Lögastrandssimningen 2015

Som bekant fick jag ju en startplats till Vansbrosimmet och en våtdräkt i födelsedagspresent av min käre sambo. Där någonstans började hela simcirkusen ta fart på riktigt. Är jag en öppetvattensimmare? Hur ska jag kunna veta det när jag aldrig provat. Vansbro var huvudfokuset så för att seeda mig och för att testa på ett tävlingslopp i öppet vatten innan Vansbro anmälde jag mig ju även till Runn Open Water. Någonstans i den vevan fick jag för första gången höra talas om Head Open Water Trophy, en serie tävlingar i öppet vatten med följande innehåll.
Slutförs fyra deltävlingar i serien får man alltså beställa någon form av statyett. Lite kul tänkte jag. När jag hade klarat av Runn och Vansbro bestämde jag mig för att även satsa på Västerås och Stockholm. Där är vi nu.
 
Jag har nog aldrig varit i Västerås förut. En milstolpe i livet att bocka av kan tyckas. Och simma i Mälaren kan väl vara trevligt en fantastiskt solig och fin augstieftermiddag. Starten för loppet gick först 16:00 så det förbrukade på något vis hela den här dagen, men vafasen. Jag fick sovmorgon och hann med en totalt resultatlös liten kantarelljakt i skogen på morgonen innan vi packade in Kalle och mig och min våtdräkt plus Kalles bondekompis Tobias i min lilla Volvobil för avresa mot Västerås. gps:n fick jobba lite men till slut hittade vi till badet vid Lögastrand och killarna släppte av mig för att resa vidare mot andra äventyr. Återkommer till det.
 
Jag var på plats redan strax efter 14 och fick ut mitt startkuvert med ett tidtagningsband och en rosa silikonmössa med nummer 42. Bra nummer. Bra material. Hurra för att slippa latex.
 
Solen stekte och jag kände mig lätt vätskeminus redan från start. En och en halv timme före start. Inte så bra. Jag hittade en kiosk och fick tag på en flaska vatten och kaffe. Hurra för det. Det var inte mycket till tävlingsområde så det fanns inte direkt något att fördriva tid med och ingenstans att komma undan från solen. Ett litet trädäck med några tält. 
Det var några våtdräktsförsäljare och lite sponsorfolk från Simma Sverige och HEAD. Det var det hela. Jag klämde lite på en våtdräkt från Sailfish. Den såg snabb ut. Kändes snabb. Om jag ska avancera i våtdräktsträsket till nästa år är det nog en sån jag ska ha. Mest satt jag bara och försökte låta bli att vara nervös. Och knäppte skeptiska selfies
 
Efter ett tag gick starten för ett ungdomslopp som påstods vara 200m. Extremt tvekis till det eftersom alla ungar tog sig i mål runt två minuter precis. Lite väl snabbt för tolvåringar. Men men. Jag orkade inte spekulera i hur den mätningen skulle påverka mitt 3000m-lopp. Det är ju bara att lita på att de har mätt rätt och simma och se glad ut. Hej och hå. Här nedan startar barnen. Jag gillar hur de har färgsorterat sig.
 
En kvart före start var det upprop och informationsmöte. Vi fick veta att det var 21 grader i vattnet. Nästan för varmt för våtdräkt alltså. Otippat. Vi skulle simma 800m rakt fram, nästan fram till den där fabriken mitt i bilden, och på den sträckan skulle vi passera några bojar som hela tiden skulle vara på höger sida. Den sista skulle vi runda och sedan simma 700m tillbaka till den första bojen (som alltså påstås vara 100m från starten). Återigen skulle bojarna vara på höger sida. Sen samma procedur ett varv till. Det andra varvet blev ju på det viset 700 + 800. Totalt 3000m. Solklart.
 
Nåt som inte var solklart var mitt glasögonval. Jag har inga bra glasögon längre. Det är verkligen en investering att göra snarast. Skulle jag välja de genomskinliga som är igenkladdade med vaselin och dessutom gör ont i ögonen i solen eller skulle jag välja de mörka som immar igen på nolltid och dessutom gärna släpper spänningen när jag försöker skölja ur dem? Svårt. Jag valde de mörka. Kände redan när vi låg på rad och skovlade innan starten att jag skulle få svårt med sikten. Hade imma redan då.
 
