tillbaka min ofodrade och bytte mot något som såg snabbt ut. Sen visade det sig att Simpis tyckt lika. Great Minds ni vet.
 
Annars handlar det mycket om att knyta knut på sig själv. Vilans vara eller inte vara. Göra som det står i planen eller göra som det står i kompisens plan för att det är roligare att träna ihop? Vi försökte vrida och vända på onsdagen och torsdagen, men hur vi än snurrade så var det helt omöjligt att synka något bland resor och möten och äventyr och åtaganden. Och den förbannade vilan. På sätt och vis skönt att slippa fundera och bara göra precis så som det var tänkt. Coach hade gett mig  två korta löpningar förra veckan. Båda gångerna 2x15 minuter med tre minuters promenad emellan. Båda gångerna blev det löpbandet på gymmet och båda gångerna kändes det riktigt bra. Särskilt bra känns det när en har nya blommiga våriga byxor på sig. För det jag gjorde med min lediga torsdagkväll var att genomsöka utförsäljningen i den lokala sportbutiken. 70% på allt och massa nytt följde med hem för inga pengar alls. Som hittat!
 
I helgen har vi mest drällt omkring. På fredagkväll var det After Work på Gästis. Alltså fina bondelandskrogen. De firade att den nuvarande ägaren bossat över haket i fyra år och det firades med kurdisk buffé och fantastisk trubadur. En halv flaska vin, supergod mat, bra musik, trevligt sällskap och bara allmän livslycka. Vi gick hem klockan 22 efter nästan fyra timmar ute i svängen. Och sov som stenar i hur många timmar som helst. Vilken underbar kväll.  

Som sagt, vi sov i hur många timmar som helst. Därefter lång och icke direkt träningsbar frukost bestående av rostat bröd och äggröra. Det är ju ändå bara lördag en dag i veckan.
Perfekt frukost för en promenad dock. Jag lurade ut Meckis i solen då vi gick till garaget för att hämta hans buss. Det var helt underbart väder på lördagen. Förstår inte hur det hände att jag inte tog någon bild.
 
När jag kom hem från promenaden hoppade jag upp på trainern och rev av veckans andra cykelintervallpass. Den här gången tyckte coach att jag skulle göra 15x30/30 och herregud vad jobbigt. Jag kaxade till det och höjde alla target-effekter jämfört med förra passet. Ställde in 180W på 3x5min och 400W på 15x30s men fick äta upp det skapligt. Eller, femmorna kändes bra och jag tryckte snarare 190W, men spurterna. Herre Jösses vad det var tvärstopp den här gången. Precis det som jag försöker säga till mina tisdagsspinnisar också. Vi måste spara oss på 3x5 om vi ska palla alla spurter. Kanske ska jag börja lyssna på mina egna instruktioner.   
 
Lördagen innehöll även en massa härligt häng. Maarit kom förbi på en kaffe när jag hade cyklat klart och det slutade med att vi styrde en kvällsdejt med Bergsmannen och "en kväll med Gasta" på Folkan. Kul ju. Eller ja, i många fall är jag alldeles för pryd och präktig för att uppskatta den typen av humor men det var ändå mycket som var skoj. Meckis var också med. Men jag fotade inget där heller, tydligen.  
 
Söndag så. Äntligen simning. Tydligen ska jag simma 90min på söndagarna säger han. 4km som jag får sätta ihop som jag vill bara det inte går snabbt eller blir särskilt jobbigt. Ur schemat lyser en lång pyramid, och kanske är det svårt att tröttna på ett pass som en ännu aldrig har lyckats genomföra. Så jag gjorde väl den. 500-400-300-200-100 utan utrustning och 200-300-400-500 med paddlar och dolme. Med sedvanligt insim och ett lite längre avbad summerar detta pass 4100 meter. Beskedligt.
 
I alla tider har helgförmiddagssimningar alltid efterföljts av en våffla hos mamma. Kanske är det inte maten bakom resultaten. Men sannerligen är det maten bakom en glad själ.  
 
Söndag eftermiddag var jag en supportive sambo som tittade på brumbrum och fotade grådassiga in action bilder. Som det tjatats om denna spexiga crossåkning på sjön. Meckis och kompisarna har plogat bana, plogat en gång till, köpt isdäck, bytt däck, smörjt och lagat och piffat, testat utrustningen, hypat totalt. Det hade väl kunnat få vara lördagens väder. Då hade jag stortrivts i rollen som korvgrillande supporter. Nu var det mest. Grått. Men vi fick trevligt sällskap av Maria och Johan och Allan när vi grillade. Kul ändå.
 
 
Och slutligen då. Två timmar på trainern. Som jag inte alls såg fram emot det. Jag är inte helt upplagt för dubbla söndagslångpass ännu. Efter 1,5 timme i bassängen känner jag mig liksom ganska färdigtränad för en dag. Men, de senaste två söndagarna (plus någon kväll däremellan) har jag nu plöjt igenom hela första säsongen av Modus. Skönt att det går att sysselsätta sig med annat när en ändå bara ska sitta och löstrampa. En säsong kvar. Många söndagslångpass kvar.
 