Starten gick bra, utan sparkar eller andra incidenter. Jag bestämde mig för att hålla mig rätt långt bak. Inte tävla mot någon, inte ens mot mig själv. Det fina med öppet vatten-simning är ju att det är helt omöjligt att jämföra tider hit och dit mellan olika lopp eftersom förutsättningarna skiljer sig från gång till gång. Jag visste redan att jag inte kan jämföra med Vansbro där jag hade medström i två kilometer i en lugn älv. Här snackar vi vågig insjö. Väldigt vågig. Den som vill hävda att vågor och medström är samma sak ska få en fysiklektion. I annat forum. Dessutom hade jag siktproblem. Jag såg inte ens första bojen direkt efter start. Hade någons viftande arm framför mig som jag försökte hålla ordning på. Svårt. Fick stanna upp och skölja glasögonen ganska direkt. Och ta ut kursen. Så fortsatte det. Simma lite, stanna, skölja, sikta, spänna. Jag trodde att jag var sist, men låg stadigt under fötterna på ett par simmare framför och försökte hänga med dem för att inte komma efter.
 
Vågorna gjorde det inte direkt lättare att hålla kursen. På väg upp mot vändning blev det ju lite extra klurigt när folk plötsligt kom farande mot färdriktningen. Eller så var det jag. Alla ville vara nära bojarna och mellan dem var det ju inte helt lätt att hålla sig på rätt sida. Det kändes som att det tog en evighet, men vid rundningen av sista bojen såg jag i alla fall att det var simmare bakom mig. Lite skönt. Inte sist. Slappna av. Tugga på. Simma, stanna, skölj, sikta, spänn. Och försök att inte svälja hela Mälaren. Rundning igen. Jobbigt att tänka att hälften var kvar. Man hinner tänka ganska mycket under en timmes simning. Väldigt mycket. Men jag gillar det där med att jag faktiskt bara bara bara har mitt huvud att bråka med. Andra varvet gick ändå bättre trots det ständiga stannandet som störde rejält. Tillbakavägen från sista rundningen och in till mål gick på något vis helt utan avbrott. Jag såg bojarna, siktningen gick bra och jag fick till lite mer tryck i simningen trots att jag guppade runt som en liten kork. Så skönt att få sätta handen i den där målväggen. Och komma i land och lämna in badmössan och få en plakett. Alla lopp borde ha någon form av vadduktigduvar-belöning till alla deltagare. Man blir ju så glad.
Jag tänkte redan tidigt att det här kommer att ta mer än en timme i anspråk. Jag trodde inte att jag kom någonvart. När jag tittade upp på målklockan och den visade femtiotre och lite till kändes det därför väldigt bra. Förvånande bra. Jag är jättenöjd med den tiden. 
Om nu distansen är korrekt uppmätt hade jag ett snabbare snitt än i Runn trots miljoner små glasögonfixarstopp och mycket mer vågor. Nu är tre deltävlingar av fyra gjorda i min jakt på Head Open Water Trophy. Nästa lördag slänger jag mig i Riddarfjärden för 2500m nöje och sen är det klart. 
 
Dyker jag upp på badstranden vid Lögastrand om ett år för att göra detta igen? Vem vet. Det var en rolig tävling och ett bra arrangemang av Västerås Simsällskap. Absolut. Dock kan de kanske tänka över hur de marknadsför den. "Ett tävlings- och motionslopp för alla, erfaren som nybörjare, och ett bra sätt att prova på vansbrodistansen innan man ger sig i kast med det riktiga loppet". Typ så skrivs i inbjudan och det är ju super. Saken är att man har en maxtid som säger att sista rundningsbojen måste passeras under 60 minuter. Dit är det 2200m. Jag tycket att det är snålt. Vill man få fler deltagare bör man nog tänka över det. Det är långt ifrån alla som fixar 2200m under 60 minuter i de där vågorna. Faktiskt. Alla som startade idag gjorde det, så det var ju bra. Tråkigt om man kommer som "oerfaren" för att "prova vansbrodistansen" och så blir man upplockad med 800m kvar. Inte kul.
 
Nåt som var kul däremot var det Kalle och bondekompisen gjorde medan jag tävlade. Den korta historien är att Kalle köpte sin drömbil kanske 2009 eller så. En Mazda RX8 som han då bara hade råd att äga i ett år innan han fick sälja den. Nu har den tappat några år i värde och häromdagen hittade han den på blocket Alltså exakt samma bil. Ansenligt mycket billigare. I Hallstahammar. Alltså typ grannbyn. Såå, han bestämde sig för att köpa tillbaka den. Och ja, den är jävligt fin.
 
Jag kunde stå ut med den här utsikten hela vägen hem från Västerås. Trots att jag var liiite sur över att Kalle valde Tobias som passagerare i finbilen medan jag fick köra hem min Volvo. 
 
Hemma igen firade vi som man ska. Pizza på Gästis.