Det var allt från förra veckan. Lite oftare ska jag väl kunna skriva. Hoppas jag.

She's Runnin'!!!

Hallååååå hörrni. Nu har det hänt. Ganska precis fyra totalt springfria veckor senare har hon nu kutat sina första stapplande kilometrar. Eller kutat var väl att ta i. Det går så långsamt att det nästan går baklänges. Men ändå. Jag har satt ena foten framför den andra i ett rörelsemönster som inte kallas promenad. Och. Det. Gör. Inte. Ont. Inte någonstans.  Sån himla skön känsla. Måtte jag bara kunna vårda vaderna nu som Uppman sa. Jag minns inte ens om jag skrev att jag var dit. Det gjorde jag kanske inte. Jag var dit och han kunde känna att saker hade slappnat av men att benhinnorna fortfarande tenderade att sitta fast. Med avslappnade vadmuskler var det dock mycket lättare att dra loss och han sa att med långsam upptrappning och gedigen vad-vård så kan jag börja springa igen. 
 
Först i Torsdags. Ett ensamvarv runt Hammardammen på lunchen. Coachen hade sagt 20 minuter, men eftersom rundan är en bit över 4,5 km så tog det nästan 30. Inklusive ett fotostopp. Jag vet inte om jag har ett snett leende bara för att jag har tre framtänder eller om det är för att det här faktiskt var skitjobbigt. Två månader typ helt utan löpning och anspänt eftersom jag förväntade mig att varje ladning skulle göra ont. Tills jag insåg att de inte gjorde det. Magiskt skönt.
 
På lördagen kutade jag igen. En bild på nästan samma ställe men aningen mer avslappnad pga bästa sällskapet. Här nedan hade vi redan hunnit avverka 50min tröskelspinning innan det var dags för ytterligare 20min löpning. Som blev 27. Som blev 37 för kompis som hann springa runt halva samhället i väntan på att jag skulle få på mig alla lager med kläder. Hon säger att jag måste cykla i understället nästa gång. Eller att jag har hemläxa på ombyte. Skitsamma. En kvittrig runda med prat om livets alla förehavanden och jag tänkte inte en sekund på ifall jag hade ont eller inte. Mer sånt.
 
På lördag eftermiddag kom Magnus och Ann på besök och jag slängde fram alla vegetariska trumfkort jag har i rockärmen med en magisk trerätters. Oh yeah. Eller vad sägs om rödbetor med chevre till förrätt, min vansinnigt goda vegetariska lasagne till huvudrätt och en kladdkaka med hallonmousse till efterrätt. Inga matbilder här, för nu snackar vi löpning. Hann ändå inte fota pga åt så snabbt. Men hur som. Jag frågade Magnus på skoj om de hade packat löpkläder och fick svaret "jamen självklart". Eeeh. Jaha. Review för den som glömt. Jag gav Magnus en startplats till Lidingöloppet i födelsedagspresent och Ann hakade på utan att blinka. Sen i november har de kutat på i imponerande dos och är liksom pepp och glada. Imorse visade termometern 14 minusgrader. Inte min dock, vars sensor låg begravd under en halvmeter snö. Jag såg -3,3 grader och strålande sol när jag tittade ut och målade faktiskt upp våta längdskiddrömmar i mitt sinne. Ja, då är det illa. Fick hintar om att sanningen var en annan och när vi grävde fram sensorn så visade det sig att det var lite bitigare än jag trott. Hur som helst. Efter en lång frukost tog vi oss ut ändå. Tolv grader kallt och vykortsvacker väder. Jag springer med min brorsa. Det har aldrig hänt förut, jag svär.   
 
Fyra kilometer fick han ihop, i nytt personligt rekordtempo. Ann och jag tog ett par kilometer till och efteråt såklart en obligatorisk groupie. 
 
Har tränat lite annat den här veckan också. Faktum är att det kan vara min bästa träningsvecka på länge länge. Tre simpass har det blivit. Fredagssimmet just nu består av 8x100 meter varav 5st supermax. Kräkigt jobbigt, men jag simmade som en kung. På fredagmorgon hade Simpis äntligen lyckats gnussa gruset ur ögat också. Hon dök upp nykittad i flashig baddräkt. Och jag var ju nästan lika nykittad jag. Lite suddiga på morgonen, men välmönstrade.
 
Efter jobbet på fredagen struntade jag i gymmet och stack på dejt istället. I somras när Emma fyllde 27 så fick hon en bio och en middag av Ida och mig. Det var väl kanske dags att lösa in den presenten nu. Solsidan såg vi. Och sen blev det Pinchos. Himlen!
 
Tre gånger har jag suttit på trainern också. I torsdags skulle jag göra mitt första intervallpass. Typ samma som jag kör på spinningen, men nu skulle det styras mot effekt istället för mot puls. Och coach hade sagt att jag skulle koppla ur erg-mode och växla själv för att inte bli låst till en viss effekt i max-intervallerna. Det gjorde att jag hade helt hopplöst svårt att följa några instruktioner. 3x5min skulle gå i 150W (tror jag). Det är det blåa raka strecket. Det gula är vad jag åstadkom när jag snarare pendlade runt 190. Jag körde samma spellista och jag fick samma grad av feeling och körde med ungefär samma puls och intensitet som på spinningen. Det finns lite att reda ut här. Liksom hur jobbigt får det egentligen vara? Jag blir frustrerad när jag bara ska laja, men jag fattar ju att det är precis det jag behöver. I maxintervallerna kunde jag åtminstone kräma ur bra mycket mer effekt än vad coach hade trott. 150% FTP trodde han, alltså 300W. Jag höll alla närmare 400W så utrymmet i grafen räckte inte till. Härligt. 
 
Inför dagens distanspass fick jag strikta order om att hålla igen. Två timmar på 135W varav 2x10min på 160. Ingenting annat. Jag gjorde precis det. Kollade på tre avsnitt av Modus och bara trampade. Det gav en imponerande medelhastighet på 24 km/h och en medelpuls på 133 bpm (att jämföra med morgonens långsamjogg i 7:40/km där jag snittade på 159 bpm). Ska det vara så?  
 

Piff och puff

Igår hände det igen. FULLT HUS på min spinning. Jag fick skicka hem fyra personer. Någon lite mer brutalt än någon annan. Totalt nitton stycken kom och ville cykla. Det är helt sjukt. Jag ska inte få hybris och tro att jag är populär eller så. Folk är jäkligt träningssugna denna tid på året och jag har bara haft turen att få ha mitt pass på en riktigt riktigt bra tid. Gott så. Återigen körde jag igenom Marcus monsterpass. Denna gång lite mer beredd på att det kunde bli fullt och därmed också lite mindre nervös. Flera var helt nya så snacket i uppvärmningen kändes extra viktigt. Inte se ut som att jag vill svimma, kräkas eller springa därifrån. Det vill jag aldrig, men kroppen sänder så konstiga signaler ibland. Jag måste presentera både mig och cyklarna och passet och pulszonerna utan att surra så mycket att det blir hål i huvudet på folk. Inte helt enkelt. Och presentera passet på ett sätt som gör att folk inte flyr när de hör att de ska köra 3x5 minuter halvtufft plus 20x20s ALL IN. Helst ska jag klara av det själv på ett övertygande sätt också. Den här gången höll sig min puls mer rimlig. Jag toppade på 95% och jag gjorde det ganska tidigt under de där 20x20. Effekten av nervositet är att pulsen aldrig sjunker. Alltså i princip 20 minuter på 95%. Döden. Men jag fixade det ju. Höll ihop det fantastiskt bra om jag frågar mig själv. Behöver inte fråga någon annan. Kommer folk tillbaka så svarar det för sig själv. Puss.
 
I övrigt firar jag mest livet nu för tiden. I fredags tillexempel. Då firade jag med tacos och Amarone. Vilken jävla hit!
Lördag morgon ringde klockan för bodypump. Sara skulle köra sitt sista pass som instruktör pre-bebis och det ville jag ju förstås inte missa. Efter passet tog vi lunch- och duschpaus och sen fick hon stå ut med mig i några timmar till. För nagelpiff och prat på schemat. På kvällen skulle Kalle och jag på bal minsann och då ville jag vara litelitelite mer piff. Lite. Och jag blev så himla nöjd med detta. Måste nog kosta på mig det lite oftare.
 
Balen var så kul. Äta och mingla och dansa. Söndagen inte riktigt lika kul. Alltså ingen bakismisär av sällan skådat slag, men inte heller i form för vare sig 90min sim eller 120min cykel som det tydligen står på söndagsschemat. Jag låg i soffan hela förmiddagen och la pussel med mamma hela eftermiddagen och låg i soffan igen hela kvällen. Det blev inte mer än så. Betydde att 120min cykel stod kvar på schemat för måndagen istället. Så här glad kan en se ut när sittdelarna håller på att lossna till följd av två timmar idogt sadelgnuss.  

Passet skulle enligt coachen vara 120min @135W varav 2x10min @150W. Kände att psyket krävde lite mer variation så jag plockade upp ett pass från trainerroad som i det närmaste uppfyllde kriterierna. Dessa små etapper är på 140, 150 och 160W. Som synes på pulsen så dog jag inte av detta. Variationerna i puls beror mest på hur högt och falskt jag sjöng med i min peppmusik. På slutet sjöng jag jättehögt. Och jättefalskt. Mest för att försöka överrösta smärtan i nedre regioner. Hua.

Simtisdag igår och simonsdag idag. Helt enligt schemat igår, men dagens pass blir straffrunda från den uteblivna söndagssimningen. Precis nu faktiskt. Hörs hej.
Visa fler inlägg